Mina olösta problem

[Minded]

Tanken är god, men perspektivet ineffektivt - om man fortsätter försöka mäta sig med 'vännerna' utifrån den gamla måttstocken, så förhåller man sig alltid som om de var ledande.

Mycket riktigt så kommer man i mitt tankeexperiment inte ifrån att förhålla sig till vännerna; däremot behåller de inte sin ledande ställning, åtminstone inte i teorin (jag missbedömer kanske psykets praktiska process här?)

Det handlar om perspektiv - Antingen uppmärksammas processen att behöva ta ned omgivningen, eller så uppmärksammas att höja/relatera till sig själv. Skillnaden är antagande om att lyckas eller inte. Skillnaden blir intentionen, vilken förväntan man faktiskt har om situationen. Ungefär vilken känsla man går in i det hela med. Principiellt liknar det att välja mellan att 'inte göra fel' och att 'göra rätt'. Och i fråga om korrekthet, så är det mer korrekt, mer exakt, att förhålla sig till det senare av dem.

Det du bör göra är istället att hålla dig själv högt.

I och med begreppet "högt" hamnar vi likväl på en skala, där det följaktligen måste finnas något lägre. Vad skulle den skalan du avser bestå utav?

Poängen med den biten var just att uppmärksamma sig själv som värdig - och att inte ens bry sig om att förhålla sig till de andra. Att odla oberoende, så att säga. Högt, tja, egentligen irrelevant beskrivande ord.

[Midgårdsormen]

Du har några poänger där, Minded.

[Minded]

Men, precis som jag rättade ditt perspektiv är det fullt möjligt att jag själv kan rättas på principiellt samma sätt - vilket Avant kan ha menat.

Ta allt det jag säger med en nypa salt. Jag har fortfarande väg framför mig.

[Midgårdsormen]

Ta allt det jag säger med en nypa salt. Jag har fortfarande väg framför mig.

Det har vi alla.  :)

[Minded]

Skulle säga att du fullkomligt missförstått kristendomen, och dess fullkomligt livsförnekande (i Nietzsches terminologi: nihilistiska) karaktär. Och det är på denna punkt jag och Sceptisk går milsvitt isär, i själva verket är det diametralt motsatta ståndpunkter. Nu vidhåller jag ju att även buddhismen släpar på ett livsförnekande tankegods, och enligt mig därför är förkastlig - precis som alla asketiska läror. Religion handlar i en viss mening just om självtukt, att övervinna/tygla sina begär, att förtrycka, att "förandliga" sig själv, förneka verklighetens direkt materiella karaktär, hela den där process som jag gång på gång beskyllt för att vara meningslös och idiotisk. I kristendomen är detta a och o, och i österländska läror kommer det teoretiskt till uttryck i t.ex. maya-begreppet, samt i praktik i meditationen, yogan och liknande. Alltjämt handlar det om en flykt från verkligheten - vilken man förstås på traditionellt idealistiskt manér kallar för "sken". Jag säger tvärtom: avnjut livet, till fullo!

Religion skulle vara livsförnekande eftersom strävande efter något annat än vad som är. Intressant perspektiv.

Om det du säger stämmer, så handlar det inte bara om religion som så, utan om definierat uppträdande som så. Också förhållningsättet till detta.

Hmm. Inser förvisso när jag sitter och skriver att det har med just tekniskt betraktande av ett fenomen att göra i essens. Ju mer tekniskt, ju mer förståelse, desto mer irrelevant? Det är min magkänsla i alla fall. Men å andra sidan sägs det att man lär sig någonting för att sedan släppa det, och att därmed själva lärandet i sig inte är irrelevant, bara en punkt på sträckan som man ändå kommer gå vidare på.

Om görande eftersom annat än görandet självt? Om jag går ut och går, och bara går, hoppandes att någon ska komma fram till mig och ge mig pengar? Att vara kongruent med intentionen? Som barn, att inte tänka efter innan ett görande. Att inte strikt skilja mellan verkligheten och min subjektivitet - även om det faktiskt är så?

Men, är teknik, abstraktion, strikt irrelevant? Är samhället värdelöst på den nivån att det är bättre att gå tillbaks till djungel och survival of the fittest? Där har alla förvisso inte mat på bordet. Hmm.

Se vad du försöker pracka på Vind nu i ditt senaste inlägg. Ett självförverkligande projekt. Precis en sådan process som redan nu vållar henne alla dessa bekymmer. Hon ska inte träna nåt. Det är absolut vad hon inte ska göra. Hon ska ta för sig av livet! Sluta tukta sig själv, sluta kämpa (hence: ge upp), och istället avnjuta skiten!

Mmm, hmm.

[Vind]

Vet att du pratar om att förändra ditt uppträdande. Den omgivning du känner idag är i olika grad van vid att du uppträder som du hittills har gjort - vilket ger två sorters implikationer. De är vana vid att agera som de hittills gjort i relation till dig, de förväntar sig en viss 'dig', sas. Dvs de uppmuntrar i olika utsträckning det ditt beteende du har idag - vana. Om du vill förändra ditt beteende förhållandevis strikt, så kan det hjälpa att komma till en ny miljö, där du möter mindre förväntan från omgivningen, varför du faktiskt blir mer fri tekniskt. Men, detta är också just tekniskt, dvs egentligen inte en nödvändig väg att gå. Istället, låt tid gå, och låt förändringen komma med små steg i taget. Din omgivning kommer att reagera med större kontrast, beroende på hur lång tid du väljer att låta det ta.

Ja, det är det här som är mitt andra problem, jag är väldigt rädd för
andra människors reaktioner om jag förändrar mig. Jag vet inte vad
det beror på.

[Avantgardet]

Minded, tänkte ursprungligen skriva nåt om det fantasmatiska inslaget i umgänget med andra, och jag hade nåt slags poäng där det resonemanget var sammanvävt med självmedvetandets dialektik, tyvärr var jag totalt kokt i skallen, och tappade tråden helt och hållet, som en guldfisk. Hade varit vaken länge och sen tillkom både det ena, det andra, och det tredje på det. Det är den stora faran med att ha pengar. Kan åtminstone säga att jag sällan till aldrig dricker. Nåväl, det fantasmatiska är inget vi kommer ifrån, det är alltjämt där. Vi lever i en värld befolkad av våra egna spöken. Detta gäller inte bara paranoiker, och schizofrena, utan gäller oss alla; och precis som du brukar säga så "finner man precis det man väntar sig att finna". Vi läser in oss själva och våra egna erfarenheter i andra.

Jag anser emellertid inte loppet kört bara därför. I grund och botten menar jag det vara en fråga om "öppenhet inför det kommande som oförutsebarhet". Att släppa "kontrollbehoven" och utsätta sig för risker. Endast genom risker, i den meningen, kan vi vinna livet. Endast genom att utsätta sig för risken att förlora kan något överhuvudtaget vinnas. Det här tangerar det du sa i en annan tråd om att uteslutande "lära sig saker man redan kan, genom att på förhand veta vad man vill lära sig", och jag delar andemeningen där, helt klart.

Till frågan om "det tekniska": Här har jag och Auk lite olika idéer. Auk vidhåller att vi, i någon mening, närmar oss varat genom att (språkligt) analysera det, medan jag vidhåller att vi bara ersätter en vålnad med en annan, och att analysen överhuvudtaget inte alls hjälper oss att nå någon essens, Sanning (med stort s), eller kärna. Däremot finns det pragmatiska skäl, ofta affektiva, att välja en tolkning/läsning framför en annan. T.ex. kan vi se att den som tror illa om allt och alla också upplever en värld full av gemenhet. Med detta sagt så menar jag likväl inte att man ska gå omkring och vara "dumglad", då det är, i min mening, att förringa livet. Inte heller säger jag att vi inte kan bli varse olika fenomen, eller att vi kan medvetandegöras, och följaktligen ändra vår situation i en eller annan mening (frågan om huruvida det är Sanning eller tolkning vi har att göra med såna gånger är irrelevant).

[Avantgardet]

Jag har fortfarande väg framför mig.

Förresten, vad är det här? Vart hade du tänkt ta vägen?

[Vind]

Du placerar dina potentiella vänner på en hög piedestal vilken du försöker hålla nivå med; och jag vet inte om du kan ta dig dit upp, för det är en mödosam klättring; istället borde du försöka att bringa ned vännerna till dig istället, ner på marken med dem! Gör skäl för ditt namn och blås omkull de, bara! De är inga jävla gudar, de är lika mycket människa som du, i grunden lika rädda och ynkliga som du känner dig; de har alla varit hjälplösa spädbarn en gång. Du är redan en av dem, men du måste intala dig detta.

Tanken är god, men perspektivet ineffektivt - om man fortsätter försöka mäta sig med 'vännerna' utifrån den gamla måttstocken, så förhåller man sig alltid som om de var ledande. Vilket just var problemet. Ta inte ned dem. Här är det mer relevant att bara släppa vanana, inte kasta bort den. Låta den glida ur fingrarna på dig, sas. Det du bör göra är istället att hålla dig själv högt. Sluta uppmärksamma (tillbe, undermedvetet belöna) dem och den bild som är av dem. Släpp dem, uppmärksamma istället dig själv.

Jag tror att just det jag gör är att försöka ta ned dem. Det är när jag
inser att de inte är "några gudar" som jag skäms mindre för dem. Och
det är så taskigt egentligen! Jag försöker sänka deras värde för mig, för
att jag själv ska vara bättre än dem och då behöver jag inte skämmas
inför dem. Det är inte så med alla. Vissa människor skäms jag inte inför
(eller skäms inte så mycket inför) för att de har visat att de accepterar
mig. Men jag är omtyckt av de människor som jag inte skäms mycket för.

[Minded]

Till frågan om "det tekniska": Här har jag och Auk lite olika idéer. Auk vidhåller att vi, i någon mening, närmar oss varat genom att (språkligt) analysera det, medan jag vidhåller att vi bara ersätter en vålnad med en annan, och att analysen överhuvudtaget inte alls hjälper oss att nå någon essens, Sanning (med stort s), eller kärna.

Som sagt, diagnos för att tillåtas. Extern rättfärdighet, av vana. Om det enda verktyg man har är en hammare, så tenderar alla problem att likna spikar.

[Minded]

Jag ger fan i mig upp.

Du ger fan i mig inte upp! Du har så mycket begåvning och kraft inom dig att ett uppgivande vore att förneka dig själv, dina ideal och möjligheter att göra bra saker för världen

Ett uppgivande klingar negativt, eftersom vokabulär och förhållnignssätt normaliserad med samhällets/kulturens sätt att se på saken. Att ge upp låter typ som att lägga sig ned och dö. Men jag är inte säker på att det behöver vara det. Hmm. Och även om det vore så, så... Säg att man faktiskt fortsätter, kämpar och gör sig till. Vet du hur man reellt uppfostrar ett barn? Tänk om du fick ett barn på dina fingrar, och du skulle uppfostra detta, inget annat, allting annat tas om hand, mat och ekonomi osv. Visst att barnet skulle överleva, men skulle du kunna uppfostra det till att växa upp till en rejäl och mäktig jävla människa?

Ponera att du lyckades - Hur skulle denna då vara? Och vad specifikt är det som skulle vara mäktigt med denne?

Edit, äh skit samma förresten. Bara en omväg. Det mäktiga med någon är att denne är sas ren i det den gör. Naturlig, okonstlad. Mänsklig, faktiskt. Det är just att denne går mot att vara sig själv. Och det är inget man i sig kan ge till någon, det är upp till var och en att förhålla sig till. Man kan ge förutsättningar för visst, men aldrig styra mer än att ca låta sig styras av. På tal om att ge upp.

Instämmer, och vad vackert det är det mäktiga!

Jag var på ett bröllop i helgen. Det var kul, för prästen talade om kärleken, och hur det antagligen skulle finnas lika många definitioner av denna som åhörare i salen. Och hur denna inte kunde fångas som vanligt i ord. Kärleken, som övervinner också döden.

Kristendom. Förvisso nihilistiskt, vilket var en intressant poäng. Tala är silver, tiga är guld?

[Minded]

Jag har fortfarande väg framför mig.

Förresten, vad är det här? Vart hade du tänkt ta vägen?

mmm.

[Minded]

oj

[Minded]

I grund och botten menar jag det vara en fråga om "öppenhet inför det kommande som oförutsebarhet". Att släppa "kontrollbehoven" och utsätta sig för risker.

Risker.. Teknisk sofistikation, kvalite av görande, kommer i essens av perspektivet av att vara en del av sin omgivning. Man själv är, även om häftig, inte så jävla betydelsefull. Liksom andra delar av omgivningen. Ah, just det, prästen läste också upp en dikt (edit: på tal om kärlek), i vilken det stod att vi alla skulle bli så enkla som ett blad (edit 2: hah, och så sa han att i så fall skulle en del saker i världen förvisso se annorlunda ut). Följt av en ingående beskrivning av bladets möte med en vattendroppe - med en djävligt subtil (undertryckt? ) ton av erotik. I samma mening har ju östlandet sin tradition om det okarvade träet (ca motsvarighet till våra 4 element), som det enklaste och därför mest relevanta. Sitt med stenarna och träden, liksom.

Men jo, teknisk sofistikation handlar om identifikation, dvs perspektiv. Och att vara relevant kan - och måste, om önskar resultat? - tränas, som allting annat. Hmmm. Förvisso, måste tränas om önskar resultat, önskar resultat om måste tränas, fråga, svar. Hah.

[Avantgardet]

På tal om nåt helt annat, som ändock kan knytas till vad vi redan sagt. När vi begravde min farmor så hade prästen hemskt svårt för det faktum att hela sällskapet var så uppsluppet och muntert. Ingen i min släkt grät, istället satt vi och skojade med varandra. Man kunde verkligen se prästens indignation, för att inte säga irritation, när han så gång på gång sökte styra in oss på ledsammare beteenden. Han höll nåt anförande här, gjorde nån högtidlig kommentar där, men det hade ingen som helst verkan. Verkade nästan som att han tyckte vi skulle straffas på nåt sätt. Han kunde verkligen inte ta det. Lustigt nog var vi alla rörande överens om att prästdjäveln var förbannat fräck som inte respekterade vårt sätt att begrava vår farmor/mor/syster och allt vad hon nu var för dem som bevistade begravningen. Men för att inte vara alltför osmaklig så väntade vi med dessa kommentarer tills vi satt i bil på väg hem. Underlig situation överhuvudtaget. Att gråta på farmors begravning skulle ha varit helt fel, hon skulle själv ha tyckt det var jättejobbigt om vi så gjorde, kan inte tänka mig att hon skulle ha velat ha det på nåt annat sätt än som det utspelade sig. Ja, eller, i själva verket hade hon också blivit irriterad på prästens beteende.