Uppmuntra någon ni inte bär någon insikt om!
Moderator: Moderatorgruppen
Uppmuntra någon ni inte bär någon insikt om!
Vad skulle ni säga? Vad är universellt uppmuntrande?
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Bra fråga. Fick mig att fundera en hel del.
Det är svårt det där - jag vet bland annat att man försökt sätta upp några universella regler för gott uppförande, men till och med när det gäller så abstrakta och generella saker som komplimanger och att visa tacksamhet så skiljer sig olika kulturer åt på markanta vis.
Därför kan det nog vara svårt att uppmuntra någon - eftersom det så lätt kan uppfattas som ett ofredande. Egentligen borde det ju vara uppmuntrande om jag gick fram till en kvinna och sade att när jag ser henne föra läppsstift runt sin mun så skulle jag vilja onanera mot hennes vader för att sedan ejakulera i hennes handväska, men av någon fullständigt irrationell anledning så fungerar det inte så i vår misologiska kultur.
Vad som är ännu märkligare är nästan att de generiska och allmängiltiga uppmuntranden och komlimanger jag skulle kunna tänka mig som svar på din fråga, de är nästan allihopa av den där ofredande eller obehagliga sorten.
Vad sägs exempelvis om "Vad ni än har för önskningar, så skulle jag vilja hjälpa er att uppfylla dem"? Definitivt mer creepy än uppmuntrande, om man frågar mig.
"Jag anser er vara självförverkligad"? Fuck off.
Det här får mig att tänka på vad en karaktär sade i TV-programmet Beverly Hills. "Säg till vackra kvinnor att de är intelligenta, och till intelligenta kvinnor att de är vackra." Det kanske ligger något i det; alltså att generiska komplimanger och uppmuntranden är dömda att misslyckas eftersom de bara på ett abstrakt och allomfattande sätt utgår från personen i sig - "vad du än har för attribut/önskningar/uppfattningar om komplimanger så komplimerar jag dig, utefter detta", och det är inte vad vi vill höra.
Vad vi vill höra är snarare något vi inte tror om oss själva, men presenterat på så vis att vi köper illusionen. Då behöver komplimangen/uppmuntringen vara specifik och målande - inte generisk och universell.
Eller blajjar jag?
Det är svårt det där - jag vet bland annat att man försökt sätta upp några universella regler för gott uppförande, men till och med när det gäller så abstrakta och generella saker som komplimanger och att visa tacksamhet så skiljer sig olika kulturer åt på markanta vis.
Därför kan det nog vara svårt att uppmuntra någon - eftersom det så lätt kan uppfattas som ett ofredande. Egentligen borde det ju vara uppmuntrande om jag gick fram till en kvinna och sade att när jag ser henne föra läppsstift runt sin mun så skulle jag vilja onanera mot hennes vader för att sedan ejakulera i hennes handväska, men av någon fullständigt irrationell anledning så fungerar det inte så i vår misologiska kultur.
Vad som är ännu märkligare är nästan att de generiska och allmängiltiga uppmuntranden och komlimanger jag skulle kunna tänka mig som svar på din fråga, de är nästan allihopa av den där ofredande eller obehagliga sorten.
Vad sägs exempelvis om "Vad ni än har för önskningar, så skulle jag vilja hjälpa er att uppfylla dem"? Definitivt mer creepy än uppmuntrande, om man frågar mig.
"Jag anser er vara självförverkligad"? Fuck off.
Det här får mig att tänka på vad en karaktär sade i TV-programmet Beverly Hills. "Säg till vackra kvinnor att de är intelligenta, och till intelligenta kvinnor att de är vackra." Det kanske ligger något i det; alltså att generiska komplimanger och uppmuntranden är dömda att misslyckas eftersom de bara på ett abstrakt och allomfattande sätt utgår från personen i sig - "vad du än har för attribut/önskningar/uppfattningar om komplimanger så komplimerar jag dig, utefter detta", och det är inte vad vi vill höra.
Vad vi vill höra är snarare något vi inte tror om oss själva, men presenterat på så vis att vi köper illusionen. Då behöver komplimangen/uppmuntringen vara specifik och målande - inte generisk och universell.
Eller blajjar jag?
Hehe nej jag tror att du slog huvudet på spiken.
Jag ser detta lite som en förlängning av problemet med att enas under en ideologi, eller en idé. Oavsett hur lös, allmän den är.
Olika begrepp, olika temperament, olika behov. Så mycket som sätter käppar i hjulen.
Men samtidigt så tror jag vi behöver kombinera din insikt med det hovnarr säger också. Det är det tysta, formen för talet som är det viktigaste. Det är genom att vara som vi visar. Ord är bara en utsaga om vad vi är, det övertygar inte i sig självt. Det är personen bakom, tangokavaljern. Som med säker hand måste föra orden.
Jag ser detta lite som en förlängning av problemet med att enas under en ideologi, eller en idé. Oavsett hur lös, allmän den är.
Olika begrepp, olika temperament, olika behov. Så mycket som sätter käppar i hjulen.
Men samtidigt så tror jag vi behöver kombinera din insikt med det hovnarr säger också. Det är det tysta, formen för talet som är det viktigaste. Det är genom att vara som vi visar. Ord är bara en utsaga om vad vi är, det övertygar inte i sig självt. Det är personen bakom, tangokavaljern. Som med säker hand måste föra orden.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Det är svårt det där - jag vet bland annat att man försökt sätta upp några universella regler för gott uppförande, men till och med när det gäller så abstrakta och generella saker som komplimanger och att visa tacksamhet så skiljer sig olika kulturer åt på markanta vis.
Precis! Därav mitt fåniga svar. I alla fall enligt Lasse Bergs "Gryning över Kalahari" tycks det s.k. "äkta leendet" med den karakteristiska glimten i ögonvrån vara något universellt positivt för människor i alla åldrar och kulturer.
Därför kan det nog vara svårt att uppmuntra någon - eftersom det så lätt kan uppfattas som ett ofredande. Egentligen borde det ju vara uppmuntrande om jag gick fram till en kvinna och sade att när jag ser henne föra läppsstift runt sin mun så skulle jag vilja onanera mot hennes vader för att sedan ejakulera i hennes handväska, men av någon fullständigt irrationell anledning så fungerar det inte så i vår misologiska kultur.
LMAO! Min morbror, som på många sätt är och ser ut som en riktig snuskgubbe (65-årig kedjerökande finlandssvensk med långt vitt hår och skägg i jeans-kostym och livnär sig på havreflarn), berättade om en gång han ville ge en komplimang till en ung tjej. Dom väntade på bussen eller nåt och hon var väl i tonåren eller 20-årsåldern. Och han sa något inte alls stötande i stil med "Får man komma med en komplimang, för fröken har ett så vackert ansikte", eller så. Och det fick han inte, visade det sig, för flickstackarn SPRANG därifrån vettskrämd. Så har världen blivit.
Vad vi vill höra är snarare något vi inte tror om oss själva, men presenterat på så vis att vi köper illusionen. Då behöver komplimangen/uppmuntringen vara specifik och målande - inte generisk och universell.
Ja, och jag tror det bygger på att vi vill bli överraskade. Inte alla av oss - vissa vill ha förutsägbara komplimanger som "vackra örhängen", och öht ett förutsägbart liv. Andra tror jag skulle uppskatta en plötslig örfil eller ett "det var det dummaste jag hört!" lika mycket som en generisk komplimang. Eller att man rakt av omfamnade dem och grät.
Jag har en kompis som jag förolämpar hela tiden, och han mig. Vi har utvecklat spontan ohövlighet till en konstform. Häromdan mailade jag en inbjudan till en temafest till honom och han svarade:
"Vilket kul tema! Bland det bästa jag sett på länge. Och att nåt sånt kunde komma från dig dessutom!"
Jag uppskattade den sista satsen ännu mer än de två första.
-
Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
hovnarr skrev:Jag har en kompis som jag förolämpar hela tiden, och han mig. Vi har utvecklat spontan ohövlighet till en konstform.
På denna konstform är jag mästare. Finns inget roligare. Tror det unika i just förolämpandet som humor - dess främsta förtjänst - är att den tvingar fram en sund distans till både det egna jaget och omgivningen. Idag sökte jag starta upp en fond bland mina arbetskamrater för att finansiera ett plastikkirurgiskt ingrepp åt en kollega. Han vet hur han ska ta det, så det är lugna puckar där.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"
Avantgardet skrev:hovnarr skrev:Jag har en kompis som jag förolämpar hela tiden, och han mig. Vi har utvecklat spontan ohövlighet till en konstform.
På denna konstform är jag mästare. Finns inget roligare. Tror det unika i just förolämpandet som humor - dess främsta förtjänst - är att den tvingar fram en sund distans till både det egna jaget och omgivningen. Idag sökte jag starta upp en fond bland mina arbetskamrater för att finansiera ett plastikkirurgiskt ingrepp åt en kollega. Han vet hur han ska ta det, så det är lugna puckar där.
Man skall inte underskatta dom sammanbindande sociala funktionerna.
Nu i dagens etik så ser jag det som att förolämpningen och dess roade mottagande är en försäkran om vänskap som inte går att nå på många andra sätt.
När praxis är att vara hövlig, att sälja sig själv genom smicker och kommentarer. Då intar förolämpningen den genuina komplimangens plats.
Snart har vi väl gott cirkeln runt så att smickret byts mot förolämpningen, och privatlivet har återtagit hövligheten igen
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Återgå till "Tankar och känslor"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 8 och 0 gäster