Vad är sorg?

[OblivionII]

Hej!
För ca fyra månader sen dog min mammas katt, en väldigt speciell katt med stor personlighet, och jag grät som jag ta mig fan aldrig gråtit förut. Det går inte ens att jämföra med när min morfar dog när jag var åtta år gammal, som är den enda riktiga sorgen jag har att relatera till.
I tre veckor var jag helt knäckt för på något konstigt sätt så var den där katten min lilla ögonsten och det blev en enorm tomhet i mitt liv när hon försvann.

Och så plötsligt dog min "plastmamma" bara ett par veckor efter katten, och jag fick inte alls samma reaktioner. Jag fick knappt någon reaktion alls när jag fick höra om dödsfallet om jag ska vara ärlig, i jämförelse med vad jag fick när katten dog, och det fick mig att undra mycket om det här med sorg och vad sorg egentligen handlar om.

Min "plastmamma" har jag vuxit upp med och hon har alltid varit omkring i min ungdom och har betytt mycket för mig även om det aldrig har varit en väldigt nära kontakt. Hon brydde sig alltid och tog hand om mig på ett sätt som min far aldrig kom i närheten av, så det var framförallt hon som fick mig att känna mig välkommen i "den andra" familjen.

För ca sju år sen bröt jag kontakten med dem alla (min far, plast-mamma, halvbröder och plastsystrar), när jag tröttnade på att det alltid var jag som hörde av mig, men senaste två åren hade jag kontakt med min plastmamma även om det återigen bara var jag som hörde av mig. Hon fanns i mitt liv igen och vi pratade på telefon många gånger senaste tiden, senast 2-3 veckor innan hon dog. Men som sagt... reaktionen på hennes dödsfall, eller snarare bristen på den, överraskade mig ordentligt.

Hon hade lungemfysem och diverese andra lungsjukdomar sedan över tio år tillbaka och hamnade på sjukhus vid ett par tillfällen innan hon tillslut dog av sina cigaretter, som hon vägrade sluta med, så hennes dödsfall kom inte som en blixt från klar himmel direkt. Det kan ju såklart till viss del förklara att jag inte reagerade så hårt när hon dog, för att jag helt enkelt inte blev så väldigt överraskad, men det förklarar inte allt...

Jag kan inte förstå hur jag nu så här fyra månader senare fortfarande sitter och bölar över den där katten utan mycket kontroll alls på mina känslor, men när jag tänker på min plastmammas bortgång så är jag plötsligt väldigt duktig på att "intellektualisera" hennes dödsfall och hitta förståelse för vad som hänt, trots att hon dog alldeles för tidigt (vid 56 års ålder) och lämnade flera barn och många barnbarn efter sig, som självklart sörjer henne väldigt mycket. Och det är till viss del mitt egna kött och blod, mina bröder och systrar och deras barn som nu bär den här sorgen och det kan jag tycka borde försätta mig mer i känslomässig obalans än vad ett djur kan göra, även om djuret fanns närmare i mitt liv.

På min plastmammas begravning grät jag men mest i sympati när jag såg reaktionerna från mina syskon på deras mammas bortgång (jag märkte att de flesta i kyrkan reagerade så), men det var också enda dagen sedan jag hörde talas om hennes död som jag gråtit över henne.

Det här fick mig att inse att sorg, åtminstone för min del, helt enkelt handlar om ens/min egna saknad efter den/det som gått bort, och inte om det som faktiskt är det "riktigt" sorgliga i situationen.

Jag fattar såklart att känslor inte alltid kan förklaras rationellt eller alltid behöver följa särskilt logiska spår, men jag kan inte komma ifrån att det känns jävligt egoistiskt att sitta här och sörja ohämmat över att min mammas katt inte finns i mitt liv längre så här fyra månader senare, medan jag med full kontroll på mina känslor hittar förståelse för att min plastmamma har dött, vilket såklart har skapat en obeskrivlig sorg för många av mina anhöriga.

Jag hör ju hur jäkla dum frågan låter men jag vill ställa den ändå - BÖR inte sorg mer handla om vad dödsfallet faktiskt har för betydelse för de anhöriga (lite utilitaristiskt så där...), snarare än vad man personligen känner för saknad?

Nu finns det ju inget "bör" i sorg såklart, och jag kan se det naturliga i att ett djur som stått en väldigt nära faktiskt kan skapa större reaktioner än när en person dör, som inte stått en så nära på senare tid. Men nu handlar det ju inte bara om större reaktioner av kattens död, utan om jättereaktioner i jämförelse med nära nog inga reaktioner alls.

I början trodde jag det handlade om att jag "gråtit klart" över katten och hittat mekanismer för att lättare kontrollera sorgen och som gjorde att jag var mer stålsatt när min plastmamma dog. Men den förklaringen håller inte eftersom jag fortfarande så här lång tid efter knappt klarar av att prata om katten medan jag har känslorna helt i balans när jag tänker på eller pratar om min plastmamma.

Någon som har några tankar?

[scirocco]

Hej!
Du verkar ha analyserat dig själv så bra det går och svaren har du redan. Sorg är saknad efter något/någon som man ägnat sig mycket åt. Det kan ha betydelse att de två förlusterna kom så nära ,kanske det bara går att sörja en i taget. En möjlighet är att du sörjer något i dig själv och att katten får kanalisera detta. Jag har varit med om samma sak i min ungdom. Jag sörjde min hund som förolyckades mer än en närstående och omtyckt släkting som gick bort strax efter.

[scirocco]

Även om katten är ett ganska självständigt djur så ger det att det är ett djur möjlighet för oss att känna att vi vårdar det. Detta att vårda någon,ta hand om någon som behöver oss känns som kärlek. Föräldrar som förlorar sina barn känner större sorg eftersom barnet var i deras vård och omsorg. Idag långt senare efter min förlust av hund och närstående människa,är minnena lika starka av dem båda. Jag tog hand om hunden,människan tog hand om mig...

[OblivionII]

Tack för intressanta tankar, Scirocco!
Det där som du säger att man vårdar och tar hand om husdjuren spelar nog en avgörande roll i hur reaktionerna har visat sig hos mig. Det var ett djur, men samtidigt en nära familjemedlem som försvann.

Jag kan också tänka mig att det där uppehållet på fem år (och den dåliga kontakten innan och efter), gjorde att jag lärde mig leva helt utan min plastmamma och att jag därför inte kände mig beroende av henne på samma sätt som innan, och därför heller inte känner sån våldsam saknad och sorg nu när hon gått bort.
Självklart saknar jag henne mycket och tycker att det är tragiskt att hon inte finns i våra liv längre, och då framförallt de allra närmast till henne, men hur man än vrider och vänder på det så var hon ju tyvärr inte mer än en ytlig bekant till mig senaste tio åren (minst), så där ligger nog en stor del av svaret.

Det är kanske en liknande reaktion som man hade fått om man fick höra att ens gamla vän som man inte har träffat på 10 år plötsligt har gått bort, att det blir mer som ett accepterande med mer kontroll på känslorna, jämfört med om det var en person som stod en nära in i det sista.

[Me]

Tiden läker alla sår eller??

[förstår mig själv]

Sorgen är en reaktion på något som skett i naturen. Spinoza har angett att om flera orsaker till en känsla samverkar så ökar amplituden på känslan. Dvs den blir starkare. När det gäller sorg efter att någon har dött så uppstår den största komponenten i sorgen av vad den döde orsakade i oss. Om det är en positiv känsla som den döde sker så kommer vi att analysera konsekvenserna av detta. Ja att vi förlorat detta goda. Kort och gott analyserar man innebörden av att den döde inte existerar mer, och var denne viktig på olika sätt kommer vi drabbas av olust/sorg i motsvarande grad.
Det är viktigt att inte förtränga det som förnuftet och registreringsorganen har tagit imot. Vi bör lita på sinnena och inte gå imot den. Här fastnar många tyvärr och fantiserar om fortsatt liv, själar. När detta sker innebär det att den som fantiserar inte litar på sina sinnen och förnuft. Dvs han skadas (ofta permanent) av dödsfallet. Ju mer "beroende" man är destå mer får man lida.
Viktigt att komma ihåg att det kan ta "tid" att smälta dvs fundera och anpassa sig till det nya.
Det kan ibland ta decennium innan man förstår det goda som den avlidne orsakat.
Tycker att du är väldigt insiktsfull, du gör något gott genom ditt sätt att vara. Vi verkar tänka lika. När jag läser dig förstår jag dig, gillar det jag läser. Du beskriver och förklarar väldigt bra. Dessutom har du registrerat din reaktion vilket (märkligt nog är extremt ovanligt). Dvs utvärderat och förstått vad som har skett. Sedan har du ju värderat med dina känslor resultatet.

[OblivionII]

Spinoza har angett att om flera orsaker till en känsla samverkar så ökar amplituden på känslan. Dvs den blir starkare.

Kan tänka mig att det är en av anledningarna till att jag fortfarande har så svårt för att smälta att hon (katten) är borta. Kan ärligt talat, ca nio månader senare, fortfarande inte prata om katten mer än någon minut innan det blir svårt att hålla koll på känslorna. Det känns inte normalt ens för mig. Är inte säker men tror att det kan vara dåligt samvete som spelar en viss roll här också. Hon dog i akut lunginflammation och jag kan inte utesluta att det berodde helt eller delvis på att jag lät henne vara ute för länge vid ett tillfälle kort innan hon insjuknade, när det precis hade börjat bli lite kyligare ute. Det i kombination med att jag försökt skjuta sorgen och känslorna åt sidan istället för att möta och bearbeta dem gör att det fortfarande känns just så.. obearbetat. Men alternativet lockar inte så mycket så jag hoppas på det "Me" frågade om.. att tiden läker alla sår, helst utan så mycket mer aktiv bearbetning.
Läks inte såren helt så blir de ju ändå mer hanterbara med tiden.

Ser inte fram emot framtiden ett dugg... Är jag så här blödig över en katt så har jag nog en fet surprise som väntar längre fram är jag rädd för.

I övrigt, tack för värmande orden!

[SigurdV]

Vi är känslonarkomaner; sorg är inte bara en negativ känsla... då skulle vi inte bejaka den så som vi faktiskt oftast gör... vi vältrar oss i den...njuter faktiskt av den... det är lite svårt att inse det där... men till skillnad från skuld och skam känner vi oss berättigade att sörja... tänk så stor sorg vi känner... låt oss gråta en skvätt till.

[OblivionII]

Vi är känslonarkomaner; sorg är inte bara en negativ känsla... då skulle vi inte bejaka den så som vi faktiskt oftast gör... vi vältrar oss i den...njuter faktiskt av den... det är lite svårt att inse det där... men till skillnad från skuld och skam känner vi oss berättigade att sörja... tänk så stor sorg vi känner... låt oss gråta en skvätt till.

Jag är precis tvärtom. Jag vill varken känna av sorgen eller bearbeta den. De enda få konkreta stegen jag tagit till bearbetning (vad jag märkt av själv) är mina få inlägg i den här tråden, och faktiskt så hjälpte det efter att jag skrev första inlägget. Då gick jag på nåt sätt från sörjande till ett mer kontrollerat accepterande, även om sorg fortfarande var med i bilden.

Förstår verkligen att många har noll förståelse för att man kan bli helt knäckt av att en katt går bort och det enda svar jag har på det är att det finns katter.. och så finns det katter.
Vi var med om det senare alternativet. En katt... Det var en pratig variant.. siames blandat med en eller två andra raser. Det var som en tredjedels bebis som dog där. T om. morsan sa att hon sörjde mer av katten än när min morfar (halvmorfar för att vara exakt) gick bort i cancer för en massa år sen, och då var det ändå han som till stor del uppfostrade henne.
Katten var en jäkel på att få en beroende av henne. Det var så att när jag kom hem från långa resor så drog jag jämt förbi morsan först innan jag åkte hem och det var främst för att jag BEHÖVDE träffa katten.. det var prio ett hur jävla dumt det än låter.

Sen att det här kan uppfattas som att "tänk så stor sorg jag känner... låt oss gråta en skvätt till." kan jag förstå, men så varken ser eller känner jag det.

[SigurdV]

Sen att det här kan uppfattas som att "tänk så stor sorg jag känner... låt oss gråta en skvätt till." kan jag förstå, men så varken ser eller känner jag det.

Jag menade inte ALLS att uttala mig om just ditt känsloliv!
När jag skrev så insåg jag inte att jag kunde tolkas på det sättet!
Och jag förstår mycket väl att man kan sörja en älskad katt...
Det är inget fel med det!!
Men rent allmänt är jag ointresserad av
andra personers inre... eller yttre för den delen... det är sakfrågor som intresserar mig. Som hur jaget förhåller sig till övriga fenomen i hjärnan.
https://dl.dropboxusercontent.com/u/103 ... en%201.mp3

[OblivionII]

Sakfrågor intresserar mig också mer än alldagligt småprat men då ingår också sakfrågor i diskussioner eller tankar om människors inre. Tycker det är intressant med psykologi av en massa anledningar och har lärt mig mycket genom att mer ingående fokusera på andras och mitt egna inre.
Det är stora delar inom psykologin jag nog knappt ens har snuddat vid men alla års envetna fokuserande inom vissa områden har börjat ge utdelning inom det som intresserar mig, och det är framförallt jäkligt spännande. Att nå förståelse inom det som intresserar en är iaf för mig en nästan oslagbar känsla. Upprepande mönster som man upplever eller utsätts för innebär ju träning och det man tränar på blir man bättre på och det man blir bättre på intresserar en ännu mer vilket resulterar i ytterligare fokus och träning.
Tror det är den lilla loopen som gör att jag, och nog många med mig, tenderar att främst fokusera mycket på vissa begränsade områden inom "psykologin", och kanske tyvärr till viss del nöja mig/oss med det.
Men ska inte tråka ut dig genom att spinna vidare i det nu.

[SigurdV]

Sakfrågor intresserar mig också ...
Men ska inte tråka ut dig genom att spinna vidare i det nu.

Försök "tråka ut mig"!
Själv sitter jag i en fyrtio-årig loop som gett resultat som nästan inte kan förmedlas.

[förstår mig själv]

Genom sitt sätt att vara får mina hundar mig att må bättre. De sprider glädje och absorberar det som känns tungt. Klart att man kommer sörja när de dör. De är alltid "snälla".

[Algotezza]

Vi livnär oss på känslor, ja, vi behöver "äta" känslor (tankar och fantasier) såväl som fysisk föda. Känslor har en sida som vetter åt den fysiska världen och en som vetter åt medvetandevärlden, ty de utgör länken mellan det mer fysiska och det mer medvetandemässiga som alltså inte har någon tydlig gräns emellan varandra. På detta forum mumsar vi varandras tankar.

Vi äter ljud med öronen och ljus och skuggor, färger och former med ögonen.

Känslor genomsyrar hela kroppen samt även medvetandet. Man kan medvetet lära sig detsamma när det gäller tankar - att tänka med hela kroppen, låta även tankarna genomsyra kroppen.

Jag är en fysisk kropp och jag är ett medvetande och befinner mig i en upplevbar omvärld. Jag är inte "något" som "har" en kropp och som "har" ett medvetande, vad skulle "jag" då vara? Utan jag är en kropp och ett medvetande vilka genomsyrar varandra och bildar en enhet. Jag är mina upplevelser av mig själv och omvärlden. Jag är på sätt och vis världen jag upplever just därför att jag upplever den och gör mig en bild av den. Omvärlden kan man säga är vad vi gemensamt är.

Sorg är en djup känsla av förlust av något som varit en kärt och nära som tar både kropp och medvetande i besittning.

/Algotezza

[holoteist]

Sorg är bara äckligt in my opinion.

Jag har känt stor sorg i mitt korta liv hittils. Det starkaste minnet jag har är av att behöva se min farmor i en öppen kista i en kyrka i Hässleholm där hon spenderade sina sista dagar.

Pappas tårar när han tillsammans med sina bröder hissade ned henne i hennes själahem.