Eftersom jag inte vill ta diskussionen i den andra tråden, så citerar jag hela ditt inlägg och fortsätter här:
Avantgardet skrev:Jag är inte osams med dig Jimmy, du har helt enkelt gjort bort dig nåt ofattbart i mina ögon och det får du leva med. Om du är intresserad av att fördjupa dig i Bz och den "cirkus" jag refererar till och som du gjort allt du kunnat (kanske medvetet eller kanske inte) för att hälla vatten på kvarn så kolla in denna:
http://www.filosofiforum.com/forum/vie ... php?t=4358Som du ser där så blir det mycket tydligt. Jag har sällan, högst ett par ggr under ett år, missförstått något Algotezza skrivit, oavsett om det varit skämt eller allvar. Vad detta beror på vet jag inte. Antagligen har vi samma skruvade smak när det gäller språket och tänkandet. Och jag har sällan i mitt liv stött på någon anstränger sig så för att ge tillbaka till världen av sitt kunnande, han kunde lika gärna sitta och trycka på sitt vetande och vara nedlåtande (som han har all rätt att vara, men som han inte är) mot allt och alla som inte är lika belästa och insatta. Istället lägger han stor tid på att dela med sig av detta till oss. Utöver det är han familjefar och jobbar som lärare. Var får han all tid och ork ifrån? Vad driver karln? Jag tänker inte tala om förebilder (det skulle bli för incestuöst), men jag tänker tala om goda avsikter. Vad gör du? Du glider in här med nån månads mellanrum och skriker ut dina anspråk, skriker ut att den och den måste ändra på sig, att det och det är problemet med den och den PERSONEN. Du skulle inte känna igen en stjärna om den så landa på din skalle och slog dig till marken. Det är hur lätt som helst att göra anspråk, det är nåt helt annat att kunna backa upp dem. Jag erkänner villigt att någon är kunnigare än vad jag är, och i fallet Algotezza skulle jag bara känna mig löjlig om jag ens försökte inbilla mig att jag besatt hans kunskaper. Det är inte att ära det bestående bara för att det är för handen, det är inte att rulla runt på rygg inför konventionen, det är inte att respektera auktoriteten för dess egen skull - det är att erkänna min överman. Jag har inga problem att erkänna att någon besitter färdigheter jag saknar, ser det inte som ett förringande av mitt värde - det tas inget ifrån mig (som Bz går omkring och inbillar sig i den där Satanistiska begreppsapparaten) - utan det är något som ges mig, en möjlighet att själv få ta del av dessa tankegångar som annars hade legat dolda för mig.
Frågan är hur jag motsäger mig själv, och vad du menar att det är jag "gör mot andra"? Är det ytterligare en av dessa karaktärsdrag som du tänkt tillskriva mig? Du far runt med en skadlig syn på medmänniskorna. Du objektifierar dem tillskriver dem karaktärsdrag, generaliseringar (slutsatser) som du gör utifrån en situationsspecifik funktion som yttrat sig textuellt.
Pluralism handlar väl just om pluralism? Inte om att ge sitt allt på att försöka plocka sönder nåns "försvar" och komma med absoluta anspråk på att man tolkat situationen på det enda rätta sättet. Ser inte hur kärlek skulle kunna komma av hat? Istället för att prata så belevat om kärlek så kan du ju börja med att visa t.ex. Algotezza lite av den vara du gör så mycket reklam för? Eller var det bara tomt snack när det kom till kritan.
Jag har sagt halt till dig ett sjuttiotal ggr när du rest dina halmdockor och skjutit lösplugg på dem istället för att bemöta mina ståndpunkter. Du talar OM mig, men inte MED mig. Du är den praktiserande solipsisten. Uppenbarligen är du då mer intresserad av att "få rätt" än att "ha rätt".
Om du vill analysera min person så kan du väl starta en tråd om det med titeln "Avantgardets psykologi". Kanske svarar jag, men mest troligt inte, för som sagt, du har gjort bort dig, och det i en omfattning som jag inte trodde en människa möjlig till. Som sagt, hade du varit lite mindre bevandrad i filosofi, religion, och psykologi så hade jag kunnat se det som en försummelse. Det kan jag tyvärr inte nu. Du vet med dig, så stå ditt kast.
Ser att du tagit bort ditt inlägg nu när jag skrivit detta klart. Well, som sagt, stå ditt kast...
nu till mitt svar:
Avantgardet skrev:Jag är inte osams med dig Jimmy, du har helt enkelt gjort bort dig nåt ofattbart i mina ögon och det får du leva med.
Ja, jag har uppenbarligen sårat dig och fått dina försvarsmekanismer att totalt löpa amok i diskussionen intensitet, detta är något jag ser mig kunna leva med eftersom jag kommit hit för att vara här, inte för att vika.
Om du är intresserad av att fördjupa dig i Bz och den "cirkus" jag refererar till och som du gjort allt du kunnat (kanske medvetet eller kanske inte) för att hälla vatten på kvarn så kolla in denna:
http://www.filosofiforum.com/forum/vie ... php?t=4358Som du ser där så blir det mycket tydligt.
Visst jag ser att jag missbedömt Bz:s hållning, rent generellt. Men saken är den, att det specifika om Bz i förhållande till dig och din tankae om att "Tanken är den handling jag utför MOT mig själv", fortfarande är lika relevant.
[qoute]Jag har sällan, högst ett par ggr under ett år, missförstått något Algotezza skrivit, oavsett om det varit skämt eller allvar. Vad detta beror på vet jag inte. Antagligen har vi samma skruvade smak när det gäller språket och tänkandet. [/quote]Kanske svårt att veta.
Och jag har sällan i mitt liv stött på någon anstränger sig så för att ge tillbaka till världen av sitt kunnande, han kunde lika gärna sitta och trycka på sitt vetande och vara nedlåtande (som han har all rätt att vara, men som han inte är) mot allt och alla som inte är lika belästa och insatta.
Ja detta var väldigt mycket fina rosor du ger honom, kul att du kan ge andra uppskattning.
Istället lägger han stor tid på att dela med sig av detta till oss. Utöver det är han familjefar och jobbar som lärare. Var får han all tid och ork ifrån? Vad driver karln?
Låter som du försöker spela på en emotionell beskrivning där du tillskrider Algotezza egenskaper, som t.ex. drivkraft, en egenskap andra har gett mig. Anledningen att du gör detta är för att du medvetet väljer lyfta fram dessa hos honom, antagligen för att sekundärt nedbetona att drivkraft är en egenskap andra har gett mig. Genom att berätta detta för mig, antyder du samtidigt i denna vinkling att jag inte har detta. Eftersom genom att på detta sätt säga till någon att en tredje person har en egenskap, som skapar du en måttstock där du relativiserar och nerbetonar min drivkraft.
Jag tänker inte tala om förebilder (det skulle bli för incestuöst), men jag tänker tala om goda avsikter.
Här gör du samma sak igen. Du tar en egenskap som jag uttryckligen gör anspråk på, och sedan berättar du för mig att någon annan har denna för att ta ifrån mig egenskapen.
Vad gör du? Du glider in här med nån månads mellanrum och skriker ut dina anspråk, skriker ut att den och den måste ändra på sig, att det och det är problemet med den och den PERSONEN.
Anlednigen att jag glider in med någon månads mellanrum är kanske att jag inte har något internet hemma och ej möjlighet att komma åt forumet. Men du menar alltså att detta är något jag borde skämmas inför?
Jag säger inte yttryckligen att folk ska "ändra sig". Det jag gör är att jag presenterar en anspråk på något, och när någon tycker sig ha en anledning att motsäga detta - så postar denna person ett inlägg. Det jag då gör, är att genom inlägget försöka rekonstruera den implicita anledning/undertext jag tycker mig kunna tolka fram utifrån det begränsade/explicita materialet. Detta är alltså min metod, min strategi, den har sina för och nackdelar. Antagligen kommer jag, i framtiden, att byta min metod eftersom den, på sätt och vis, kan upplevas som både desperat och omogen. Så varför använder jag öht metoden om den har så stora problem? Dels eftersom det är mitt sätt att relatera till tillvaron och genom att dela med mig av detta, så kan jag få andra att börja kunna resonera som jag gör. Jag delar alltså mitt perspektiv på tillvaron för att visa andra hur man kan resonera.
Utöver detta så har jag ett behov av att testa mina anspråk. Jag sätter det jag säger på prov. Varför gör jag detta? Jo, eftersom jag, dels 1: Vill lära mig kunna föra diskussion/argumentationer och dels 2: Eftersom jag inte fått några konventioner av mina föräldrar. Jag behöver alltså hitta en stabilitet i tillvaron, och jag vet inte vad jag ska våga tro på. Jag har alltså något jag tycker mig våga tro på, men för att "veta" om detta "håller i längden", så måste jag testa tron. Det jag gör kan alltså upplevas som en provokation, och det är helt rätt. Jag utmanar nämligen både min egen och andras tro. Jag förstår att detta kan upplevas som hotfullt och provocerande för dig och andra människor. Men då behöver jag eran hjälp. Jag behöver få det klargjort för mig VARFÖR och VAD jag gör fel. På ditt sätt så låter det som att du tappat tilliten i processen. Jag har alltså utamat hela din tro till extremen och det är nu som våra
egentliga grundvalar börjar komma fram. Våra underliggande tro och intentioner börjar visa sig. Jag tror fortfarande på processen, du kanske bangar men det visar bara att du inte kan hantera problemet utan ger upp i frustration, detta är alltså ett tecken på omognad hos dig. Jag har inte sagt att jag är mogen, men just därför behöver jag detta.
Du skulle inte känna igen en stjärna om den så landa på din skalle och slog dig till marken.
Nej, detta beror helt på vem du frågar. Börja fråga runt folk på forumet så kommer du märka att det inte är så enkelt som du gör det för dig.
...
Men samtidigt erkänner jag en annan aspekt: att jag är väldigt krävande. Ska jag ta åt mig vad någon annan skriver, så kräver jag att personen är explicit och inte hållre på med kryptiska gåtor. Känner jag att jag vill sitta och lösa kryptiska gåtor åker jag till en zengård.
Jag kräver alltså att personen jag pratar med är explicit, annars hittar jag ofta flera sätt att tolka innehållet på, vilket skapar problem för mig. Ett sätt att ta sig vidare, är att strunta i mångtydigheten och bara köra på ändå, men här finns en risk att man tolkar fel och det försöker jag undvika.
Det är hur lätt som helst att göra anspråk, det är nåt helt annat att kunna backa upp dem.
Varför säger du detta till mig? Det är ju inte jag som bangar...
Jag erkänner villigt att någon är kunnigare än vad jag är, och i fallet Algotezza skulle jag bara känna mig löjlig om jag ens försökte inbilla mig att jag besatt hans kunskaper.
Okej, men vad har din och Algotezzas kunskapsrelation med
mig att göra?
Jag skiter ärligt talat i hur mycket "kunskaper" någon sitter på. Jag blir snarare ledesn om personen utnyttjar detta makt övertag genom att underhålla informationen för mig. Jag har som sagt "klagat" på Johan av anledningen att jag tycker han är för passiv/inte delar med sig av sina kunskaper. Är det ingen som ens försöker pumpa in idéer i forumet så blir det inget innehåll. Visst det kanske blir ett spel i vem som kan levera mest kryptiska svar utifrån de mest obskyra referenserna, det blir såldess en "tävling" i att briljera i "kunskaper". Jag vet inte, du kanske smickras av detta maktspel, jag gör däremot inte det. Detta är hur makten upprätthålls - genom att olika subkulturer utvecklar sina egna språk som de inte delar med sig av. Det finns alltså ett "spel" och kan man spel med spelet blir man "erkänd" av gemenskapen. Jag skiter rent utsagt på dessa spel som endast resulterar i intellektuell inavel där gruppen förhärligar sig själva genom att uppleva sig separerade från andra - och samtidigt ha ett kommunikations-/maktövertag att förvirra andra människor i situationen.
Det är inte att ära det bestående bara för att det är för handen, det är inte att rulla runt på rygg inför konventionen, det är inte att respektera auktoriteten för dess egen skull - det är att erkänna min överman.
Men seriös Avantgardet? Varför fyller du hela inlägget med retorisk dynga? Varför säger du detta till mig? Det är ju du som har problem med att jag söker auktoriter. Eller menar du på att spela på att jag utger mig för att söka auktoriteter men du driver med mig för att jag är för blind för att se dem mitt framför ögonen på mig? Som sagt. Antagligen är det många som läser på forumet som är tiofaldigt mer upplysta än mig och som antagligen sitter och som i sin gemyt sitter och ler över mina desperata och naiva försökt till religiösa anspråk. i den österländska filosofi jag har läst är det ett återkommande tema att ledaren vilseleder studenten med "meningslösa uppgifter" för att få honom att trötta ut sig själv.
Men jag vet, att finns det någon, som
verkligen är upplyst på detta ställe som kommer han inte att fnysa åt det jag gör, eftersom han själv redan gått vägen...
Så jag vet inte vad du vill ha sagt med detta, om det handlar om att driva med att jag inte ser auktoriteterna framför näsan på mig eller om det handlar om att jag inte skulle acceptera auktoriteter - till skillnad från dig - men om så är fallet så förstår jag inte varför du försöker säga detta till mig eftersom det tidigare varit så att du gett uttryck av förakt inför att jag söker en andlig ledare.
Jag förstår helt enkelt inte vad du försöker säga mig med detta...
Jag har inga problem att erkänna att någon besitter färdigheter jag saknar, ser det inte som ett förringande av mitt värde - det tas inget ifrån mig (som Bz går omkring och inbillar sig i den där Satanistiska begreppsapparaten) - utan det är något som ges mig, en möjlighet att själv få ta del av dessa tankegångar som annars hade legat dolda för mig.
Kanske är skillnaden mellan dig och med att jag har högare krav på mina auktorieter helt enkelt.... (på gott och ont, eftersom jag inser att misstaget jag gör är att inte inse att alla människor sitter på insikter) Dock är detta något jag själv mer och mer erkänner för mig själv.
Men jag har som sagt aldrig haft någon förälder, släktig eller vuxen att stödja mig mot eller fråga om någonting i hela min uppväxt. Jag har fått göra allt intellektuellt grovgöra ända från botten eftersom jag tidigt såg genom mina lärares bristfälliga grunder och i trots pekade ut fel i deras resonemang, men antagligen var jag paranoid redan då...
Frågan är hur jag motsäger mig själv, och vad du menar att det är jag "gör mot andra"? Är det ytterligare en av dessa karaktärsdrag som du tänkt tillskriva mig?
Denna bit förstod jag inte...
Du far runt med en skadlig syn på medmänniskorna. Du objektifierar dem tillskriver dem karaktärsdrag, generaliseringar (slutsatser) som du gör utifrån en situationsspecifik funktion som yttrat sig textuellt.
Detta är något jag mer och mer på senare tid lyckats att inse genom att ta del av interaktioner som denna. Men samtidigt tycker jag att du inte lyfter fram hela sanningen, eftersom det jag gör (till extremen) håller även andra på med i mer eller mindre grad (men i mindre grad än mig). Detta har som sagt varit min överlevnadsstrategi. Tråkigt om du inte vill se dess relevans...
Pluralism handlar väl just om pluralism? Inte om att ge sitt allt på att försöka plocka sönder nåns "försvar" och komma med absoluta anspråk på att man tolkat situationen på det enda rätta sättet.
Vad pratar du om? Jag har inte gjort anspråk på pluralism. Tror du missförstod mig. Jag sa att du hade gjort det - men inte håller måttet i praktiken, men detta innebär inte att jag tror att jag håller på med "äkta" pluralism. Jag förstår att pluralismen har sin relevans, men just nu försöker jag bemästra absolutismen och jag förstår att du inte uppskattar detta eftersom du har problem med den. Jag erkänner att det finns en relevans i båda två och jag hoppas att du förr eller senare också kommer till denna insikt.
Ser inte hur kärlek skulle kunna komma av hat? Istället för att prata så belevat om kärlek så kan du ju börja med att visa t.ex. Algotezza lite av den vara du gör så mycket reklam för? Eller var det bara tomt snack när det kom till kritan.
Jag har faktiskt funderat mycket på det där med kärlek. Tex så satt jag hela julen på internet och skrev inlägg. Jag definierar kärleken som en form av uppmärksamheten (som är icke-dömande, och därför uppskattande/värdeskapande). Problemet med mig är att jag inte gett min familj mycket kärlek i jul. Jag ger dem för lite uppmärksamhet och detta är något jag lagt märke till. Men samtidigt är möjligheten till att visa kärleken/uppmärksamheten en förmåga, och att genom att sitta här och diskutera idéer, så frigör jag mig själv och andra människor från att hålla sig fast i försvarsmekanismer som får människor att förneka/dölja kärleken för sig själva. Dessutom tycker jag att jag gett Algotezza om förlåtelse då han började berätta om sina känslor, jag upplever att jag inte har något otalt med honom längre, kanske känner han sig fortfarande sårad av mig och då får han ta upp det med mig isf. Jag känner iaf att jag fått upprättelse för det jag blivit sårad av, av Algotezza...
Jag har sagt halt till dig ett sjuttiotal ggr när du rest dina halmdockor och skjutit lösplugg på dem istället för att bemöta mina ståndpunkter. Du talar OM mig, men inte MED mig. Du är den praktiserande solipsisten. Uppenbarligen är du då mer intresserad av att "få rätt" än att "ha rätt".
Visst, det ligger något i detta. Men hur tror du att jag någonsin skall kunna släppa min paranoia och mitt kontrollbehov om människor inte tar dessa typer av interaktoner med mig och visar vart jag gör fel?
Om du vill analysera min person så kan du väl starta en tråd om det med titeln "Avantgardets psykologi".
När du uttryckligen ber om det så respekterar jag det. Men detta innebär inte att jag på något sätt kommer känna mig "tvingad" att ge upp min metod att lösa problem, det beror helt och håller på hur andra förhåller sig till mig. Om det blir så att jag gör ett anspråk som någon annan försöker underminera på ett sådant sätt att jag upplever det vara ett uttryck för personens försvarsmekanismer, så är det stor chans att jag tar till min metod. Är det istället så att de lägger fram sina motargument på ett mer strukturerat och moget sätt så kommer jag naturligtvis att svara mer moget.
Kanske svarar jag, men mest troligt inte, för som sagt, du har gjort bort dig, och det i en omfattning som jag inte trodde en människa möjlig till.
Detta visar bara på att du har en naiv och idealistisk människosyn - på ett sådant sätt att du i praktiken inte ställer upp för människor, men i din teori låter det vackert. Jag har inte gjort någon fysiskt illa, jag har utmanat människor som gett sig in i leken, leken att utmana sig själv och slutligen växa genom att inse sina egna brister.
Men du kanske kan resultaten och konsevenserna av mitt handlande, så att jag kan förstå vilka hemskheter jag frambringat? Vad var det hemska jag gjorde? Fick jag dig ur känslomässig balans? Varför tar du inte detta som ett tillfälle att växa istället för att svartmåla mig som en förövare som våldtagit hela forumet.
Inser du inte att det bara är du som är ur balans här?
Som sagt, hade du varit lite mindre bevandrad i filosofi, religion, och psykologi så hade jag kunnat se det som en försummelse. Det kan jag tyvärr inte nu. Du vet med dig, så stå ditt kast.
Men seriöst, titta på vad du skriver. Det sårade barnet/offret tittar ju fram här.
Varför ska jag "stå mitt kast"? Vad är det "hemska" jag gjort? Var lite ärlig mot dig själv, det enda som hänt är att jag aktiverat hela ditt försvarssystem. Jag tar dig på utmattning och detta kan du inte tolerera.
Ser att du tagit bort ditt inlägg nu när jag skrivit detta klart. Well, som sagt, stå ditt kast...
Sluta vara ett sånt offer nu. Jag har inte "tagit bort" något, jag flyttade inlägget till en annan tråd, för att visa på respekt för trådskaparen.
