Jag har lite funderingar.
Min drivkraft har tidigare varit att hitta fel och konfontera människor. Men jag börjar fundera på om jag ska lägga ner denna apporoach.
Jag funderar om det är så att det "egentligen inte existerar något problem". Vad menar jag med detta? Jo, att jag har antagit vissa saker, nämligen att det är dåligt att människor ljuger inför sig själva och andra och detta är något man måste "arbeta med".
...
Jag var ute igår och imorse när jag vaknade kände jag en lätt deprimerande känsla i mig. På något sätt känner jag att det "inte finns något problem" och detta skapar en känsla av tomhet och rastlöshet inom mig.
Tidigare har jag känt mig övertygad om saker, och försökt kommunicera dessa saker till andra. Men jag har insett att de flesta, som inte har samma bakgrund/intresse som mig, helt enkelt inte är intresserade. Jag försöker bekräfta det jag vet, andra blir förbannade eftersom det går emot vad de hela tiden försöker bekräfta, det är på något sätt ett obryggbart stup oss emellan, och de har helt enkelt inte energin eller viljan att möta mig, och jag har antaligen inte heller energin eller viljan att möta dem heller, då skulle jag antaligen anpassat mig mer för att tilltala dem. Mitt sätt är helt enkelt inte tilltalande för andra och detta gör mig isolerad, men jag försöker kommunicera med andra för att förstå vad som är felet med mig själv eftersom jag inte kan förstå varför vi inte kan kommunicera. Men på någotsätt så funkar det inte. Jag har så höga krav. Ingen jag möter ger mig någon uppmärksamhet och detta gör mig galen. Jag märker att jag söker mig undan andra människor som försöker ta kontakt med mig, men jag känner att deras försök är så banala, jag klarar inte att möta dem. Jag har ibland verkligen försökt att prata om mig själv, rent ut inför andra, men de blir genast förvirrade eftersom jag börjar prata så invecklat om mitt egna känsloliv, det är som jag har brunt bälte i att prata om mitt känsloliv och möter någon med vitt bälte. Men jag behöver möta en svartbältare.
Det jag insåg var att människor vill köra "sina egna spel". Men om vi säger att mitt "spel" handlat om att förbättra mig själv och andra människor, och jag nu inser torftigheten i detta, så står jag nu utan spel.
Jag känner att jag har en moralisk drivkraft, men samtidigt känner jag att människor relativiserar det jag säger och detta är antagligen en stor del av deras spel. Så jag funderar nu på vad jag ska göra. Jag funderar om jag ska börja spela rikigt giftiga relativistiska spel, spel som sårar människor, jag känner på något sätt att jag har så stora sår inom mig och att det jag försöker göra i "mitt förbättrande" är att trycka undan dessa obehagliga känslor inombords.
Jag har svårt att förstå vad jag ö.h.t. ska göra. Jag har alltså en "etisk kompass" som på något sätt säger vad jag bör göra, nämligen att spela mina etiska spel, men när jag stöter ihop med andras spel så inser jag att det blir en stor röra. Det jag upplever nu, är att jag vill försöka ta någon slags ansvar för att förändra min motivation, så att mitt beteende förändras. Men samtidigt så känner jag, just nu, att om jag ändrar mitt beteende, så kommer jag börja skämta om saker, på ett riktigt elakt sätt. På något sätt så känns det som att det finns en likhet och en skillnad i mitt tidgare sätt och det skämtsamma sättet jag nu funderar kring. Skillnaden är att det tidigare sättet var "moraliskt allvarligt", det handlade om "ärlighet inför sig själv" etc, att jag har en känsla av att andra har/gör fel och att jag måste konfrontera dem - och intimt inbundet i detta är en känsla av att jag "gör dem en tjänst" - men det jag inser är det falska i detta - det är ju nämligen inte jag som gör dem en "tjänst", det handlar "bara om mig själv" (vad det nu skulle innebära..?)
Det det jag istället börjar göra är att göra motsatsen, nämligen att skämta på deras bekostnad, alltså motsatsen till att göra någon en "riktig tjänst".
Likheten tycks alltså ligga i att jag, har ett behov av att interagera med andra människor, och lägga över ett ansvar på dem, antingingen att "vara ärliga mot sig själva" - då jag kör mitt "moraliska race", eller "inte ta sig själva på så stort allvar" när jag kör mitt "skämtsamma race". Det är alltså - i båda fallen - ett "beläggande av ansvar" på "andra människor".
Jag känner alltså att jag försöker fly att ta hand om "mitt egna" ansvarsområde och istället går ut på ett slags "korståg".
Men frågan är nu, är det så att jag kanske lurar mig själv - just nu - när jag skriver detta? Kanske är det så att mitt korståg är det "rätta" att göra? Hur får jag isf reda på det? Jag har ju nämligen dragit ut på detta korståg utifrån vad mina egna känslor säger, och om jag inte längre kan lita på mina egna känslor, eftersom, jag uppenbarligen sårar andra, vad ska jag då ta som utgångspunkt i mitt egna agerande?
Men samtidigt så upplever jag att mitt "moraliska race", ur en synvinkel, upplevdes av att motivera av en känsla av "genuint ansvar", och att detta "genuina ansvar" fortfarande finns kvar - eftersom det är detta "genuina ansvar" som får mig att skriva detta.
Det känns som hur jag än vänder och vrider på det, så gör jag fel och alla andra rätt. Det handlar antaligen i grund och botten i att mina föräldrar och släkt, lärare, psykologer, etc inte tagit ansvar för mig i min uppväxt, vilket gjort att jag blivit såhär konstig, dålig och instabil. Och det jag nu försöker göra, är att på något sätt "ge tillbaka" och "sätta dem på plats" eftersom de fick mig att bli såhär instabil. Dvs, peka ut deras fel. Eftersom skulle de inte gjort fel, utan hjälpt mig att utvecklas till en mogen och stabil människa, då skulle jag antaligen inte haft behovet av att tillrättavisa någon annan människa? Jag skulle låta människor "spela deras spel" eftersom jag hyser en enorm respekt inför deras integritet. Jag är så stabil i mig själv så jag inte behöver påpeka någon annans fel.
Kontentan blir alltså: De gjorde "fel" med mig och därför blev jag dålig och försöker nu alltså påvisa varför de gjorde "fel", men det är "fel" av mig. Detta blir väldigt snurrigt alltihopa tycker jag, eftersom det bara handlar om fel, fel, fel hela tiden.
....
Jag funderar på om det inte finns ett annat sätt. Jag har verkligen funderat på det. Men vad skulle detta "rätt" isf vara, om jag ska ge upp detta "skuldbeläggandespel", dvs att säga att andra och jag gör fel osv? Jo, att jag släpper detta skuldspel öht. Men då funderar jag. Vad skulle jag göra, istället? Om mitt spel har varit "skuldspelet", vad ska jag göra nu? På något sätt upplever jag att jag inte är tacksam, att jag förlorat den förmågan, eller kanske aldrig haft den. Att jag inte är kapabel att ge kärlek till saker och ting, och jag menar verkligen, att kunna möta saker, för "vad de är". Detta tycks vara så svårt för mig. Jag har en längre period varit väldigt sjuk, och fattig och varit väldigt bitter på samhället och de människor som utger sig för att vara ansvarsfulla människor i våra sociala institutioner, de skiter helt enkelt i hur jag mår - så länge jag inte relatera på rätt sätt - vilket varit väldit svårt för mig, jag har väll varit för trotsig antar jag.
Just nu känner jag mig inte riktigt deprimerad. Jag känner mest att hela tillvaron känns så "banal". Jag känner att jag utan problem skulle kunna lära mig alltig jag någonsin kommer kunna behöva veta, men jag kanske lurar mig själv.
Kanske handlar det i slutändan inte så mycket om känslor. Dvs, att drivas av känslor är alltså "fel", att känslor mer har sin plats att upptså i situationer och "upphöra" när situationen är klar. Kanske är det just det som är problemet. Att jag haft känslor, som inte avslutats i själva situationen, utan som "tas med" och "ligger kvar". Dessa skapar sedan ett slags "karaktärsdrag" hos mig. Alltså - jag ska inte "ha känslor" som jag drivs av, inte på det sättet iaf. Man kanske har en slags intention att göra något, men det är inga känslor och därför inga förväntingar inblandat i intentionen. På något sätt så känner jag alltså att ens känslor och ens förvätningar hänger intimt samman. Det jag menar med att ge upp sina känslor är samma sak som att ge upp sina förväntningar. Man lär sig helt enkelt att avsluta känslorna och dra ett streck.
Frågan är bara, hur ska jag, (tänkte först skriva): hitta möjligheten att avsluta mina känslor, men jag börjar fundera på, att det kanske är just detta som är problemet. Låt mig förtydliga: Jag är alltså en människa som styrs av mina förväntingar, jag letar hela tiden "öppningar" eller "möjligheter" som bekräftar mina farhågor. Jag är väldigt vaksam, men samtidigt blir det jag letar efter - en självuppfyllande profetsia.
Det jag menar, är alltså, att det inte jag inte bör göra med mina känslor, är att hitta "möjligheter", dvs, att försöka hitta personer, situationer, etc som jag kan "använda mig av" för att "spela ut mina känslor på". Det jag försöker säga är ungefär detta: Jag bär konsatant omkring på vissa känslor, dessa känslor gör att jag letar efter vissa typer av "öppningar" eller "möjligheter" som bekräftar det jag redan känner. Det kan vara filosofer som säger det jag "känner" eller människor i vardagliga situationer. Det jag har, är alltså en stor "reva", ett stort "svart hål" som hela tiden "generar en känsla" och av denna känsla kommer en motiation att söka bekräftelse på känslan. Det är som att jag försöker få filosofiska idéer, människor, situationer, etc, som "möjligheter" att "täppa till" mitt svarta (känslomässiga) hål. Men felet jag gör, är att anta att hålet "går att täppa till".
Det kanske inte går, allt jag gör är bara tillfällig tröst för att upprätthålla mina trosföreställningar som är självbekräftande profetsior.
Jag funderar på om det jag behöver, inte är möjligheter, dvs jag behöver inga fler idéer, människor, interaktioner, etc,
utan jag behöver nödvändigheter, jag behöver alltså istället dra ett streck över känslorna och säga: "Ja, det var det spelet".
Men samtidigt vill jag inte dra ett streck för snabbt eller så, om jag lägger locket på för snabbt, så kommer saker istället att börja koka under grytan. På något sätt, så måste jag vara säker på att grytan är ren. Jag måste utrota mina minnen, det är mina minnen som är mina sår-demoner, som hela tiden förföljer mig.
Men jag inser samtidigt, att dessa som sagt, kommit att konstituera hela min varelse, hela mitt liv bygger, i förlängningen på denna flykt. Hela mitt liv, är på något sätt en lögn. Kanske är det, iofs att ta i. Jag har ju mina studer då jag varit lycklig och kunnat släppa saker. Men överlag så känns det som en ständig flykt från det svarta hålet.
Jag känner att jag behöver penetrera detta djupare, men att jag inte har den tillräckliga disciplinen för att sätta upp de omständigheter jag behöver. Jag måste t.ex. gå till doktorn för att få min bihålla spolad så att jag kan börja andras med näsan igen. Men saken är den att jag drar mig så mycket, mina beteendestörnignar är så grava att jag verkligen inte kan hitta motivationen att gå till läkaren. Det är ingen "känsla" som fäster. Jag kan sitta och tänkta för mig själv, att jag velat gå till läkaren i snart 15 månader, alltså, jag har ju varit där för detta problem 3 gånger, plus en gång hos optikern, men samtidigt så känns det som det är samma veva varje gång, det tar flera månader innan jag lyckas ringa ett samtal för att boka tid osv. Jag har blivit så dåligt bemött.
Jag kan inte hålla på och ursäkta mig såhär hela livet. Det är något som måste komma till. En drivkraft. En genuin känsla för en gångs skull. Jag fattar inte hur jag ska få fram genuina känslor, det känns som människor gång på gång attackerar mina känslor och säger att mitt omdömme är fel, och då börjar hela cirkusen igen.
Jag märker att när jag är själv, så tendera jag att fastna i mina egna cirklar. Jag upprepar samma saker hela tiden. Jag dushar t.ex. ibland 5 ibland 10 gånger om dagen. Jag glömmer bort att äta, ibland äter jag en gång om dagen. Jag har grava beteendeproblem, det är helt enkelt felinlärt, jag behöver komma till någon institution och träna mig hantera min vardag. Eller, ibland funkar det, men ibland inte. Man förväntas i min ålder att klara av dessa saker, men det är bara för att det antas att man fått en ordenlig uppväxt.
Jag känner verkligen att det finns en koppling mellan minne och upprepning och detta är något jag skrivit om förut. Alltså, jag menar alltså att detta är en form av "metafysisk lag". Att minne och upprepning är väldigt väldigt nära, det är inte så att jag vill våga påstå att de är "samma sak", men väldigt nära.
Och med minne, menar jag inte bara psykologiskt, utan jag menar att allting, på alla "ontologiska nivåer", upprätthålls av ett slags minne. På biologisk nivå kallar vi detta dna, på ett socialt/kulturellt plan kallar vi det religioner/ideologier. Och detta upplever jag även vara samma sak som "struktur". Det som gör att en religion eller ett samhälle inte dör ut, är just att idéerna och praktiken hela tiden "överförs" och på så sätt "upprepas" eller "minns".
Man pratar om olika former av "strukturer" i tillvaron, men vad "är" dessa "egentligen"? Jo, jag känner mer och mer att det är historian/minnet. Strukturerna är det förflutna.
Jag läste lite när Wilber diskuterade tiden i sin andra bok i kosmos triologin, tror han hämtar lite av sina resonemang ifrån whiteheads process and reality http://en.wikipedia.org/wiki/Process_and_Reality
Jag har inte läst den, men jag känner mer och mer att jag måste läsa den.
Alltså, om vi tittar oss omkring och försöker se vad "nuet är", så kommer vi märka att nuet, i grund och botten, går att karaktäriseras av två saker.
Det första är att vi upplever en slags förändring, det är något som skiljer detta "ögonblick", från det förra. Men den andra saken som slår oss är att det nuvarande ögonblicken är väldigt snarlikt det förra.
Det jag menar att vi gör när vi studerar "naturen", är att vi studerar det "kosmiska minnet", vi studerar alltså det förflutna. "Strukturen"/"minnet" är alltså något som "lagts" och som hela tiden "upprätthåller" eller "upprepar" allt som händer. Allt jag gör i min vardag, är till större delen en upprepning av vad jag gjort de senaste dagarna i mitt liv. Det är alltså samma schema som hela tiden upprepar sig. Men samtidigt finns det alltså en kreativ/förändrande/progressiv kompontent i min vardag - problemet är bara, att jag aldrig riktigt lyckas "tygla" denna kreativitet. Jag hålls ner av mina minnen som hela tiden försöker sätta mig på "spåret".
Men samtigit så tror jag att det är sunt att tappa spåret heller, då kan nya farliga saker uppstå.
Men jag måste på något sätt våga ta ett kliv vidare, men min energi "låses fast" i att jag upprepar samma spår hela tiden. Jag vill alltså lägga om spåren, men detta kräver en slags viljestyrka, som jag känner att jag inte riktigt har.
Därför känner jag att jag behöver andras hjälp. Min tjej har helt andra "cirklar" än mig. Hon är jätte bra på att ta tag i vissa saker, att dona upp dessa praktiska saker för mig, hon är inte fast i mina cirklar och har sina egna cirklar som är starka och som kan hjälpa mig. Problemet är bara, med henne, som med massa andra människor, som potentiallt skulle kunna hjälpa mig, är att, de är så ingrodda i sina egna cirklar/vanor/minnen, så att de inte kan förstå hur det kan vara på något annat sätt - dvs - de kan inte förstå hur jag kan ha sånna problem med "så enkla praktiska angelägenheter", därför tar dom inte mig på allvar, utan fnyser lite åt mig och säger att det inte är något problem. Men problemet är ju att jag behöver hjälp, och det är ju dom som inte kommer ur sina egna cirklar och ser att jag inte klarar detta själv.
Eller så gör jag det. Men energin fattas på något sätt. Jag är fast. Det upprepar sig själv, denna självdestruktivitet.
Fast i mina egna cirklar...
Moderator: Moderatorgruppen
Jag går runt och tror jag är smart, och i relativa termer så är jag ibland smart - i förhållande till andra människor i vissa situationer. Men jag insåg plöstligt vilken jävla korkad människa jag är och alltid varit! Och vilken frigörlese detta är! Få att inse att man går runt och tror att man måste vara smart hela tiden - det är en förbannelse!
...
För ett år sedan eller så så insåg jag att jag hela tiden hade gått runt med föreställningen att jag är en "snäll kille", vilket gjort att jag skapat en otroligt stor mängd pervers ondska i mig som aldrig får förlösning.
Men det jag insåg nu var att jag äveb går hela tiden runt och tror att jag även måste vara smart, vilket gör att jag hela tiden krånglar till saker. Jag är alltså mycket dummare än jag tror! JIPPIE!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Äntligen inser jag detta, så jag slipper gå runt och med förbannelsen över att alla förväntingar att vara snällast och smartast som lagts på mig för att kompensea alla mina fysiska brister!
JIPPIE!!!!!!!!!!!!!!!
..........
En annan sak jag funderade på:
Jag tror jag har någon slags störning.
En slags explicit-vulgo-störning. Jag läste förut om någon mördare, kommer inte ihåg sammanhanget riktigt, men han hade iaf mördat personer och anledningen att han gjort det för att han var så nyfiken på hur de var "inombords". Han hade skurit upp könsorganen osv för att försöka göra det implicita, explicit, dvs han ville hitta "hemligheten" och göra den "synlig". Men han blev väldigt besviken, eftersom när han mördat personen och skurit upp den, så har det bara massa inälvor.
Jag funderar även om det är därför vissa läkare har ett behov av att exprimentera med sina patienter, jag tänker på nazidoktorerna t.ex. Det är en extremt stark nyfikenhet och extrem vilja att göra saker tydliga, att det intima och sköra går förlorat.
Jag undrar om det är denna intensitet som gör att jag inte kan se det intima och vackra i det banala och torftiga. Jag är fascinerad och nyfiken och vill förstora upp allt, jag gillar det vulgära, det överdrivna.
Det eleganta har aldrig tilltalat mig, antagligen för att jag själv aldrig var särskilt elegant. Då ska jag istället hålla på och överdriva i allt jag tar mig an, tänka onödigt mycket, känna onödigt mycket, skriva onödigt mycket, ta i ondöigt mycket, allting blir bara för mycket vilket gör att jag sårar andra och även förstör min kropp när jag trycker den till extremen.
Men samtidgit kan jag vara väldigt försiktig, snäll, lyssnande, stöttande, osv.
I sociala sammanhang så har min maskulintet blivit undertryckt. Min feminitet och min maskulititet är helt i total obalans vilket gör att jag skapar vulgära uttryck.
.............
Att tänka för mycket resulterar i galenskap.
bort med denna skit.
...
För ett år sedan eller så så insåg jag att jag hela tiden hade gått runt med föreställningen att jag är en "snäll kille", vilket gjort att jag skapat en otroligt stor mängd pervers ondska i mig som aldrig får förlösning.
Men det jag insåg nu var att jag äveb går hela tiden runt och tror att jag även måste vara smart, vilket gör att jag hela tiden krånglar till saker. Jag är alltså mycket dummare än jag tror! JIPPIE!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Äntligen inser jag detta, så jag slipper gå runt och med förbannelsen över att alla förväntingar att vara snällast och smartast som lagts på mig för att kompensea alla mina fysiska brister!
JIPPIE!!!!!!!!!!!!!!!
..........
En annan sak jag funderade på:
Jag tror jag har någon slags störning.
En slags explicit-vulgo-störning. Jag läste förut om någon mördare, kommer inte ihåg sammanhanget riktigt, men han hade iaf mördat personer och anledningen att han gjort det för att han var så nyfiken på hur de var "inombords". Han hade skurit upp könsorganen osv för att försöka göra det implicita, explicit, dvs han ville hitta "hemligheten" och göra den "synlig". Men han blev väldigt besviken, eftersom när han mördat personen och skurit upp den, så har det bara massa inälvor.
Jag funderar även om det är därför vissa läkare har ett behov av att exprimentera med sina patienter, jag tänker på nazidoktorerna t.ex. Det är en extremt stark nyfikenhet och extrem vilja att göra saker tydliga, att det intima och sköra går förlorat.
Jag undrar om det är denna intensitet som gör att jag inte kan se det intima och vackra i det banala och torftiga. Jag är fascinerad och nyfiken och vill förstora upp allt, jag gillar det vulgära, det överdrivna.
Det eleganta har aldrig tilltalat mig, antagligen för att jag själv aldrig var särskilt elegant. Då ska jag istället hålla på och överdriva i allt jag tar mig an, tänka onödigt mycket, känna onödigt mycket, skriva onödigt mycket, ta i ondöigt mycket, allting blir bara för mycket vilket gör att jag sårar andra och även förstör min kropp när jag trycker den till extremen.
Men samtidgit kan jag vara väldigt försiktig, snäll, lyssnande, stöttande, osv.
I sociala sammanhang så har min maskulintet blivit undertryckt. Min feminitet och min maskulititet är helt i total obalans vilket gör att jag skapar vulgära uttryck.
.............
Att tänka för mycket resulterar i galenskap.
bort med denna skit.
-
Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Du behöver bara ta det piano, rulla med motgångarna, inte ta allting så djävla allvarligt. Du är smart, du är en förträfflig typ på många sätt, känn lite ro. Skulle nån gjort det bättre under samma förutsättningar? Att tänka för mycket ledde dig hit, är du galen? Ja, kanske, men vad gör det?
Själv är jag svag och ynklig, sover cirka 20 av 24 timmar per dygn (de senaste dagarna), avtänd och djävlig, luktar hemskt, vilket också är det enda jag gör för jag känner mig för svag för nåt annat. Skönt att börja klättringen uppåt, skönt att se att det fortfarande finns berg att bestiga.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"
-
magicadehex
Vad menar jag med att dra ett streck och inte ta med mig känslorna ut ur situationen? Att jag tar med min känslor som blir självuppfyllande profetsior?
Jo, jag kan göra en jämförelse. Är du hungrig har du ett behov av att äta. Du får en "signal" om att du är hungrig, detta gör att när du går in i en situation "kommer in i köket" (som ett exempel..) är att du, i situationen börjar leta efter mat. När situationen är avkladad (du ätit något) känner du dig mätt och belåten - här finns inget behov av att ta med känslorna. Är du mätt så är behovet "upplöst".
Det jag gör, är att gå in i situationer och se människor som "mat" för mitt "x" behov (vet som sagt inte riktigt vad behovet är ännu). Jag försöker alltså se mina medmänniskor som "x" saker.
Jag tar ett annat exempel: Någon behöver uppmärksamhet och går in i en situation för att personen vill ha uppmärksamhet av andra, detta tycker kanske de andra personerna är tråkigt/dåligt/etc, eftersom de vill inte bli reducerade till ett medel för någon annans behov.
Men på något sätt är det inte heller såhär enkelt, eftersom det handlar om att lära sig ge och ta.
Den egentliga poängen är att alla har behov. Vi kanske inte erkänner detta bara.
Men det jag menade var, att vissa människor blir inte "mätta" på att suga i sig andra, deras magar är så stora att de aldrig blir mätta. De kanske blir lite mätta för stunden, men sen är det dags igen.
Därför måste man se över sin emotionella matsmältning.
...
En annan sak jag insåg, iom att jag inte nu längre behöve vara bäst. Jag tror att min behov av att vara "smart" etc kanske varit till fördel tidigare i mitt liv. Men problemet är så, att när man är äldre så handlar det inte längre om att vara bäst i klassen. Alla läser inte längre samma sak, och det är omöjligt att lära sig allt om allt, vilket jag efter lång naivitet lyckats inse. Situationen ser ut som sådan att det redan finns massa människor som strävar att vara bäst.
Det som kommer hända är att många människor blir bäst, men bäst på olika saker, vilket kommer resultera i att de sitter i varsitt torn och tittar på varandra, de upplever att de ser ner på varandra, men detta är inte riktigt sant, eftersom alla sitter i varsitt torn.
Det som blir viktigt när samhället ser ut såhär, blir inte längre att vara bäst, detta är en del, och många kommer fortfarande köra på detta, men det skapas ett nytt behov, nämligen människor som kan kommunicera mellan tornen.
Det som blir viktigt då, är inte att vara bäst.
När jag var en av de duktigaste i klassen så upplevde jag aldrig att jag behövde lyssna på andra, inte på det sättet, eftersom man studerade ett ämne i taget och där var det snarare så att man bara förhöll sig till en sak. Det som händer nu är alltså att det inte längre är viktigt att vara smartats, utan att kunna medla och kommunicera mellan människor. Visst "iq" eller "instrumentell rationalitet" är fortfarande viktig, men den kommunikativa rationaliteten blir mycket viktigare.
Människor som vill vara bäst, har alltså ett behov av det. För att vinna inflytande över dem finns två sätt: för det första kan man vara bättre än dem, vilket skapar ett intryck hos dem. eller för det andra, så kan man bekräfta deras position som "bäst" på området, och "vändra det emot dem", alltså, att man vänder det till sin egen fördel, man bekräftar att de är bra och att man behöver deras råd, men samtidgit måste man här vara noga med att betona att man frågar "i specifika ärenden". Det finns nämligen en expert på ett annat ställe också, fast som kan något helt annat.
Det viktiga är alltså inte att man kan en enskild förmåga, eftersom alla andra är redan upptagna med detta. Det viktiga är att man kan bekräfta andras förmågor, och få dem att arbeta tillsammans med en.
Detta blev lite tattigt, är stressad....
Jo, jag kan göra en jämförelse. Är du hungrig har du ett behov av att äta. Du får en "signal" om att du är hungrig, detta gör att när du går in i en situation "kommer in i köket" (som ett exempel..) är att du, i situationen börjar leta efter mat. När situationen är avkladad (du ätit något) känner du dig mätt och belåten - här finns inget behov av att ta med känslorna. Är du mätt så är behovet "upplöst".
Det jag gör, är att gå in i situationer och se människor som "mat" för mitt "x" behov (vet som sagt inte riktigt vad behovet är ännu). Jag försöker alltså se mina medmänniskor som "x" saker.
Jag tar ett annat exempel: Någon behöver uppmärksamhet och går in i en situation för att personen vill ha uppmärksamhet av andra, detta tycker kanske de andra personerna är tråkigt/dåligt/etc, eftersom de vill inte bli reducerade till ett medel för någon annans behov.
Men på något sätt är det inte heller såhär enkelt, eftersom det handlar om att lära sig ge och ta.
Den egentliga poängen är att alla har behov. Vi kanske inte erkänner detta bara.
Men det jag menade var, att vissa människor blir inte "mätta" på att suga i sig andra, deras magar är så stora att de aldrig blir mätta. De kanske blir lite mätta för stunden, men sen är det dags igen.
Därför måste man se över sin emotionella matsmältning.
...
En annan sak jag insåg, iom att jag inte nu längre behöve vara bäst. Jag tror att min behov av att vara "smart" etc kanske varit till fördel tidigare i mitt liv. Men problemet är så, att när man är äldre så handlar det inte längre om att vara bäst i klassen. Alla läser inte längre samma sak, och det är omöjligt att lära sig allt om allt, vilket jag efter lång naivitet lyckats inse. Situationen ser ut som sådan att det redan finns massa människor som strävar att vara bäst.
Det som kommer hända är att många människor blir bäst, men bäst på olika saker, vilket kommer resultera i att de sitter i varsitt torn och tittar på varandra, de upplever att de ser ner på varandra, men detta är inte riktigt sant, eftersom alla sitter i varsitt torn.
Det som blir viktigt när samhället ser ut såhär, blir inte längre att vara bäst, detta är en del, och många kommer fortfarande köra på detta, men det skapas ett nytt behov, nämligen människor som kan kommunicera mellan tornen.
Det som blir viktigt då, är inte att vara bäst.
När jag var en av de duktigaste i klassen så upplevde jag aldrig att jag behövde lyssna på andra, inte på det sättet, eftersom man studerade ett ämne i taget och där var det snarare så att man bara förhöll sig till en sak. Det som händer nu är alltså att det inte längre är viktigt att vara smartats, utan att kunna medla och kommunicera mellan människor. Visst "iq" eller "instrumentell rationalitet" är fortfarande viktig, men den kommunikativa rationaliteten blir mycket viktigare.
Människor som vill vara bäst, har alltså ett behov av det. För att vinna inflytande över dem finns två sätt: för det första kan man vara bättre än dem, vilket skapar ett intryck hos dem. eller för det andra, så kan man bekräfta deras position som "bäst" på området, och "vändra det emot dem", alltså, att man vänder det till sin egen fördel, man bekräftar att de är bra och att man behöver deras råd, men samtidgit måste man här vara noga med att betona att man frågar "i specifika ärenden". Det finns nämligen en expert på ett annat ställe också, fast som kan något helt annat.
Det viktiga är alltså inte att man kan en enskild förmåga, eftersom alla andra är redan upptagna med detta. Det viktiga är att man kan bekräfta andras förmågor, och få dem att arbeta tillsammans med en.
Detta blev lite tattigt, är stressad....
Re: Fast i mina egna cirklar...
PopJimmy skrev:Tidigare har jag känt mig övertygad om saker, och försökt kommunicera dessa saker till andra. Men jag har insett att de flesta, som inte har samma bakgrund/intresse som mig, helt enkelt inte är intresserade. Jag försöker bekräfta det jag vet, andra blir förbannade eftersom det går emot vad de hela tiden försöker bekräfta, det är på något sätt ett obryggbart stup oss emellan, och de har helt enkelt inte energin eller viljan att möta mig, och jag har antaligen inte heller energin eller viljan att möta dem heller, då skulle jag antaligen anpassat mig mer för att tilltala dem. Mitt sätt är helt enkelt inte tilltalande för andra och detta gör mig isolerad, men jag försöker kommunicera med andra för att förstå vad som är felet med mig själv eftersom jag inte kan förstå varför vi inte kan kommunicera. Men på någotsätt så funkar det inte. Jag har så höga krav. Ingen jag möter ger mig någon uppmärksamhet och detta gör mig galen. Jag märker att jag söker mig undan andra människor som försöker ta kontakt med mig, men jag känner att deras försök är så banala, jag klarar inte att möta dem. Jag har ibland verkligen försökt att prata om mig själv, rent ut inför andra, men de blir genast förvirrade eftersom jag börjar prata så invecklat om mitt egna känsloliv, det är som jag har brunt bälte i att prata om mitt känsloliv och möter någon med vitt bälte. Men jag behöver möta en svartbältare.
Du efterfrågar en svartbältare i ämnet ditt eget känsloliv. Jag hävdar mig inte vara någon, men kanske kan jag ge dig något. Och kanske kan jag själv få ut något av det. Så det är upp till dig att bedöma relevansen av det jag ändå väljer att skriva.
Strukturen (heh) i inlägget är inte helt... strukturerad. Jag la energin på innehållet.
PopJimmy skrev:Jag funderar om jag ska börja spela rikigt giftiga relativistiska spel, spel som sårar människor, jag känner på något sätt att jag har så stora sår inom mig och att det jag försöker göra i "mitt förbättrande" är att trycka undan dessa obehagliga känslor inombords.
PopJimmy skrev:Det det jag istället börjar göra är att göra motsatsen, nämligen att skämta på deras bekostnad, alltså motsatsen till att göra någon en "riktig tjänst".
PopJimmy skrev:det är ju nämligen inte jag som gör dem en "tjänst", det handlar "bara om mig själv" (vad det nu skulle innebära..?)
PopJimmy skrev:Likheten tycks alltså ligga i att jag, har ett behov av att interagera med andra människor, och lägga över ett ansvar på dem, antingingen att "vara ärliga mot sig själva" - då jag kör mitt "moraliska race", eller "inte ta sig själva på så stort allvar" när jag kör mitt "skämtsamma race". Det är alltså - i båda fallen - ett "beläggande av ansvar" på "andra människor".
Jag tror inte att du behöver interagera med andra människor by default, även om det kan vara befriande i sig. Jag tror snarare att det åter igen handlar om den egna uppfattningen om omgivningen. Jag skulle säga att du behöver interagera med någon/något som du själv känner en relevans inför. Här spelar ens egna uppfattning en stor roll. Vad jag själv förväntar mig är relevant att interagera med. Djur kan vara förträffliga vänner. Plantor kan man fästa stor vikt vid. Ett halsband, det enda som mormor lämnade efter sig, kan vara ovärdeligt, och dessutom ha förmågan att införliva lugn och tillförsikt. Just eftersom att min uppfattning tillåter någonting att ha ett värde, en betydelse. Just eftersom att jag själv(?) tillskriver någonting en relevans.
Men jo, det krävs en spegelbild för att man ska kunna se sig själv, för att man ska kunna ändra sig själv. Var man sen projicerar spegelbilden..
PopJimmy skrev:Men frågan är nu, är det så att jag kanske lurar mig själv - just nu - när jag skriver detta? Kanske är det så att mitt korståg är det "rätta" att göra? Hur får jag isf reda på det? Jag har ju nämligen dragit ut på detta korståg utifrån vad mina egna känslor säger, och om jag inte längre kan lita på mina egna känslor, eftersom, jag uppenbarligen sårar andra, vad ska jag då ta som utgångspunkt i mitt egna agerande?
Jag skulle säga att en stor del av våra egna känslor är just ett resultat av upprepning och därefter minne. Gör en sak många gånger och det blir lättare att göra, du blir bättre på det. Det blir en vana. Tänk en tanke många gånger, och dito. Det du fäster din uppmärksamhet vid, samma sak.
Våra egna känslor är inte alltid relevanta. De är också till viss del betingade reflexer. Du nämner också din uppfostran som betydande. Uppfostran är det som jag tror att kristendomen egentligen menar med arvssynd. Alla (eller åtminstone 99,999%) har den, just eftersom att föräldrarna hade den. Åter igen, vem vi identifieras som i vuxen ålder har en hel del att göra med vilken uppfostran vi har fått. Kort, vilka miljöer, vilka förhållningssätt vi upplevt genom livet. Detta skapar till stor del vår identitet. Vårt minne, vår struktur. Vår vana. Någon sa att vi är vad vi gör.
PopJimmy skrev:Men samtidigt så upplever jag att mitt "moraliska race", ur en synvinkel, upplevdes av att motivera av en känsla av "genuint ansvar", och att detta "genuina ansvar" fortfarande finns kvar - eftersom det är detta "genuina ansvar" som får mig att skriva detta.
Genuint ansvar, tja, varför inte? Ont och gott är relativt. Ta glass som exempel. Det som jag tycker är gott behöver inte vara det som någon annan gillar. Ta mord som exempel. Någon som faktiskt är en mördare kan tycka att denne är det av en god anledning. Likaväl som någon annan kan kalla handlingen, tycket, själva förhållningssättet, ont.
En grej som jag kom att tänka på idag var att jag inte har kunnat benämna mitt förhållningssätt till allt, mina tankar om hur allting hänger samman osv. Som påminner en hel del om detta det du skriver om i den här posten. Det jag insåg var att detta förhållningssätt, att vilja förklara allt, både för mig själv och kanske för andra, är just religion. Trossystem. En bistickare, på tal om korståg, som du nämnde någonstans.
Zen går, enligt min uppfattning, ut på att 'rädda alla andra'. Och därigenom mig själv. Av anledningen till att jag förhåller mig till omvärlden genom det jag känner - mig själv. Dvs allting kan kallas vara projektion. Det som jag gissar att grunden i zen är, är just att inse var projektionerna tar sin början någonstans. Du kallar det att släppa ditt eget spel, att stå utan det. Och du funderar om du istället ska pendla över åt andra sidan det hela, att inför verkligheten och andra med större säkerhet uppfattas som negativt, genom ironiserande över andras tillkortakommanden.
Här är det intressant med det du tar upp om minne och upprepning. I alla fall om du håller med om det jag själv skrev tidigare, och om du dessutom är intresserad av det som jag kallar zen. Som jag vete fan varför någon skulle vara intresserad av det egentligen. Anledningen till att jag själv arbetar ditåt är att det är den enda vägen jag på allvar känner mig ha kvar att utforska. Det är alltså det sista hoppet om utväg för mig. I alla fall, tillbaks till ämnet. Om allting är upprepning, vilket blir till minne, vilket manifesteras i projektioner och förväntningar - vilket manifesteras av allting du riktar din uppfattning mot - så tycker jag att relevansen av att pendla över till det motsatta beteendet, som dessutom antagligen uppfattas som negativt av de flesta i omvärlden, vilket till syvende och sist inte hjälper dig alls i ditt sökande, just därför inte är relevant. Det är bara ett onödigt beteende, som du kanske skulle anta, just pga det du själv säger om att om ett beteende måste förändras snabbt, så måste det det. Dvs, det blir inte helt naturligt, dvs det blir inte helt som det skulle kunna sägas borde vara. Kort, det blir en nödlösning.
Det du kallar upprepning, minne och struktur, är ungefärligt det som jag kallar manifestationer. Jag tror att det går att välja vad vi vill upprepa, manifestera. Vi har någorlunda kontroll över här och nu. Dvs vi kan mer eller mindre välja vår egen framtid. Jag tror att en lösning till problemet om dina korståg kan vara just din egen upplevelse av att du inte behöver göra dem. Eller vafan, nu klär jag orden onödigt mycket. Det jag nyss nämnt är mitt eget perspektiv, mitt eget hopp. Jag vill inte behöva kämpa på det sätt jag gjort under mitt liv, det leder bara till blod, svett och tårar. Jag känner mig relativt mätt på den delen av kampen. I alla fall. Jag använder tekniker, av mig själv definierade manifestationer, handlingar eller tankar, riktning av min egen fokus, för att få mig själv att minnas just detta. Jag försöker forma mig själv genom aktivt val av vad jag väljer att upprepa. Här blir det svårt att förklara exakt...
Omvärlden, alla människor i min omgivning, har ingen som helst anledning (som jag ser det) att vilja bli sämre på något. Dvs de vore, om de visste om det, intresserade av det som jag kan lära dem inom området effektivitet, vilket är mitt perspektiv av allt det här jag skriver om. Jag är fortfarande en perfektionist i många avseenden. Du skrev om sådana som mig i din andra post i tråden tror jag det var. I alla fall. Personerna runt om mig är intresserade av att bli bättre på det de själva väljer att bli bättre på. Alltså är min kunskap inom detta område värdefullt för dem. Alltså har de ingen som helst rationell anledning till att motsätta sig det jag säger - förutsatt att de förstår det jag säger till dem. Min slutsats är att det egentligen inte handlar om mig. Och därför inte heller om dem. Ingen av oss är den som gör fel. Det är istället just det faktum att vi pratar olika språk. Jag säger manifestation och menar indirekt skitmånga andra saker som är intimt fördundet med detta ord. Det förstår de inte. Och nu på senare tid börjar jag själv förstå att de inte förstår. Men, faktumet kvarstår, det ligger i båda våra intressen - mitt och min omvärlds - att bli förstådda av varandra.
Så jag försöker förändra mig själv, genom aktivt val av mina manifestationer. Jag vill bli någon som förstår personerna runt om mig, så att jag faktiskt kan föra fram ett budskap till dem. Utan att behöva slåss för min sak. Snarare motsatsen. Om det här väl går, så kommer folk att börja dras till mig. Bara eftersom att jag ändrade mina vanor, mitt förhållningssätt. Jag började skaka hand med dem, istället för att spotta mot deras håll. Typ. Och enligt deras egen uppfattning.
Men, inte sagt att detta är rätt väg. Bara det som jag för ögonblicket tror. Dessutom har jag aldrig förklarat hela systemet för någon. Dessutom utvecklas det nästan dagligen. Om du har brunt bälte i att prata om dina känslor så har jag något liknande om mina.
Och förresten, jag tror inte att våra känslor är dåliga för oss. Däremot så tror jag att vi bör vara medvetna om dem. Precis som allting annat runt om oss. Problemet är att det finns skit i systemet. En stor del av det hela är att rensa bort det. Vilket också är ett moment i mina val av manifestationer.
Jag gillar ordet manifestationer eftersom att det enligt min uppfattning tillåter frihet, det kan vara nästan vad som helst. En handling, ett fenomen. Mina tankar och fantasier. Riktningen av min uppmärksamhet. Den sistnämnda är nog intressantast.
PopJimmy skrev:Just nu känner jag mig inte riktigt deprimerad. Jag känner mest att hela tillvaron känns så "banal". Jag känner att jag utan problem skulle kunna lära mig alltig jag någonsin kommer kunna behöva veta, men jag kanske lurar mig själv.
Känner igen känslan.
PopJimmy skrev:Jag kan inte hålla på och ursäkta mig såhär hela livet. Det är något som måste komma till. En drivkraft. En genuin känsla för en gångs skull. Jag fattar inte hur jag ska få fram genuina känslor, det känns som människor gång på gång attackerar mina känslor och säger att mitt omdömme är fel, och då börjar hela cirkusen igen.
En vän frågade mig vad man bottnade självrespekt i. Hur man kunde ha någon. Jag gissar att det har att göra med erkännandet och tillåtandet av sig själv som den man är. Att acceptera min plats på vägen just nu. Och arbeta vidare därifrån. Att acceptera det man känner. Att inse det jag upplever. Inte att agera ut det, men att kunna släppa lös det om jag skulle välja att göra det. Och, att välja från situation till situation. Respektera sina egna känslor, sin egen uppenbarelse. Sig själv. Att tillåta mig kunna ha impact på världen, enbart grundat på min egen vilja och mitt eget val att göra det. Disclaimer här, grundat på eget val att göra det. Dvs inte välja reaktivt, inte välja pga en omgivning som lägger upp en kontext för ett visst val.
PopJimmy skrev:Jag märker att när jag är själv, så tendera jag att fastna i mina egna cirklar. Jag upprepar samma saker hela tiden. Jag dushar t.ex. ibland 5 ibland 10 gånger om dagen. Jag glömmer bort att äta, ibland äter jag en gång om dagen. Jag har grava beteendeproblem, det är helt enkelt felinlärt, jag behöver komma till någon institution och träna mig hantera min vardag. Eller, ibland funkar det, men ibland inte. Man förväntas i min ålder att klara av dessa saker, men det är bara för att det antas att man fått en ordenlig uppväxt.
Att bryta sina egna vanor är en svår jävel. Det är sig själv man börjar brottas med. Utan att vara helt medveten om det. Det är att ändra en vana. Det kräver en ansträngning i nuet. Många upprepade ansträngningar i nuet. Anledningen? Jag ser det som att jag tränar upp en muskel. Eller en färdighet. Säg matematik. Eller att spela piano. Det jag vill bli bra på, oavsett om det är mig själv eller något annan, så behöver jag upprepa fokus om detta, om och om igen. Ju mer jag gör det, desto tyngre kommer jag uppleva det i stunden. Det svåra med att lära sig något nytt, ändra en vana, är att det i nuet kräver ansträngningar eftersom att kroppen, medvetandet är van vid att göra på ett helt annat sätt. Ens egna rytm bryts gång på gång. Vilket är skitjobbigt, oerhört frustrerande. Men, ju mer jag faktiskt manifesterar det, desto bättre effekt har det och kommer det ha på utgången. Dvs det går snabbare.
PopJimmy skrev:Jag känner verkligen att det finns en koppling mellan minne och upprepning och detta är något jag skrivit om förut. Alltså, jag menar alltså att detta är en form av "metafysisk lag". Att minne och upprepning är väldigt väldigt nära, det är inte så att jag vill våga påstå att de är "samma sak", men väldigt nära.
Det ligger mycket i det du säger om upprepning, minne och strukturer, och det som relaterar till dem. Någon sa att upprepning är alla lärdomars moder.
PopJimmy skrev:Det jag menar att vi gör när vi studerar "naturen", är att vi studerar det "kosmiska minnet", vi studerar alltså det förflutna. "Strukturen"/"minnet" är alltså något som "lagts" och som hela tiden "upprätthåller" eller "upprepar" allt som händer. Allt jag gör i min vardag, är till större delen en upprepning av vad jag gjort de senaste dagarna i mitt liv. Det är alltså samma schema som hela tiden upprepar sig. Men samtidigt finns det alltså en kreativ/förändrande/progressiv kompontent i min vardag - problemet är bara, att jag aldrig riktigt lyckas "tygla" denna kreativitet. Jag hålls ner av mina minnen som hela tiden försöker sätta mig på "spåret".
Men samtigit så tror jag att det är sunt att tappa spåret heller, då kan nya farliga saker uppstå.
Mutation är inte alltid positiva förändringar.
PopJimmy skrev:Men jag måste på något sätt våga ta ett kliv vidare, men min energi "låses fast" i att jag upprepar samma spår hela tiden. Jag vill alltså lägga om spåren, men detta kräver en slags viljestyrka, som jag känner att jag inte riktigt har.
Som sagt, detta är den svåra biten. Det är kamp, men icke-kamp. Det gäller den riktiga kontrollen över en själv, ens eget sinne. Och delvis till ens egna känslor och tankar. Vår hjärna är konstruerad enligt effektivitet. Efter att vi blivit duktiga på att gå, så kan vi göra andra saker samtidigt som att vi går. Gången har blivit en vana. Alltså, kroppen och hela vårt sinne har blivit effektiv och bra på att hantera fenomenet gång. Dvs, vi kan koppla bort den medvetna delen av oss, vår uppmärksamhet, till andra saker. Vår kapacitet till att göra just detta är det som 'höjer' oss över resten av världen. Vi kan se på oss själva och välja vad vi vill göra. Ibland.
Själv upplever jag att just tystnad är öronbedövande. När jag är hemma och inte har någon anledning att göra någonting alls, så gör jag pretty much it. När jag är i en miljö med många störande moment, så uppfattar jag att jag behöver koncentrera mig om jag ska lyckas göra något som är krävande. Två varianter av samma problem. Ungefär som att jämföra gång med språngmarsch.
-
magicadehex
Popjimmy; det var intressanta iaktagelser.
Det som slår mig när jag läser dina inlägg är alltid tre saker:
1. Hur snar du är till bitterhet; att fjärma dig från världen och från andra människor, att du särställer dig från din omvärld på olika sätt och därifrån ofta gör värdeomdömen om att din omvärld är sjuk, banal, dum, oinsatt, ond eller liknande, varpå du upphöjer dig själv genom ditt utanförskap.
(Men jag vill vara snabb att nämna att det ovanstående är något som i första hand kännetecknar MIG, så det kan mycket väl vara så att jag bara projicerar mina tillkortakommanden på dig.)
2. Hur mycket du brottas med dig själv. Du ställer alltid upp väldigt höga målsättningar, och du tycks nästan alltid placera ut dina riktmärken på så vis att du kommer behöva tvingas kämpa dig igenom den allra tuffaste terrängen ur ditt inre för att nå fram.
3. Det tycks mig som att det är väldigt sällan som du sätter upp pragmatiska mål för ditt utbyte och din kommunikation med din omvärld. Jag påstår inte att du skulle vara ointresserad av relationer med andra människor, men jag tycker ofta att du utgår från vad för resultat du skulle vilja att ditt utbyte med omvärlden gav, och sällan det rent praktiska "hur tar jag mig bäst dit?" I vad du just skrivit så omprövar du exempelvis vilka mål du vill att dina relationer skall ha - och liknande saker vill jag minnas att jag sett från dig åtskilliga gånger tidigare - men det är mer sällan som jag ser dig ompröva medlen. Alltså; genom att exempelvis utgå från punkten där du står och säga "vad kan vi åstadkomma härifrån?" och sedan dels låta målen uppenbara sig så småningom, men också fokusera på hur dina medel fungerade. Så när du eventuellt körde fast i någon relation med andra människor, så behövde du inte ändra hela din strategi för utbytet med andra människor, utan bara kunna åtgärda enklare saker. Såsom "aha, där var jag lite för snabb med att mästra - jag ska försöka vänta med sånt innan personen investerat mer förtroende i mig framöver och se om det fungerar bättre" eller whatever.
---
Jag känner igen mig i mycket av det du skriver - såsom oförmågan att hantera vardagssysslor som en vanlig människa - även om jag vill vara snabb att medge att du har haft det mycket värre än jag.
Så jag är inte heller något svartbälte - men kanske kan jag duga som sparringpartner? Eller åtminstone som en hög tegelstenar att karatechoppa igenom?
Jag tror att både du och jag skulle kunna vinna mycket på att låta bli att bekräfta oss själva genom att ställa upp så höga anspråk som vi gör, och istället ställa upp enklare mål som vi skulle kunna nå utan att behöva krångla så mycket med oss själva. Själv går jag just nu igenom en process där jag bara försöker acceptera att jag tillhör andrahandssorteringen av människor, men istället se rent pragmatiskt på vad jag skulle kunna göra för att må bättre. Det är väldigt svårt att acceptera att man inte är särskilt speciell, att man inte är ämnad för något stort, att man inte anförskaffat sig någon särskild talang genom ens lidande. Man är bara trasig, men man kanske ändå kan göra något åt eländet? En fördel med mig är att jag egentligen har väldigt låga anspråk på njutning och glädje: När jag tänker igenom vilket sorts liv jag skulle kunna finna trevligt, så är mina krav faktiskt oerhört låga. Sådant som andra skulle fnysa åt, men jag bryr mig faktiskt inte.
Så utifrån det borde jag tänka "hur kan jag egentligen, med realistiska och pragmatiska anspråk, ta mig framåt i den riktningen? Och utan att behöva brottas så djävla mycket med mig själv på vägen?" Det är min målsättning för stunden, och i min enfald tror jag att den skulle kunna vara användbar även för dig.
---
Å andra sidan; nu när jag tänker efter så betvivlar jag hela det här inlägget. Ty vad som är mitt problem är ett enormt, ointagligt berg av självförakt - och det är inte en sida som jag noterat i någon större mån hos dig. Själv måste jag hela tiden försöka demonstrera min duglighet för mig själv, och är livrädd för att fråga någon annan människa "tycker du egentligen att jag är något att ha? Är jag värd att investera känslor i, tycker du?" (nå, jag menar inte att jag faktiskt skulle ställa de frågorna till andra människor, men det var ett försök att illustrera en poäng. Jag är väldigt rädd för att ingå i något annat än de allra flyktigaste av relationer med andra människor, eftersom jag föraktar mig själv så djupt och är rädd för att någon jag bryr mig om skulle börja inse hur ynklig/odräglig jag är och känna sig lurad.)
Jag skriver det för att du lättare skall förstå från vilken plattform jag kommer från.
(Som tur är så känner jag inte (åtminstone inte längre) att jag skulle behöva någon meningsfull relation för att kunna bli nöjd med mitt liv. Om det kommer så skulle det givetvis vara en trevlig och oändligt högt uppskattad bonus - men det är inget jag förväntar mig.)
Det som slår mig när jag läser dina inlägg är alltid tre saker:
1. Hur snar du är till bitterhet; att fjärma dig från världen och från andra människor, att du särställer dig från din omvärld på olika sätt och därifrån ofta gör värdeomdömen om att din omvärld är sjuk, banal, dum, oinsatt, ond eller liknande, varpå du upphöjer dig själv genom ditt utanförskap.
(Men jag vill vara snabb att nämna att det ovanstående är något som i första hand kännetecknar MIG, så det kan mycket väl vara så att jag bara projicerar mina tillkortakommanden på dig.)
2. Hur mycket du brottas med dig själv. Du ställer alltid upp väldigt höga målsättningar, och du tycks nästan alltid placera ut dina riktmärken på så vis att du kommer behöva tvingas kämpa dig igenom den allra tuffaste terrängen ur ditt inre för att nå fram.
3. Det tycks mig som att det är väldigt sällan som du sätter upp pragmatiska mål för ditt utbyte och din kommunikation med din omvärld. Jag påstår inte att du skulle vara ointresserad av relationer med andra människor, men jag tycker ofta att du utgår från vad för resultat du skulle vilja att ditt utbyte med omvärlden gav, och sällan det rent praktiska "hur tar jag mig bäst dit?" I vad du just skrivit så omprövar du exempelvis vilka mål du vill att dina relationer skall ha - och liknande saker vill jag minnas att jag sett från dig åtskilliga gånger tidigare - men det är mer sällan som jag ser dig ompröva medlen. Alltså; genom att exempelvis utgå från punkten där du står och säga "vad kan vi åstadkomma härifrån?" och sedan dels låta målen uppenbara sig så småningom, men också fokusera på hur dina medel fungerade. Så när du eventuellt körde fast i någon relation med andra människor, så behövde du inte ändra hela din strategi för utbytet med andra människor, utan bara kunna åtgärda enklare saker. Såsom "aha, där var jag lite för snabb med att mästra - jag ska försöka vänta med sånt innan personen investerat mer förtroende i mig framöver och se om det fungerar bättre" eller whatever.
---
Jag känner igen mig i mycket av det du skriver - såsom oförmågan att hantera vardagssysslor som en vanlig människa - även om jag vill vara snabb att medge att du har haft det mycket värre än jag.
Så jag är inte heller något svartbälte - men kanske kan jag duga som sparringpartner? Eller åtminstone som en hög tegelstenar att karatechoppa igenom?
Jag tror att både du och jag skulle kunna vinna mycket på att låta bli att bekräfta oss själva genom att ställa upp så höga anspråk som vi gör, och istället ställa upp enklare mål som vi skulle kunna nå utan att behöva krångla så mycket med oss själva. Själv går jag just nu igenom en process där jag bara försöker acceptera att jag tillhör andrahandssorteringen av människor, men istället se rent pragmatiskt på vad jag skulle kunna göra för att må bättre. Det är väldigt svårt att acceptera att man inte är särskilt speciell, att man inte är ämnad för något stort, att man inte anförskaffat sig någon särskild talang genom ens lidande. Man är bara trasig, men man kanske ändå kan göra något åt eländet? En fördel med mig är att jag egentligen har väldigt låga anspråk på njutning och glädje: När jag tänker igenom vilket sorts liv jag skulle kunna finna trevligt, så är mina krav faktiskt oerhört låga. Sådant som andra skulle fnysa åt, men jag bryr mig faktiskt inte.
Så utifrån det borde jag tänka "hur kan jag egentligen, med realistiska och pragmatiska anspråk, ta mig framåt i den riktningen? Och utan att behöva brottas så djävla mycket med mig själv på vägen?" Det är min målsättning för stunden, och i min enfald tror jag att den skulle kunna vara användbar även för dig.
---
Å andra sidan; nu när jag tänker efter så betvivlar jag hela det här inlägget. Ty vad som är mitt problem är ett enormt, ointagligt berg av självförakt - och det är inte en sida som jag noterat i någon större mån hos dig. Själv måste jag hela tiden försöka demonstrera min duglighet för mig själv, och är livrädd för att fråga någon annan människa "tycker du egentligen att jag är något att ha? Är jag värd att investera känslor i, tycker du?" (nå, jag menar inte att jag faktiskt skulle ställa de frågorna till andra människor, men det var ett försök att illustrera en poäng. Jag är väldigt rädd för att ingå i något annat än de allra flyktigaste av relationer med andra människor, eftersom jag föraktar mig själv så djupt och är rädd för att någon jag bryr mig om skulle börja inse hur ynklig/odräglig jag är och känna sig lurad.)
Jag skriver det för att du lättare skall förstå från vilken plattform jag kommer från.
(Som tur är så känner jag inte (åtminstone inte längre) att jag skulle behöva någon meningsfull relation för att kunna bli nöjd med mitt liv. Om det kommer så skulle det givetvis vara en trevlig och oändligt högt uppskattad bonus - men det är inget jag förväntar mig.)
-
Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Allmän kommentar som summerar mitt eget perspektiv på det hela (vi kan kalla den för "klacksparken"):
Genomskådat mig? - Känn dig blåst!
Förstår inte er uppgivenhet, ni är varken mer eller mindre än andra, samma skrot och korn, se bortom statussymbolerna liksom. Fast jag är och förblir det största rötägget, att jag sen ändå (detta till trots) får hålla människor stången för att de inte skall infiltrera och ta över mitt liv tycks mig smått förunderligt. Det är lite av idén med att hänga här, för min del, här hade jag hoppats slippa människor, men ack så man bedrar sig!
Bitterhet är inte bra för nån, ingen tjänar på det, och skall sanningen fram så är Jimmy lustigare på detta viset än om han fått den där uppväxten han så önskat sig men som bara hade gjort honom blek och tråkig i mina ögon. Risings självförakt och snack om "andrahandssortering" går mig helt förbi, vad yrar du om då?
Kröjmare, hela högen! Och det är sagt i all välmening, det ska väl ändå få ta lite ont att leva? Annars ser jag inte vitsen med det hela.
Genomskådat mig? - Känn dig blåst!
Förstår inte er uppgivenhet, ni är varken mer eller mindre än andra, samma skrot och korn, se bortom statussymbolerna liksom. Fast jag är och förblir det största rötägget, att jag sen ändå (detta till trots) får hålla människor stången för att de inte skall infiltrera och ta över mitt liv tycks mig smått förunderligt. Det är lite av idén med att hänga här, för min del, här hade jag hoppats slippa människor, men ack så man bedrar sig!
Bitterhet är inte bra för nån, ingen tjänar på det, och skall sanningen fram så är Jimmy lustigare på detta viset än om han fått den där uppväxten han så önskat sig men som bara hade gjort honom blek och tråkig i mina ögon. Risings självförakt och snack om "andrahandssortering" går mig helt förbi, vad yrar du om då?
Kröjmare, hela högen! Och det är sagt i all välmening, det ska väl ändå få ta lite ont att leva? Annars ser jag inte vitsen med det hela.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"
Risings självförakt och snack om "andrahandssortering" går mig helt förbi, vad yrar du om då?
Well, i ytliga relationer kan jag vara den odrägligt självbelåtna slyngeln ni alla känner och älskar - men det finns en väldigt, väldigt osäker liten rädd pojke under det där skalet som jag inte låter någon komma inpå skinnet, och den lilla pojken fullkomligen vältrar sig i förakt inför sin egen oduglighet och ynklighet.
Men allt som allt så är jag ändå en rätt avslappnad och balanserad jeppe, så ni behöver inte ringa männen i de vita rockarna eller något sånt.
Återgå till "Tankar och känslor"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 32 och 0 gäster