Tidrummens s.k. "totalitet".

[Åkes granne]

Jag förstår inte längre min förståelse. Den outalade evigheten som vi ständigt smiter ifrån. Man inser ..inte ett skit. Just så.


Hur ska man förstå det som inte ligger bakom kullen, utan "här"?

Detta är det mest naturliga tillståndet.


Inte karmalagen, utan JANTELAGEN.


Då (Vetskap.) Just precis som att man vet att man ställde in mjölken i kylskåpet. Samma sak gäller när man ibland "bara vet" ett osagt skeende –dvs. din egen skugga.

Vem kan anklaga sig själv när allt redan har hänt?

Insikt

Förståelse


Ja, fortsätt själva..


Vad allt "handlar om".. (IQ-index sjunker..) Nej, nej, man kan aldrig förklara. Ens fatta. (Den insikten finns inte.)


Mormor, Napoleon ...Danny & alla de andra.





Tillvaron, detta varande; avbildar en spegling mellan avståndsförhållanden. Som bekant.




...Tankeverksamheten överbevisar sig själv...


Du kommer på dig själv med att leva, finner nöjet idiotisk, och sugs in ett bäcksvart hål.. Din egen mage.




Det var det här jag var, när jag var liten och trodde att jag trodde att jag hade blivit ”psykiskt sjuk”..

(Haha.)




Filosofi är bollen din fader kastade bortanför horisonten –en möjlighet. Det är din uppgift att ta den.

-”där..”

Ja, du fattar..





Obundenheten ligger mellan, och bortom alla begrepp. Jag spelar på reflexionerna innan jag inser min egen dumhet. Eller gör jag det?

[Åkes granne]

Som vanligt, som alltid, kommer jag alltid ge ett förvirrat intryck. I själva verket är jag så att säga "högst medveten om min förvirring". Då förstår man vad som menas (tror man.) Det alla vill säga stöps inte riktigt i formatet "förståelse". Att jag nu ställer in på den frekvensen är en annan sak; men det är inte saken. Jag är genomlojal men samtidigt kan man inte lita på mig, eftersom jag aldrig kan infria några löften. Ens till mig själv. (Det är det allt går ut på, nämligen.)

Bin there, done that.. Jag vet att jag är alla hörn utav verkligheten (och det "overkliga"), och är fullt medveten om det system jag är infödd i, eller en del utav på marknivå, och jag ser ingen skillnad mellan något sådant som vuxen/barn el. dum/smart. Vilket gör att jag alltid "tror" att det är "mig själv" jag möter. I allt. I alla. Med vissa "knep" som jag inte vill, eller kan förklara; kan jag alltså "ta in" en hel person. Precis som när jag känner kan känna igen själva "doften" av en individ, där den har varit etc. T.ex. Jag råkade träffa f.d. ägarens dotter till mitt hem, där jag bodde när jag var liten; och visste vem det var, utan att ha träffat henne innan förstås.

På det hela försöker jag alltid vara sann. Det är om något är mitt mål, att förklara detta, hur det fungerar -hur saker inte är. I purt levnadssyfte alltså. (Det här betyder givetvis inte att jag inte bryr mig om andra t.ex.) Detta är omöjligt; men man kan ana vad jag i djupet vill åt, vill säga; genom min "sanna extrema motsägelser". Även fast jag vet att sanningen döljer sig själv, och att man inte kan "se" något som inte existerar mer än..

.."där" och "här". Man kan aldrig förstå. Och det är just det jag varit komplext icke-insiktsfull med hela livet. (Desto mer förstörd er verklightetsmodell är desto större del av skiten/kärleken är du en del utav -genom era identifikationmönster.)

Missförstånden om tid & rum är orsaken till livet, som vi vet. Det intressanta är om vi verkligen vill bort från allt; plågan och kärleken. Nu när vi kan "leva i himmelen". Många människor har fått för sig att transcendens slår ut något onaturligt-naturligt. (Detta liv!)

Hur är det med KÄRLEKEN?


Himlen, helvetet, Gud och alla andra jävlarna har jag redan i mig själv.

Livet är underbart, visst?


Jag har alltid så mycket kvar här, innan jag slänger mig in i ett svart hål, och aldrig kommer tillbaka. Aldrig någonsin.

Jag kan gå igenom ett helt liv under en dag, och skjuta upp insikter. Därför låter det alltid som om jag är "nyligen underättad om ordet" eller har läst det någonstans, i och med min barnslighet och halvvirriga beteendemönster. Jag har fan inte läst någonting nästan, och det säger jag för att ni ska fatta hur evigheteskomplexet fungerar. (Det "ser ut" som om jag härmar t.ex.) Men jag lovar, det gör jag inte.

Mitt helt underbara & rent genomjävliga verklighetskomplex försvinner i tomma intet när så sker.. [Fritt fall, Gröna Lund, typ] Något mycket, mycket större än "döden". Jag undviker det, men jag kan självmant falla ner i djupet. En känsla av att helt försvinna, i tomma intet. Jag bryter ihop varje gång, även fast det inte har hänt så fasligt många gånger. En djupt läskig/hemsk, och lycklig "upplevelse". Motsatsen till religion, att hålla på att slungas in i dig själv, påväg till ingenting alls.

--Det har verkligen inget att göra med kapituleringen från "limited reality"/kristuskomplexet. (Mer än något annat.)


INTE EN ENDA DAG i mitt liv har jag "sjunkigt ner i en depression". På gott och verkligen, verkligen ont. Ni hajjar va? Och ingenting är för mig; nytt, alls. Även om man inte kan säga det högt ..till sig själv. Vad ska jag leva av/på när allt jag/vi gör är att FELA.

Många ser ångest som ett symptom, och inte som en SITUATION. Såklart jag inte då "hittar på".

Jag är en djupt lycklig och väldigt olycklig människa. Skeenden omöjliga att författa. Jag vill, jag vill hjälpa alla.

Ingen människa förstår mig helt och fullt ut, det som inte ens kan förstås. Jag gör ständiga fel, som jag bakom & framför kan se tydligt -där. Ingen mer än jag kan se just det klart, givetvis. En vidöppen manodepressivitet.

Gåta: Om jag ljuger uppenbarar sig den "ständiga-déjà vu-känslan" innuti mig, varför?

[Åkes granne]

Jag kom just på att det "insuget" jag pratar om är en "portal" för den "eviga människan". Dvs. när komplexiteten uppgår i den renhet som inte kan kännas. (Att aldrig vara i intellektuell submission; även fast man inte fattar hur!)




Och jag tror att om ca 20 år kommer vi ha skapat en "mjuk nihilism".


Och jag kom på att orsaken att man inte vet vad jag menade med allt mitt klotter i mina slängda block är att jag inte ser SAMMANHANGET.

(Och?)

[Åkes granne]

äh, vad fan..

Kom på en grej.

----------------------------

Märk här att jag lät väldigt blasé. (I själva verket kände jag något mycket tragiskt.)

Många tror.. Vi tror, att jaget är unikt. Vetskapen om att du finns bygger på samma viljecentrum hos alla. Därför kan aldrig den "psykiskt sjuka" identifiera sig med något sådant ..exotiskt. Så låt hemskt gärna andra likväl som dig själv dömma/definera dig.

German version: ..

Blindskrift: ..


Jag är ärlig med att vara det vi alla är ..klart det blir pinsamt.

Meningslöst (avd:uppehälle) -att göra som jag. För jag är en sån här idiot konstant.

---------------------------

Vi vet ju att vi smittar varandra väldigt subtilt.

Alla människor omkring mig, drabbas av en kronisk fluktuerande uppfattning om mig. "Jaha, nu fattar jag hur hon tänker, hon plågas alltså inte, hon är typ buddy med snubbarna mind & logic, och med det tror hon att.. shit, 15 va?"

Sen; "sköter jag mig", eftersom alla andra tror att de har platsat mig.

Eller bättre: -"varför har du inte sagt något?"

Jag är förstörelsen personlifierad alltså. Själv försöker jag laga. Konstant, besatt. Japp, min pappa är psykopat. Det värsta var att jag förstod det för tidigt.

Det här blir lite vulgo. Men jag är ju ganska dum. Ungefär som om jag inte "fattat" att filosofi är ..ja. En skönhetsinsitution.

Man kan ju göra såna här.. personlighetestester. Regulär lort.


Det bortglömda ordet bygger på en plattform; en dogm. (Plan A) Extremsituationens foster föder lösningar. (Plan B)

Ang. personlighetstestskit. Jag menar förstås.. eller, ni kan lika gärna låta någon bestämma åt er. Det dummaste av allt är att vi tror att vi ska klara det själva.





larvigt