Att vara undergiven (på riktigt) och längta.

[AnaAlpha]

Jag antar att jag tom börja med måste förvarna att det här är mitt första inlägg på det här forumet någonsin (åtminstone vad jag kan minnas, registrerade mig för ett par år sedan) och att det kan komma att förefalla lite konstigt men vill mest skriva av mig för jag vet inget bättre ställe jag skulle kunna dryfta detta på.

Jag är 38 år. Har levt ett annorlunda liv och bär med mig en sårbarhet som gjort att jag gång på gång hamnat i svåra situationer och känner mig (trots barn och allt) mig oerhört ensam.

Jag är undergiven. Inte sådär som en sängkammargrej - visserligen där med men inte primärt - utan vill bli omhändertagen och ledd och få regler och villkor och allt det där men inser att jag lever i en tid där kvinnor som mig dels är utdöende och troligtvis inte ens särskilt önskvärda. Idag ska man som kvinna vara självständig och driven något jag känner mig långt ifrån. Jag har ibland fått en känsla av att män tycker att kvinnor som mig är barnsliga och skadade - det sista kanske stämmer men i så fall (som jag brukar säga) så vill jag kunna äga mina skador fast även där möter man på motstånd alltså människor som vill psykologisera och hålla på.

I vilket fall. Jag känner mig ensam. Jag vill verkligen känna mig förstådd. Jag undrar om jag är ensam om att känna att jag lever i fel tid, eller fel nånting...vad det nu kan vara.

Nu har jag tvingat bryta upp en väldigt lång relation. Över ett decennium lång. Känner mig livrädd för att behöva klara mig själv vilket många säkert menar bara är nyttigt. Det verkar som om människor har svårt att förstå att autonomi inte alls alltid behöver vara eftersträvansvärt för alla - för vem säger att det är det? I min värld är detta endel av mitt väsen; något som antingen missförstås eller utnyttjas.

Vet inte vad jag vill säga med detta. Kanske få höra era reflektioner. Kanske bara prata av mig.

God morgon, mvh

litenkanin

[David H]

Välkommen till forumet, Ana. Inga enkla frågor du tar upp. Varje människa måste få utvecklas på sitt sätt. Samtidigt som det finns det en del som är mer allmänmänskligt som är svårt att komma ifrån. För mig är problemet snarare tvärtom, svårt för mig att dela livet med någon annan, kanske till stor del pga jag än så "egen" av mig.

[Anne]

Välkommen Jag ser absolut inget fel i vad du uttrycker. Låt det inte gå så långt så du blir överkörd bara. Det finns massvis med män som längtar efter just någon som dig.

[Anders]

Jag antar att jag tom börja med måste förvarna att det här är mitt första inlägg på det här forumet någonsin (åtminstone vad jag kan minnas, registrerade mig för ett par år sedan) och att det kan komma att förefalla lite konstigt men vill mest skriva av mig för jag vet inget bättre ställe jag skulle kunna dryfta detta på.

Jag är 38 år. Har levt ett annorlunda liv och bär med mig en sårbarhet som gjort att jag gång på gång hamnat i svåra situationer och känner mig (trots barn och allt) mig oerhört ensam.

Jag är undergiven. Inte sådär som en sängkammargrej - visserligen där med men inte primärt - utan vill bli omhändertagen och ledd och få regler och villkor och allt det där men inser att jag lever i en tid där kvinnor som mig dels är utdöende och troligtvis inte ens särskilt önskvärda. Idag ska man som kvinna vara självständig och driven något jag känner mig långt ifrån. Jag har ibland fått en känsla av att män tycker att kvinnor som mig är barnsliga och skadade - det sista kanske stämmer men i så fall (som jag brukar säga) så vill jag kunna äga mina skador fast även där möter man på motstånd alltså människor som vill psykologisera och hålla på.

I vilket fall. Jag känner mig ensam. Jag vill verkligen känna mig förstådd. Jag undrar om jag är ensam om att känna att jag lever i fel tid, eller fel nånting...vad det nu kan vara.

Nu har jag tvingat bryta upp en väldigt lång relation. Över ett decennium lång. Känner mig livrädd för att behöva klara mig själv vilket många säkert menar bara är nyttigt. Det verkar som om människor har svårt att förstå att autonomi inte alls alltid behöver vara eftersträvansvärt för alla - för vem säger att det är det? I min värld är detta endel av mitt väsen; något som antingen missförstås eller utnyttjas.

Vet inte vad jag vill säga med detta. Kanske få höra era reflektioner. Kanske bara prata av mig.

God morgon, mvh

litenkanin

Du lär som sagt definitivt hitta någon ny om du vill. Det är gott om män som vill vara gammaldags man. Däremot är det väl bra att du tar hand om ditt annorlunda liv och dina sårbarheter, men det kanske du redan gör?
Annars så tror jag det gått så pass långt nu, så att du inte känns som ett hot för kvinnor och män som är typ feminister. Nu är det helt enkelt ett val du gör. Hoppas jag.

[AnaAlpha]

Tack för ert fina välkomnande, och för era reflektioner!
Svarar lite mer utförligt senare. Vill bara säga att jag är tacksam över att ha hittat hit och hoppas få lära mig av många diskussioner samt kanske bidra till en och annan.

Mvh liten kanin

som för länge sedan tröttnat på facebook och längtar efter riktigt intresssnta diskussioner utan pajkastning och avvänningsfunktion.

[AnaAlpha]

Välkommen till forumet, Ana. Inga enkla frågor du tar upp. Varje människa måste få utvecklas på sitt sätt. Samtidigt som det finns det en del som är mer allmänmänskligt som är svårt att komma ifrån. För mig är problemet snarare tvärtom, svårt för mig att dela livet med någon annan, kanske till stor del pga jag än så "egen" av mig.

Det här kan nog låta konstigt, men just precis det att jag så mycket känner att detta är en del av mitt väsen, så vill jag fortsätta ge näring åt det. Världen består ju av hierarkier. Jag tror inte på jämställdhet och tycker att inte vara jämställd - ja rent av att underkasta mig, är en form av ett sakrament.

Mvh/ liten kanin

[AnaAlpha]

Jag antar att jag tom börja med måste förvarna att det här är mitt första inlägg på det här forumet någonsin (åtminstone vad jag kan minnas, registrerade mig för ett par år sedan) och att det kan komma att förefalla lite konstigt men vill mest skriva av mig för jag vet inget bättre ställe jag skulle kunna dryfta detta på.

Jag är 38 år. Har levt ett annorlunda liv och bär med mig en sårbarhet som gjort att jag gång på gång hamnat i svåra situationer och känner mig (trots barn och allt) mig oerhört ensam.

Jag är undergiven. Inte sådär som en sängkammargrej - visserligen där med men inte primärt - utan vill bli omhändertagen och ledd och få regler och villkor och allt det där men inser att jag lever i en tid där kvinnor som mig dels är utdöende och troligtvis inte ens särskilt önskvärda. Idag ska man som kvinna vara självständig och driven något jag känner mig långt ifrån. Jag har ibland fått en känsla av att män tycker att kvinnor som mig är barnsliga och skadade - det sista kanske stämmer men i så fall (som jag brukar säga) så vill jag kunna äga mina skador fast även där möter man på motstånd alltså människor som vill psykologisera och hålla på.

I vilket fall. Jag känner mig ensam. Jag vill verkligen känna mig förstådd. Jag undrar om jag är ensam om att känna att jag lever i fel tid, eller fel nånting...vad det nu kan vara.

Nu har jag tvingat bryta upp en väldigt lång relation. Över ett decennium lång. Känner mig livrädd för att behöva klara mig själv vilket många säkert menar bara är nyttigt. Det verkar som om människor har svårt att förstå att autonomi inte alls alltid behöver vara eftersträvansvärt för alla - för vem säger att det är det? I min värld är detta endel av mitt väsen; något som antingen missförstås eller utnyttjas.

Vet inte vad jag vill säga med detta. Kanske få höra era reflektioner. Kanske bara prata av mig.

God morgon, mvh

litenkanin

Du lär som sagt definitivt hitta någon ny om du vill. Det är gott om män som vill vara gammaldags man. Däremot är det väl bra att du tar hand om ditt annorlunda liv och dina sårbarheter, men det kanske du redan gör?
Annars så tror jag det gått så pass långt nu, så att du inte känns som ett hot för kvinnor och män som är typ feminister. Nu är det helt enkelt ett val du gör. Hoppas jag.

Just det där med att det gått så pass "långt" får mig att reagera rätt negativt. Jag menar -- vadå "gått så pass långt", hur vet vi det?, vem bestämmer det? jag antar att du syftar på den kvinnliga frigörelsen som något framåtskridande och enbart positivt. Jag är beredd att inte hålla med.

Mvh,
litenkanin

[Anne]

Jag hoppas att du väljer din master med omsorg.
Mvh

[Esther]

Jag antar att jag tom börja med måste förvarna att det här är mitt första inlägg på det här forumet någonsin (åtminstone vad jag kan minnas, registrerade mig för ett par år sedan) och att det kan komma att förefalla lite konstigt men vill mest skriva av mig för jag vet inget bättre ställe jag skulle kunna dryfta detta på.

Jag är 38 år. Har levt ett annorlunda liv och bär med mig en sårbarhet som gjort att jag gång på gång hamnat i svåra situationer och känner mig (trots barn och allt) mig oerhört ensam.

Jag är undergiven. Inte sådär som en sängkammargrej - visserligen där med men inte primärt - utan vill bli omhändertagen och ledd och få regler och villkor och allt det där men inser att jag lever i en tid där kvinnor som mig dels är utdöende och troligtvis inte ens särskilt önskvärda. Idag ska man som kvinna vara självständig och driven något jag känner mig långt ifrån. Jag har ibland fått en känsla av att män tycker att kvinnor som mig är barnsliga och skadade - det sista kanske stämmer men i så fall (som jag brukar säga) så vill jag kunna äga mina skador fast även där möter man på motstånd alltså människor som vill psykologisera och hålla på.

I vilket fall. Jag känner mig ensam. Jag vill verkligen känna mig förstådd. Jag undrar om jag är ensam om att känna att jag lever i fel tid, eller fel nånting...vad det nu kan vara.

Nu har jag tvingat bryta upp en väldigt lång relation. Över ett decennium lång. Känner mig livrädd för att behöva klara mig själv vilket många säkert menar bara är nyttigt. Det verkar som om människor har svårt att förstå att autonomi inte alls alltid behöver vara eftersträvansvärt för alla - för vem säger att det är det? I min värld är detta endel av mitt väsen; något som antingen missförstås eller utnyttjas.

Vet inte vad jag vill säga med detta. Kanske få höra era reflektioner. Kanske bara prata av mig.

God morgon, mvh

litenkanin

Såg inte ditt inlägg förrän nu (tänker skriva det jag tänker när jag läser dig och vad som kommer därmed i tanken).
Det jag intuitivt tänker när jag läser dig är att du kanske borde försöka finna dig själv istället för ett förhållande där du verkar vilja bli uppslukad av en annan. Att vilja det - om man har den läggningen - kan kännas som en trygghet i sig - men du kommer inte kunna erbjuda dig själv eftersom du inte utvecklar den delen. Att leva med någon som är totalt undergiven och inte vill bestämma något, inte har en egen vilja, inte kunna ha egna intressen eller ett eget liv att erbjuda en annan person att dela på lika villkor - tröttar ut den andre om denne inte också är en person som bara vill bestämma allt och inte ha någon som kan dela något med honom.
Osjälvständighet kan yttra sig i undergivenhet eller kontrollbehov. Båda lika illa för den som lider av det, samtidigt som det lägger en oerhörd tyngd på den andre som ska bära kring på en hela tiden för att man är så osjälvständig.
Det har inget med moderna tider att göra --- människor faller för olika typer av ledare (både män och kvinnor) för att de inte klarar av att tänka, göra eller leva själva. De måste och vill bli ledda... och i detta hamnar de ofta i värre situationer än de kan föreställa sig.

Alla känner sig ensamma - det är en del av livet att man inte kan komma att dela det man är djupt innerst inne med någon - OM man inte gjorde det jobbet först att finna sig själv - själv/ensam.
I sällskap är vi annorlunda än när vi ställs ensamma och att klara sig (jag lutade mig mot Gud och fick lära känna mig själv på djupet under många år av total ensamhet och människor som kan lära en mycket genom sin avoghet och sin hårdhet) för att kunna "utkristalliseras som individ".
Tror att detta är bättre än att vara en skugga till någon.
Förr om inte senare ställs man inför detta ändå - du behöver bara vänta ut tiden när du är gammal om inte annat.

Att vara osjälvständigt och inte vilja göra något själv ensam är också en bekvämlighet och (förlåt att jag är så rakt på sak) lathet i mångt och mycket för det är väsentligt lättare att åka på andras --- och få snålskjuts.
Detta sagt - kan jag tillägga att jag är traditionell i mina åsikter och vem jag är som kvinna - men inte någon som vill ha gratisliv med andra. Att kunna erbjuda någon något annat än att vara undergiven - är i mina ögon en slags kärleksgärning. En gåva.
Att inte vilja det - är därmed för mig en slags motsats.
Män kan vilja se det som en fördel med en kvinna som inte varken tycker eller tänker själv, som inte har en egen vilja - men de brukar tröttna och det innebär att du blir ganska mer ensam i förhållanden än du är när du är helt själv när de söker andra kvinnor att dela sitt med och börjar utnyttja dig - eller så gör de detta från början.

Mitt råd till dig är att du använder den tid som blivit dig given att utveckla dig som person, bli självständig och kanske kan du finna någon som passar dig på lika villkor? Muslimer kanske annars är en bra matchning för de vill inte ha kvinnor som varken tänker, vill eller gör något själva förutom jobbar hårt i hemmet.

[Esther]

På väg mot jobbet... Tänkte jag vidare att, svaga viljelösa kvinnor behöver svaga män som utger sig för motsatsen och styr upp med hot och våld (förr om inte senare).
Verkligen starka män söker dito för ett fruktbärabde förhållande.

[Anders]

Just det där med att det gått så pass "långt" får mig att reagera rätt negativt. Jag menar -- vadå "gått så pass långt", hur vet vi det?, vem bestämmer det? jag antar att du syftar på den kvinnliga frigörelsen som något framåtskridande och enbart positivt. Jag är beredd att inte hålla med.

Mvh,
litenkanin

Det här med kvinnlig frigörelse. Jag kan tro att de kvinnor som tidigare valde en mer traditionell kvinnoroll kändes som ett hot mot de kvinnor som då sökte frigörelse, som ville ha lika lön för lika arbete osv. Men då jag säger långt menar jag i tiden. Nu finns det kanske inte de mekanismerna kvar och de som väljer din väg känns inte som något hot, som något som skulle vurma för en Patriarkal Struktur. Utan nu är det jelt enkelt ditt val.

Om det sedan är bra eller dåligt med kvinnlig frigörelse är en annan sak. Vill du att andra kvinnor skall vara undergivna? Jag tror på personligt val.

[Anne]

Alla alternativa livsstilar möts med motstånd. Jag får moderskänslor kring vad ts uttrycker. De män jag verkligen känner skulle inte skada henne, snarare vörda henne. Men jag vet ju inte vad ni har för folk omkring er. Personligen tycker jag att det vilar något oerhört modigt i att ställa sig i någon annans "våld" och säga du får göra vad du vill med mig. Och inte bli skadad. Det kan vara en enorm frigörelse. Men visst finns det risker.

[AnaAlpha]

Alla alternativa livsstilar möts med motstånd. Jag får moderskänslor kring vad ts uttrycker. De män jag verkligen känner skulle inte skada henne, snarare vörda henne. Men jag vet ju inte vad ni har för folk omkring er. Personligen tycker jag att det vilar något oerhört modigt i att ställa sig i någon annans "våld" och säga du får göra vad du vill med mig. Och inte bli skadad. Det kan vara en enorm frigörelse. Men visst finns det risker.

Tack för ditt inlägg. Trösterikt.

Mvh

liten kanin

[Esther]

Just det där med att det gått så pass "långt" får mig att reagera rätt negativt. Jag menar -- vadå "gått så pass långt", hur vet vi det?, vem bestämmer det? jag antar att du syftar på den kvinnliga frigörelsen som något framåtskridande och enbart positivt. Jag är beredd att inte hålla med.

Mvh,
litenkanin

Det här med kvinnlig frigörelse. Jag kan tro att de kvinnor som tidigare valde en mer traditionell kvinnoroll kändes som ett hot mot de kvinnor som då sökte frigörelse, som ville ha lika lön för lika arbete osv. Men då jag säger långt menar jag i tiden. Nu finns det kanske inte de mekanismerna kvar och de som väljer din väg känns inte som något hot, som något som skulle vurma för en Patriarkal Struktur. Utan nu är det jelt enkelt ditt val.

Om det sedan är bra eller dåligt med kvinnlig frigörelse är en annan sak. Vill du att andra kvinnor skall vara undergivna? Jag tror på personligt val.

Vad är frigörelse?
Från vem?
Sig själv eller andra?
Vem?
Att bli sig själv?... .. Är ju inte alls vad vänsterkvinnor vill - de vill bara ha mäns alla negativa sidor och göra samma sak och hamna i samma fällor.

Som jag sa : undergiven eller /och kontrollbehov.
Lika illa.

[Anne]

Jo, tjena... Har du BS som mellannamn, Esther?