Önskar jag kunde ta mitt liv

[Anna Sara]

Det är ju det enda jag kunde göra..

Vadå?

Reagera. Känna. Vända på resonemanget (Jupiter är "förslag" -och är även skämtet, och utbildning).

[Anna Sara]

Mitt inre i sin avskärmade upplevelse är förstås väldigt ful att känna på (robot osv), i identitetskrisen, jag har också en annan estetisk smak som tycker tvärtom det lilla av sexualitet som jag fortfarande döljer/känner.

Men det är just pga min låga tillit. Som jag sa så hatar jag Oxearketypen eftersom jag känner mig kränkt av att bli "markerad" i min låga nivå eller traumatiserade födelse eftersom Oxebilden är primtiv. När jag helt skalar av bilder jag kan se det som något vackert men det är fortfarande meningslöst och är istället något helt världsfrånvänd glaumoriserad idealism -säger det seriöst. Ältar ju detta jämt börjar känna igen vad jag håller på med.


Det är i polariserat i en konflikt där jag attackerar mina delar av mig själv och kommer med förolämpningar. Alltså, den största delen av mitt liv har handlar om självhat och ständig djupt grubblande inre kritik, ett slags försök till effektslående.


Men man är ju faktiskt sjuk och då menar jag ungefär som att en kropp är svag. Om man blivit förgiftad med mediciner, det går djupare eftersom vi är andliga/flytande.

Har ibland men sällan fått in lite andra visioner ungefär som om TVn plötsligt fick in en annan kanal... en förståelse liksom, en "holistisk bild" för hur saker bortom död känns, i verkligheten.. Min måne är jag lite extra kär i, eller nej allting.. Det är också lite traumatisk, man känner sig lite pinsam -att ha våldtagit även framtiden. Man är aldrig riktigt fri känns det som. Det är när jag transcenderat genom Saturnus-Neptunus som jag kan få en helt annan verklighetsbild, en levande rymd/historia, där det påtagliga (Oxen) känns som något jag vill identifera mig med -inom filosofisk natur (Jupiter) -kanske är det därför jag levt i detta besatta sökande, för att skapa en "kropp" -jag överlever ju allt liksom som jag sagt. Tidigare var det jag nu lever liksom mitt tonårsideal att ha en drift inför.. en romantisk bild om något jättedjupt i den konfrontrerande självständiga intellektualismen.. Jag VISSTE inget annat.

Hur ska jag sluta känna hat (som jag klär in i andra ord javisst, även personligen)?

Jag har ju inte växt upp än. Då sitter man inte på filsofiforum, ärligt talat så har jag ju MYCKET svårt att slita mig ifrån det PRIMIVA som är detta.


Funderar nu väldigt starkt på självmord, tablettförgiftning. Känns inte som om jag kan bryta mig loss materiellt-kulturell själv, Johannes (sailaways) är fan den enda som helhjärtat och seriöst tar sånt här på allvar, han är ju själv utomlands nu, vi har ganska lika behov, men jag är mycket mer personlig och det handlar mer om min inre känslovärld och jag gör individuella bedömningar till kontexter, alltså "inom" distansautismen..

Borde jag vara arg på er, t.ex. Jimmy som jag fan studerat ett bra tag.. som fortsätter med sitt lilla passivitetsdrama/liv..? Jag känner bara att, och jag kan inte kompromissa med det för då är resultatet en sådan här tillvaro och man måste faktiskt hitta sitt ideal igen.. nej men, det är antingen eller, jag kan inte fortsätta röra mig med människor där det inte utvecklas. Jag vet inte, var ska jag söka vänner om jag väljer att leva -jag är ju en helt ärligt "överlevnadsmissbrukare" -och ja, det slår tillbaka på mig själv. Idealistiskt svek. Om jag bryr mig om mig själv, tar hand om mig, då kanske jag helt byter ut och förnyar min känslogrund av värderingar/idealistiska principer... alltså "slutar bry mig om" andra, på samma sätt som förr, då jag inte haft några gränser -i en identitetskris.





Var alltid så förälskad i den där ISOLERADE bilden (jaget) av världssjälen, min egen reflektionsbild på kärleken som i en jävla saffarieupplelvelse -det är ytterst mycket Oxen/primtivt. Fortfarande sinnesjukt, en djupare aspekt av identitetskrisen -dvs. frånvaro av ideal, eller en konfrontation om. Mycket kristallieringar av strukturer som enda mening.

http://www.youtube.com/watch?v=rXH3wQRR ... re=related

[mereologi]

Oavsett vilken typ av "ondska" man pratar om så tror jag att den beror på ovetskap (feldragen slutsats, åsikt), och eftersom det sprids är problem liksom ovetskapen något som vi alla delar, för om någon hade haft lösningen så hade inte problemet funnits, så egentligen tror jag inte att ondska finns.

[mereologi]

Det största problemet med projektion är nog om man identifierar sig med problemet och lägger skulden på sig själv.

[Anna Sara]

Det största problemet med projektion är nog om man identifierar sig med problemet och lägger skulden på sig själv.

Ja precis. Problemet är att människan ofta fastnar i ett ruttet ideal, och gör motstånd mot att gå djupt in i livet. Vi vill tro att vi redan har kunskap. Själv har jag precis förstått att jag ska ge upp mitt ägade eller sökande efter ägande, jag kämpar för ingenting. Leva med mer passion/koncentration som tidigare innan jag blev myndig. Jag har länge fastnat i ett tillstånd av att hela tiden söka trygghet för att tro att det ger mig något sen, det är någon osäkerhet men nu börjar jag komma över här eller övertalar mig att göra, och detta leder nu till att jag börjar förstå att jag har en psykisk sjukdom -för det skulle inte gått såhär, om vi leker lite. "Jag" är inte psyksjuk utan det liv jag lever är, jag har ett för stort jag -kanaliserat intellektuellt/tudelat i identifikation med verkligheten, och det är defintivt inte mitt fel, i andra valet är blir det mitt fel när jag inser att mitt liv handlar om min själ men för att kunna "reflektera" behöver jag förstå att vår utveckling leds av problem som vi då inte hade någon makt över.

Jag är min egen avbild och det är förvirringen jag är en spegel vad jag än gör -i kanal med strukturerna som jag jag KÄNNA i sig själv, men samtidigt bygger det på bara det jag sett. Det är en sanningsbild, det konkreta fullt ut, men det är ett förstadie en implosion bara en slags mall och det är ett djupt lidande att "bära".

[Anna Sara]

Jimmy, utveckling: Har du ett slags tvång? Har själv uppvisat samma sak liksom i en överaktivitet speciellt förut men gör inget anspråk på det längre medvetet, i varje fall försöker jag avarbeta det allting blir viktigare man blir mer vuxen. Men jag måste säga till -för jag vill i alla fall inte höra mer ifrån dina kataloger, det känns kränkande och du får svårt att lyssna, det är en manipulation av att fly ifrån ansvar alltid stå utanför, att liksom villa bort den andres verklighet som något surrealistiskt. I så fall har du ingen riktig kunskap, det är bara en bluff, en intellektualism du försökt förhöja din självbild genom. Du försöker göra dig värd något genom andra såhär, eller varför håller du på? Meningslöshet kanske. Börja uttrycka dig med mer flexibla syften i så fall och koncentrera dig på nuet. Man pratar om något konkret och närvarande och så kommer du med en klumpig "diagnos", och det värsta är att det är fan identiskt med ens eget gamla tugg man höll på med själv, och det vill du verkligen inte höra. Du måste ju kunna leva som du lär inte sant? Eller har vi missförstått något här? Folk vill ha dig här var lite människa det är det Avantgardet (kanske m.fl) försöker säga till dig. Det är ungefär som man aldrig gör något annat än att ge sin partner en video när man runkar istället för att vara närvarande i samspelet.


Du vet ju att allting handlar om en historia men man kan inte kontrollera den romantiskt/fly ifrån den.

[JimmyAberg]

Förstår inte vad du pratar om - eftersom du inte refererar till något konkret.

Jag menar att jag ligger med bruten fot, försöker slappna av lite i min säng. Det är allt.

Vad menar du att jag gör som är så himla hemskt?

[Anna Sara]

Tror du alltså att jag bara försöker bortförklara mig eller leka? Inte refererat till något konkret? Tycker inte du är mer konkret än jag. Jag vet inte, kanske vill jag hela tiden vara seriös och är lite "stressad".. och andra hänger inte med.. Skulle vara skönt om du vore lite mer seriös inte bara investera ambitioner i din intellektualisering..

[Anna Sara]

Men jag måste säga till -för jag vill i alla fall inte höra mer ifrån dina kataloger, det känns kränkande och du får svårt att lyssna, det är en manipulation av att fly ifrån ansvar alltid stå utanför, att liksom villa bort den andres verklighet som något surrealistiskt. I så fall har du ingen riktig kunskap, det är bara en bluff, en intellektualism du försökt förhöja din självbild genom. Man pratar om något konkret och närvarande och så kommer du med en klumpig "diagnos", och det värsta är att det är fan identiskt med ens eget gamla tugg man höll på med själv, och det vill du verkligen inte höra. Du måste ju kunna leva som du lär inte sant?

Så tar vi och "betar av" det här så blir det väldigt enkelt att kunna relatera till. När jag pratar med dig så föreslår jag förändring jag är helt ÖPPEN med mitt liv och är inte småaktig.. jag är nere på jorden, jag tar mig själv på allvar.. och den här "sköra" förankringen jag spontant har vifftas bort som om jag satt jag beskrev mina känslor eller något.. du bara flyter ut.. "lever i två verkligheter samtidigt" i kontroll...

[JimmyAberg]

Tror du alltså att jag bara försöker bortförklara mig eller leka? Inte refererat till något konkret? Tycker inte du är mer konkret än jag. Jag vet inte, kanske vill jag hela tiden vara seriös och är lite "stressad".. och andra hänger inte med.. Skulle vara skönt om du vore lite mer seriös inte bara investera ambitioner i din intellektualisering..[

Det är klart du refererar till något konkret i din värld, min värld är dock inte ***** 24/7. Det jag menar med konkret är: vila, titta på en film, skiva ett inlägg, äta mat, laga mat. Vad gör du som är mer konkret än detta?

[JimmyAberg]

Nu ska jag gå och laga mat.

[Anna Sara]

Nej jag fattar ingenting. Det här är bara ett "experimenterande" mentalt.

[Anna Sara]

Tror du inte att jag kan klara av ett praktiskt liv? Jag är överdrivet praktiskt, mer praktiskt begåvad än de flesta människor säger detta allvarligt det är min identitet, liksom frånkopplat, försökte hela tiden kontrollera familjen skapa struktruer. Det har varit min enda mening i många år, i konkreta mallar för att jag skulle ha något att studera.. Behöver förändring och har samlat ihop mig och min känsla av resurser..

Det jag menar är att jag är "överlevare".. jag är praktisk/sinnlig och har lätt att känna mig "nöjd" oavsett vad jag hamnar i.. men på djupare plan är jag inte nöjd.. utan bara trygg och lugn.. Jag vet att det inte är vad det handlar om, utan bara en kreativ dedikation som man kan höja sig över allting med, då man kan börja bli genuin "igen"..


Man behöver inte leva såhär.. en totalt frånstötande livstil. Jag går runt och tittar på alla andra.. som offer och jag är också offer.. zombifierat upphöjd.. fängelset.

Det här är ett ÖVERLEVNADSTVÅNG, totalt utan själ. Man klarar sig nämligen alltid.

Har alltid känt en rädsla för att "tvingas tillbaka" till detta.. en slags understimulering, att inte bli sedd... att behandlas som ett "objekt"... av oförstående familjära kulturer... Ständig "andlig sorg" i hjärtat.... Försvarar mig med motsatt martyrskap istället.. för att "dö inuti" och sen fly därifrån när mina emtionella behov brunnit upp... Jag går i en mental isolering och därför ger allt jag gör ett glaumoröst/sceniskt sken omkring sig som inte har något med verkligheten att göra, bara ett sätt att sälja sig, vara flexibel. Jag tar faktiskt illa upp: jag är SERIÖS. Jag försöker varje dag hitta en annan livsform och kapa banden till det tidigare, eller mobilisera mig så pass att det inte kan kontrollera mig längre... Skapa en idé en sanning.. du vet. Jag vill LEVA med människor, en idé en ny form... ta visionen i mina händer, det där jag hela tiden bär och som är så nedpissad av kollektivet.. jag bryr mig inte, tror jag vill ha det så... Skiter i gamla jordetvång... Jag lever ett ovärdigt liv... Men jag har alltid haft denna alienation, romantiska sorg.. sett ner på andras objektiferingar..

..Jag vill verkligen bara leva med eller för IDÉEN...


Ok, jag är instabil i min egen stabilitet eller fasthet. Det är resultatet av döden, bristen på substans (vilket är bra) -jag är strukturformer för barnet och den vuxna på samma gång.. starka behov av säkerhet men inte romantiskt mer "osynligt".. det klär in sig i bilder av det som vi ser som sanningen eller verkligheten....

Mitt jag eller mitt hjärta är den sanning eller känslomässiga bakrund/svar som är "det akuta".. något som egentligen aldrig funnits.. bara i min mentaliserings processer av studier... Jag identifeirar mig, alltså det som faktiskt finns där... med en opersonlig men personlig disciplin, ett arbete... det är väl inte så unikt..


Jag ställer inga krav överhuvudtaget. Jag vill bara gå framåt och jag älskar sanningen. Mitt svek mot mig själv är att jag spelar denna roll på allvar pga några estetiska sår -jag "väljer" inte mitt ideal, som jag borde. Det handlar faktiskt om ideal. Vi sitter ju som tonåringar som skär sig i armarna.. hur länge ska man sitta så och utnyttja sitt hjärta i ett totakt känslomässigt kaos med en kollapsad projektionsskärm man t.o.m ljuger för sig själv för att inte ta ansvar för, bara för att "inga andra gör det"..?


Hallå -EMOTIONELLA IDEAL. Rumnagivering. Miljöskapande "höjt över materian" och de jordiska begränsningarna. Att VÄXA utan att kontrollera genom en estetisk bild. Du är ett barn, Jimmy.

Lustigt att du säger att jag anklagar dig osv. Vad är det du gör i rena lekar och intellektuella hoppborgar när du pratar med din älskning Avantgardet då i sandlådan? Visst, det är ett växande kanske har jag inte "sett" samma saker i min uppväxt kanske har jag varit "inåtvänd i känslovärlden". Jag försöker inte stöta ut människor bara, utan använder min identitet som något alla kan relatera till.


Min alienation är overklig. Den är känslomässig/personlig. Det handlar om att bli osjälvisk. Förlåt om jag är så otydlig att ni missförstår mig. Men det här handlar om att jag BRYR MIG OM MÄNNISKOR, jag har orubbliga VÄRDERINGAR.


Kolla på film och äta filmjölk -det är ju inte vilka vi är, det är ju en förklädnad. Jag är bestämd med det och det är vad jag ser när jag är ute och går på stan..



Självkärleken är egentligen "den högsta kärleken" och jag har investerat i det här i hela mitt liv -jag älskar förstås mänskligheten men det blir en kollapsbrytning om jag fortsätter spela efter dem där modellerna av vad som är "verklighetsuppfattning" och "normalitet" som vi kallar vårt samhälle. Jag vill låta mig själv upphöra/återuppstå, men inte utan det fulla anspråket/projektionen av min själ, jag är liksom en människa.

Den enda som är riktigt ärlig mot sig själv först och främst, är Johannes.

[JimmyAberg]

Måste ta lite värktabletter och kolla över mina räkningar.

[Anna Sara]

Du har ingen stil. Eller vad är det man säger... närvaro. Det är något som inte stämmer.