Jag vill... Jag läste tankar en vän har skrivit. Hon hade växt upp med känslan av att inte duga, av att inte känna sig tillräckligt bra.
Samhället... Allting är personligt. Många hävdar att allting är tillsammans. Men varför är allting alltid så jäkla personligt ändå!!?
Alla ska alltid tjäna på allt, jag också! Det är det som är så jäkla sjukt. Det sitter så långt inne i mig, kan jag någonsin göra mig fri från någonting som en gång varit jag?
Jag vågar inte dö och fortsätta leva. Men har jag något val? Fy fan, för att vara rädd... Att förstå någonting logiskt är undanflykt. Det är mitt sätt att hantera. Även fast jag vet om det.
Vad hänger jag mig egentligen åt?
Hur kan jag göra världen bättre?
Moderator: Moderatorgruppen
-
Deuce Deceptor
- Inlägg: 318
- Blev medlem: 23 maj 2004 23:12
Om man känner att man inte duger till är man beroende av att andra bekräftar en, att andra med jämna mellanrum påminner en om att man är ok, att andra är snäll mot en. Det kan man tycka är ganska personligt.
Är man beroende av något innebär det automatiskt att man är rädd att mista det.
Vad är det du tjänar på? Och vad är det du hänger dig åt?
Är man beroende av något innebär det automatiskt att man är rädd att mista det.
Vad är det du tjänar på? Och vad är det du hänger dig åt?
Jag är rädd för det som jag inte vet något om... Framtiden skulle man kunna säga. Även om jag tror mig veta mer eller mindre vad som kommer hända. Eftersom att gårdagen var bra så borde morgondagen vara det också.
Jag är rädd för att förändra mig själv, det jag menade med att jag inte vågar dö och fortsätta leva. Jag vet inte hur mycket det ens är möjligt att verkligen göra det. Eller om jag ens vill det helt. Men någonting inom mig jobbar hårt för att förändra. Jag vet bara inte om jag ställt in siktet rätt. Jag hoppas på det. Men samtidigt vet jag att det är svårt att vara perfekt...
Jag är beroende av andra människor och deras bekräftelse. Jag klarar perioder utan sånt, men i längden känns det bara som att svältföda mig själv. Och jag vet som sagt inte ens om jag valt rätt väg.
Det jag hänger mig åt, det är det som jag inte vet hur rätt eller fel det är. Jag vill göra rätt saker. Och redan där kommer, som sagt, beroende och därmed rädsla in i bilden. Men att ge upp det behovet hos mig själv, innebär att på någon nivå döda mig själv. Och jag är rädd för döden...
Eller så är det rädslan jag är rädd för.
Får mig att tänka på en rad ur 'the Rose':
And the soul, afraid of dying, that never learns to live...
Jag är rädd för att förändra mig själv, det jag menade med att jag inte vågar dö och fortsätta leva. Jag vet inte hur mycket det ens är möjligt att verkligen göra det. Eller om jag ens vill det helt. Men någonting inom mig jobbar hårt för att förändra. Jag vet bara inte om jag ställt in siktet rätt. Jag hoppas på det. Men samtidigt vet jag att det är svårt att vara perfekt...
Jag är beroende av andra människor och deras bekräftelse. Jag klarar perioder utan sånt, men i längden känns det bara som att svältföda mig själv. Och jag vet som sagt inte ens om jag valt rätt väg.
Det jag hänger mig åt, det är det som jag inte vet hur rätt eller fel det är. Jag vill göra rätt saker. Och redan där kommer, som sagt, beroende och därmed rädsla in i bilden. Men att ge upp det behovet hos mig själv, innebär att på någon nivå döda mig själv. Och jag är rädd för döden...
Eller så är det rädslan jag är rädd för.
Får mig att tänka på en rad ur 'the Rose':
And the soul, afraid of dying, that never learns to live...
Jag är nyfiken på hur folk tänker, så jag försöker förtydliga det du skriver och även skriva vad jag tror. Säg till om jag missförstår dig eller om du tycker att jag skriver något galet – jag har ju erfarenhet av mina problem och det blir lätt att man läser in ens egna problem på andra och därigenom prackar på andra ens egna problem och lösningar. Läs därför med eftertanke och se om det är något som du kan använda dig av. Jag förtydligar och utvecklar gärna om det är något som är oklart.
Det är ju klart att det inte finns några garantier för något alls i framtiden. Det är dessutom ganska mycket som händer nuförtiden och vi förstår inte alltid det som händer omkring oss och vad som förväntas av oss.
Att oroa sig för framtiden är nog ganska normalt, fast det är långt ifrån optimalt. Att ha tillit till framtiden, att utgå från att allt ska ordna sig till slut och inte oroa sig i onödan, är inte alltid det lättaste.
Varför du vill förändras? Vad är din drivkraft till förändring? Från det du skriver nedan låter det som att du vill förändras därför att du vill bli accepterad, du vill förändras till att bli den du tror att de andra vill att du ska vara. Men den bilden finns bara i deras huvud så den är svår att ta sikte på den. De enda ledtrådarna du får är från deras beteende mot dig. Om de bekräftar dig har du lyckats uppfylla den 'kravspecifikation' de har på dig, och om du inte lyckas så dissar dem dig. Ord som 'perfekt' tycker jag signalerar att du vill uppfylla deras 'kravspec' till 100%.
När man helt är beroende av något som man inte har kontroll över, de andras bekräftelse, och inte förstår det heller så blir man otrygg. Om man försöker att förändras, sticker ut hakan och får en näsbränna så blir man rädd för att misslyckas. Och i nästa försök att förändras så tar man det försiktigare, man blir mer defensiv och passiv. Och även om man sedan lyckas så kommer man alltid att vara rädd att plötsligt bli dissad av omgivningen.
Lösningen på detta, om det är så, är helt enkelt att göra sig av med anledningen till rädsla. Genom att acceptera dig själv som du är, med alla fel och brister. Du duger! Om du känner att du gör det är du inte längre beroende av att andra bekräftar dig – du vet att du duger även om du skulle bli dissad. Detta är jättelätt att skriva, det är enkelt att läsa och förstå ordens innebörd och kanske till och med inse att det stämmer. Men steget därifrån till att verkligen acceptera sig själv är ofta stort.
Och det blir lättare att acceptera sig själv om man skaffar vänner som accepterar en som man är, med alla fel och brister. Fast sådana växer inte på träd.
Så frågan jag tycker att du ska ställa dig när det gäller din förändring är –
Vem vill du vara?
Det är just det här som kallas social prägling som tex PopJimmy tjatar om gång efter gång. Vi styrs till stor del av vår rädsla av att inte passa in. Utveckling innebär för mig till stor del att göra mig av med denna rädsla och fråga mig vad jag vill göra med mitt liv istället för att gå runt och försöka vara andra till lags.
För mig handlar det också om att göra ett aktivt val, om jag är beredd att utvecklas trots att det kan göra ont.
Ja, att utvecklas innebär till viss del att dö. Det gör ont att klippa av navelsträngen, det gör ont att växa och det gör ont att göra sig fri från en grupp eftersom det i början innebär att man blir dissad. Om någon försöker att växa i en grupp och frigöra sig från grupptrycket blir en normal reaktion att man dissar den så att denne ska rätta in sig i ledet igen – typ Jantelagen. Det handlar bara om att acceptera att man kan bli dissad.
Kan inte bli mera klockrent än så!
Det enda du behöver göra är att acceptera dig själv som du är. Jag lovar – du duger! Oavsett vad du får för signaler från din omgivning.
Minded skrev:Jag är rädd för det som jag inte vet något om... Framtiden skulle man kunna säga. Även om jag tror mig veta mer eller mindre vad som kommer hända. Eftersom att gårdagen var bra så borde morgondagen vara det också.
Det är ju klart att det inte finns några garantier för något alls i framtiden. Det är dessutom ganska mycket som händer nuförtiden och vi förstår inte alltid det som händer omkring oss och vad som förväntas av oss.
Att oroa sig för framtiden är nog ganska normalt, fast det är långt ifrån optimalt. Att ha tillit till framtiden, att utgå från att allt ska ordna sig till slut och inte oroa sig i onödan, är inte alltid det lättaste.
Jag är rädd för att förändra mig själv, det jag menade med att jag inte vågar dö och fortsätta leva. Jag vet inte hur mycket det ens är möjligt att verkligen göra det. Eller om jag ens vill det helt. Men någonting inom mig jobbar hårt för att förändra. Jag vet bara inte om jag ställt in siktet rätt. Jag hoppas på det. Men samtidigt vet jag att det är svårt att vara perfekt...
Varför du vill förändras? Vad är din drivkraft till förändring? Från det du skriver nedan låter det som att du vill förändras därför att du vill bli accepterad, du vill förändras till att bli den du tror att de andra vill att du ska vara. Men den bilden finns bara i deras huvud så den är svår att ta sikte på den. De enda ledtrådarna du får är från deras beteende mot dig. Om de bekräftar dig har du lyckats uppfylla den 'kravspecifikation' de har på dig, och om du inte lyckas så dissar dem dig. Ord som 'perfekt' tycker jag signalerar att du vill uppfylla deras 'kravspec' till 100%.
När man helt är beroende av något som man inte har kontroll över, de andras bekräftelse, och inte förstår det heller så blir man otrygg. Om man försöker att förändras, sticker ut hakan och får en näsbränna så blir man rädd för att misslyckas. Och i nästa försök att förändras så tar man det försiktigare, man blir mer defensiv och passiv. Och även om man sedan lyckas så kommer man alltid att vara rädd att plötsligt bli dissad av omgivningen.
Lösningen på detta, om det är så, är helt enkelt att göra sig av med anledningen till rädsla. Genom att acceptera dig själv som du är, med alla fel och brister. Du duger! Om du känner att du gör det är du inte längre beroende av att andra bekräftar dig – du vet att du duger även om du skulle bli dissad. Detta är jättelätt att skriva, det är enkelt att läsa och förstå ordens innebörd och kanske till och med inse att det stämmer. Men steget därifrån till att verkligen acceptera sig själv är ofta stort.
Och det blir lättare att acceptera sig själv om man skaffar vänner som accepterar en som man är, med alla fel och brister. Fast sådana växer inte på träd.
Så frågan jag tycker att du ska ställa dig när det gäller din förändring är –
Vem vill du vara?
Jag är beroende av andra människor och deras bekräftelse. Jag klarar perioder utan sånt, men i längden känns det bara som att svältföda mig själv. Och jag vet som sagt inte ens om jag valt rätt väg.
Det är just det här som kallas social prägling som tex PopJimmy tjatar om gång efter gång. Vi styrs till stor del av vår rädsla av att inte passa in. Utveckling innebär för mig till stor del att göra mig av med denna rädsla och fråga mig vad jag vill göra med mitt liv istället för att gå runt och försöka vara andra till lags.
För mig handlar det också om att göra ett aktivt val, om jag är beredd att utvecklas trots att det kan göra ont.
Det jag hänger mig åt, det är det som jag inte vet hur rätt eller fel det är. Jag vill göra rätt saker. Och redan där kommer, som sagt, beroende och därmed rädsla in i bilden. Men att ge upp det behovet hos mig själv, innebär att på någon nivå döda mig själv. Och jag är rädd för döden...
Ja, att utvecklas innebär till viss del att dö. Det gör ont att klippa av navelsträngen, det gör ont att växa och det gör ont att göra sig fri från en grupp eftersom det i början innebär att man blir dissad. Om någon försöker att växa i en grupp och frigöra sig från grupptrycket blir en normal reaktion att man dissar den så att denne ska rätta in sig i ledet igen – typ Jantelagen. Det handlar bara om att acceptera att man kan bli dissad.
Eller så är det rädslan jag är rädd för.
Får mig att tänka på en rad ur 'the Rose':
And the soul, afraid of dying, that never learns to live...
Kan inte bli mera klockrent än så!
Det enda du behöver göra är att acceptera dig själv som du är. Jag lovar – du duger! Oavsett vad du får för signaler från din omgivning.
Minded, du duger som männsika. Du verkar öppen och insiktsfull, det tycker jag är vackert.
Men om du inte riktigt är tillfreds med dig själv duger du inte för dig själv.
Det finns ett gammalt uttjatat uttryck som säger "var dig själv"
Det finns många sittuationer som man tjänar på att spela en roll (vilket inte nödvändigtvis betyder att man inte är sig själv) Livet är ett spel där du måste ta reda på vad du vill få uträttat. Forma dig till den männsikan som du tror har störst chans att uppnå det du eftersträvar.
Det finns ingen anledning att hålla fast vid något som man inte gillar.
Men om du inte riktigt är tillfreds med dig själv duger du inte för dig själv.
Det finns ett gammalt uttjatat uttryck som säger "var dig själv"
Det finns många sittuationer som man tjänar på att spela en roll (vilket inte nödvändigtvis betyder att man inte är sig själv) Livet är ett spel där du måste ta reda på vad du vill få uträttat. Forma dig till den männsikan som du tror har störst chans att uppnå det du eftersträvar.
Det finns ingen anledning att hålla fast vid något som man inte gillar.
Minded
Du låter som en strandsatt sjökapten utan vare sig karta, loggbok eller kompass. Du sitter där med ett skepp, men du vet inget om hur havet ser ut under ytan och du vet inte åt vilket håll du ska åka för att hitta fastlandet.
Mitt råd till dig är; skaffa dig kunskap om läget, alltså plugga på, lär dig om hur världen fungerar, lär dig om hur människor fungerar. Det behöver inte betyda att du måste isolera dig och läsa en massa böcker. Tvärtom tror jag att det som skulle vara bra för dig är att du skaffar dig en hobby så du träffar lite nya människor. Så kan du ägna dig åt att lära dig om världen på teoretisk väg om kvällarna.
Lär dig att planera. Du sätter som titel för detta ämne hur du ska rädda världen... Det målet verkar för tillfället på tok för långt borta för dig. Det är bra att ha mål dock, men sätt dom lite närmare dig själv. Det är lätt att du bara kommer att hänge dig åt fantasier där du idylliserar framtiden, medan du här och nu bara framskrider i mörker och inte får något gjort alls. Glöm bort att du ska rädda världen, ingen individ behövs för att göra det. Världen sköter sig själv, det du borde koncentrera dig på är att lista ut vad du ska göra idag och imorgon och utifrån det göra det på ett sådant sätt att världen slipper lida alltför mycket?
Det finns ingen anledning att sitta och gräva i känslobanken om du redan är förvirrad. För jag kan lova dig att av det kommer du bara bli mer förvirrad. Skaffa dig karta och kompass, så ska du se att du hittar dit du ska.
Du låter som en strandsatt sjökapten utan vare sig karta, loggbok eller kompass. Du sitter där med ett skepp, men du vet inget om hur havet ser ut under ytan och du vet inte åt vilket håll du ska åka för att hitta fastlandet.
Mitt råd till dig är; skaffa dig kunskap om läget, alltså plugga på, lär dig om hur världen fungerar, lär dig om hur människor fungerar. Det behöver inte betyda att du måste isolera dig och läsa en massa böcker. Tvärtom tror jag att det som skulle vara bra för dig är att du skaffar dig en hobby så du träffar lite nya människor. Så kan du ägna dig åt att lära dig om världen på teoretisk väg om kvällarna.
Lär dig att planera. Du sätter som titel för detta ämne hur du ska rädda världen... Det målet verkar för tillfället på tok för långt borta för dig. Det är bra att ha mål dock, men sätt dom lite närmare dig själv. Det är lätt att du bara kommer att hänge dig åt fantasier där du idylliserar framtiden, medan du här och nu bara framskrider i mörker och inte får något gjort alls. Glöm bort att du ska rädda världen, ingen individ behövs för att göra det. Världen sköter sig själv, det du borde koncentrera dig på är att lista ut vad du ska göra idag och imorgon och utifrån det göra det på ett sådant sätt att världen slipper lida alltför mycket?
Det finns ingen anledning att sitta och gräva i känslobanken om du redan är förvirrad. För jag kan lova dig att av det kommer du bara bli mer förvirrad. Skaffa dig karta och kompass, så ska du se att du hittar dit du ska.
Inget spelar så stor roll, egentligen. Så oavsett om du är rädd eller arg, ledsen eller glad, ta det med en klackspark. Det är över snart i vilket fall ;P
En människa blir t.ex. sorgsen om yttre realiteter inte möter ens inre förväntningar. Människor gör ofta (misstaget) att vänta på att yttre realiteter ska förändra sig, när man hela tiden kan jobba med sig själv.
Jag har för övrigt hjälpts mycket av meditation (som jag börjat med tämligen nyligen), så du kanske skulle finna det intressant =)
En människa blir t.ex. sorgsen om yttre realiteter inte möter ens inre förväntningar. Människor gör ofta (misstaget) att vänta på att yttre realiteter ska förändra sig, när man hela tiden kan jobba med sig själv.
Jag har för övrigt hjälpts mycket av meditation (som jag börjat med tämligen nyligen), så du kanske skulle finna det intressant =)
-
Deuce Deceptor
- Inlägg: 318
- Blev medlem: 23 maj 2004 23:12
Minded...tja, instämmer i rätt mycket av ovanstående. Tycker att du sätter fingret rätt bra på dethela när du skriver:
Göra rätt? Problematisera detdär enhel del...
Döda "du skall" till förmån för "jag vill".... då gör du rätt. Givetvis inte riktigt så enkelt, menmen...
"Jaget" är alltid beroende av de atribut det tillskrivs. De fack och roller vi placerar oss själva i. Ofta i rellation till andra. Döda jaget, se att det gränslösa medvetandet som är centrum för verklighetsupplevelsen återstår. Klart att jaget är livrädd för döden...men låt inte det hindra. Va inte så jävla präktig!
Osså tidsperspektivet. Framtiden är okänd...och jag finner det jävligt otäckt rätt ofta. Menmen...inte mycket att göra åt. Det är en illusion. Handla utan rädsla och hantera framtiden när den kommer. Sen kan man ju ångra sig fett med mycket....men detta är även det ett förkastligt tidsperspektiv...varför identifiera det som var med det som är...det förflutna är även det en illusion.
Allt är ett föränderligt nu!
-Acceptera
Upplevelsen är allt!
-Existera
Vilja utan rädsla!
-Agera
Trevlig vår/DD
Det jag hänger mig åt, det är det som jag inte vet hur rätt eller fel det är. Jag vill göra rätt saker. Och redan där kommer, som sagt, beroende och därmed rädsla in i bilden. Men att ge upp det behovet hos mig själv, innebär att på någon nivå döda mig själv. Och jag är rädd för döden...
Göra rätt? Problematisera detdär enhel del...
Döda "du skall" till förmån för "jag vill".... då gör du rätt. Givetvis inte riktigt så enkelt, menmen...
"Jaget" är alltid beroende av de atribut det tillskrivs. De fack och roller vi placerar oss själva i. Ofta i rellation till andra. Döda jaget, se att det gränslösa medvetandet som är centrum för verklighetsupplevelsen återstår. Klart att jaget är livrädd för döden...men låt inte det hindra. Va inte så jävla präktig!
Osså tidsperspektivet. Framtiden är okänd...och jag finner det jävligt otäckt rätt ofta. Menmen...inte mycket att göra åt. Det är en illusion. Handla utan rädsla och hantera framtiden när den kommer. Sen kan man ju ångra sig fett med mycket....men detta är även det ett förkastligt tidsperspektiv...varför identifiera det som var med det som är...det förflutna är även det en illusion.
Allt är ett föränderligt nu!
-Acceptera
Upplevelsen är allt!
-Existera
Vilja utan rädsla!
-Agera
Trevlig vår/DD
Återgå till "Tankar och känslor"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 14 och 0 gäster