Psykopat med empati

[PopJimmy]

Robert D. Hare beskriver psykopater som "Mänskliga rovdjur som använder charm, manipulation, provokation och våld för att kontrollera andra och tillfredsställa sina egna själviska behov. Med en brist på samvete och medkänsla för andra, tar de kallblodigt vad de vill ha och gör som de själva vill, och bryter mot sociala normer och förväntningar utan den minsta skymt av skuld- eller ångerkänslor" Det är bara en sak som fattas i denna definition som jag sett på andra ställen: Grandios självbild.

Känns som denna beskrivning passar mig.

Det som är intressant är att detta personlighetsdrag är något som utvecklats i förhållande till min miljö, det är alltså min miljö som förstört mig.

Tidigare var jag antagligen en av världens mest humanistiska personer, men när jag började vända härledningen av mitt lidande utåt istället för innåt så förvandlades jag till ett rovdjur. Jag är verkligen farlig.

En sak jag funderar på bara är om psykopater är totalt obenägna till empati, jag tror inte detta stämmer. Många riktigt störda människor kan faktiskt känna enormt mycket empati, fast mot "missriktade objekt". Man kan t.ex. värdera sin hund mer värd än andra människor.


Detta är ett drag som jag har utvecklat för att klara mig i min miljö. Lets face it, psykopater är överrepressenterade som chefer. Jag vill inte att andra psykopater ska styra över mig, så min enda utväg är att bli en smartare psykopat själv.


Större delen av överklassen är enligt mig psykopater och jag siktar som sagt bara på en ordentlig klassresa. Vi ser upp till psykopater och överklassen. Därför siktar jag dit. Jag är högerextrem och står för total anarki. Jag behöver inte hjälpa någon, alla andras problem är deras ensak, går någon ivägen för mig blir det mitt problem, och jag kommer krossa dom, om jag själv dör är för mig oväsentlig, jag har inget att förlora längre. Allt jag någonsin haft har andra människor tagit ifrån mig.

[Fication]

Filmtips till PJ: http://www.imdb.com/title/tt0416320/

[Skogsälvan]

Ser du upp till psykopater och överklassen, jimmy? Du skriver att "vi" gör det. Jag gör det inte iallafall.

[Rafael]

ojojoj häftigt... Släng på burzum eller kanske dark throne också, och luta dig tillbaka.

[Damir]

Du vet inte vad du snackar om, du vill bara provocera.

[PopJimmy]

Nej det är mycket mer komplext än så. Jag vet nu varför människor blir psykopater, jag har gått igenom det kausla loppet själv, det är en naturlig försvarmekanism.

Började lästa lite Krishnamurti idag igen, jag har insett vart problemet ligger, det ligger i min självbild, den är för storslagen, jag har för "gott självförtroende", det är skadligt, måste göra mig av med mitt stora ego. Min ödmjukhet är inte helt äkta har jag insett. Jag hade en gräns för min ödmjukhet, men jag har insett att jag måste arbeta på detta nu. Jag har insett att jag inte kan rädda världen och att jag inte kan rädda min deprimerade och självmordsbenägna familj, jag ska i fortsättningen inte ta ansvar för deras dagliga lidande, det är deras eget problem. Alla människors lidande är i grund och botten deras, allas och ingen fel.

Lösningen är att attackera min goda självbild och förgöra den för gott.

K: Why human beings are hurt. All people are hurt.
    A: You mean both physically and psychologically?
    K: Psychologically especially.
    A: Especially the psychological one, yes.
    K: Physically we can tolerate it. We can bear up with a pain and say I won't let it interfere with my thinking. I won't let it corrode my psychological quality of mind. The mind can watch over that. But the psychological hurts are much more important and difficult to grapple with and understand. I think it is necessary because a mind that is hurt is not an innocent mind. The very word innocent comes from innocere, not to hurt. A mind that is incapable of being hurt. There is a great beauty in that.
    A: Yes, there is. It's a marvelous word. We have usually used it to indicate a lack of something.
    K: I know.
    A: Yes, and there it's turned upside down again.
    K: And the Christians have made such an absurd thing of it.
    A: Yes, I understand that.
    K: So I think we ought in discussing religion we ought to enquire very, very deeply into the nature of hurt, because a mind that is not hurt is an innocent mind. And you need this quality of innocency to be so totally attentive.
    A: If I have been following you correctly I think may be you would say, wouldn't you, that man becomes hurt when he starts thinking about thinking that he is hurt.
    K: Look sir, it's much deeper than that, isn't' it? From childhood the parents compare the child with another child.
    A: That's when that thought arises.
    K: There it is. When you compare you are hurting.
    A: Yes.
    K: No, but we do it.
    A: Oh yes, of course we do it.
    K: Therefore is it possible to educate a child without comparison, without imitation? And therefore never get hurt in that way. And one is hurt because one has built an image about oneself. The image which one has built about oneself is a form of resistance, a wall between you and me. And when you touch that wall at its tender point I get hurt. So not to compare in education, not to have an image about oneself. That's one of the most important things in life, not to have an image about oneself. If you have you are inevitably going to be hurt. Suppose one has an image that one is very good, or that one should be a great success, or that one has great capacities, gifts, you know the images that one builds, inevitably you are going to come and prick it. Inevitably accidents and incidents happen that's going to break that, and one gets hurt.
    A: Doesn't this raise the question of name.
    K: Oh yes.
    A: The use of name.
    K: Name, form.
    A: The child is given a name, the child identifies himself with the name.
    K: Yes, the child can identify itself but without the image, just a name: Brown, Mr Brown. There is nothing to it. But the moment he builds an image that Mr Brown is socially, morally different, superior, or inferior, ancient or comes from a very old family, belongs to a certain higher class, aristocracy. The moment that begins, and when that is encouraged and sustained by thought, snobbism, you know the whole lot of it, then you are inevitably going to be hurt.
    A: What you are saying, I take it, is that there is a radical confusion here involved in the imagining oneself to be his name.
    K: Yes. Identification with the name, with the body, with the idea that you are socially different, that your parents, your grandparents were lords, or this or that. You know the whole snobbism of England, and all that, and the different kind of snobbism in this country.
    A: We speak in language of preserving the name.
    K: Yes. And in India it is the Brahmin, the non Brahmin, the whole business of that. So through education, through tradition, through propaganda we have built an image about ourselves.
    A: Is there a relation here in terms of religion, would you say, for the refusal, for instance in the Hebraic tradition to pronounce the name of God.
    K: The word is not the thing anyhow. So you can pronounce it or not pronounce it. If you know the word is never the thing, the description is never the described, then it doesn't matter.
    A: No. One of the reasons I've always been over the years deeply drawn to the study of the roots of words is simply because for the most part they point to something very concrete.
    K: Very.
    A: It's either a thing or it's a gesture, more often than not it's some act.
    K: Quite, quite.
    A: Some act. When I use the phrase, thinking about thinking, before, I should have been more careful of my words and referred to mulling over the image, which would have been a much better way to put it, wouldn't it?
    K: Yes, yes. So can a child be educated never to get hurt? And I have heard professors, scholars, say, a child must be hurt in order to live in the world. And when I asked him, do you want your child to be hurt, he kept absolutely quiet. He was just talking theoretically. Now unfortunately through education, through social structure and the nature of our society in which we live, we have been hurt, we have images about ourselves which are going to be hurt, and is it possible not to create images at all? I don't know if I am making myself clear.
    A: You are.
    K: That is, suppose I have an image about myself - which I haven't fortunately - if I have an image, is it possible to wipe it away, to understand it and therefore dissolve it, and never to create a new image about myself? You understand? Living in a society, being educated, I have built an image inevitably. Now can that image be wiped away?
    A: Wouldn't it disappear with this complete act of attention?
    K: That's what I'm coming to gradually. It would totally disappear. But I must understand how this image is born. I can't just say, well, I'll wipe it out.
    A: Yes.
    K: Use attention as a meant of wiping it out - it doesn't work that way. In understanding the image, in understanding the hurts, in understanding the education in which one has been brought up in the family, the society, all that, in the understanding of all that, out of the understanding comes attention; not the attention first and then wipe it out. You can't attend if you're hurt. If I am hurt how can I attend? Because that hurt is going to keep me, consciously, or unconsciously, from this total attention.
    A: The amazing thing, if I'm understanding you correctly, is that even in the study of the dysfunctional history, provided I bring total attention to that, there's going to be a nontemporal relationship between the act of attention and the healing that takes place.
    K: That's right.
    A: While I am attending the thing is leaving.
    K: The thing is leaving, yes, that's it.
    A: We've got 'thinging' along here throughout. Yes, exactly.
    K: So, there are two questions involved: can the hurts be healed so that not a mark is left; and can future hurts be prevented completely, without any resistance. You follow? Those are two problems. And they can be understood only and resolved when I give attention to the understanding of my hurts. When I look at it, not translate it, not wish to wipe them away, just to look at it - as we went into that question of perception. Just to see my hurts. The hurts I have received, the insults, the negligence, the casual words, the gesture, all those hurts. And the language one uses, specially in this country.
    A: Oh yes, yes. There seems to be a relationship between what you are saying and one of the meanings of the word, salvation.
    K: Salvare, to save.
    A: To save.
    K: To save.
    A: To make whole.
    K: To make whole. How can you be whole, sir, if you are hurt?
    A: Impossible.
    K: Therefore it is tremendously important to understand this question.

Osv, osv, osv.

http://tchl.freeweb.hu/a_wholly_differe ... hurt'.html

[Rafael]

Började lästa lite Krishnamurti idag igen, jag har insett vart problemet ligger, det ligger i min självbild, den är för storslagen, jag har för "gott självförtroende", det är skadligt, måste göra mig av med mitt stora ego. Min ödmjukhet är inte helt äkta har jag insett. Jag hade en gräns för min ödmjukhet, men jag har insett att jag måste arbeta på detta nu. Lösningen är att attackera min goda självbild och förgöra den för gott.

Har jag också känt (och känner), älskar därför Herman Hesse's böcker =) Ska ta och läsa lite krishnamurti jag med, låter intressant. Jag har fått för mig att det inte går att attackera bort en god självbild, den måste upplösas i sig själv. Vad tror du om det?

[PopJimmy]

Har jag också känt (och känner), älskar därför Herman Hesse's böcker =) Ska ta och läsa lite krishnamurti jag med, låter intressant.

Gillade verkligen Siddharta, har läst 40 första sidorna av stäppvargen, men sen kom jag inte längre.

[PopJimmy]

Tänkte svara i denna tråd, men det blev istället en ny tråd: http://www.filosofiforum.com/forum/vie ... highlight=

[Damir]

Det här angående att man kan kontrollera sina känslor tror jag faktiskt inte på. Jag ser det överallt "man kan välja att se världen positiv eller negativ" eller "tänk positivt så händer positiva saker". För mig är det ofattbart att människor kan köpa det. Jag har sett det värsta i människor, det värsta i mina föräldrar och jag menar verkligen det värsta. Jag har lärt mig att jag är ett djur på flykt som ska akta sig för alla, även min familj, redan när jag var 6-7 år gammal. Att jag från den känslofrekvensen skall börja tänka positivt är bara ett skämt för mig. Jag ser det som att jag ska gömma undan allt jag märker, ont eller gott, och ta det med en nypa salt. Jag tolkar dig såhär Jimmy, du är en känslig människa som förmodligen har ställt in sin "libido" på en helt annan frekvens än den vanliga människan. Du ser deras rädsla, sexualitet etc innan de ens fattar det själva. Du bombarderas av känslor som du inte är bekväm med, eftersom du i grund och botten är ganska sval eller för att uttrycka med ett mer negativt och värderande uttryck "känslolös". Människor runt omkring dig är rädda för att du kan se rakt igenom dem, de är vana vid att snacka om väder medan du vill snacka om den existentiella pinan. Antingen är min analys någorlunda korrekt eller så har jag helt enkelt projicerat över mycket av mina egna tankegångar på dig. Jag känner igen mig själv i dig och reagerar därför över att du säger att du är psykopat, för det är exakt samma sak jag säger till min flickvän för att göra mig lite märkvärdig inför henne. Jag tror du gör samma sak.
Mitt sätt att tackla mitt problem är att tänka så här: jag skiter i vanliga svenssons med sin fika och sitt oändliga vädersnack, jag inriktar mig för att söka mig till mina likasinnade. Lite smått psykotiska människor med osäker identitet men med "hjärtat på rätt ställe". De förstår mig mycket bättre och jag förstår mig mycket bättre på dem. Jag blir inte lika irriterad på dem än jag blir vid fikabordet. Sök dig helt enkelt till människor som är på din egen frekvens, vilket jag inte tror du kommer att ha svårt för, eftersom du verkar ha bra kunskap om människans ondska och galenskap.

[PopJimmy]

Det här angående att man kan kontrollera sina känslor tror jag faktiskt inte på.

Det beror på vad du menar. Jag tror att det är svårt att kontrollera sina känslor hur som helst. Det jag pratar om är att det går att lära sig kontrollera sina känslor, eller rättare sagt, att omprogrammera hur stor känslan blir vid utlösande moment.

Jag ser det överallt "man kan välja att se världen positiv eller negativ" eller "tänk positivt så händer positiva saker". För mig är det ofattbart att människor kan köpa det.

Som sagt, vad du menar tycks vara väldigt vagt för mig.

Att jag från den känslofrekvensen skall börja tänka positivt är bara ett skämt för mig. Jag ser det som att jag ska gömma undan allt jag märker, ont eller gott, och ta det med en nypa salt.

Men poängen är att detta är ett inlärt beteende hos dig. Det är programmerat, det går att programmera om.

Jag tolkar dig såhär Jimmy, du är en känslig människa som förmodligen har ställt in sin "libido" på en helt annan frekvens än den vanliga människan. Du ser deras rädsla, sexualitet etc innan de ens fattar det själva. Du bombarderas av känslor som du inte är bekväm med, eftersom du i grund och botten är ganska sval eller för att uttrycka med ett mer negativt och värderande uttryck "känslolös".

Nej, jag bombaderas inte av känslor. Jag har extremt sofistikerade resonemang som gör att jag är skyddad. Jag är dessutom inte känslolös, jag är extremt känslosam. Jag brukar ohämmat gråta inför människor på tunnelbanan, eller skratta spontant när jag vill. Jag är absolut inte "känslolös".



Människor runt omkring dig är rädda för att du kan se rakt igenom dem, de är vana vid att snacka om väder medan du vill snacka om den existentiella pinan. Antingen är min analys någorlunda korrekt eller så har jag helt enkelt projicerat över mycket av mina egna tankegångar på dig.

Jag känner igen mig själv i dig och reagerar därför över att du säger att du är psykopat, för det är exakt samma sak jag säger till min flickvän för att göra mig lite märkvärdig inför henne. Jag tror du gör samma sak.

Hmm, jag tror du inte ska dra förhastade slutsatser. Brukar du seriöst fundera på att det kanske dags att börjar mörda andra människor?  Nej, det extremt komplext att börja förklara mina känslor. Det handlar om en extrem ömdjukhet som vänds mot sin värsta extrem. Jag är en människa som alltid tar hänsyn till andra, men när jag slutade vända min frustration innåt så slutade jag bli deprimerad men istället bli extremt aggressiv. Det är väldigt många komplexa faktorer som spelar in. -Det handlar väldigt mycket om hur jag ser på samhället, att jag ser så mycket korruption och konflikter som föder medlidande och sorg som blir så outbärdlig att jag tillslut måste vända den emot andra människor, jag resonerar alltså så att alla människor egentligen vill undvika lidande, men att människor i detta samhälle skapar extremt mycket lidande för sig själva och andra eftersom de inte kan kommunicera med varandra... detta blir en enorm börda eftersom det är så svårt att kommunicera med människor som förnekar och det är just förnekelsen som är orsaken till lidandet. Om du vill få en något så när inblick i hur jag resonerar så kanske du kan börja med att läsa lite om unabombaren http://en.wikipedia.org/wiki/Unabomber . Nu är det inte så att jag planerar att döda människor, jag vill betona det. Det enda jag försöker säga är att dessa känslor har funnits inom mig. Om jag bara mådde dåligt skulle jag llägga in mig på psyket igen, men problemet är att jag har redan pratar med läkare och psykologer, och de flesta är helt inkompetenta och de är en del av problemet. När jag börjar rabbla upp alla dessa saker så kan det börja låta som att jag har en orimlig skepticism mot läkare, men så är inte fallet. Bla bla bla.

Mitt sätt att tackla mitt problem är att tänka så här: jag skiter i vanliga svenssons med sin fika och sitt oändliga vädersnack, jag inriktar mig för att söka mig till mina likasinnade. Lite smått psykotiska människor med osäker identitet men med "hjärtat på rätt ställe".

Men jag har ingen osäker identitet. Jag är extremt självsäker på vem jag är, probelmet är bara att jag har bytt identitet.

Sök dig helt enkelt till människor som är på din egen frekvens, vilket jag inte tror du kommer att ha svårt för, eftersom du verkar ha bra kunskap om människans ondska och galenskap.

Hmmm. Jag tackar för dina tips, men, jag ser hela detta "psykopatprojekt" som ett utforskningsprojekt, jag undersöker vad som händer och hur det känns att verkligen skita i andra människor samtidgit som man själv är extremt självsäker. Jag är totalt orädd för att dö eller döda andra människor. Jag har i perioder funderat på om jag ska kasta mig framför tåget, köpa en pistol och skjuta mig själv (och kanske andra) eller bara söka dödsjälp (vilket inte går i sverige)

Men som sagt jag har lagt mitt psykopatprojekt lite på is nu, tänkte läsa lite krishnamurti igen och göra en utvärdering om psykopat är ett livsstil som verkligen är något som är lönsamt att köra på heltid. Just nu upplever jag att det bara är instrumentellt effektivt att resonera instrumentellt effektivt i vissa situatiioner, i andra situationer så är medkänsla mycket mer lämpligt.

[Damir]

Jag förstår vad du menar med att programmera om känslan, det är det jag menar när jag säger: att se världen som positiv eller negativ. Jag tror hela idén bygger på att man ska anpassa sitt sätt till att bli en mer social varelse och få det enklare i relationer. En mycket bra taktik om man nu vill ha relationer. Problemet är att det blir svårt att applicera på introverta personer, anser jag. Om man som jag är van vid att vara för sig själv sedan barnsben har man inte alltid ett driv till att söka sig till andra människor för självförståelse, man hittar självförståelse i sig själv. Jag tycker hela socialiseringsprocessen är ett spel av ett samhälle som vill skapa följare istället för nytänkare.  
Angående känslofrekvens har du nog missuppfattat mig, jag menade att jag är av depressiv natur. Med depressiv menar jag tillbakadragen och lägger ingen negativ värdering i det, även om samhället gör det. Jag tror inte att det är så enkelt att förändra depressiv natur genom några tankeövningar. Jag vill inte förändra det heller, jag börjar trivas i den rollen.
Jag tänker inte tävla om vem som är den största psykopaten här. Du har ingen aning om min kapacitet och jag har ingen aning om din. Bäst att vi inte går in i det psykologiska spelet.

[Dano]

Psykopat hit och psykopat dit, vem är vad?
Alla är psykopater när det gäller.

Hur handskas man med en 'psykopat' som på ett eller annat sätt lyckas koppla greppet över ens liv?
De gånger jag försökta att förstå dem som velat mig illa, kommunicera vara öppen osv. så har de kört över mig.
Jag hade kunnat nått mycket längre i mitt liv idag om jag inte visat empati för en del typer utav människor.

Sedan är det många som förväxlar dalta, tycka synd om andra, osv med empati.

Ni pratar om 'överklassen', de är i allmänhet de mest utvecklade människorna och jag upplever dem många gånger som både raka och äkta i sätt att vara.
Det finns ingen stadsdel i Stockholm som är så lugn och harmonisk som Östermalm.

[PopJimmy]

Ni pratar om 'överklassen', de är i allmänhet de mest utvecklade människorna och jag upplever dem många gånger som både raka och äkta i sätt att vara.
Det finns ingen stadsdel i Stockholm som är så lugn och harmonisk som Östermalm.

HAHAHAHA.


Vad menar du förresten med rak och äkta?

[Katana]

'överklassen', de är i allmänhet de mest utvecklade människorna och jag upplever dem många gånger som både raka och äkta i sätt att vara. Det finns ingen stadsdel i Stockholm som är så lugn och harmonisk som Östermalm.

Du menar civiliserade ? Mao. programmerade.
Jo, jag vet. Har en sådan bror. Han är rätt dum, elak och överkänslig.
Inte sett mkt. av verkligheten han inte. Lever i en plastvärld.
Å banne med om det är ngn. som nyper i hans fogar, då det hotar hela
han jävla världsbild. Stabil kille !? Mjaah.
Vet inte om jag kan hålla med dig riktigt.... för jag håller mig gärna mer
till verkligheten, om du förstår vad jag menar ?