Predikan/propaganda

[Anne]

den senaste tiden här har jag uppmärksammat ett ogillande för religiös propaganda/predikan på det här forumet. jag undrar om det är mer ok att ha en fast övertygad politisk eller filosofisk (t ex utilitarism) inställning och då predika och propagera för det? Varför i så fall?

[Algotezza]

den senaste tiden här har jag uppmärksammat ett ogillande för religiös propaganda/predikan på det här forumet. jag undrar om det är mer ok att ha en fast övertygad politisk eller filosofisk (t ex utilitarism) inställning och då predika och propagera för det? Varför i så fall?

Det beror på hur det görs. Propaganderande som bygger på citat av heliga böcker, som Bibeln eller Marx' verk, plus slagord man tagit över oreflekteratoch vbf:ar, "lammets blod som renar från synd" eller "arbetarklassen skall segra", och om man inte år intresserad av att föra en diskussion baserad på förnuft och känsla och att ha någon form av tankeutbyte, är väl inte mycket att ha på ett Filosofiforum? Filosofi bygger sen antiken på dialog och resonemang, att lyssna/läsa och svara, ge och få.

Jag kanske av andra ses som missionerande och predikande? I så fall får ni säga ifrån så jag blir mer inställd på dialog.

/Algotezza

[scirocco]

Jag är ju en som kritiserat den senaste tidens religiösa propaganda. Det beror på att de även direkt påstått att andra människor utan någon viss tro är onda. Då har man gått för långt. Det är ok att vurma för något och gärna ödmjukt föra fram sin sak för att i ljuset låta den granskas av andra. När det används retorik för att försöka bringa all kritik i dålig dager är det helt enkelt meningslöst att föra samtal. Beträffande dig Algotezza så uppfattar jag dig som bra på att föra samtal.

[Algotezza]

Jag är ju en som kritiserat den senaste tidens religiösa propaganda. Det beror på att de även direkt påstått att andra människor utan någon viss tro är onda. Då har man gått för långt. Det är ok att vurma för något och gärna ödmjukt föra fram sin sak för att i ljuset låta den granskas av andra. När det används retorik för att försöka bringa all kritik i dålig dager är det helt enkelt meningslöst att föra samtal. Beträffande dig Algotezza så uppfattar jag dig som bra på att föra samtal.

Tack.

Eftersom filosofi för mig bygger på samtal är jag tacksam om andra säger till om jag ter mig alltför förstockad och tvärsäker med det jag påstår. För i realiteten är det enda jag är helt säker på är att jag upplever och gör något här och nu. Bortom processen här och nu i form av tänkande och görande/skapande, kännande, minnande, fantiserande, kommunicerande, rör det sig om konstruktioner, teorier och antaganden - som vi upprätthåller här och nu men som kan raseras som luftslott. Här och nu och det vi gör här och nu är det som vi inte kan resonera bort eller förneka. Det är min fasta punkt i tillvaron.

Evighet, karma, reinkarnation, oändlighet är faktiskt tankekonstruktioner, människoskapade begrepp. Om de motsvaras av något verkligt och objektivt existerande bortom vår egen idé- eller bergeppsvärld finns det både argument för och emot. Man att jag befinner mig här och nu, andas, lever och gör något, vilar ibland men det är också att gör något, det kan jag inte betvivla, det kan inte raseras. Men visst, jag kan dö: men den tanken är en konstruktion här och nu när jag lever här och nu och som jag upprätthåller här och nu, idén att allt kan ta slut.

Man kan säga att jag utifrån mitt här och nu som fast punkt i mitt upplevelseuniversum gör olika tankeexperiment - far iväg i de spekulativa rymderna väl medveten om att dessa rymder är konstruerade - och jag har egentligen inte rört mig ur fläcken. Jag är kvar här och nu. Tänkandet för min del underlättas av om jag är fast förankrad i en grå och småtrist vardag. Svajar den... bör man vara försiktig med tankespekulationerna...

/Algotezza

[scirocco]

Det kan gott få svaja,fantasi är ju roligt. Kan vara på rent trams eller väldigt seriöst menad. Blir man inte nöjd med vart det ledde så kan man ju ta om det från början och ändra lite. Att ha ett rikt inre liv är underhållande för en själv. Ibland för andra. Är vardagen för besvärlig blir man mer upptagen av den och tja,livet kan bli tröttsamt helt enkelt. Edward Person sade i en film en gång då han av en ung dam blev ertappad med att ligga raklång på marken och titta på himlen- Jag arbetar så hårt om dagarna att jag måste vila varje minut.
Nej men alltså när livet blir för jobbigt är det bra att kunna stiga åt sidan,och äta en apelsin.

[Zokrates]

den senaste tiden här har jag uppmärksammat ett ogillande för religiös propaganda/predikan på det här forumet. jag undrar om det är mer ok att ha en fast övertygad politisk eller filosofisk (t ex utilitarism) inställning och då predika och propagera för det? Varför i så fall?

Jag tror att alla ismer möter sitt motstånd, därav just mängden sådana uttryck. De flesta förespråkar att något blir bättre
med sin grej än andras, en del hävdar logik och sanning som fundament, men ingen hittils har vunnit massan genom
att förespråka sunt förnuft, förmodligen på grund av att folk i allmänhet är just så förvillade att de inte längre kan
avgöra vad som är rätt i längden och bäst för majoriteten.

[scirocco]

Det är den sorgsna önskan att få tillhöra en grupp. Ja,jag skrev sorgsna därför att jag tycker det är sorgligt. Livet vi lever är så olikt det sätt vi i stort sett alltid levat. Våra närmaste har varit kring och med oss. Flocken har varit ett och samma som jag. Människorna vi mött varje dag så fort vi gått ut har varit våra fränder. Bygemenskap fanns för inte så länge sedan. Nu är allt splittrat. människor försöker finna gemenskap på nätet. Genom att ha åsikter i samma riktning som andra kan man påstå att man tillhör den gruppen. När vi så på morgonen stiger ut ur vår boning syns de inte till. Vi ser våra så kallade grannar som lika gärna kan vara vår fiende eller den som lyckats roffa åt sig mest prylar och pengar och skrattar dig i ansiktet och definitivt inte tänker hjälpa dig om du hamnar i nöd därför att han tillhör inte samma grupp som du. Rättare sagt ingen tillhör.

[klorofyll]

En del människor klarar av att upprätthålla sin egen tro endast med anledning av att de hela tiden försöker tala om för andra hur de ska leva så att de slipper att tänka på hur de själva lever, dvs en del frågar eller kritiserar andra istället för att fråga och kritisera sig själva. Jag har inget emot trevliga samtal eller att någon argumenterar för en egen teori, men om man samtidigt som man propagerar för en tro är oförskämd eller dumförklarar lyssnaren så blir det ju som att tvinga på någon en tro.

[OblivionII]

den senaste tiden här har jag uppmärksammat ett ogillande för religiös propaganda/predikan på det här forumet. jag undrar om det är mer ok att ha en fast övertygad politisk eller filosofisk (t ex utilitarism) inställning och då predika och propagera för det? Varför i så fall?

Nej jag tycker inte att det är mer ok. Jag tycker religion ska kunna kritiseras på lika villkor som t ex. politik, livsinställningar/filosofi, familje- och vänskapsband, sport, media, medlemmar på internetforum osv.
Vad skulle anledningen vara att man inte får uttrycka sarkasm eller ironi i sin kritik mot just religion när det är helt ok i andra sammanhang?

På det här forumet läser jag stenhård kritik mot mycket och ofta med sarkasm, ironi och ren och skär förakt. Det brukar gå obemärkt förbi. Vart går gränsen nånstans där det förbjudna området börjar? Är det vid religion?

Filosofi bygger sen antiken på dialog och resonemang, att lyssna/läsa och svara, ge och få.

Håller med, där bör fokus ligga i merparten av all filosofi, men som jag ser det så är det inte tvunget att man behöver få utlopp för sin filsofi på samma sätt i alla fora. I vissa sammanhang lyssnar man mer, och i andra pratar man mer.. osv. Det är upp till en själv att avgöra i vilka sammanhang man gör vad, så länge man följer reglerna där man befinner sig.

De flesta förespråkar att något blir bättre
med sin grej än andras, en del hävdar logik och sanning som fundament, men ingen hittils har vunnit massan genom
att förespråka sunt förnuft, förmodligen på grund av att folk i allmänhet är just så förvillade att de inte längre kan
avgöra vad som är rätt i längden och bäst för majoriteten.

Den objektiva sanningen - vad som är rätt i längden och bäst för majoriteten... Om man ändå kunde nå den... Jag har försökt och försökt.. kämpat, slitit.. kommer aldrig lyckas men kommer heller aldrig ge upp.

Det är den sorgsna önskan att få tillhöra en grupp. Ja,jag skrev sorgsna därför att jag tycker det är sorgligt. Livet vi lever är så olikt det sätt vi i stort sett alltid levat. Våra närmaste har varit kring och med oss. Flocken har varit ett och samma som jag. Människorna vi mött varje dag så fort vi gått ut har varit våra fränder. Bygemenskap fanns för inte så länge sedan. Nu är allt splittrat. människor försöker finna gemenskap på nätet. Genom att ha åsikter i samma riktning som andra kan man påstå att man tillhör den gruppen. När vi så på morgonen stiger ut ur vår boning syns de inte till. Vi ser våra så kallade grannar som lika gärna kan vara vår fiende eller den som lyckats roffa åt sig mest prylar och pengar och skrattar dig i ansiktet och definitivt inte tänker hjälpa dig om du hamnar i nöd därför att han tillhör inte samma grupp som du. Rättare sagt ingen tillhör.

"Det ÄR"... och så nämnde du bara en anledning? Du har hittat den enda anledningen. Det lät väldigt begränsande. Jag tror det till viss del (faktiskt liten) handlar om en önskan att få tillhöra en grupp precis som det gör för de flesta forummedlemmar men att det skulle vara huvudanledningen tycker jag låter fel och missvisande. Här på forumet finns information som förklarar det mesta om det här, om nu intresse hade funnits att söka rätt på den.

En del människor klarar av att upprätthålla sin egen tro endast med anledning av att de hela tiden försöker tala om för andra hur de ska leva så att de slipper att tänka på hur de själva lever, dvs en del frågar eller kritiserar andra istället för att fråga och kritisera sig själva. Jag har inget emot trevliga samtal eller att någon argumenterar för en egen teori, men om man samtidigt som man propagerar för en tro är oförskämd eller dumförklarar lyssnaren så blir det ju som att tvinga på någon en tro.

En annan typ av människor, för övrigt en sån som jag, är såna som först och främst kritiserar sig själva och i andra hand andra människor. Nu behöver man ju inte kritisera sig själv, men jag tror det är viktigt att vara väldigt medveten om sitt egna bagage innan man kritiserar andras, så mycket dubbelmoral vi har omkring oss.

Nu har jag iofs inte sett någon propagera för någon tro (eller icketro) på senare tid men även om jag hade gjort det så hade jag nog haft lika svårt som nu att föreställa mig hur man indirekt tvingar sin tro på någon bara för att man är oförskämd eller dumförklarar lyssnaren samtidigt. T ex. politiker är sarkastiska för jämnan och jag har nog aldrig tänkt tanken att de då just tvingar (!) sin politik på oss lite extra. Ska försöka komma ihåg att vara extra vaksam vid nästa tillfälle och se om jag reagerar på samma sak.

[Anne]

Oj, vad många svar! Kul Säg för all del gärna till om jag predikar/propagerar för mycket och slår dövörat till allt som eventuellt talar emot. Vissa saker har jag dock svårt att tänka mig att jag skulle ändra uppfattning om. Oblivion (tänkte precis nu ditt nick till tonerna av Euforia, lät bra ), sarkasm och ironi tycker jag kan vara ganska uppiggande om det sker med glimten i ögat/man är trygg i sig själv/man (märkligt, kom just att tänka på att jag ofta skriver man och kom att tänka på Algots flitigare användande av "hen" på senare tid - ett ord som jag icke kommer nyttja någonsin *korsar armarna och skakar på huvudet med näsan i vädret* )/man känner sig trygg med att även om man har olika uppfattningar att den andre inte vill skada en. Men vore det sunt om vi blev totalt nollställda skeptiker hela bunten? Och när är det lämpligt att tala om för den predikande (avser även icke-religiöst predikande) med eget predikande i linje med att du är inne på helt fel "livsinställning" nu?

[scirocco]

"Det ÄR"... och så nämnde du bara en anledning? Du har hittat den enda anledningen. Det lät väldigt begränsande

Det var bara ett hastigt svar som en följd på något Zokrates skrev.Inte menat som någon enda orsak.

[Pilatus]

den senaste tiden här har jag uppmärksammat ett ogillande för religiös propaganda/predikan på det här forumet. jag undrar om det är mer ok att ha en fast övertygad politisk eller filosofisk (t ex utilitarism) inställning och då predika och propagera för det? Varför i så fall?

Det är säkert inte övertygelsen från de som har en sådan vi ogillar. Det kan vara bra att tro på något.

Ogillandet tror jag riktar sig mot monotonin i framställningen och övertygelsen om att religionen (eller någon annan normativ lära) gör någon till en moraliskt högre stående människa än de som kallas kättare och gudsförnekare. Historien har tydligt nog visat att en sådan övertygelse om superioritet leder till övergrepp mot andra i vilken skala som helst.

[scirocco]

När vi tänker efter är det många saker vi tror på. Det är livsnödvändigt att tro på t.ex livet,medmänsklighet,gemenskap och kärlek. Fler triviala ting går att räkna upp.Andlighet, moder jords bästa samt diverse fenomen alltefter tycke. För min del är det helt i sin ordning att tro eller vara övertygad. Det negativa och livsfarliga uppstår när det blir en sammanslutning i någon form av rörelse/förening. De ledande inom denna förening kan efterhand börja att styra och diktera villkoren för medlemmarna. Då de redan följer sin rörelse kommer de så småningom att lyda direkta order eller bli tvingade. Individer som ger upp sitt eget liv för att följa något högre är direkt livsfarliga. Vi har sett Hitlers framfart med flera . Nu är det längesedan de kristna for fram här och slaktade därför har en del glömt. Att bara följa något är inte hälsosamt. De flesta av oss har väl någon gång talat med en statsanställd kontorist i någon myndighet. De existerar inte som person utan repeterar samma fras om att hänvisa till något högre och de kan inget göra i saken. Vi följer bara reglerna. Ja att slaviskt följa regler är också farligt. Mota Olle i grind...

[Anne]

Det har ni förstås (tycker jag då...) rätt i. Det torde ju vara det som är jantelagens innebörd; det är ignorant att tro att man är bättre på allt än den där andre. Det är realistiskt att inse att vissa saker är man bättre på än vad andra är och vissa saker kan man inte alls som andra kan. Antar att det är rätt osäkra människor i grunden som drabbas av någon konfabulerad vanföreställning om att de är bäst. En medmänsklig handling borde väl då vara (för att mota Olle i grind) , efter ork och förmåga, hjälpa dessa att få ett mer balanserat perspektiv på sig själva. Det tror inte jag kan ske genom att klanka ner på dem, tror att det snarast förvärrar situationen och spär på den grandiosa självbilden ytterligare. Nja, det är inte lätt... Tips emottages tacksamt.