Grunder om känslor, association och effektiv kommunikation

[PopJimmy]

(detta är ett avstickar inlägg, som kändes för intressant för att ligga och skräpa i mitten av denna tråd )

Jag fick en extremt skön känsla i kroppen. Jag känner att jag blev befriad från delar av min tidigare uppblåsthet jag gått runt och burit på i åratal.

Orkar inte förklara hela den kausala orsakskedjan, men det handlar om att snällheten är en beteendestrategi jag tagit för att hantera det sociala spelet.

Alla egenskaper som snäll och god, etc, är bara sociala beteendestrategier, inget mer.

Jag säger inte med detta att det är något dåligt med dessa, men, man bör förstå att det inte finns något "inneboende, essentielt" positivt med att vara snäll. Man måste anpassa sig efter situationen. Men man måste också berarbeta sina emotionella sår. Man måste lära sig att emotionellt differentiera sig från andra, hmm, alla i min familj har haft borderlinedrag.



Jag känner mig befriad från behovet att vara snäll och duktig. Jag har alltid varit snäll och duktig, men jag inser nu att jag hela livet trott att det var något inneboende gott i detta, när så inte är fallet. Det finns endast ett instrumentelt värde i att vara snäll och duktig. Jag förminskar inte det instrumentella värdet i dessa beteenden, dessa två beteenden är antagligen två av de mest kraftfulla beteenderna i de fleta situationer. Att vara snällast och att vara bäst, men inser man inte att dessa beteenden inte är nödvändniga så kommer man ända att tyngas ner av dem. Man upplever att man måste vara konsistent mot dessa, även när det får konsekvensen av att göra en själv bitter och småskuren och därför i längen göra det surt för andra.

Svårt att förklara.

Men jag kan sammanfatta det såhär: Det finns inget sätt att värdera, tänka eller bete sig som är essentielt/metafysiskt bättre/godare/mer-positivt/etc, det finns bara ett instrumentellt värde i allt dessa. Alla dessa typer av beteenden upstår som strategier genom socializationsprocesser, och främst i processer inom familjen, dvs, prägling. Men det är inte bara familjen utan även andra sociala sammanhang som styr.

Det finns essentielt ingen "god" egenskap. Allt som alla former av ideologier/filosofier/etc förknippar som "goda" eller "gott" är beteenden och/eller tankar som genom tiden visat sig bära instrumentell vinning. Precis som det inte är "dåligt" att ha sexuellt umgänge med sina syskon eller vålda barn eller mörda någon, osv, så är detta bara sociala regler vi kommit att förakta för dess praktiska konsekvenser.

Värderingar/normer är i grund och botten deskriptiva logiska regler som utgörs av en regel, en kausal implikation, en "om x så y", denna regel laddas sedan med en emotionell association och därav kommer den normativa emotionella känslan, dvs. y upplevs vara emotionellt laddad och så fort vi ens i våran tanke rör x så kommer vi att associera till y, eftersom den emtionella laddningen har förtur, jämfört med alla andra associationer ett visst begrepp har. För att ta ett exempel: En människa har ett begrepp x (Saddam Hussein), till detta begrepp så har han en rad associationer y1 (irakerier, neutralt laddad), y2(terrorist, negativt laddad), y3(skäggig man, neutralt laddad), när han senare ser bilden på saddam hussein så kommer associationen y2 att "kopplas", människan kommer därför att uppleva att han ser en "terrorist" framför att se en "skäggig man" när han ser Saddam Hussein på tv. Tolkningsproblem borde då ofta uppstå att människor väljer "fel association". God kommunikation skickar tydliga signaler om vilken association som bör göra sig gällande av y1, y2, y3 i sammanhanget. Sätter vi Saddam Hussein bredvid två andra skäggiga män så kommer egenskapen y3 att lyftas fram när vi ser Saddam. Det är alltså både Sammanhanget och den emotionella laddningen (personen själv har) plus vilka värdeord som sändaren medför i sitt budskap som påverkar vilka associationer mottagaren gör av alla möjliga y1, y2, y3.

Logiken i ett budskap avgörs i vilken grad av vaghet ett budskap har, det som skickliga kommunikatörer gör är att lägga in ord som skapar utrymme för vagheter. När en utsaga innehåller vagheter-kontigens så kan inte en utsaga upplevs som falsk-motsägande, eftersom utsagan inte går totalt sanningsanspråk. I juridik är detta väldigt framträdadnde, man pratar om "sannolika skäl", aldrig att "han är skyldig", utan "det finns fakta som stöjer att han är skyldig". (detta är som sagt inget jag kommit på nyligen, men jag har aldrig delat med mig av detta tidigare). Men vagheterna måste balanseras väl. Är budskapet för vagt blir det inte trovärdigt för någon, är det motsatsen, dvs, för "starkt", så kommer bara människor som redan sympatiserar med budskapet att ta det till sig, andra kommer att äcklas. Det finns alltså både fördelar och nackdelar med att komma med ett vagt/kontigent, kontra säkert/start/vågat påstående. Men vill du vara säker på att du alltid talar sanning, så var alltid vag. Vill du istället krossa din argumentationspartner slå sönder alla hans argument och kom sedan med ett vågat påstående som är väl underbyggt av andra påståenden.



bla bla bla bla..............





Därför är du inte fri sålänge du har en distans till dina normativa emotionella laddningar. Friheten kommer alltså när vi har en instrumentell deskriptiv implicerande regel som kapslar in den normativa känslan. I friheten rör vi oss alltså på ett deskriptivt "första plan", när vi sedan hittar en deskriptiv regel som vi tycker passar situationen, kan vi gå vidare till nästa "plan" och då aktiva normativa känslor. I friheten kan vi alltså välja våra känslor, vi har kontroll full kontrol att bli känslosamma. Känslorna behövs eftersom de skapar en rikning, annars skulle vi lika gärna kunna lägga oss ner på marken och dö. Men inga känslor har alltså ett essentiellt/metafysisikt anspråk/innehåll i form av emotionell laddning dvs postivit eller negativ eller neutral.

Jag kan alltså i en situation bestämma om jag vill eller inte vill bli arg på någon. Jag har alltså både känslorna kvar och har kontroll över dem.


Problemet med känslor är att laddningen är något som "lärs in". Den ligger sedan kvar i den neurala koppling i hjärnan oavsett vad vi "tycker om den". Den ligger sedan som grund för annat värderande och ju starkare en laddning blir, desto svårare blir den att neutralisera, och därför är det så svårt att arbeta bort dåliga vanor och även övertala människor, de har sina värderingar som man förstå då måste oskadligöra, och detta görs i vissa fall kanske genom att angrimpa fundamenten/axiomen i strukturen, i andra fall måste man vara mycket mer indirekt, man måste få personen att erkänna och acceptera en rad ståndpunkter först, för att sedan vända dessa emot personen.

En annan notis: Det kan ibland vara lättare att "byta polaritet" i en känsla. Dvs, har du en känsla som är laddat med ett extremt positivt värde och du hamnar i en dålig situation kan det då vara lättare att vända polariteten än att naturalisera den. Det märks t.ex. när människor konverterar från olika former av extremer. "Religiösa" som blir "sekulära" och börjar förkasta "religion" eller vänsterextrener som blir högerextermer, eller andra typer av polaritetsextremer.




ursäkta rörigheten i inlägget, men jag måste vidare