En frihetskänsla.

[PopJimmy]

Senaste tiden har jag varit förvirrad, men jag känner mer och mer att min känsla börjar övergå i en slags frihetskänsla.

Problemet jag hade tidigare var att jag hela tiden kände ett behov att få allt passa ihop. Jag ansåg att de flesta utgångpunkter som absolutism/fundamentalism, atomism/realism och pluralism/relativism helt enkelt inte känndes tillfredställande, men att jag samtidigt inte hade något alternativ. Jag svävade i ett vakuum, även fast jag tycker att jag kanske i vissa situationer hade ett mera integralt perspektiv.

I alla fall, jag känner inte längre att jag har ett behov av att försöka peka ut bristerna med andras synsätt, eftersom jag upplever att mina försök grundade sig på att jag själv egentligen hade en form av fast utgångspunkt/fixering, även fast jag inte erkännde det för mig själv. Jag var alltså aldrig helt integral. Nu är jag kanske mer integral. Men jag tror att det är en omöjlighet att vara helt integral, ungefär som att det är en omöjlghet att vara helt "objektiv".

Jag kan fortfarande argumentera för varför de tre ovan nämda perspektivens begränsningar, men känner mig inte längre fixerad av tanken av att jag måste ha rätt, att det integrala perspektivet är det mest korrekta. Även fast det integrala perspektivets funktion bara handlar om att definiera alla de tre tidigare perspektivens gränser för att kunna förstå hur alla tre faktiskt har rätt inom sitt begränsade område. Integral handlar således om meta-meta filosofi eller post-postmodernism. Visst är integral filosofi kontroversiellt eftersom alla de andra tre perspektiven försöker hävda sanningsmonopol, så vi lämnar den diskussionen för tillfället.

Förut brukade jag känna att min rationella konstruerade verkighetsuppfattning tillfälligt "kollappsade" när andra kom med smarta argument i diskussioner. Men jag känner inte längre ett behov att försvara en ståndpunkt. Jag har alltså ingen emotionell fixering i mitt perspektiv längre, eftersom jag har fått en större distans till rationalitet. Förut pendlade jag mellan rationalitet och intuition, men nu använder jag bara rationaliteten som ett verktyg att förklara vad som känns intuitivt koherent utifrån de upplevelser jag haft.


Problemet med argumentering är att jag ofta upplever att när jag läser vad andra människor tycker och tror så kan jag ofta härleda deras tyckande till en grund som jag ser en problematik hos. Men människor har i regel svårt att ifrågasätta sina egna grunder, de är alltför ofta för fixerade vid deras egna rationella tankekonstruktioner. Jag säger inte att jag är ett undantag, men jag har blivit mer och mer medveten om mina grunder, vilket gjort att jag fått mera distans till dem.

Jag känner att intelligens ligger närmare inuition än rationallitet, ungefär som att intuitionen är ett steg före rationalitet i beslutsfattande processer. Intuitionen är det som formar tankar och rationaliteten är mera jämförelsen mellan tankarna. Det är även därför jag ibland kan tycka att logiken inte är tillräcklig i sig själv. Logiken jämför/härleder bara, om grunderna är fel blir resultatet fel. Och våran kultur i väst, precis som andra kulturer har grundantaganden vi inte ifrågasätter, men detta leder alltid förr eller senare till problem, eftersom verkligheten alltid är mer komplexa än våra antaganden. Nu kanske många tänker "ja visst är verkligheten mer komplex än det jag vet", men i praktiken så glömmer många människor bort detta och klamrar sig fast vid det lilla de lärt sig och har svårt att öppna upp nya dörrar. Jag säger inte att det de redan vet/kan/tror är fel, utan att det kanske bara är begränsat och att i vissa sammanhang så kan konsekvenserna bli förödande om man inte förstår sina egna begränsingar.

Och det ser jag även som filosofins syften: att definiera gränser. Det är en expanderande och undersökande process, som ibland gör att delatagarna expanderar deras horisioner, men processen kan ibland göra att man "flummar iväg" för att senare upptäcka att man passerat en rimlig gräns. Men vad som är viktigt att komma ihåg att vi måste acceptera att andra flummar iväg, eftersom det ofta är just efter flummandet som vi inser gränserna. Det är alltså ofta kanske bra att till och från flumma ut lite, för att undersöka om världen kanske förändrats. Vissa har slutat utforska och detta slutar ofta som många vet oftast endast med en bitter försvarande instängdhet.


För att övergå från min frihetskänsla till att börja spekulera i lite andra tankar som iofs är ganska relevanta.

Jag har ett tag funderat på lärande och förståelse: Istället för att döma kan man observera och ta in. Man kan lära sig olika ståndpunkter, argumentför dem, deras historia osv. men inte behöva känna sig tvingad att välja en och fördömma en annan ståndpunkt, inte ens i argumentation. Alltså när man argumentererar så handlar det bara och endast om undersökning, och aldring om övertygelse/tyckande/tro.

Nu tänkte jag börja prata lite igen om det krishnamurti pratar om och relatera det till kognitiv psykologi. Han påpekar att man kan observera det som händer istället för att döma det. Krishnamurti pratar om "choiceless awareness", ett begrepp som är vanligt inom mystik och andra meditationsrelaterade områden. Alltså ett observerande, ickedömande av de upplevelser som man erfar.

Jag har försökt att relatera det han säger till människans kognitiva apparatur, här är en simpel kognitiv modell:
input->encoding->comparsion->resonse selection->response execution->output

Om vi tar ett simpelt exempel: När en fördomsfull människa (en som har extremt starka fixeringar och är obenägen att undersöka saker från andra utgångspunkter/perspektiv) hör någon säga något, så jämför människan yttrandet med det hon tidigare "vet" (tror/tycker), och väljer ett svar (utifrån de socialt inkodade schemata hon har) och utför svaret. Problemet är att denna fördomsfulla människa kanske inte ens är medveten om hur hon reagerar på stimulit. Den kognitiva "cirkeln" är alltså en "mekanisk" reaktion, eftersom hon är obenägen att ifrågasätta sina schemata.

En icke-dömande, fördomsfri människa försöker däremot i så stor utsträckning som möjligt att hålla sig vid steg 1-2, alltså input/encoding. Detta är att lyssna eller att se (utan att döma), en färdighet som många ibland (för att säga rätt ofta) verkar ha svårt för.

En intelligent människa stannar sedan på steg 3 och jämför rationellt tills hon känner att hon fått en tillräckligt sammanhängande "bild" av vad hon nyss hört innan hon väljer att gå vidare till steg 4 och ger ett svar, känner hon dock att hon inte har fått tillräckligt med information går hon till steg 4 och säger: jag kan inte göra en korrekt bedömning på den input jag fått, och kräver därför mera input, hon ger alltså feedback om att hon behöver mer information och går sedan tillbaka till steg 1-2.

En "ointelligent" person är alltså en person som ofta jämför det hon upplever med sina schemata men snabbt går vidare till steg 4 och tänker "han tänker fel", "jag är en dum person" eller "det här klarar jag inte". Naturligtvis finns det flera faktorer som spelar in på intelligensen, men min poäng är att många av oss styrs av våra schematas...

Kapacitet för lärande innebär alltså att personen ifråga håller sig på steg 1-2.

Vad är då kopplingen mellan detta och det t.ex. krishnamurti säger när han pratar om meditation? Jo det han säger är precis detta: "döm inte det jag säger, ge det inte sympati eller antipati, sätt inte etiketter på det du upplever, bara observera". Vad händer när man slutar sätta etiketter på saker? Jo, man ger utrymmer för ny inkodning.

Problemet med de flesta människor är helt enkelt att de lever kvar i gamla antaganden, gamla begrepp, gamla mentala modeller, gamla schematas om deras världbild som blir mer och mer stel och förutsägbar.

Jag har en spekulativ teori att det är just detta som observationsmeditationen gör, att vi fokuserar våran uppmärksamhet "bakåt" i "processkedjan". Vi slutar därför att mekaniskt reagera på händelser, och känner därför större frihet i att välja vårat svar själva, helt medvetet. Naturligtvis kan det vara mer komplext än såhär, jag spekulerar bara.


Jaja. Nu pratar jag om två saker samtidigt vilket blev lite olyckligt. Men jag känner mig inte lika förvirrad längre iaf, eftersom jag känner att jag inte måste välja ett svar på hur jag tror att den extremt komplexa verkligheten verkligen förhåller sig.

[Hymer]

Kul att du mår bättre, PopJimmy!

Jag har ett tag funderat på lärande och förståelse: Istället för att döma kan man observera och ta in. Man kan lära sig olika ståndpunkter, argumentför dem, deras historia osv. men inte behöva känna sig tvingad att välja en och fördömma en annan ståndpunkt, inte ens i argumentation. Alltså när man argumentererar så handlar det bara och endast om undersökning, och aldring om övertygelse/tyckande/tro.

Jag håller med. Det är en mycket bättre inställning att gå in i en diskussion för att lära sig något istället för att försvara något. Jag tycker dock inte att det ena utesluter det andra, och genom att försvara sitt eget (eller ett av sina egna) synsätt så tror jag att man dels kan extrahera mer information ur diskussionen, men även få sin egen bild reviderad på ett mer effektivt sätt (speciellt om man "förlorar"). Kruxet är att inte tappa kontrollen över ens inbankade emotionella reaktioner och hålla sig på en observant nivå, vilket är lättare sagt än gjort. Svårighetsnivån med att kunna balansera principerna "lära" och "förvara" i en argumentation kan nog jämföras med att "bara ta en öl" för en obotlig alkoholist (men om man har ett relativt neutralt och avpänt förhållande till sina egna föreställningar är man ju ingen alkoholist). Nåja, skål!

[Tomas Brolins målgest]

PopJimmy, du har med andra ord helt enkelt hittat en bekväm identitet.
I min mening är inte det något som helst annorlunda från att vara en hängiven rationalist eller en fundamentalistisk kristen (och jag påstår inte heller att det är något fel med det).

[PopJimmy]

PopJimmy, du har med andra ord helt enkelt hittat en bekväm identitet.
I min mening är inte det något som helst annorlunda från att vara en hängiven rationalist eller en fundamentalistisk kristen (och jag påstår inte heller att det är något fel med det).

Nej, jag har varit i en identitetskris senaste åtta åren, och jag har mer och mer kommit att acceptera att krisen uppstår ur ett behov att haka sig fast i någon slags trygghet. Jag har inte hittat någon bekväm identitet. Kan du säga vad min identitet är? Jag kan inte det. Det handlar om att bejaka livet som en ström, en process, en helhetsrörelse snarare än ett gäng objekt som styrs av mekaniska lagar och ibland bumbar in i varandra, och att jag vore ett av dessa objekt. Jag förstog inte riktigt vad du fick det där om att jag hittat en bekväm identitet från... tycker du att det verkar som jag gjort det eller?

Kanske är det så att en identitet är en social konstruktion och att jag aldrig lyckats på den sociala biten måntro? Jag har aldrig hittat en roll jag så att säga trivits i trots andras försök genom påprackande, dömande och förenklande ettikettsättande...