Meningen med livet?

[Pilatus]

Pilatus bidrag är väl tanken att Gud inte behövs för att verkligheten ska ha mening...
Det skulle på nåt sätt ligga i generna. Kan du möjligen förtydliga hur du menar Pilatus?

En sida av denna tro har beskrivits av Abraham Maslow då han talade om maximalupplevelser (peak experiences).
En kort beskrivning:
En maximalupplevelse, med vidgat medvetande och glädje, kan komma i religiösa eller filosofiska sammanhang, i skapande eller vid anblicken av ett konstverk, ute i naturen eller i kärleken till en partner. Den är en upplevelse av vem man egentligen är i sitt väsens botten, en känsla av att vara hel, inte kluven, helt och fullt sig själv, och den är på samma gång en känsla av meningsfull identifiering med andra eller med världen. Sven Magnusson, Tidningen Sökaren (nr 4, 1994, sid 10-11)

[Algotezza]

SigurdV, m.fl. ang. "semantikens surfbräda" - är det lika mycket självkritik som kritik mot andra skribenter. Jag surfar omkring rätt mycket för egen del.

Freddemalte har skrivit en fin och ambitiös utredning. Det är mer ett generellt problem när man försöker vara heltäckande, att det man skriver till slut inte får någon direkt riktning eller udd. Det gäller att finna en balans mellan att definiera och klargöra sina begrepp och diskutera vidare. Den analytiska filosofins dilemma är ju att man ofta fastnar i att försöka definiera och att man inte kommer in på själva det filosofiska samtalet. I och för sig är det stort nog att kunna klargöra begreppen.

En som verkligen försökte ta sig an metafysiska frågor - ofta ansedda som nonsensfrågor enligt analytiska filosofer - var Sören Halldén i boken Universum, döden och den logiska analysen. Han inte bara definierar de aktuella begreppen utan för även ett logiska resonemang kring dem. Halldén var min lärare på Philosophicum i Lund vid mitten av 70-talet och då hade vi hans bok som kursbok. Den tangerar ämnet för denna tråd. Jag upplevde att freddemalte lite grann skrev i hans anda.

/Algotezza

[ingenar]

Pilatus bidrag är väl tanken att Gud inte behövs för att verkligheten ska ha mening...
Det skulle på nåt sätt ligga i generna. Kan du möjligen förtydliga hur du menar Pilatus?

En sida av denna tro har beskrivits av Abraham Maslow då han talade om maximalupplevelser (peak experiences).
En kort beskrivning:
En maximalupplevelse, med vidgat medvetande och glädje, kan komma i religiösa eller filosofiska sammanhang, i skapande eller vid anblicken av ett konstverk, ute i naturen eller i kärleken till en partner. Den är en upplevelse av vem man egentligen är i sitt väsens botten, en känsla av att vara hel, inte kluven, helt och fullt sig själv, och den är på samma gång en känsla av meningsfull identifiering med andra eller med världen. Sven Magnusson, Tidningen Sökaren (nr 4, 1994, sid 10-11)

¯`•´¯)...............。☆。*。☆。
`•.,(¯`•´¯)..........★。＼｜／。★
(¯`•´¯).•´(¯`•´¯)...♥ Lev i framtiden ♥
.....` •.•´(¯`•´¯).....★。／｜＼。★
...`•.,(¯`•´¯)........。☆。*。☆

[SigurdV]

Pilatus bidrag är väl tanken att Gud inte behövs för att verkligheten ska ha mening...
Det skulle på nåt sätt ligga i generna. Kan du möjligen förtydliga hur du menar Pilatus?

En sida av denna tro har beskrivits av Abraham Maslow då han talade om maximalupplevelser (peak experiences).
En kort beskrivning:
En maximalupplevelse, med vidgat medvetande och glädje, kan komma i religiösa eller filosofiska sammanhang, i skapande eller vid anblicken av ett konstverk, ute i naturen eller i kärleken till en partner. Den är en upplevelse av vem man egentligen är i sitt väsens botten, en känsla av att vara hel, inte kluven, helt och fullt sig själv, och den är på samma gång en känsla av meningsfull identifiering med andra eller med världen. Sven Magnusson, Tidningen Sökaren (nr 4, 1994, sid 10-11)

Det lär ska finnas en "gudspunkt" i hjärnan stimuleras den elektriskt ska man visst få en gudsupplevelse. Det bevisar förstås INTE att det inte finns en gud (om det ligger till så) utan bara på att kroppen kan producera de känslor upplevelsen en äkta gud skulle orsaka ....Ähum...
Nja... inte i mitt fall! Jag har sedan barnsben skyggat vid tanken att kunna missta mig! Ingen känsla i världen skulle övertyga mig om guds existens eller för den delen djävulens...det kan stinka hur mycket svavel som helst jag tror i alla fall nånting får mig att se det som inte finns och jag skulle bli rädd för denna bedräglighet och inte kunna hindra mina ben från att sätta igång att springa. Nej enda möjligheten för mig är om jag FÖRSTÅR att det finns en!
Känslorna får helt klart inte medverka när förståndet fattar sitt eventuellt positiva beslut!
Så självklart förstår jag bara sådär helt plötsligt att INGEN tanke är fri från känsla...
Typiskt va!?