Avantgardet skrev:Jag ser helst att du vänder dig till mig om det är "mina" idéer du söker ta del av, snarare än till wikipedia eller tar till nåt abstrakt begrepp som gör våld på stora delar av mitt tänkande. Helst skulle jag vilja att vi slutade tala med dessa begrepp som i min mening förhindrar förståelse, men jag är inte omöjlig.
Är jag verkligen så oklar?
Det jag ibland känt när jag diskuterat med vissa personer som har en relativistisk dragning, och jag pratar inte om dig nu, är att dessa personer har ett specifikt beteende som jag själv ibland kan ha problem med.
Situationen ter sig såhär:
När jag gör anspråk på något, dvs försöker hävda att något är på något sätt, dvs att x är y, så är det för att jag upplever det så. Det jag gör är att testa vad andra tycker om detta. Jag får olika invändningar, och det slutar med att jag antingen ändrar min uppfattning om x - om någon sagt något som övertygat och "besegrat" det jag hävdade (dvs den propostion eller förförståelse/tro jag hade innan jag gick in och hävdade att "x är y") - och detta gör att jag
byter uppfattning om x. Eller så blir fallet så att ingen lyckas säga/argumentera/peka på något som gör att jag blir rubbat - och detta gör att min tro att "x är y" blir lite starkare, jag får alltså lite större tillit i idéen. För mig är det alltså väldigt viktigt att erkänna att man hade fel - och ändra sig, eller känna att man hade rätt och därför kan fortsätta att vara övertygad, tills någon lyckas övertyga mig.
Ibland kanske det blir så att själva argumentationen tar över och detta gör istället att min förmåga att argumentera blir bättre, men samtdigit blir den ursprungliga idéen kanske i bakgrunden. Vad som får mig att göra detta är nog olika saker.
Men faktum kvarstår fortfarande att jag kan erkänna att jag har bristande kunskaper inom något.
Jag håller mig alltså till en uppfattning att saker går att förstå och att de går att förstå bättre.
Dock stöter jag ibland på människor, som, när jag diskuterar med dem. Kan hävda något, och sedan när jag konfronterar dem, så verkar det som att de justerar vad de först hävdade, de ändrar alltså innebörden på vad de hävdade från början. Det kan bland annat vara så att de tar vad jag har sagt och väver in det i vad de själva har sagt för att lyfta fram det på ett sådant sätt att allt handlade om ett missförstånd från min sida, de tar alltså delar av vad jag har sagt för att ändra sin egen historia för att sedan vända detta mot mig. De relativiserar alltså vad de själva har hävdat från början, utiffrån vad jag hävdat under diskussionens gång, och gång på gång framställs det som att det är jag som missförstått. Det som händer är alltså att det aldrig uppstår en känsla av samförsåelse, att personen jag diskuterar med, mer är benägen till att försöka ha ett övertag i diskussionen, snarare än att (enligt mig) vara ärlig mot vad han tyckte
innan han gick in i diskussionen.
Det är inte så jag närmar mig en diskussion. Jag ändrar inte uppfattning om saker och ting som en ål, jag provar om mina idéer håller - och samtidigt vecklar jag ut en större förståelse för det medans jag skriver, säger någon något annat, så justerar jag mig och erkänner att jag hade fel. Jag når alltså ibland en punkt där jag erkänner att jag själv har fel, och detta är något jag vill att andra ska göra inför mig. "Felet" handlar ofta om ett för stort anspråk med för lite på fötterna. Jag har själv inga problem med att göra stora anspråk ibland, detta gör jag för att testa om det håller.
Kanske handlar detta om olika sätt att se på kunskap, och inte alls om "ärlighet", att min definition av "ärlighet" snarare är en funktion av hur jag ser på hur jag organiserar min kunskap. Den andra personen kanske tycker att den är ärlig mot sig själv, eftersom den hela tiden ändrar sig och på så sätt "kommer närmare"... vad den personen tycker är "ärligt".
Kanske är detta en förenkling, eller ett missförståd, jag vet inte.
............
En annan sak, ofta när jag diskuterar med människor. Vi tar ett exempel: En person hävdar: "Alla syndare kommer att brinna i helvetet". När en person hävdar något sådant, så upplever jag att detta mer handlar om ett emotionellt snarare än kunskapsmässigt förhållningsätt som personen har till sina egna begrepp "syndare" och "helvete". Jag upplever att personen har begreppet "syndare" som ett axiom i hans världsbild, han bygger sedan vidare andra trosföresällningar på detta axiom. Det jag gör då är att jag ber honom definiera "syndare" och "helevete", men ofta så blir personen istället aggressiv, eftersom han upplever att jag ifrågasätter hans axiom. Viktigt att betona här, är även att axiomet alltid är laddat med ett kraftigt emotionellt värde, men han har aldrig riktigt klargjort begreppen för sig själv, utan ofta uppelver jag att han accepterat någon annans känslor kring begreppet, det handlar alltså om en slags begrepps-emotionell-överföring (vardagligt kallat "fördomar"). Denna typ av överföring är något jag i diskussioner ofta är ute efter att krossa.
"Patriarkat", "Invandrare", "Gud", "Yttre strukturer", "Borgare", "Flummare", "Religion", "Kättare", "Tro", "Kapitalism", "Kommunism", "Terrorist" etc.
Dessa är alltså inte riktiga begrepp i min mening, de är snarare emotionella-axiom som bygger upp som människor projicerar sina misslyckanden och sin rädsla på.
Men när jag konfronterar människor så tenderar de till att undvika att definiera vad de menar, detta eftersom det inte finns någon substans i dem, de har helt enkelt inte klargjort och skapat riktiga begrepp av dessa.
En annan viktigt poäng är att dessa emo-axiom antingen bygger på andras känslor, ofta auktoriteter man ser upp till, eller så skapas de i obehagliga situationer, nån upplever något hemskt och måste hitta en anledning till orsaken, därför skuldbeläggs något.
Dessa emo-axiom fungerar sedan som primär motivation. Får jag ändra mig så tror förresten snarare att det ofta handlar om starka bilder, snarare än teoretiska begrepp.
Dessa bilder-emo-axiom fungerar sedan som primär motivation för människor.
........................
Det jag för ett tag sedan insåg var att den ena mannens utopi är den andres dystopi - och detta är sant - i alla lägen. Det spelar ingen roll vilken ideologi eller vision det är, det finns alltid människor som uppskattar. Och för mig handlar det om att se relevansen i saker och ting. Jag har haft vrångbilder av många saker, en sak är t.ex. högerpolitik, men jag har insett att, när jag tvingades att byta perspektiv, så såg jag varför den ena sidans utopier är den andra sidans dystopier. Förut var jag oftare förtvivlad inför saker, men jag insåg att min förtvivlan ofta byggde på en vrångbild.
Jag har alltså gått runt med en rädlsa över att samhället ska "bli" mer åt ett "dystopiskt" håll, utifrån min utopi, men insåg att det bara handlade om min inflexibla idealism.
..................
Det känns som jag för fram många poänger på en gång. jag menar inte att allt är av relevans i precis det vi sagt nu, jag pratar mer allmänt nu.
Jag tror även att jag skulle kunna föra fram det jag vill säga på ett kortare sätt, eller på ett mera konfrontativt sätt, men jag försökte här vara så pedagogisk som möjligt.
