Malplacerat och missriktat?

[Avantgardet]

Ett fenomen som synes mig vanligt, på gott och ont, är detta med missriktad ilska, eller malplacerade känslor i största allmänhet. I en specifik situation har alltså någon upplevt sig behandlad på ett orättfärdigt sätt, och eftersom den också upplever sig stå i beroendeförhållande till den part som svarat för det orättfärdigade i situationen så bär den därigenom med sig olösta problem ut ur den situation där de hör hemma och in i andra situationer. Det uppstår ett slags kluvenhet i den bemärkelsen att individens uppmärksamhet och ansträngningar delas mellan dels den situation den fysiskt befinner sig i och dels den situation i vilken problem uppmärksammats. Härigenom för individen in ett särskilt element i den nuvarande situationen som är främmande för de andra närvarande (de känner inte omedelbart dess upphov eller vad som föranleder dess relevans i den situation där de befinner sig, behöver inte vara självklart att de gör detta ens senare). Detta föranleder allt som oftast frågeställningar av typen: "Hur är det med dig?" "Är det nåt som tynger ditt sinne?" o.s.v.

Detta är väl ett mycket sofistikerat sätt att skriva om den triviala sanningen att vi kan ha huvudet annorstädes än där vi de facto är, men fenomenet är intressant i sig. Vanligtvis, och konventionen påbjuder det, så menas det att vi skall låta personer (i olika utsträckning - beroende på om man är psykoanalytiker eller vad man nu kan tänkas vara) befinna sig "där", låta personen "bearbeta" (lägga upp handlingsstrategier o.s.v.). I vissa situationer orkar vi som medmänniskor inte med det hela och söker endera skämta för att bryta mönstret, eller så kallar vi den andre "självupptagen" eller liknande. Sett som sådan är det en etisk fråga, men nu är det inte etiken som intresserar mig och alltså infinner sig frågan (och utan att ha någon omfattande pedagogisk eller psykologisk bakgrund så är det kanske inte konstigt att jag undrar just detta): vilket tillvägagångssätt kommer ni fram till är mest fruktbara? Vart skall insatsen göras och av vem? Självfallet går det inte generalisera på detta sätt, och utfallet av insatserna går heller inte annat än att spekulera i, jag är bara intresserad av att höra hur ni tänker - och i förlängningen handlar (i vardagen).

Ett exempel: Lasse anser sig ha blivit orättvist behandlad på jobbet, och detta tar sig nu uttryck på diverse sätt under middagen med sambon som därigenom skrämmer upp sig själv och blir orolig för Lasses skull. Den faktiska situationen är att de äter middag, något som om det görs helhjärtat (vilket är ett träffande ord i sammanhanget) skulle kunna vara en utav de allra mest njutningsfulla momenten under en dag. Istället för att alltså njuta av situationen så ger man Lasses andra "situation" (jobbet) en närvaro - man ger alltså en frånvaro en mycket påtaglig närvaro - som förändrar den situation/kontext man faktiskt befinner sig i.

Det enda som rimligtvis kan förbättra den första situationen (den som hålls vid liv genom grubbleri) är att något i situationen förändras - detta utesluter alltså omedelbart alla faktiska förhållanden om det avser t.ex. ett minne eller en situation som inte kan upprepas -, och detsamma gäller den andra situationen (den faktiska). Jag tänker i termer av ansvarsflykt och självömkande här, för är det inte precis det som Lasse sysslar med?

Vilka tillvägagångssätt är mest fruktbara i sammanhanget? Hur skulle du ha gjort?

[Avantgardet]

Ska det fortsätta här nu trots att man skrotat trådarna?

Man hann uppenbarligen skrota dem innan jag hann svara, för när jag skulle skicka meddelandet så fick jag upp ett "felmeddelande" som löd att endast modderatorer kunde skriva i det forum som det gällde. Härför saxade jag ut min text och klistrar in den här:

Skriva ifred? Det är väl ett forum vi är på? Vill du skriva "ifred" så kan du testa Notepad - klicka på startmenyn, välj "kör..." och sedan skriver du "notepad" och sen klickar du "Enter". Där kan du skriva i fred hur mycket du vill! Vad trevligt att du nu övergått från att kasta anklagelser på mig till att ställa diagnoser av mig istället. Jag har inga regler, visst, så långt helt riktigt, men det betyder inte att jag inte beaktar etiken och att jag i mitt förhållande till andra människor inte skulle söka förhandla om anspråken (ge upp mina egna om jag ser en nödvändighet till det i den situation som föreligger). Att du ska sabotera allt jag skapar låter intressant, men det är knappast genomförbart. Om du med sabotera menar att du ska dränka det här forumet med en massa meningslöst nonsens så tycks du vara på god väg, men om du menar sabotera som i att du skulle attackera de idéer eller inlägg jag presenterar så får du nog jobba lite också (tänka alltså).

Och visst har jag varit hård mot dig Bz, vilket jag tycker man också skall vara mot mig om jag skulle kasta ur mig fullkomligt nonsens. I själva verket så är det en liten orättvis bedömning, jag har ju försökt på alla sätt och vis med dig, men din begreppsapparat består tydligen uteslutande av krigsmetaforik. Du är inte bara ovillig att sätta dig in i de ämnen som vi talar om på forumet, du är dessutom ovillig att ens läsa eller begrunda de frågor som tas upp i själva trådarna, och med det i åtanke så har jag varit mer än tolerant, jag har varit tillmötesgående och försökt att hjälpa dig på traven. Visst tappar jag tålamodet, i synnerhet som jag har mycket annat att göra än att sitta här och drälla.

Vad mitt knarkande har med nåt att göra här vet jag inte riktigt, antagligen är det bara ytterligare en av dessa saker du tar till för att starta bråk, har jag fel?

[Angelina]

Den riktiga anledningen till att Lasse är kinkig är för att Jonna, hans sambo är en riktig sadist som tvingar honom att genomlida träliga middagar med prat om känslor när hon kunde ha sugit av honom flera gånger om.

[PopJimmy]

Ett exempel: Lasse anser sig ha blivit orättvist behandlad på jobbet, och detta tar sig nu uttryck på diverse sätt under middagen med sambon som därigenom skrämmer upp sig själv och blir orolig för Lasses skull. Den faktiska situationen är att de äter middag, något som om det görs helhjärtat (vilket är ett träffande ord i sammanhanget) skulle kunna vara en utav de allra mest njutningsfulla momenten under en dag. Istället för att alltså njuta av situationen så ger man Lasses andra "situation" (jobbet) en närvaro - man ger alltså en frånvaro en mycket påtaglig närvaro - som förändrar den situation/kontext man faktiskt befinner sig i.

Du har just precis beskrivit det "rena" perspektivet som idealister som mig försöker lyfta fram...

Vart skall insatsen göras och av vem?

Som jag ser det, av alla. Problemet är bara att, för den som insett det, att få alla att inse detta. Alla försöker därför göra på sitt sätt, och jag tror att alla redan - på sitt sätt försöker så gott de kan (vilket därför innebär att pluralismen redan finns immanent i anspråken - dvs att flera gör anspråk på sitt sätt, precis som absolutismen finns immantent - dvs att ett anspråk på ett sakförhållde görs, det är därför, på sätt och vis väldigt överflödigt att prata om termer av relativism kontra absolutism - eftersom alla redan finns immanent/implicit i alla anspråk..., att prata att man "föredräder" "pluralism" respektive "absolutism" är därför blott en idealistisk/teorietisk chimär - i praktiken så finns båda två alltid inneboende i anspråket..., tal om absolutism och relativism är alltså bara den oinsiktsfulles projiceringsverktyg, men samtdigit så måste vi alla erkänna att vi alla har en förkärlek till att antingen visa vägen/visionär-absolutism eller "fånga upp de många som fallit"/respekterande-pluralism) , vilket inte innebär att man ska låta sig hindras från att interagera med dem - tvärt om är det en stor del av det "etiska ansvaret" att interagera med andra människor - på det sätt man själv känner det är fruktbart. Kanske är ens metoder inte alltid fruktbara - och kanske har man ännu inte insett detta - men jag tror att alla förr eller senare, om de har "dåliga metoder" inser att det gör fel - om det så är på deras dödsbädd. Förhoppningsvis så sker detta innan dödsbädden, och det är "aktivistens ansvar" att försöka väcka de sovande ur sin dvala. Det krävs alltså ett ansvar - ett mått av ärlighet av alla.

Vissa metoder lägger över ett större ansvar på den mottangande parten. Problemet med den (våldsamma) metod jag använder mig av, är att den kräver extremt mycket ansvar av den jag diskuterar med. Den sokratiska dialogen är kanske därför att föredra - jag vet inte, dock är detta antagligen något jag i min mogenhet kommer att inse.

Alla våldsamma metoder, och då definierar jag som våldsam som en grad av "intensitet" hos viljan. Viljan kan alltså vara av olika grad: obefinlig, flackande, god, stark eller våldsam (från svag till starkare). Jag tror att min metod kanske är overkill, att det är någon slags gyllene medelväg som erfordras, där alla i situationen delar på ansvaret. Problemet med absolutistiska våldsmetoder som jag använt är antagligen att de förpassar (nästan) hela ansvaret på mottagaren. För att denna metod över huvud taget skall fungera krävs ett extremt mått av förtroende hos den mottagande parten från den sändande.

Jag ser denna våldsamma metod som jag gör som vanlig, skillnaden mellan mig och andra som är våldsamma är dock att jag tror att jag kan legitimera min metod medvetet och förstår dess relevans på ett annat sätt än den som godtyckligt tagit åt sig att använda våld. Jag tror dock att min metod kan vara fruktbar och extremt effektiv, men samtidigt är den riskfylld - den kan vara extremt skadlig. Därför är kanske mer kravlösa eller balanserade metoder ibland att föredra.

Jag tänker i termer av ansvarsflykt och självömkande här, för är det inte precis det som Lasse sysslar med?

Jo precis.

Vilka tillvägagångssätt är mest fruktbara i sammanhanget? Hur skulle du ha gjort?

Hur jag "skulle gjort" är kanske en konstig fråga - om jag får svara på den dvs. Jag har redan demonstrerat min metod. Om andra sett relevansen eller inte gjort det är upp till deras ansvar att avgöra - det är som sagt en krävande metod som antingen bär eller brister rejält...


Rent historiskt så kan jag passa på att påpeka att min metod är inspirerad av "slagpinnen" som används i zen. Låt mig förklara: När gruppen mediterar så är det en instruktör som går runt och slår alla på ryggen som han upplever har "somnat" till i deras meditation/uppmärskamhets/ansvars övning. Genom att slå meditatörer på ryggen - så tvingas meditatören att "möta" de villkor som är aktuella, smärtan blir då så påtaglig att meditatören inte kan relatera till det förflutna utan tvingas in att möta det aktuella. Vad som krävs för att denna metod skall upplevas som legitim är att ett kontrakt mellan meditatören och meditationsledaren etablerats innan meditationssessionen startat, eftersom det gör att tilliten finns med i förloppet - annars projiceras "sadistiska" egenskaper på meditationsledaren som slår sina medmänniskor.

Problemet med min metod här är alltså att jag inte skapat detta "kontrakt" innan jag ger mig på mina medmänniskor. Det är inte så att jag inte har ett kontrakt, men kontraktet är väldigt diffust, kontraktet är av typen: "den som ger sig in i leken, får leken tåla". Den som ger sig in i min lek kanske inte har detta så klart för sig, och därför kommer han att projicera misstro och sadistiska egenskaper på mig.

Jag har även tagit inspiration från bdsm, men här ser vi igen samma förhålladen: konktraktet mellan deltagarna finns innan aktiviteten börjar.

Vidare har jag också hört att Gurdjieff  http://en.wikipedia.org/wiki/G._I._Gurdjieff  använt dessa typer av "våldsamma" metoder.


Andrew cohen har också antytts att ha hårda och rättframma metoder, dock kanske inte lika våldsamma som de tidigare exempel jag angett.

[Avantgardet]

Du har just precis beskrivit det "rena" perspektivet som idealister som mig försöker lyfta fram...

Det skulle i såna fall vara av misstag. Om du söker artbestämma min text genom att koppla den till traditioner av något slag så tror jag att du gör bäst i att söka lägga märka till uppenbara "markörer". Exempelvis bruket av ord som "situationen" leder tankarna till existentialismen, emedan pratet om "närvaro" och "frånvaro" kännetecknar den poststrukturalistiska diskursen. Själv tänkte jag nog, gissar jag, att jag sökte göra en snabb fenomenologisk skiss. Vet annars inte vad du vill säga med detta. Något "rent" perspektiv är det ju ingalunda, utan alltid redan färgat av min historia och förförståelse. Vet dock inte vad det skulle ha för relevans för tråden, eller diskussionen rent övergripande, vilka traditioner jag finner intressanta. Vet inte vad t.ex. Sartre (även om likheter finns i våra tänkanden på vissa punkter) skulle kunna säga om den position som Jag befinner mig i, och talar utifrån. För helst min egen talan, men om du känner för det så står det dig fritt att söka tala till dessa förgrundsgestalter inom vissa strömningar. Dock ser jag det som tämligen förvirrat om syftet är att tala med mig att tala med mig genom dessa istället för att vända sig direkt till mig personligen, och problematiskt tycks det mig också att överhuvudtaget tala med t.ex. Sartre som ju är död sen några decennier tillbaka.

Som jag ser det, av alla. Problemet är bara att, för den som insett det, att få alla att inse detta.

Det är väl ett sätt att se det. Men i mina ögon skulle "övertalande" vara detsamma som att ägna sig åt ytterligare en ovidkommande diskurs istället för att göra något konstruktivt i situationen. Det löser med andra ord ingenting utan är bara snack, självrättfärdigande pladder. Snarare vill jag nog själv påstå att den som redan "insett detta" (vad nu "detta" än må va) endast genom direkt handling gör det enda som inte kan betraktas som ansvarsflykt.

Res cogitans är ett "jag gör" inte ett "jag tänker". Vi är inget mer eller annat än vad vi gör. Intentionen spelar ingen som helst roll. Därför är det vansinne att påstå att man skulle göra gott genom att springa omkring och dela ut slag med nån djävla pinne. Du har helt rätt i att "kontraktet" är a och o för att kunna legitimera det beteendet. Dock skulle jag påstå, med Lacan, att det är en symbolisk handling (kontraktet) som faktiskt förändrar hela situationen kvalitativt. Därför förstår jag inte vem du överhuvudtaget riktar dig till när du skriver förljande:

Alla försöker därför göra på sitt sätt, och jag tror att alla redan - på sitt sätt försöker så gott de kan (vilket därför innebär att pluralismen redan finns immanent i anspråken - dvs att flera gör anspråk på sitt sätt, precis som absolutismen finns immantent - dvs att ett anspråk på ett sakförhållde görs, det är därför, på sätt och vis väldigt överflödigt att prata om termer av relativism kontra absolutism - eftersom alla redan finns immanent/implicit i alla anspråk..., att prata att man "föredräder" "pluralism" respektive "absolutism" är därför blott en idealistisk/teorietisk chimär - i praktiken så finns båda två alltid inneboende i anspråket..., tal om absolutism och relativism är alltså bara den oinsiktsfulles projiceringsverktyg, men samtdigit så måste vi alla erkänna att vi alla har en förkärlek till att antingen visa vägen/visionär-absolutism eller "fånga upp de många som fallit"/respekterande-pluralism) , vilket inte innebär att man ska låta sig hindras från att interagera med dem - tvärt om är det en stor del av det "etiska ansvaret" att interagera med andra människor - på det sätt man själv känner det är fruktbart. Kanske är ens metoder inte alltid fruktbara - och kanske har man ännu inte insett detta - men jag tror att alla förr eller senare, om de har "dåliga metoder" inser att det gör fel - om det så är på deras dödsbädd. Förhoppningsvis så sker detta innan dödsbädden, och det är "aktivistens ansvar" att försöka väcka de sovande ur sin dvala. Det krävs alltså ett ansvar - ett mått av ärlighet av alla.

Det mest vedervärdiga, som jag ser det hela, är dock att du tycks tro att en god intention i sig rättfärdigar ett beteende, för att inte tala om att du menar dig vara nåt slags "ledare" av andligt slag och att jag (och Algotezza, och alla andra du pratar med - kanske inte alla, kanske slickar du röv på vissa, vad vet jag) skulle vara dina "elever". Utan ett sådant "kontrakt" så beter du dig, de facto, som inget annat än en idiot. En gång i tiden så menade jag att genom att leva på att göra bryt skulle ha en sån där funktion av "zenmästare", och inbillade mig att jag skulle få Svensson att vakna upp. Senare insåg jag att något sådant rättfärdigande inte behövs. Det var rätt handlat av mig, utifrån den position jag då befann mig, oavsett. Vill jag däremot få Svensson att vakna upp så var det helt fel väg att gå. Men att nån skulle ha projicerat "kriminalitet" på mig är bara fånigt, det var nåt jag medvetet sysslade med, oavsett vad mina intentioner var. Intentionen är överhuvudtaget inte relevant i det fallet, det som dock spelar roll är att vi alla har mat i magen och tak över huvudet. Saker (objekt, ting) är heller inte samma sak som människor (subjekt).

Det är också lite lustigt att du är så mån om att det sadistiska inslaget skulle vara projicerat på den roll du menar dig spela. Och vi får väl anta att du är konsekvent och att det sadistiska i rollen av bödel under vilka terrorregim som helst är en sympatisk roll i grunden på vilken de andligt underlägsna "offren" projicerar en sadism som alls inte stämmer överrens med handlingens karaktär... egentligen. Hitler ville ju bara väl! Det är tanken som räknas! Låter som tom retorik i mina öron. Vet inte heller att jag nånsin sagt till dig att jag vill, eller behöver, "meditera". Jag röker ned mig och lirar blues tills jag stupar om jag behöver stilla mitt sinne. Är jag för grötig i huvudet av en massa tankar, kanske libidinöst laddade (för att jag inbillat mig att jag själv är upphovet till dem, vilket är lätt hänt i synnerhet om man håller på med konst eller musik) vilket innebär att egot sväller, ja, då tar jag och storstädar hjärnkontoret genom att blåsa ut det ordentligt med nåt tyngre (t.ex. alkohol, som förövrigt är ett av de sämre alternativen) och ser till att göra bort mig ordentligt så att jag får skämmas och komma ner på jorden igen. Jag kan inte ta mig själv på allvar när jag tar mig själv på allvar.

Vad gäller just sadism så är det ganska intressant. Det är, som jag förstår det, inte något som ligger i själva handlingen utan syftar just till intentionen. De Sade var ju, precis som du, någon som menade sig "upplyst" och skulle uppfostra världen i enlighet med "läran". Sadism syftar väl också just på "att tukta" någon (till lydnad, sexuellt och/eller andligt - hos Sade så är det väl samma sak).

Anser inte heller att det faktum att nån talar med mig skulle innebära att vi har ett färdigt, förskrivet, kontrakt och att jag därför kan behandla personen efter eget godtycke. Det jag sökt föra fram de senaste månaderna är att vi istället, i alla konkreta situationer och möten, istället alltid redan förhandlar om villkoren. Vi förlitar oss på konventionen men där den inte är enhetlig söker vi jämka viljorna. Själv anser jag att vi så lite som möjligt skall förlita oss på konventionen och istället se till det situationsspecifika, det partikulära, för att så långt det är möjligt möta den Andre och inte Mannet. Det här går tillbaka på samma distinktion som tidigare. Intentionen spelar ingen som helst djävla roll (dessutom är den alltid redan färgad av historien, finns inget "rent"), utan det som spelar roll är maktfördelningen (rättvisan!) som sker i den faktiska situationen och mötet mellan de inblandade krafterna/viljorna/individerna.

Din metod, sett ur mitt perspektiv, är alltså inget annat än att gå omkring och bete dig svinigt mot människor. Inta rollen av översittare och diktera hur andra skall bete sig. Ser inte varför du skulle ha den rätten? Mig, personligen, kan du ju glömma att du får annat än spott i ansiktet av om du håller på så. Sen får du söka rättfärdiga det med vilka andliga förebilder som helst, vi vet båda två att det bara är skitsnack. Slutligen till pluralism. Pluralism handlar just om att låta flera anspråk på samma fenomen samexistera i tolkningen av fenomenet. Exempelvis är Amerika både såsom amerikaner kan tänkas beskriva det och som islamistiska extremister kan tänkas beskriva det. Alla faktiska tolkningar är verkliga och riktiga. Problemet med just den amerikanska självuppfattningen är att den inte kan förlika sig med denna annorlunda syn på sig själv, den kräver absolut frihet i att få definiera sin egen identitet, samma sak ser jag emellanåt hos dig.

[Morningstar]

----

[Avantgardet]

Två fel blir aldrig ett rätt (för att återknyta till Lasse och middagen). Att Lasse sitter och rättfärdigar sitt dåliga humör, genom självömkande, gör varken middagen trevligare eller situationen på jobbet bättre. Det enda det leder till är en massa gnäll, det är själviskt. Må va om man tar på sig lidandet och vänder det mot blott och bart sig själv, varsågod och lid då! Annars så kanske det sitter nån hemlös runt knuten och är utsvulten och istället för att i sitt självömkande sitta och peta i maten så är det mer fruktbart och riktigt att ge dessa maten.

Jag ser ingen poäng i att söka ändra på människor, då det är situationerna som behöver förändras.

Det här snacket om psykologiska behov är vansinne, eftersom de i sin tur är betingade av just den situation vi befinner oss i, och att lokalisera de till människan är direkt kontraproduktivt. Visst kan psykoanalysen säga oss något, i synnerhet om oss själva, men det är ingen metod som är verksam om man avser att göra världen bättre. Alla skulle behöva läsa Freud, men det vore direkt idiotiskt om alla skulle sitta och psykoanalyseras hela dagarna (och vem psykoanalyserar psykoanalytikern under tiden detta pågår?).

Så din "lösning", sailaways, är alltså att Lasse och "Jonna" (för att låna Angelinas benämning av "frugan") skall sitta och gråta ut tillsammans och göra sig själva till "offer" istället för att lägga energin på insatser som faktiskt skulle förändra situationen/situationerna till det bättre? Alltså: fokuser på det som är dåligt och gräv ned er i det? Är det din uppmaning?

[Avantgardet]

Annars tycker jag helt klart att Angelina är inne på rätt spår, oavsett om man nu vill läsa det sexuella inslaget bokstavligt eller bildligt.

[Morningstar]

---

[Morningstar]

---

[Avantgardet]

Har ju nyligt vaknat, och startat dagen drogad så klart (kaffe och metadon - det är ju Jul trots allt, eller kanske skall jag hitta på nåt snyggare självbedrägeri?). Tycker dock att förståelse inte ens är halva grejen. Situationerna (!) kan innehålla strukturell orättvisa till exempel, och då är kränkningen ibland nödvändig. Oavsett om översittaren är som han är p.g.a. en trasig uppväxt eller vad det nu kan tänkas vara så rättfärdigar det varken honom eller en akt av "förståelse" från min sida som är uppmärksam på detta förhållande. Här är det helt enkelt en insats som skall göras för att ändra på detta förhållande.

Sen tycker jag självförståelse är överskattat, och det är något förtryckaren kan syssla med efter som han livnär sig på och förutsätter slavarnas arbetsinsatser. Som jag sagt tidigare så finns det en inte helt tydlig skiljelinje mellan mental hälsa och ego-onani (även om denna innehåller ett slags dröjande vid självförnedrande, självömkande, element).

Visst kan man rikta behov fel, men att det per automatik skulle vara fel är felaktigt. Exempelvis är ju konsten i denna bemärkelse inget annat än ett felriktat behov. Alla bör ha rätten att förfoga fritt över sin egen "transcendens" (i bemärkelsen arbetskraft) och använda den på ett sätt som den själv anser meningsfullt, så länge detta inte innebär att skada andra eller tillägna sig deras arbete - profitera på andra. Hur detta skall göras praktiskt är förstås den stora frågan (de "sanna frågorna/mysterierna"). Ser inte hur psykoanalysen skulle hjälpa oss på den punkten. Som du ser är alltså dröjandet vid psykologisernadet överflödigt, eftersom tolerans och acceptans redan finns implicit i de idéer jag söker använda mig av. Du får med andra ord vara precis hur djävla knäpp du vill så länge du går med på de enkla premisser vi ställt upp (som kanske kan ses i likhet med Kants idé om att aldrig använda andra människor som medel utan som mål i sig).

Skämmas har jag inte direkt vett nog att göra. Påhopp kan vara kul, om det görs snyggt, och evig lycka låter bara läskigt och tråkigt i längden. Så skippa det normativa, preskriptiva, låtom oss vara knäppa, eller sjuka, men låt för den skull inte exploatering, förtryck, och orättvisor vara del av den situation som du själv befinner dig i. Eller anser du att jag är ute och cyklar? Resonerar jag osunt?