Mina olösta problem

[Avantgardet]

Det här blev ju en intressant diskussion

Håller med om det. Du har med ditt "problem" öppnat upp ett fruktbart fält för diskussion.


En intressant idéhistorisk detalj i sammanhanget som man kan skönja är att såväl jag själv som Auk och Minded tycks mer eller mindre eniga på vissa punkter, och man kan spåra de tankar det gäller tillbaka till framförallt Nietzsche, men också till "den österländska traditionen".

[Midgårdsormen]

Jag har en bild av mig själv om hur jag skulle vilja vara. En bild som andra skulle acceptera och tycka om.

Som du tror andra skulle acceptera och tycka om, ja. En betydande skillnad där.

jag accepteras ändå men blir kanske inte alltid omtyckt, detta leder till låg självkänsla.

Nej Vind, låg självkänsla har du redan dessförinnan - det är den som får dig att vilja vara någon annan än du är in the first place.

Du känner inte att du blir accepterad och omtyckt för den du är, så du är beredd att anpassa dig för att bli omtyckt - men ponera att du blir omtyckt efter att ha anpassat dig: är det då du som blir omtyckt, eller är det rollen du spelar?
Småflickan som blir förälskad i Leonardo di Caprio, är det verkligen människan Leonardo hon blir kär i, eller är det "Titanic"-Jack?

[Vind]

Nej Vind, låg självkänsla har du redan dessförinnan - det är den som får dig att vilja vara någon annan än du är in the first place.

Jo, det är sant. Men jag får lägre självkänsla då - det bekräftar ju lite vad
jag trodde, att jag inte blir omtyckt om jag inte lever upp till den bilden.
Men i många fall skulle jag egentligen bli omtyckt om jag inte försökte
leva upp till den bilden, vad jag istället gör, är ibland att vara tyst - att
inte säga något alls, då blir man ju inte så omtyckt. Om jag bara kunde
sluta med att tänka på vad andra tycker hela tiden. För som du säger
så skulle jag hellre vilja att någon tycker om mig för den jag är - inte
den jag försöker vara.

[Midgårdsormen]

Men jag får lägre självkänsla då - det bekräftar ju lite vad
jag trodde, att jag inte blir omtyckt om jag inte lever upp till den bilden.

Nja, skulle inte säga det heller. Du får inte lägre självkänsla i den bemärkelsen att den skulle sjunka ytterligare; tror snarare det förhåller sig som så att du upplever din låga självkänsla tydligare i dessa stunder.

Om jag bara kunde sluta med att tänka på vad andra tycker hela tiden.

Det känns alltid lite hemmagjort att komma med logiska och förnuftsmässiga råd till känslomässiga problem (känslorna tenderar ju liksom att skita i vad som är förnuftigt), men försöka duger.
Du placerar dina potentiella vänner på en hög piedestal vilken du försöker hålla nivå med; och jag vet inte om du kan ta dig dit upp, för det är en mödosam klättring; istället borde du försöka att bringa ned vännerna till dig istället, ner på marken med dem! Gör skäl för ditt namn och blås omkull de, bara! De är inga jävla gudar, de är lika mycket människa som du, i grunden lika rädda och ynkliga som du känner dig; de har alla varit hjälplösa spädbarn en gång. Du är redan en av dem, men du måste intala dig detta.

För som du säger så skulle jag hellre vilja att någon tycker om mig för den jag är - inte den jag försöker vara.

Det är klart du skulle. Att bli omtyckt för den roll man spelar är ett uselt alternativ, det är blott självbedrägeri och ingen lösning alls på problemet - snarare symptom än bot.
Det är möjligtvis trevligare att vara gillad för rollen man spelar, än att inte vara gillad alls - å andra sidan ligger det mer själ i att vara ogillad än att vara skenuppskattad. Och när allt kommer omkring så är det själen, livets essens, vi alla vill åt; om trevnaden lever på bekostnad av själen så skall den dra åt fanders!

//Leg. kvasipsykolog Midgårdsormen

[Minded]

Det här blev ju en intressant diskussion

Håller med om det. Du har med ditt "problem" öppnat upp ett fruktbart fält för diskussion.

Heh.

En intressant idéhistorisk detalj i sammanhanget som man kan skönja är att såväl jag själv som Auk och Minded tycks mer eller mindre eniga på vissa punkter, och man kan spåra de tankar det gäller tillbaka till framförallt Nietzsche, men också till "den österländska traditionen".

Glöm inte kristendomen.

Ta ormen och paradiset som exempel - Adam och Eva blev 'utslängda' från 'paradiset', när de 'åt kunskapens frukt' (fick kunskap, insåg att de var nakna och skämdes[!?] för detta).

Paradiset och helvetet är sannolikt två olika upplevelser av nuet. Om paradis, så rent, naturligt, varandes bara det som är. Säg ett accepterande av vad som är (dvs ett slags uppgivande - förutsatt att man gjort annat, vilket är anledningen till syndabegreppet). Osv. Nirvana är när allting är ett, eftersom att inga gränser längre är, annat än de som faktiskt är - ex att vi inte kan flyga, men att vi kan hoppa, precis så högt som vi vill, utan att lägga någon större vikt vid detta.

[Minded]

Och förvisso, min gissning är att i princip alla religioner får plats under kategorin. Och, att dessutom alla färdigheter generellt också gör det - för effektivitet, oavsett vad du vill göra, så är det relevant att känna dels verkligheten och dels subjektiviteten. Sen blir den alltomspännande frågan varför man skulle vilja vara effektiv - för jag gissar också att ju mer man känner dessa förhållanden, desto mindre behöver man göra. Tao te ching; den vise gör ingenting och lämnar inget ogjort. Också på tal om uppgivande. Allting är ca redan perfekt, allt är redan som det ska vara - annars är man förvisso irrelevant, har tappat reell kontakt med verkligheten. Om inte just (:P) eftersom att man därför inte längre behöver hålla den.

[Minded]

Du frågar hur du kan släppa det. Jag hävdar att det är principiellt samma som att sluta ex röka. Bara gör det.

Jag förstår hur du menar nu, men jag måste lita på mig själv först.

Det är relevant att göra distinktion mellan perspektiv - vilken approach du tar till situationen relativt vad du egentligen vill uppnå;
Det är tydligen svårt att släppa det (omgivningen, de personer du tror ska reagera), eftersom att du just uppmärksammar detta som tongivande. Du har sas blicken fäst på dem för att se hur de reagerar, när detta egentligen är själva anledningen till din situation. Som man frågar får man svar.
Börja träna dig i att uppmärksamma dig själv som ledande av din verklighet, istället för att strikt följa hur din omgivning reagerar.
Vet att du pratar om att förändra ditt uppträdande. Den omgivning du känner idag är i olika grad van vid att du uppträder som du hittills har gjort - vilket ger två sorters implikationer. De är vana vid att agera som de hittills gjort i relation till dig, de förväntar sig en viss 'dig', sas. Dvs de uppmuntrar i olika utsträckning det ditt beteende du har idag - vana. Om du vill förändra ditt beteende förhållandevis strikt, så kan det hjälpa att komma till en ny miljö, där du möter mindre förväntan från omgivningen, varför du faktiskt blir mer fri tekniskt. Men, detta är också just tekniskt, dvs egentligen inte en nödvändig väg att gå. Istället, låt tid gå, och låt förändringen komma med små steg i taget. Din omgivning kommer att reagera med större kontrast, beroende på hur lång tid du väljer att låta det ta. Hmm. Tills vidare.

[Minded]

Om jag bara kunde sluta med att tänka på vad andra tycker hela tiden.

Det här är just vad jag menar att du behöver träna dig i att förhålla dig reellt till - the name of the game is choice. Du vill kunna välja vad du ska uppmärksamma. Ibland är det relevant att uppmärksamma omgivningen. Men ibland är det mer relevant att uppmärksamma just dig själv. Specifikt är detta om det idag råder omedveten obalans mellan perspektiven. Skam har sitt ursprung i att värdesätta omgivningen mer än sig själv - på ett obalanserat sätt.

[Minded]

dubbelpost

[Minded]

Du placerar dina potentiella vänner på en hög piedestal vilken du försöker hålla nivå med; och jag vet inte om du kan ta dig dit upp, för det är en mödosam klättring; istället borde du försöka att bringa ned vännerna till dig istället, ner på marken med dem! Gör skäl för ditt namn och blås omkull de, bara! De är inga jävla gudar, de är lika mycket människa som du, i grunden lika rädda och ynkliga som du känner dig; de har alla varit hjälplösa spädbarn en gång. Du är redan en av dem, men du måste intala dig detta.

Tanken är god, men perspektivet ineffektivt - om man fortsätter försöka mäta sig med 'vännerna' utifrån den gamla måttstocken, så förhåller man sig alltid som om de var ledande. Vilket just var problemet. Ta inte ned dem. Här är det mer relevant att bara släppa vanana, inte kasta bort den. Låta den glida ur fingrarna på dig, sas. Det du bör göra är istället att hålla dig själv högt. Sluta uppmärksamma (tillbe, undermedvetet belöna) dem och den bild som är av dem. Släpp dem, uppmärksamma istället dig själv.

[Avantgardet]

Skulle säga att du fullkomligt missförstått kristendomen, och dess fullkomligt livsförnekande (i Nietzsches terminologi: nihilistiska) karaktär. Och det är på denna punkt jag och Sceptisk går milsvitt isär, i själva verket är det diametralt motsatta ståndpunkter. Nu vidhåller jag ju att även buddhismen släpar på ett livsförnekande tankegods, och enligt mig därför är förkastlig - precis som alla asketiska läror. Religion handlar i en viss mening just om självtukt, att övervinna/tygla sina begär, att förtrycka, att "förandliga" sig själv, förneka verklighetens direkt materiella karaktär, hela den där process som jag gång på gång beskyllt för att vara meningslös och idiotisk. I kristendomen är detta a och o, och i österländska läror kommer det teoretiskt till uttryck i t.ex. maya-begreppet, samt i praktik i meditationen, yogan och liknande. Alltjämt handlar det om en flykt från verkligheten - vilken man förstås på traditionellt idealistiskt manér kallar för "sken". Jag säger tvärtom: avnjut livet, till fullo!

Se vad du försöker pracka på Vind nu i ditt senaste inlägg. Ett självförverkligande projekt. Precis en sådan process som redan nu vållar henne alla dessa bekymmer. Hon ska inte träna nåt. Det är absolut vad hon inte ska göra. Hon ska ta för sig av livet! Sluta tukta sig själv, sluta kämpa (hence: ge upp), och istället avnjuta skiten!

[Avantgardet]

Skam har sitt ursprung i att värdesätta omgivningen mer än sig själv - på ett obalanserat sätt.

Du håller dig till helt statiska kategorier här, varför du leds till en i mina ögon helt felaktig slutsats. Det är inte ett värdesättande av omgivningen, i kontrast och opposition till det egna självet, utan ett överfokuserande överhuvudtaget på självet. Självmedvetandet är nämligen inget atomistiskt och statiskt, utan en dialektisk process och innehåller alltid en relation till sig självt inom sig självt, men skapar också sig självt genom att kontrastera sig självt mot allt annat. Men självmedvetandet är bara i det som det gör, i handling/praktik, endast där upphör det att vara något blott tänkt eller menat, och endast där blir det till något för sig självt. I arbetet externaliserar anden sig själv, och blir således också tillgängligt för sig själv - såväl som för andra, och genom dem återigen för självet och så vidare. Gränserna är utsmetade på ett helt annat sätt än den atomistiska självuppfattningen inbillar sig.

Detta innebär precis det som jag skrev i mitt första inlägg i den här tråden. Detta överfokuserande på självet leder ingen vart. Fast nu är jag riktigt trött och tjorvig i skallen, så jag vet inte om jag uttrycker mig begripligt. Får återkomma senare helt enkelt.

[Minded]

Fan, den behöver jag marinera över. Det kan till och med vara så att det stämmer.

[Minded]

Utveckla gärna

[Midgårdsormen]

Tanken är god, men perspektivet ineffektivt - om man fortsätter försöka mäta sig med 'vännerna' utifrån den gamla måttstocken, så förhåller man sig alltid som om de var ledande.

Mycket riktigt så kommer man i mitt tankeexperiment inte ifrån att förhålla sig till vännerna; däremot behåller de inte sin ledande ställning, åtminstone inte i teorin (jag missbedömer kanske psykets praktiska process här?)

Det du bör göra är istället att hålla dig själv högt.

I och med begreppet "högt" hamnar vi likväl på en skala, där det följaktligen måste finnas något lägre. Vad skulle den skalan du avser bestå utav?