Vad tänker du på?

[Anne]

Ja, det är ett skämt - ett dåligt skämt precis som ugnen eftersom det skadar och sårar. Det här med killen är nog lättare för en del att förstå att det här var inte roligt jmf med det andra. Speciellt om de är ateister. Skämta gärna om dig själv i uppbyggligt syfte i självdistans för att förmå någon annan skämta om sig själv och så kan ni mötas i det med att skämta med varann och om varann och er själva med värme.

[Pilatus]

Ja, det är ett skämt - ett dåligt skämt precis som ugnen eftersom det skadar och sårar. Det här med killen är nog lättare för en del att förstå att det här var inte roligt jmf med det andra. Speciellt om de är ateister. Skämta gärna om dig själv i uppbyggligt syfte i självdistans för att förmå någon annan skämta om sig själv och så kan ni mötas i det med att skämta med varann och om varann och er själva med värme.

Jag tror att det här samtalet gick fel. Vad som är en mild ironi, berättat med värme är något helt annat än ditt skämt om flickan som lämnade ut sin pojkvän för löje.

[Anne]

Du pratar om en liten tjej som får höra sådana skämt under täckmanteln humor. Jag har mycket svårt att tänka mig att du Pilatus skulle finna det roligt om alla vi i klassen FF började skämta om dig eller dina tavlor eller så, eller att en enda av oss gjorde det.

[Anne]

Alltså det där med tjejen och killen är en verklig berättelse. Hon skämtade alltså med sin pojkvän då.

[Pilatus]

Alltså det där med tjejen och killen är en verklig berättelse. Hon skämtade alltså med sin pojkvän då.

Och han såg skämtet?

[Anne]

Alltså det där med tjejen och killen är en verklig berättelse. Hon skämtade alltså med sin pojkvän då.

Och han såg skämtet?

Det återstår väl att se om han någon gång kan skratta åt det. Ett bra skämt ska inte skapa spänningar - tvärtom: förlösa spänningar.

[Esther]

Jag tar upp det som ett exempel då det finns vissa personer som säger sig vara av åsikten att man ska kunna skämta om allt.

Just det, men var ditt exempel verkligen ett skämt?

Det här är underhållande:

Och.... jag blev förälskad!
Publikt ska man inte säga detta förmodligen - sådant har jag sällan brytt mig om - men detta samlat som han säger (inte exakt alla detaljer men säg en 95% av alla detaljer) fick jag veta (utan att kunna det han kan om språket hebreiska) när jag valde Gud i mitt liv. Skrev ner det.
Det finns något så djupt älskvärt, inte bara i det judiska folket (när de inte tillhör de "rädda") utan när de väljer ljuset i sina liv - utan rädsla.
Och på detta sätt jag "fick det" - fick det folk som Gud själv utvalde bland alla folk - fick de det för tusentals år sedan - och skrev ner det.

Resten av kommentarer här och annat - förblev ointressant. Måttet av ignorans och brutalitet samt underutveckling (på samtliga personliga plan - framförallt kognitivt) mäts alltid i hatet mot judarna. Vissa människor är experter inom detta specifika område. Deras avund är monumental oavsett samhällspositioner. Eller så följer de bara strömmen och jamar med i kören av de som påstår (utan att förstå varför eller att det gör detta verkligen) att de älskar judar. I vilket form det än kommer - brukar det alltid framstå med samma klarhet i sin patetiska form.

[Esther]

Alltså det där med tjejen och killen är en verklig berättelse. Hon skämtade alltså med sin pojkvän då.

Och han såg skämtet?

Det återstår väl att se om han någon gång kan skratta åt det. Ett bra skämt ska inte skapa spänningar - tvärtom: förlösa spänningar.

Båda dina skämt var inte roliga eller för att man ska skratta åt dem. Tror du visste det. Det var nog mer bara ett uttryck för frustrerad vrede.
Tråkigt i båda fall.

[Esther]

Klart att det är skillnad om man skämtar på sin egen bekostnad, och använder den svarta humorn i eländet för att härda ut.
Vad tycker ni om det här då?
En tjej skulle träffa en kille. Hennes pojkvän var orolig för att de skulle ha sex och han sa att han inte skulle klara av det. Hon lovade och lovade att något sådant inte skulle ske. När hon kom hem efter mötet fick hon för sig att skämta lite med sin pojkvän så hon spelade lite skamsen och sa ungefär att det var en sak hon måste berätta och sa att de hade haft sex. Han blev upprörd och gick därifrån. Sen ville han inte prata med henne. Hon tyckte att han överreagerade. Det var ju bara ett skämt liksom
Roligt?

Som kvinna ser jag den typiskt försmådda förförerskan som inte kom till i första fallet och därmed provocerade. Tragiska människor.

[Esther]

... det jag tänker på i min förälskelse...
är
Att det som fenomenvärlden består av är - sett på individnivå så enkelt. Som den judiske mannen. Han var döende. Läkaren skrek ut detta till honom, förbjöd honom åka, förbjöd honom vilja gifta sig, se en framtid - han brydde sig inte alls om detta. Han satte sig på en stol och försökte balansera den med kroppen och ta den kvinna han drömt om - som fanns - men som han inte ens ännu träffat. Han gick gjorde, tog och i allt detta hade han inte sex. Förrän med sin fru.
Det är samma förlopp som beskrivs - fast i annan tappning av Rav i Secrets of Man and Life.

50 år fick de - för att han inte vek sig ens inför döden som han bar i sin kropp - utan han besegrade den med KÄRLEKEN och fick livet.
Oh YES...
Alla män dog. Kvar är de rädda och de ständigt "på" som youtube klippet om hunden med killen som skulle göra yoga med honom.

long live the dogs?

[Esther]

[klorofyll]

Jag var 15 år när jag såg Fight Club... Redan då visste jag vem jag var... "I know this cause Tyler knows this". Jag fick en personlighet. En bra film blir aldrig bättre än förlagan, men vem orkar läsa förlagan... De bäst böckerna blir aldrig film.

Sedan dess kan man säga att jag har väntat.

[Pilatus]

Jag var 15 år när jag såg Fight Club... Redan då visste jag vem jag var... "I know this cause Tyler knows this". Jag fick en personlighet. En bra film blir aldrig bättre än förlagan, men vem orkar läsa förlagan... De bäst böckerna blir aldrig film. Sedan dess kan man säga att jag har väntat.

Men filmer har sina egna kvaliteter, som tex relationen mellan Marla Singer och Tyler Durden.

[Esther]

Jag var 15 år när jag såg Fight Club... Redan då visste jag vem jag var... "I know this cause Tyler knows this". Jag fick en personlighet. En bra film blir aldrig bättre än förlagan, men vem orkar läsa förlagan... De bäst böckerna blir aldrig film. Sedan dess kan man säga att jag har väntat.

Men filmer har sina egna kvaliteter, som tex relationen mellan Marla Singer och Tyler Durden.

Ja lite som han med yogan och hunden...

[klorofyll]

Man får verkligen ett bra perspektiv när man ser film, skådespel är skådespel, det är inget som direkt hänt i verkligheten, man tror lätt att spelarna får den erfarenhet som filmen ger sken av. Det som man ser på film har garanterat aldrig hänt. Faktum är väl att åskådare får mer till livs än spelaren. Men jag tror att skådespel handlar om två saker: att vara sig själv, samt att veta sin plats i intrigens hierarki. Så att åskådaren ser en logik och kan relatera till egna erfarenheter.