Mina olösta problem

[Midgårdsormen]

dubbelpost

[Midgårdsormen]

Jag har upplevt exakt samma sak på min mormors begravning för några år sedan, där förvisso andra var ledsna, men jag satt mer eller mindre oberörd (bör tillägga att jag hade en varm relation till henne). Jag kände hur prästen uppmärksammade mig, liksom tänkandes "förbannade ungdomar, oberörda och respektlösa inför de äldre", och jag minns inte exakt vad han talade om, men jag fick känslan av att han ansträngde sig för att reta mig till gråt, vilket gjorde mig förbannad inombords.

[Minded]

Finns det nåt sätt att, på allvar, skilja vanor och ovanor åt då?

Allting man inte gör helhjärtat är förvisso en ovana. Det är att vara annat än hel(ig). Jag har läst att buddhistmunkar kan manifestera detta med i princip vad som helst - från koanen, en fråga där normell logik inte hjälper (hur låter det när man klappar med en hand?/hur såg ditt ansikte ut innan dina föräldrar föddes?), till att demonstrativt hålla upp ett finger i luften (munken som gjorde detta till undervisning fick till slut en elev som gjorde samma sak till en annan, dvs höjde ett pekfinger i luften relativt denne andre. När den första munken såg detta blev han ursinnig och kapade elevens finger, varefter han höjde sitt eget pekfinger i luften igen), eller att replikera till vad buddha är att 'dried shit on a stick', eller att helt sonika be sin elev komma närmare (efter att denne har ställt en fråga om hur det hela fungerar) och ge densamme en smäll.

Inget är reellt relevant annat än nu. Carpe diem. Ovana? Åtminstone inte i balans. Dvs åtminstone inte speciellt effektivt.

[Minded]

Den som verkar vilja veta något, kan jag ge något. Min tränare sa en gång att en utförd teknik ska vara att bjuda på en resa. Både mig själv och partnern. Den som verkar vilja veta något, kan jag visa relevans. Inget är relevant, förutom relevansen självt.

Those who speak know nothing. tala och tiga, silver guld.

[Minded]

Den gamla skolan - uppfattas en blotta, ge.

[Minded]

Det som skrämmer mig lite är hur pass mycket vi idag lever i en helt konstlad miljö/atmosfär, och de implicita krav det för med sig.

På tal om abstraktion ^

Jag ger upp i allting, hela tiden, det är förhållandevis odramatiskt. Först när man gett upp som man kan slappna av, och det är först då jag fungerar i ordning. Att ge upp livet är befriande, och alls inte detsamma som att ta livet av sig - bara göra sig kvitt den värsta ångesten.

Igen, som man frågar får man svar. Intressant, 'bytet' av perspektiv. Artificialitet. Eller just inte. Från ett perspektiv verkar det som att förlora/släppa allt som någonsin varit relevant - eftersom vana. Med röda solglas ser ett par gröna tydligen ganska mörka ut. Jäkligt intressant faktiskt.

[Minded]

Som sagt, att veta vad man ska lära sig. Att veta. Att veta hur det kommer att bli. Uppenbarligen.

[Minded]

Är det månne fåfängt att påpeka dessa förhållanden, och tro att folk själva finner lusten till emancipation?

Vad vill du uppnå? Håll din egen form. Den vise gör ingenting och lämnar just därför ingenting ogjort

Ikväll såg jag videofilm från bröllopsfesten, bla när brudparet dansade vals. Först var de ensamma på golvet - som sig ju bör. Sen följde andra upp. Vissa par dansade bättre än andra. Dans är så jävla häftigt. Och sång. De som var bra såg ut i stil med de här, fast ändå inte:
http://www.youtube.com/watch?v=u5MfjuhYbXc

Det intressanta är just skillnad, kontrast. Faktiskt, var är kontrasten dem emellan? Detta är dans. Och förresten musiken i bakgrunden också. Sången. Fan va vackert. Kontrast? Var slutar dansarna någonstans, och var tar musiken vid?

Jag efterfrågade ju vinsterna med att följsamt ge vika för konventionerna. Efterfrågade också argument från OWEs sida. Får sitta här som ett frågetecken. Hade dock, helt uppriktigt, velat veta varför någon väljer (i den mån något sådant är relevant i sammanhanget) att framhärda som slav under strukturerna? Vad är vinsten? Finns där nån trygghet som jag, som utomstående, bara kan göra mig vaga föreställningar om? Nåt slags gemenskap som jag går miste om?

[Minded]

Hmm. Teknik kontra.. annat. Ens skrivstil (också) är ju ibland en 'ren' förlängning av någonting i en. Enligt samma princip som att folk ser hur man är i sitt innersta genom att se till huruvida dennes sovrum är städat eller inte. Eller skrivbord. Typ. Om man tänker på att man gör det, förhåller sig tekniskt till det, så förändrar man det naturliga. Hmm.

[Minded]

Och i slutändan, utan att för den skull vara dumt eller fånigt på något sätt, är det en trivial fråga om att våga lita på sin intuition och sina "känslor". Att kortsluta den sociala präglingen genom ett hörsammande av ett mer ursprungligt och direkt förnimmande. För jag inbillar mig verkligen att de allra flesta, även de som blint och dogmatiskt springer konventionens ärenden, i "stunder av klarhet" (som det heter på missbrukarspråk) genomskådar det hela och själva upplever det falska och idiotiska med spektaklet.

En synonym i det japanska språkets 'paradiset' är 'här och nu'. Det sägs också i kristendom att gud faktiskt är förlåtande. Också, någon annanstans, för att vara dig själv, glöm dig själv. Så hur gör man? Skit samma. Det är bar å åk.

Som det är nu är det ju endast mentalpatienter och konstnärer som har rätten att vara sig själva fullt ut, som inte behöver visa dessa hänsyn till den inbillade storheten (under vilket namn, eller genom vilken tradition, vi nu än väljer att beteckna den). Togs upp frågan om konstens värde i dagens samhälle i en annan tråd häromveckan, och det anknyter ju som sagt till detta, då jag vidhåller att konsten måste avsäga sig sin ställning helt och hållet, uppluckra alla gränser mellan konst och verklighet. Det är där den har sin roll att spela. Det är också därför all "konst" - alltså allt som lånar traditionens hela status - i mina ögon redan på förhand gått vilse. En kultur som alltså upptar den traditionella kulturens plats men med en helt annan mening och innebörd. Och som inte drivs framåt av nån strävan att upprätthålla en renhet, utan en praktik som ingår som ett helt ordinärt inslag i livet som helhet. Det egna livet som det enda egentliga konstverket.

Mmmmm. Man själv är penseln, världen är duken. Kontrast är förvisso roligt också.

[Avantgardet]

Är inte så divig som jag kan förefalla, är egentligen en team-player, älskar att låta andra dirigera, försåvitt de kan dirigera. Vet faktiskt inget bättre än att luta mig tillbaka och se nån annan glänsa, tyvärr har jag så höga krav att det blir långt mellan gångerna och jag tvingas föra mest hela tiden. Och det är väl lite av grejen. Den där statiska, strama, trånga marchtakten (samhällstakten) är inte nämnvärt dansant. Men jag hakar gärna på en eldig rumba, eller en svängig samba, eller varför inte en ståtlig waltz. Faller gärna in i bakgrunden, och gör grovgörat i skymundan såna gånger. Men så fort jag hör den där sterila tvåtakten så känner jag dock bara ett behov av att sabotera, och kan man klandra mig? Prästen på min farmors begravning var ett sådant exempel. Tål verkligen inte när folk helt utan smak ska försöka tvinga på oss andra nåt trams som de kokat ihop. Låt taktpinnen istället vandra runt mellan dem som är mest inspirerade för tillfället, så får vi väl bäst musik, inte sant? Det handlar varken om att ta eller ge plats, då har man fullkomligt missförstått det hela, utan om att skapa bra musik, spelar ingen roll genom vem den kommer. Det sköna är skönt hurusom.

[Andreas]

haleluja

[suchanother]

"they are after my brain"...inte utan anledning.