Jag är gud idag

[PopJimmy]

Detta är nog ett bra drama:

så mycket tankar känslor och viljor inblandade. förtryck och förödmjukning i hemmet, bortdrogade föräldrar, ett fragmenterat samhälle, en alienerad och meningslös tillvaro i ett socialt förfall, den påtagligt genomsyrade bristen på ömsesidig tillit mellan oss levande varelser. När jag insåg att jag var elden i leken i livet självt och du var levande rymddamm - ljusår bort i en avlägsen galax av sinnesupplevelser - ville jag bara supa ner dig för att du inte vågar se mig ögonen och se att vi är samma skit : en fet jävla smäll, allt jag vill är att skratta åt allt och dansa tills matkroppen jag åker med i rymdäventyret förfaller bort och förenas med kören av viljor i smällens undergivna extas.


du är en dammvirvel: emergerad och bortglömd.


fattar du inte att du är Gud, du är Tao, Li, Brahman, den spontana tomheten som spelar rollen som en ängslig bortglömd människa? Inser du inte att allt du sökt hela livet är insikten av att du är helt tom inombords, men det finns inget att frukta här. Vågar du inte tro mig är det bara för det enda du uppmärksammar är din egna uppblåsta och självupptagna osäkerhet, vi kan gärna träffas så kan vi tillsammans skära sönder dina konventionella hallucinationer och byta ut dem mot valfria: jag har en hel katalog med upplevelser du kan och kommer att uppleva. Förr eller senare kommer du inse att allt förfaller och att du lät meningen med dig, mig och allt annat levande slinka förbi hela ditt liv i denna roll, men det gör inget eftersom det var en fasligt kul lek att leka rollen som en isolerad, ensam, oälskad, osäker och bortglömd människohalva.



du kommer förr eller senare inse att allt alla någonsin sagt till dig är skitsnack, och att allt annat någon annan någonsin påstått inte håller måttet, att alla auktoriteter är otillräckliga, när du inser detta blir fri från alla konventioner och döda auktoriteter spunna ur mänsklig osäkerhet - ring mig då, så hittar kan vi släppa lös galenskapen och skratta åt alla som tror att det finns något sätt att finna tilltro, ”sanning”, eller trygghet: det går inte fly undan denna cirkus av spontan galenskap. Insikten av att det inte finns någon trygget är den enda trygghet som någonsin existerat. Eller tror du verkligen på vad dina föräldrar i sin förvirring sagt? Vad dina lärare i deras indoktrinering påstått? Vad dina filosofer i sina krampaktiga anspråk försökt formulerat men i sin frustration misslyckats med? Vad dina religiösa ledare påstått men som aldrig nått upp måttet utöver att skapa en kollektiv masshypnos? Eller vad dina livskamrater och vänner sagt, hur vet du inte att de bara gjort dessa anspråk för att försöka vinna din vänskap i din beundran av dem? Varför? Är det inte för att du känner en inre tomhet du i din desperation måste fylla? Att du vill bli lurad, att du vill tro på deras tröstande lögner, för att du aldrig vågat möta dig själv i din egna tomhet? Inser du inte att det aldrig kommer finnas ett svar, och att det aldrig gjort det och att alla svar bara varit svar på frågor någon ställt då de varit förvirrade? Innan du började fråga var du inte förvirrad. Du förstod då vad det handlade om, tills någon fick dig att tveka, och sedan dess har du aldrig riktigt hämtat dig. Men om någon frågar dig, säg bara att du inte vet och erkänn din inneboende tomhet - det är ingen som kommer att kunna ta denna tomhet ifrån dig. Och försöker någon annan smeta över denna tomhet med fina argument, som han i sin källkammare och osäkerhet spunnit i sin dyrkan av sina auktoriteten - då att han inte vågade se själv utan sökte tröst i och hos andra, varför ska du då lyssna på honom? När han själv inte lyssnade till sig själv? Ser du inte att det är ett spel som hela tiden pågår? Ett spel där osäkra människor i sin osäkerhet försöker övertyga andra att de är säkra på sin sak, eftersom det skapar en tillvällig känsla av relativ säkerhet, då de i sin triumf upplever att de i alla fall inte är lika förvirrade och osäkra som dig, och att detta är den enda tröst de känner till?

Men allt står redan i lågor: det är ingen idé att försöka kämpa emot. Alla du någonsin träffat kommer att dö, allt du någonsin trott på och sökt tröst i kommer i förlängningen att sprängas och ge plats åt andra lekar.


Fattar du inte att det enda som håller dig borta från friheten är du och dina egna fåniga lekar.


Hur många gånger måste jag påminna dig om detta?

Hur många gånger måste jag själv påminna mig själv om detta?



Den spontana frihetens portar står vidöppna, det är bara att erkänna att du också är galen.

När vi väl inser vår inneboende tomhet, och är redo att möta döden, kommer vi låta våran spontana galenskap förenas med alla annan galenskap i världen, och då kommer vi stå, starka och orubbliga, inför allt som manifeserar sig i detta drama.

[PopJimmy]

Vad många inte inser är att både author och authority kommer från samma rot. Källan och ursprunget till det kreativa rörelsen och makten. Vad innebär detta? Jo att det är den som skapar som har makten. När du inser att du är fri att skapa din egen verklighet, får du då samtidigt makten över hela verkligheten.


Skapelsen är makten och att få insikt i ursprunget, i skapelsen, i kreativiteten, är få insikt i vad makten innebär.



Många så kallade religiösa och så kallade icke religiösa människor tror att religion handlar om att ge bort sin makt men det är inte att förstå religionens djupare innebörd, det handlar om att upptäcka vem som är the author och the authorithy, att motta makten, att motta skapelsen, att motta verkligheten - som den yttrycker sig. Det är du. Det är jag. Det är vi. Men aldrig dom, han, hon eller det. Det kan vara dom, han, hon eller det, men då aldrig skilld från oss alla, allt, alltet och det högsta och det lägsta och resten och tomheten och allt annat som går och inte går att nämna, se, höra och känna, men ingenting av detta!



Därför förkastar jag alla auktoriteter och alla authors, och accepterar allt och alla, det finns ingen åtskillnad därför är jag är galen, och därför är jag fri. Allt är upplyst.

[Damir]

Auktoritet går hand i hand med hopp. Människor talar om hopp, om gud, om föräldrar. Livet är en kamp från den stund vi ser världen för första gången. Vi upplever rädsla inför det främmande och är ännu räddare inför det som kommer. Döden är något oupptäckt och mycket skrämmande. Därför vill vi hålla oss fast vid något som ger oss hopp och vilja att kämpa. Auktoriteter ger oss det, de är våra överjag som viskar ljuva ord i våra öron. Jag är emot auktoritet, men endast för att jag vill vara det över mig själv. Jag är min eget auktoritet, med mitt starka överjag. De som följer auktoriteter är de som i övrigt söker sig till andra när deras behov skall tillgodoses, läs svensson.