Atman - schmatman

[Fication]

Jag har tagit mig till filosoferandet från en viss riktning, nämligen från idrottspsykologin. Och dit kom jag eftersom jag sysslat med flera aktiviteter där det har relevans, det har handlat om utövande av både idrottsliga och musikaliska aktiviteter. Alltså aktiviteter där det stor del handlar om övning av teknik men där utövandet ställs i centrum, utövandet eller framträdandet – ögonblicket då man presterar. Och där finns det ett mycket välkänt begrepp för när man lyckas, när man gör helt rätt, när allt fungerar – flow.

Flow kan ju beskrivas som det tillstånd när hela ens väsen är engagerat i aktiviteten, utövandet, en avsaknad av rädsla för att misslyckas och avsaknad av inre konflikt, man är i zonen. En viktig komponent är avsaknaden av tankar – eftersom man är ett med upplevelsen så tänker man inte om upplevelsen eftersom det innebär ett distanserande. Man hör ofta i idrottssammanhang att någon hann tänka istället för att göra mål. Hela ens jag ingår i en slags helhet med utövandet, man är ett med upplevelsen och målet (för vidare beskrivningar av flow kan jag hänvisa till litteratur av framförallt Mihaly Csikszentmihalyi). Om det gäller ett musikaliskt framträdande så kan en någorlunda insatt åhörare lätt avgöra när utövaren är rätt ute eller inte. Flow är alltså ett symptom när man gör rätt i någon mening. Det är utan tvivel så att det är önskvärt. Eftersom det inte går att viljemässigt frammana flow får man använda olika knep. Och här kommer idrottspsykologin in i bilden.

På baksidan av Willi Railos ”Nya Bäst när det gäller” beskrivs hur slalomåkaren Alberto Tomba tänker när han ska köra sitt åk: ”Just i det ögonblicket vet Alberto Tomba inget annat än att han ska vinna. Det är det som gör honom bäst när det gäller.” Finn Christian Jagge som vann OS-slalomen 92 över Tomba sa: ”Huvudskillnaden är att Tomba ser på sig själv som en naturlig vinnare. Jag kan också vinna, med det känns inte lika naturligt.”

Det här har stört mig länge. Jagge tänker ju rationellt, han ser ingen direkt anledning till att han själv ska vinna snarare än Tomba, båda har likvärdig teknik. Tomba däremot tänker ju irrationellt, och faktum är ju att Tomba tjänar på sin dumhet. Eftersom Tomba ’vet’ att han kommer att vinna så presterar han bättre och kommer därför att vinna i de flesta fallen. Man tjänar alltså på att vara dum – ”Run Forrest, run!” Men det här ser man ju överallt, dumhet och fundamentalism slår ju alltid ödmjukhet och rationalism i prestation. Ju längre du kommit i utvecklingen, desto sämre prestation alltså.

Inom tex idrotten så är det ju resultatet som styr – vinna är det som räknas – och då har ju området idrottspsykologi blivit uppmärksammat och vuxit. Och målet är enkelt, att hitta knep som gör att utövaren gör sin grej i flow. Viktigast och mest tongivande här i Sverige är nog Lars-Eric Uneståhl, som utgått från olika former av självhypnos och använder begreppet målbild. En målbild är, kan man säga, ett minne av framtiden. Om man har som mål att lyckas med en viss prestation så programmerar man in den bilden (av sig själv som lyckas) i ett avslappnat tillstånd så att det ligger i det undermedvetna och pyr. Minne av framtiden innebär att hjärnan, när man programmerat in bilden, inte kan skilja på målbilden och ett ’rikigt’ minne, som något man redan har lyckats med. Detta är inget hokus pokus utan det fungerar verkligen vilket många idrottare och utövare vittnar om. Andra använder inte sådana här grejer utan de har det mer eller mindre naturligt i sig.

Det hela skruvas några varv till om man går vidare till andra områden som inte är inriktade på enskilda prestationer och upplevelser utan vanliga vardagen, tex arbetsliv och kommunikation. Hur ska man tänka för att fungera som bäst. Och vad tusan är bäst? Då har jag sneglat lite på idrottspsykologi skruvat 10 varv till – NLP. Och här har jag fått stora problem och min hjärna har slagit bakut. Hur kan man ’veta’ att man kommer att lyckas att uppnå sitt mål? Och varför ska man ha mål över huvud taget? Kan man inte bara vara? Vad vill jag?

Om jag klarar av de frågorna, hur hanterar jag det jag inte vet? Hur hanterar jag min egen utveckling, dvs att jag ställer upp ett mål och halvvägs dit märker jag att det inte är det jag vill. Och hur hanterar jag misslyckande? Om jag programmerar in en målbild där jag ’vet’ att jag kommer att lyckas, hur hanterar jag då den situationen där jag blir motbevisad? En anomali? Hur många anomalier kommer jag då att klara av innan jag ger upp och ser mig som motbevisad? Hur tänker Christer Fugelsang? Det finns inga garantier för att han någonsin kommer upp i rymden, det kan t.o.m. vara så att NASA aldrig haft några planer på att skicka iväg honom men att de låtit honom tro det.

Och nu har jag hamnat i filosofiträsket. Vad gör jag här? Jo, jag är en extrem pragmatiker. För mig är tänkandet underordnat. Det är underordnat prestationen, utövandet. Och det är något konkret, det syns på mitt kroppsspråk, det hörs på mig när jag talar, det påverkar min perception. I flow är jag i upplevelsen, jag kan sortera alla intryck i realtid, jag är helt närvarande. Jag tänker inte, utan tankarna har avvecklat sig själva – hur det nu går till. Konstigt att det jag läser av Krishnamurti slår an en och annan sträng hos mig. Jag letar alltså efter metafysikiska ställningstaganden som får mig att fungera på det här sättet. Observera att flow inte är ett mål, flow är ett symptom på när man tänker ’rätt’. Det jag ska ha ögen på är mitt mål ute i verkligheten, min Uppgift. Jag vill att metafysiken ska vara underordnad detta, istället för att det ska vara intuitivt (sunt förnuft) som annars brukar vara ett tungt argument. Detta är för mig transrationalitet (Tomba är prerationell), när rationaliteten och viljan efter ’sanning’ lyckas underordna sig något större.

Samtidigt måste jag hantera min egen utveckling på något sätt. Nu låter jag ju den inre världen kollapsa till förmån för den yttre (kroppsspråk, utövande). Jag måste hantera min egen utveckling och inre värld och det gör jag genom att koncentrera mig på en enda sak – vem jag är. Min identitet.

Av den anledningen ger jag inget intrinsikalt värde till kunskap och vetande, tvärt om tycker jag nästan att det kan vara en börda ibland, därav rubriken på ämnet. Vår hjärna tenderar att vilja samla på sig en massa skit som den inte har nytta av. Den blir berusad av att kunna en massa saker, precis som vi gärna samlar mp3:or och lägger på datorn utan att lyssna till dem.

Allt är underordnat mitt mål och min identitet – vad jag vill och vem jag är.