en känsla av pinsamhet och andra lösryckta tankar...

[PopJimmy]

Ibland drabbas jag av känslor av pinsamhet inför det jag tidigare yttrat på detta forum.

Ibland så tänker jag att det inte spelar någon roll att jag sagt pinsamma saker förut, eftersom jag då bara hänger kvar i gamla minnen.

Ibland tänker jag att det är pinsamt att existera som människa.

Jag tror jag är rätt ängslig av mig ibland. Jag är rädd för att hävda saker, eftersom jag är medveten om att det jag hävdar kan vara felaktigt, vilket gör att jag ibland tvekar att handla.

Jag tänker lite på Kirkegaard när han pratar om "mötet med Gud". Att våga stå för "sig själv", att våga stå på sig i all den mäskliga förnedringen. Att våga blotta sina svagheter.


Sen funderar jag på att lösningen kanske är att kasta sig ut i livet och acceptera osäkerheten, acceptera att jag kan ha fel.

Jag tror jag har starka "moraliska spår" i mig, Freuds överjag eller Gud som big brother.

Upplever ibland att andra löser problemet med ängligheten genom acceptera de sociala reglerna och imitera. Jag känner att jag "sett igenom det spelet" och vägrar spela med. Jag vill inte imitera. Men står och stampar.


Ibland drabbats jag även av en känsla av enorm isolering. Mitt tänkandet har blivit självmedvetet, och jag har sett igenom flockmentaliteten. Härav kommer min ängslan in - när jag möter någon som inte förstått sin egen prägling blir jag ängslig.

Jag är fast i mitt metaperspektiv.

Jag tror att det är tankens funktion att isolera. Jag tänker för mycket. Vissa kanske hävdar att det inte är dåligt att tänka, men i sådant fall måste jag helt enkelt se saker ur ett begränsande perspektiv.



Jag känner mig ofta isolerad och änglig i mitt fängelse. Jag vill gå vidare, men hittar ingen väg att gå.

Kanske ska jag helt enkelt acceptera att det inte finns någon väg att gå på, det finns inget att luta sig tillbaka på.

Ibland tänker jag att det äckligaste jag vet är dömmandet och värderande. Alltså att jag hela tiden måste få allt att passa in i det jag redan vet. Ett mekaniskt beteende. Jag känner att jag kämpar mot min egna automatiska processer och inlärda vanor. Speciellt mina automatiska processer att hela tiden kategorisera och värdera min tillvaro.

Att jag konstant och krampaktigt håller mig kvar i min konstruerade verklighet/fängelse.

Jag känner att det jag tidigare läst och trott på bleknar bort och tappar sitt värde. Att läsa filosofi ter sig meningslöst. Jag vill gå i terrängen, inte läsa kartan och fantisera.

Jag känner mig ibland frustrerad av att vara född i en begränsad, mänsklig kropp.



Ibland känner jag mig mer klarsynt än andra. Ibland känner jag mig dummare än andra. På senaste tiden känner jag mig bara dum och korkad. Jag vet att mina tankar och mitt beteende är mekaniskt - ändå forstätter jag att mekanisk. Ofömögen att kasta bort min konstruerade mekaniska verklighet.



Jag hade gått vidare. jag hade transcenderat denna meningslöshet. Jag var spontan, kreativ och autentisk. Men jag har nu fått ett återfall. Tillbaka i in skiten igen.

Jag är fast. Så jävla fast.

Allting jag tänker känns så uppenbart.

Jag jagar min egen svans. Helt jälva otroligt.

[PopJimmy]

Att är uppenbart.

Allt är härlett.

Allt är mekaniskt.

Allt är imiterat.

Tanken är mekanisk.

Det är inte jag som tänker. Tänkandet sköter sig själv. Tänkandet försöker tänka vad sin egna process går ut på.

Det pågår en cirkus i mitt huvud.

[PopJimmy]

Varför envisas jag med att försöka förstå saker?
Jag förstår att allt är mer komplext än jag anar.

[PopJimmy]

Jag förstår nu att mitt tänkande är befängt och inte leder någon vart.

Den slutsaten har jag dragit förut.

[PopJimmy]

The third group of people, that small minority which includes Nietzsche himself, are those who accept the games metaphor, see the fictive nature of all systems of knowledge and morality, and accept the challenge that to be most fully human is to create a new game, to live a life that is governed by rules imposed by the dictates of one's own creative nature. To base one's life on the creative tensions of the artist engaged with creating a game that meets most eloquently and uncompromisingly the demands of one's own irrational nature--one's will--is to be most fully free, most fully human.

"Your constant utilization of thought to give continuity to your separate self is 'you'. There is nothing there inside you other than that."

Thought is everlastingly conditioned, because it is the response of the past as memory. Thought is always mechanical; it falls very easily into a pattern, into a groove, and then you consider you are being tremendously active, whether you are confined to the Communist groove, the Catholic groove, or whatever it is. It is the easiest, the most mechanical thing to do - and we think we are living! So although thought has a certain limited freedom in its field, everything it does is mechanical. After all, to go to the moon is quite mechanical, it is the outcome of the accumulated knowledge of centuries. The mind wants to follow a groove, wants to be mechanical and that way there is safety, security, there is no disturbance. To live mechanically is not only encouraged by society, but also by each one of us, because that is the easiest way to live.
So thought being a mechanical, repetitive pursuit, accepts any form of conditioning which enables it to continue in its mechanical activity. A philosopher invents a new theory, an economist a new system, and we accept that groove and follow it. Our society, our culture, our religious prompting, everything seems to function mechanically; yet in that there is a certain sense of stimulation. When you go to Mass, there is a certain excitement, emotion, and that becomes the pattern. I do not know if this is something you have ever tried - do it once and you will see the fun of it: take a piece of stick or a stone, any odd piece with a little shape to it, put it on the mantlepiece and put a flower beside it every morning. Within a month you will see that it has become a habit, as a religious symbol, and you have begun to identify yourself with that.
Can the mind free itself from the habits it has cultivated, from certain opinions, judgments, attitudes and values? Which means, can the mind be free of thought? If this is not completely understood, then the next thing which I am going to talk, about will have no meaning.

[Angelina]

Hursomhelst så tycker jag att du är ett geni.

Ja, frågan kanske är om den fysiska verkligheten kräver tanken för att kunna upplevas? Om den fysiska verkligheten inte får tankens kraft riktad mot sig så upplevs den inte längre. Utan upplevelsen blir splittrad, kanske för att totalt upphöra så småningom , eller någon from av fritt rörelseschema däremellan.

[Kiifen]

Intressant inlägg PopJimmy. Tänkande kan givetvis också klassas som ett slags missbruk och för att bryta ett sådant missbruk så kanske man inte ska tro att själva tänkandet kommer att lösa saken. Istället krävs fysisk handling.