Finns den absoluta dumheten?

[Algotezza]

Den absoluta dumheten är när man inbillar sig vara slug och smart och slår knut på sig själv av självuppskattning och självgodhet, parat med självrättfärdighet, egocentrism och egoism, men förnekar att så är fallet, så pass att man nästan lurar sig själv. Dumhet går an, men inte uppblåsthet parad med dumhet.

Det var kanske absolut dumt att starta denna tråd?

Man kan också fråga: Vilka personlighetstyper tycker ni är vidriga?

A

[Avantgardet]

Inga alls. Men om man är tvungen att välja: 1. De som anser sig ha rätt att anse andra vidriga, 2. De som inte förmår tänka utanför rådande mytologiska komplex/kosmologi, 3. De som anser sig veta något öht (och därigenom anser sig kunna definiera dumhet - implicit gäller ju detta alltid den andre vilket leder oss in på nästa punkt), 4. De som saknar självdistans, 5. De som utesluter humor ur konceptionen av Sanningen, 6. De som externaliserar sin egen fenomenografi och skapar en "normativ människa", 7. De som patologiserar (med detta menar jag de som kategoriskt inrangerar människor i "rätt" och "fel")...o.s.v.

Faktum är att vi alla är vidriga, eller inga alls.

[Algotezza]

Inga alls. Men om man är tvungen att välja: 1. De som anser sig ha rätt att anse andra vidriga,

Det är ingen rätt man tar sig - att anse någon vidrig är bara betingat av ens känsloreaktioner. Däremot är det en rätt man tar sig att kalla andra vidriga offentligt.

2. De som inte förmår tänka utanför rådande mytologiska komplex/kosmologi,

Rådande inom vilken kommunitet, i vilket sammanhang? Olika mänskliga sammanhang har olika mytologier. Finns det en gemensam för hela mänskligheten? Vad som är ett radikalt brott mot konventionen i ett sammanhang är en banalitet i ett annat.

3. De som anser sig veta något öht (och därigenom anser sig kunna definiera dumhet - implicit gäller ju detta alltid den andre vilket leder oss in på nästa punkt),

Bra, då gäller din definition inte mig. Jag tycker ofta att jag bär mig korkat åt. Ibland motarbetar jag mig själv, är självdestruktiv. Jag vet att ett visst beteende är superkorkat men jag gör det ändå. Bara för att. Inte därför att jag vill det direkt men därför att det är så korkat och att jag masochistiskt njuter av att måla in mig i ett hörn.

Vad vi kan veta mest säkert är väl vårt vetande om vårt vetande, dvs. att vi inte kan veta något säkert på nivån under vetande-om-vetandet-nivån.

4. De som saknar självdistans,

Här blir det svårare om jag applicerar detta på mig själv, vilket jag naturligtvis inte är tvungen att göra. Samtidigt som jag är inkrökt i min  egocentricitet, och tar livet på dödligt allvar, finns det ett annat plan, där jag ser det dödliga allvaret som en lek, ett språkspel och ett socialt spel.

5. De som utesluter humor ur konceptionen av Sanningen,

Jag, då blir det problem. En Gud utan humor är inte tro-värdig, värdig vår tro. Om Satan står för humorn, är han mer sympatisk, av den anledningen. Problemet är att han inte finns. Gud finns, definierat som kosmos. Förutsatt att kosmos finns.

6. De som externaliserar sin egen fenomenografi och skapar en "normativ människa",

Ja, den enda normen för normaliteten är en själv och den enda absoluta etiken den egna. Konstigt nog tycker jag inte alltid att jag bär mig normalt åt, om jag tillämpar detta på mig själv. Det kanske är onormalt att tycka så? Det onormala har jag alltid själv känt mer sympati för än "det normala".

7. De som patologiserar (med detta menar jag de som kategoriskt inrangerar människor i "rätt" och "fel")...o.s.v.

Så länge man är medveten om att detta agerande/ tänkesätt bara vilar på subjektiv grund  och bara handlar om en själv och ens egna känsloreaktioner, är det för mig OK, men när man försöker inbilla sig själv och andra att det handlar om "objektivitet" är man ute och reser.

Faktum är att vi alla är vidriga, eller inga alls.

Jag kan tycka att jag bär mig vidrigt åt ibland. Visar upp en "oförstående min". Nyttjar någon fruktbar härskarteknik. Det är dubbelt. Jag njuter av det samtidigt som jag vet att det får man minsann inte göra! Man skall få dåligt samvete av det!

Allas vidrighet är ju också ett möjligt betraktelsesätt.

Allmänt om "åsikter om andra"

Naturligtvis kan vi alla finna något slags objektiv eller saklig abstrakt nivå inom oss, ett metaplan, utifrån vilket vi  kan hävda: så som vi upplever andra människor, vilka "egenskaper" vi tillskriver dem, är endast och allenast betingat av  känsloreaktioner utifrån ens eget perspektiv. Och naturligtvis finns det inget objektivt när det gäller att uppleva någon som t.ex. vidrig. Vi kan inte sätta upp kriterier för detta som alla skulle hålla med om. Eller vadsomhelst som gäller hur vi känslofärgar varandras beteende, anade egenskaper, utseende. Det spelar sedan ingen roll hur många som håller med om vår egen känslofärgning, en känslofärgning är en känslofärgning och blir ju inte "mer sann" eller "objektiv" därför att "alla håller med".

På detta område  är det ju ganska enkelt att se att det handlar om just känslofärgning av vad vi upplever. Jag önskar att vi hade den insikten med oss även i andra sammanhang, där det inte är lika uppenbart att det handlar om känslofärgning. T.ex. inom allt slags värderande aktiviteter, inom etik, politik, konst, kultur, pedagogik, vetenskap.

Det heter att det viktiga alltid är att man skall kunna motivera sina åsikter. Man kan alltid med lite fantasi hitta argument för vilka åsikter som helst, både "normala" och "mer "absurda" "fakta" som talar för ens sak. Det är en god övning att argumentera för motsatsen till ens verkliga åsikter.

A

[Viola]

Den absoluta dumheten är när man inbillar sig vara slug och smart och slår knut på sig själv av självuppskattning och självgodhet, parat med självrättfärdighet, egocentrism och egoism, men förnekar att så är fallet, så pass att man nästan lurar sig själv. Dumhet går an, men inte uppblåsthet parad med dumhet.

Det var kanske absolut dumt att starta denna tråd?

Man kan också fråga: Vilka personlighetstyper tycker ni är vidriga?

A

Jag tycker ditt inlägg mycket väl illustrerar vilket diffust
begrepp "dum" är. Man använder det ibland som ett moraliskt begrepp, oftast när det gäller i relation till barn: Nu var du dum - detsamma som olydig eller elak.

Man kan också mena med dum - motsatsen till
klok eller till intelligent - alltså oförmåga att göra förnuftiga
bedömningar i olika situationer eller oförmåga att tänka logiskt.

Intelligensnivå och moralisk nivå har inte något med varandra
att göra men du blandar allt i en dimmig soppa.

Vad menar du egentligen med dum?
Och absolut dum?

[Avantgardet]

Det sista du skriver håller jag absolut med om, och är det inte vad man gör så fort man argumentar något överhuvudtaget (förutsatt att man inte är främmande för begreppet självdistans?). Eller är det bara jag som inte finner övertygelsen övertygande? Min punkt 2 pekade mot fullständig relativism, vilket jag finner vara den enda genuint hållbara utgångspunkten (och, i viss mån, slutstationen) för allt saningssökande - paradoxalt som det kan tyckas. Att söka sanningen är per definition inte detsamma som att "hotta upp" och färglägga gamla "sanningar", utan att ta i bekatande att motivet kan vara annorlunda, och faktiskt, om jag tror på någon "sanning" så är det den, mångfasetterad (eller analogt med, fast kanske mer abstrakt, teckningstematiken: flerdimensionell).

Däremot intresserar jag mig för din förståelse av det du kallar "känsloreaktioner"? Reflexer, mer eller mindre? Givet att en sinnesretning ären och densamma så är det fullt möjligt att två individer reagerar på diametralt motsatta sätt. Varför? "Förförståelse!", säger du, "men utan denna då?", säger jag... och sen sitter vi fast i en dubeleggad metafysisk rävsax - som du tycks undvika, eller, rent pragmatiskt, strunta i.

Man brukar väl enas om att känslor föregår alla begreppsliga konceptioner, vilket du också tycks medge stundvis, varför är då inte responsen på en viss sinnesretning alltid en och densamma? Hos spädbarn är den lika (reflexer), men vad vi kan sluta oss till av det är mycket lite - precis lika lite som min "vegetativa existensform" (vilken jag ändå misstänker uppleva känslor, tror inte du också det?).

Vad vi kan veta mest säkert är väl vårt vetande om vårt vetande, dvs. att vi inte kan veta något säkert på nivån under vetande-om-vetandet-nivån.

Här håller jag alls inte med dig, varför jag påpekar det (eller vad det överhuvud skall vara nödvändigt för) vet jag inte. Det enda vi med säkerhet kan veta är sinnesförnimmelser - att de är, och att vi är därigenom. Vi kan konstatera att vi har en upplevelse, känsla, men inte precisera den - därefter och därför kommer de språkliga spelen in i bilden (dessa kan naturligtvis utformas på en näst intill obegränsad mängd sätt).

[Avantgardet]

Fast frågan kanske bör vara om det är dummare att vara dum och på samma gång medveten, respektive omedveten, om sin egen dumhet?

[muliboy]

Dumhet är ju roligt i alla fall.
Att förakta dumhet är att skämmas för sig själv.

[Algotezza]

Den absoluta dumheten är när man inbillar sig vara slug och smart och slår knut på sig själv av självuppskattning och självgodhet, parat med självrättfärdighet, egocentrism och egoism, men förnekar att så är fallet, så pass att man nästan lurar sig själv. Dumhet går an, men inte uppblåsthet parad med dumhet.

Det var kanske absolut dumt att starta denna tråd?

Man kan också fråga: Vilka personlighetstyper tycker ni är vidriga?

A

Jag tycker ditt inlägg mycket väl illustrerar vilket diffust
begrepp "dum" är. Man använder det ibland som ett moraliskt begrepp, oftast när det gäller i relation till barn: Nu var du dum - detsamma som olydig eller elak.

Förutom att mitt inlägg var ett känslouttryck ville jag också indirekt visa på just detta, dumhet som ett diffust begrepp, men likväl frekvent i vardagen. Jag inspirerades till det av frågan i annan tråd om den absoluta stillheten, som ju, som jag ser det, existerar lika lite som en absolut dumhet.

Man kan också mena med dum - motsatsen till
klok eller till intelligent - alltså oförmåga att göra förnuftiga
bedömningar i olika situationer eller oförmåga att tänka logiskt.

Intelligensnivå och moralisk nivå har inte något med varandra
att göra men du blandar allt i en dimmig soppa.

Jag lade denna tråd på Känslor och tankar, just därför att det mest var tänkt som just det, ett känslouttryck, inte främst ett filosofiskt utredande av olika begrepp, men inget hindrar att det kan leda dit.

Hursomhelst menar väl Platon att den som har kunskap också handlar rätt, så kanske finns ett sambnad mellan förnuft och moral. Fast kunskap kanske inte hänger ihop med intelligens?

(quote="Viola"]Vad menar du egentligen med dum?
Och absolut dum?[/quote]

Ordet dum ger uttryck åt en känsloreaktion där man upplever att någon betett sig på ett icke-aceptabelt sätt, som kan preciseras som mindre intelligent, ologiskt eller etiskt klandervärt. Absolut dumhet finns inte, alla som betett sig på ovannämnda sätt i ens ögon är utvecklingsbara eller förändringsbara - det kan också handla om att efter att ha fått/tagit reda på mer fakta, ändra sina egna attityder och öka förståelsen för andra.

För att travestera Martinus: "När okunnigheten elimineras, upphör det s.k  dumma att existera (ja, vi uppfattar inte längre vare sig oss själva eller andra som dumma)!"

A

[Algotezza]

Däremot intresserar jag mig för din förståelse av det du kallar "känsloreaktioner"? Reflexer, mer eller mindre? Givet att en sinnesretning ären och densamma så är det fullt möjligt att två individer reagerar på diametralt motsatta sätt. Varför? "Förförståelse!", säger du, "men utan denna då?", säger jag... och sen sitter vi fast i en dubeleggad metafysisk rävsax - som du tycks undvika, eller, rent pragmatiskt, strunta i.

Jag utgår från reinkarnationstanken som innebär att vi genom inkarnationerna gjort olika erfarenheter och formats olika, och därför i innevarande liv upplever olika, på grundval av detta. Jag kan inte förklara skillander i upplevande och upplevelseorgan, tanke-, minnes- och känsloförmågor ur ett ettlivs-perspektiv. Inte fullt ut på egen hand heller utifrån reinkarnation, men jag anar att ett helhetsperspektiv är möjligt där.

Man brukar väl enas om att känslor föregår alla begreppsliga konceptioner, vilket du också tycks medge stundvis, varför är då inte responsen på en viss sinnesretning alltid en och densamma? Hos spädbarn är den lika (reflexer), men vad vi kan sluta oss till av det är mycket lite - precis lika lite som min "vegetativa existensform" (vilken jag ändå misstänker uppleva känslor, tror inte du också det?).

När vi upplever något på nytt upplever vi ju utifrån att vi upplevt det tidigare. Som att måla: var gång vi stryker med penseln blir färglagret annorlunda. Så ock erfarenheter som vi upprepar. Ja, när vi vegeterar är vi väl alla lika...

Vad vi kan veta mest säkert är väl vårt vetande om vårt vetande, dvs. att vi inte kan veta något säkert på nivån under vetande-om-vetandet-nivån.

Här håller jag alls inte med dig, varför jag påpekar det (eller vad det överhuvud skall vara nödvändigt för) vet jag inte. Det enda vi med säkerhet kan veta är sinnesförnimmelser - att de är, och att vi är därigenom. Vi kan konstatera att vi har en upplevelse, känsla, men inte precisera den - därefter och därför kommer de språkliga spelen in i bilden (dessa kan naturligtvis utformas på en näst intill obegränsad mängd sätt).

Ja, allt upplevande är något som är oss alla givet och liv, skapande och upplevande, handlar om känslornas dans. Så också i grunden våra kognitiva funktioner. Sedan kan vi bygga vad vi vill verbalt på den grunden.

A

[Algotezza]

Fast frågan kanske bör vara om det är dummare att vara dum och på samma gång medveten, respektive omedveten, om sin egen dumhet?

Kan man spela medveten om sin dumhet? Eller: Kokettera med sin dumhet?

Någon kan ju säga så här, för att paradoxalt upphöja sig själv: "Ja, jag är så dum så. Jag fattar ju ingenting av vad du håller på med på det där filosofiforumet! Alla kan ju inte vara så kloka som du!"

A

[Avantgardet]

Bara för att du nu sansat dig så blir din argumentation knappast mer hållbar för att du undflyende retirerar in i en gångbar och tillrättalagd "vuxenretorik". Faktum är, vilket jag tror vi både vet, att en diskussion mellan en relativist (jag själv) och en systembyggare (du) aldrig kan bära frukt annat än som en språklig dans runt het gröt. Vill man tro på absoluta metafysiska sanningar så torde det stå en fritt och man behöver knappast be mig om lov, inte heller bör man uppröras om jag ifrågasätter dem. Jag är mycket ledsen om jag kastat sten på ditt glasbygge, jag tar tillbaka alltihop om du då blir lyckligare. Här, ta en frukt, blir det bättre så? ...det är fortfarande lika undflyende.

Att du implicit här ovan argumenterar för att ett känsloagerande skulle vara "sämre" - eller vilket annat värdekonnoterande begrepp du vill sätta in i dess ställe - finner jag grundlöst och fördomsfullt, men då var vi ju där igen! Allt beror på perspektiv, intentionalitet och så vidare. Jag var uppriktigt intresserad en dialektiskt kunskapande process, men det är svårt när man pratar med dogmatiker - som avfärdar alla ens invändningar eller blundar för dem enbart för att bevisa sin tes (då detta tydligen är något som ger filosoferna njutning). Givetvis är jag själv snabb att "hävda", vilket inte helt och hållet är mitt eget fel utan beror delvis på en begränsning i konversationsformen. Det faktum att denna tråd blev till visar på behovet av post-strukturalism och dekonstruktion. Fred?

Om det behagar så varsågod att psykoanalysera mig, problemet är emellertid att psykoanalysen själv är en försvarsmekanism så åt det hållet kommer vi heller inget längre.

[Algotezza]

Bara för att du nu sansat dig så blir din argumentation knappast mer hållbar för att du undflyende retirerar in i en gångbar och tillrättalagd "vuxenretorik". Faktum är, vilket jag tror vi både vet, att en diskussion mellan en relativist (jag själv) och en systembyggare (du) aldrig kan bära frukt annat än som en språklig dans runt het gröt. Vill man tro på absoluta metafysiska sanningar så torde det stå en fritt och man behöver knappast be mig om lov, inte heller bör man uppröras om jag ifrågasätter dem. Jag är mycket ledsen om jag kastat sten på ditt glasbygge, jag tar tillbaka alltihop om du då blir lyckligare. Här, ta en frukt, blir det bättre så? ...det är fortfarande lika undflyende.

Galsbyggen är väl till för att kastas sten på... Korthus att blåsas omkull. Vad menar du med "vuxenretorik"? Det fattar jag nog inte. Exakt vad är det? Något slags förnumstighet mina inlägg utstrålar, eller? De metafysiska sanninar jag tror på är temporära flytvästar just nu i livets älv där allt "egentligen" flyter just nu och alltid. Eviga sanningar är eviga så länge de varar. Det låter kanske som en paradox men så är det för mig. Relativ absolutism. Jag vet att det mest är ett andligt språkspel. Det enda jag verkligen tror på är att jag är och upplever, skapar ett och annat. Allt annat är överbyggnad och språkspel.

Du bygger ditt relativa antisystem och jag mitt system. tar vi det på allvar? För min del en allvarsam lek.

Var tycker du jag verkar upprörd?

En relativist bygger väl också sin övertygelse på vissa obevisbara antaganden, t.ex. att relativism är en relevant inställning till världen.

Att du implicit här ovan argumenterar för att ett känsloagerande skulle vara "sämre" - eller vilket annat värdekonnoterande begrepp du vill sätta in i dess ställe - finner jag grundlöst och fördomsfullt, men då var vi ju där igen!

Allt är ju känsloagerande, även evaluering av ett känsloagerande. Och nu evaluerar du mitt evaluerande. På vilka grunder då? Mindre fördomsfritt än vad jag gör? På vilket sätt då?

Allt beror på perspektiv, intentionalitet och så vidare.

Exakt, även när vi menar oss vara "objektiva".

Jag var uppriktigt intresserad en dialektiskt kunskapande process, men det är svårt när man pratar med dogmatiker - som avfärdar alla ens invändningar eller blundar för dem enbart för att bevisa sin tes (då detta tydligen är något som ger filosoferna njutning).

Ursäkta, men vilken är min tes? Jag uppfattar dig i detta ditt inlägg som just en dogmatiker men på antidogmatisk grund.

Givetvis är jag själv snabb att "hävda", vilket inte helt och hållet är mitt eget fel utan beror delvis på en begränsning i konversationsformen. Det faktum att denna tråd blev till visar på behovet av post-strukturalism och dekonstruktion. Fred?

Jag visste inte ens att det var ett krig... Är väl okänslig... Men visst, här har du kardan, broder!

Om det behagar så varsågod att psykoanalysera mig, problemet är emellertid att psykoanalysen själv är en försvarsmekanism så åt det hållet kommer vi heller inget längre.

Jag kan inget om psykoanalys och är kass på att läsa vad som finns mellan raderna. Är dålig på att psykologisera. Det intresserar mig inte så mycket. Inte här. Men med mina närmaste i vardagslivet.

A

[Avantgardet]

Det var bra, men nu vill jag att du på allvar slutar försöka rätta upp din person (på än det ena, än det andra, sättet och stället) och istället tar tag i sakfrågan. Det finns ingen anledning för dig att ta mig som så pass auktoritär att du på något sätt behöver känna dig hotad, en sådan överskattning av min begåvning vore bara förolämpande för din egen. Grejen är att jag helt enkelt blev besviken - det kanske är min ungdomliga naivitet och övertro -, jag hade väntat mig något ypperligt sensationellt med din mätning av nuet. Tji fick jag. Släpp masken och grip tag i metkroken så att säga, eller ja, eller nej.

Det tråkigt att du bara viftar bort mina sakliga flug-invändningar som om de vore just flugor och inget annat. Även om du själv inte tror på nuets utbredning, men dock valt att argumentera för en sådan, så skulle det vara intressant att höra vad du svarar på frågan om flugornas förhållande till nuet - efter att ha grunnat på det ett tag (alltså ta flugan i bektande, inte jaga bort den till min planhalva i en desperat gest att rädda hypotesen). Att det samlas flugor kring ditt resonemang kanske är en fingervisning på något plan - och! vid det här laget hoppas jag du (psykoanalytiskt, vilket är den enda metoden i detta hänseende) lärt känna min stilistik på ett sådant sätt att inga fler feltolkningar eller missförstånd skall behöva ske. Eller du kanske aldrig varit beredd att diskutera saken, inte ens från första början? Om så är fallet så var det väl oerhört onödigt, och, vad gäller dina motiv, obegripligt att insistera på mitt deltagande i en sådan? Eller du kanske bara hade för avsikt att visa upp dina brister som "schackspelare"? Din "allvarsamma lek", om uttrycket tillåts. En sådan barnslighet är du väl för stor för (utifrån ditt eget perspektiv åtminstone, jag ställer mig utanför ett sådant ställningstagande)?

Vi lägger ned den här beefen, här och nu, och så får du i hemuppgift att föreställa dig ett flug-nu, eller rättare nu lägger vi ned den (efter att flugorna skingrats med andra ord). Med detta inte sagt att jag gör något objektivt sanningsanspråk, skulle aldrig falla mig in (utom då det relativistiska, som vi båda vet är en implicit självmotsägelse).

[Avantgardet]

...och därmed basta! Det här är alldeles för roligt för att jag skall kunna koncentrera mig på mina läxor!

[Algotezza]

Det var bra, men nu vill jag att du på allvar slutar försöka rätta upp din person (på än det ena, än det andra, sättet och stället) och istället tar tag i sakfrågan. Det finns ingen anledning för dig att ta mig som så pass auktoritär att du på något sätt behöver känna dig hotad, en sådan överskattning av min begåvning vore bara förolämpande för din egen. Grejen är att jag helt enkelt blev besviken - det kanske är min ungdomliga naivitet och övertro -, jag hade väntat mig något ypperligt sensationellt med din mätning av nuet. Tji fick jag. Släpp masken och grip tag i metkroken så att säga, eller ja, eller nej.

Det tråkigt att du bara viftar bort mina sakliga flug-invändningar som om de vore just flugor och inget annat. Även om du själv inte tror på nuets utbredning, men dock valt att argumentera för en sådan, så skulle det vara intressant att höra vad du svarar på frågan om flugornas förhållande till nuet - efter att ha grunnat på det ett tag (alltså ta flugan i bektande, inte jaga bort den till min planhalva i en desperat gest att rädda hypotesen). Att det samlas flugor kring ditt resonemang kanske är en fingervisning på något plan - och! vid det här laget hoppas jag du (psykoanalytiskt, vilket är den enda metoden i detta hänseende) lärt känna min stilistik på ett sådant sätt att inga fler feltolkningar eller missförstånd skall behöva ske. Eller du kanske aldrig varit beredd att diskutera saken, inte ens från första början? Om så är fallet så var det väl oerhört onödigt, och, vad gäller dina motiv, obegripligt att insistera på mitt deltagande i en sådan? Eller du kanske bara hade för avsikt att visa upp dina brister som "schackspelare"? Din "allvarsamma lek", om uttrycket tillåts. En sådan barnslighet är du väl för stor för (utifrån ditt eget perspektiv åtminstone, jag ställer mig utanför ett sådant ställningstagande)?

Vi lägger ned den här beefen, här och nu, och så får du i hemuppgift att föreställa dig ett flug-nu, eller rättare nu lägger vi ned den (efter att flugorna skingrats med andra ord). Med detta inte sagt att jag gör något objektivt sanningsanspråk, skulle aldrig falla mig in (utom då det relativistiska, som vi båda vet är en implicit självmotsägelse).

Ursäkta - eller tack - men ditt inlägg gör mig bara härligt förvirrad. Varför tar du upp nuet och flugor här när Nuets bredd och flugorna ligger på en annan tråd?

Det visar bara att tillvaron är absurd... Jag känner mig som I väntan på Godot. "Nothing happens twice..." Känns det som om vi har en dialog? Är ens monologen möjlig? Allt övergår till Finnegans wake.

Barnslighet har inte med ålder att göra. Det är en överlevnadsstrategi.

Mina haiku innehåller mer sanning än mina "filosofiska analyser".

I nuet sanningen!

Enjoy your night!

A