Glömda sorger

[Morningstar]

---

[Avantgardet]

Stilistiskt tips: sök inte ordens effekt utan deras mening. Då skulle jag på allvar tycka att du skrev bra, nu upplever jag dig som mest sökandes en form för dina uttryck. Annars uppmuntrar jag dig helt och fullt, du är på rätt spår. "Less is more" många gånger dock, inte bara en tom klyscha. Kan du skriva samma "sak" som haiku? Eller nåt annat mer begränsat format?

Annars föreslår jag att du lägger dig ned med en kopp té och Majakovski som läsning, och skanderar högt för dig själv. Själv har jag också en soft spot för Shakespeare, men det får bli våran lilla hemlis.

[Morningstar]

----

[Avantgardet]

Jo, och det märks, det var det jag syftade med "på rätt spår" - du kan uppenbarligen redan förmedla "känsla" i ord. Men enkelhet är faktiskt inget negativt. Jag blir många gånger besviken på poesi just för att den är för poetisk. Samma sak när teater slår över och blir teatralisk. Det är förstås en lite orättvis bedömning när jag inte ägnat din text härovan tillräcklig tid för analys, och kanske dömer jag med fördomar, men som sagt så hyser jag en liten ovilja mot "poetisk" poesi, tomma gester som inte syftar till något konkret utan till en känsla i dess allmänhet. Det finns inga allmänna känslor, och därför kan det aldrig bli annat än tomma gester om man söker gå den vägen. Berätta om något äkta som ligger dig nära om hjärtat, något som hänt just dig och ingen annan (ge kött till orden), och låt dig samtidigt (som ovan) fångas av ordens magi så kan du skriva riktiga mästerverk är jag rädd (med lite tid förstås:)).

/Avantgardet i egenskap av smakdomare

[Angelina]

Lyssna inte på Avantgardet, fortsätt skriva från ditt hjärta.  Det var olidligt vackert.

[Morningstar]

----

[Morningstar]

---

[Avantgardet]

Jo, alltså det är mycket möjligt att jag varit orättvis i min kritik, och jag gör mig ju också skyldig till att veta dina intentioner och utifrån den horisonten ge dig s.k. "tips", men i själva verket talar jag endast om vad jag som kritiker tycker om att läsa. Det jag säger är att om du som "poet" avser vända dig till en publik som innefattar mig som läsare, och min begränsade förmåga att begripa poesi, så gör du bättre i att förenkla lite mer. Det var därför jag tänkte som lite av en övning att försöka uttrycka samma sak i t.ex. haiku.

I en sån situation där jag menar att poesin hör hemma - vardagen, den alldagliga sociala arenan - så skulle du inte fått tala till punkt med detta stycke om vi satt och konverserade i diktspråk. Alltså i talad form. Men det är lite av min mission vad gäller "konsten", att dekonstruera inte bara begreppet utan hela företeelsen. Konst = Liv  Därför menar jag att det poetiska språket förvisso har sina förtjänster men skall inte sökas för sin egen skull då detta endast betyder denna uppdelning i poesi och icke-poesi, när de i egentlig bemärkelse är ett och samma. Det är egentligen inte mer än ett stenkast mellan Donnes metafysiska poesi och Newtons bild av ett mekaniskt universum.

Angelina anser tydligen att all kritik är negativ, emedan jag själv (och förhoppningsvis också du, sailaways) ser den för vad den är - en möjlighet till utveckling. Träffar kritiken inget så tar man ju inte åt sig, och ibland kan den träffa oväsentligheter som man själv avsett skall vara på ett visst sätt och då visar kritiken endast upp sin oförmåga att förstå, men ibland så är den också just en hjälp som öppnar upp nya vyer.

Om du kollar in Wordsworth så ser du fort att vad han sökt göra är att använda ett så vardagsnära språk som möjligt, men ändå så lyckas han med otroliga lyriska effekter (och då drar han många gånger mer åt prosan än en bunden meter också). Gränstrakterna är vad jag anser mest intressant (exempelvis Kerouacs prosa).

Det finns också nåt slags ingrodd föreställning om att poesin måste behandla "upphöjda" ämnen - som kärlek -, men där vände ju Baudelaire snyggt på steken (ja redan Shakespeare i sina sonetter om man ska vara ärlig, t.ex. den här ofta citerade: "min älskling är alls ingen ros..."). Men Majakovskij skall du absolut läsa om du inte gjort det, finns en pocket som heter "Jag" för cirka trettio spänn på Bokus - ett måste! Förresten har den här levnadsteckningen av honom på svenska som kom ut ifjol om jag inte missminner mig, nu kommit också i pocket ("Med livet som insats" vill jag minnas att den heter), kan vara ett tips också det, mer som kuriosa dock.

Annars måste jag erkänna att du har en fin, "naturlig", känsla för hur man bygger upp poetiska effekter med hjälp av strofernas olika längd. Själv gillar jag dock att markera rytmer med olika typer av rim och alitterationer m.m. Men det är för att min huvudsyssla alltid varit musiken, kan jag tänka. Varsågod att måla vår vardag alltså... och helst på det sätt som JAG vill se den målad.

[Angelina]

Nej, bara den hämmande. Men du kanske menar att den fungerar som munkarnas piskrapp?

[Avantgardet]

Nej, bara den hämmande.

Det är - och jag kan tyvärr inte säga det annorlunda - den sämsta kritik av kritiken som jag stött på. Har du inga kriterier alls för din kritik av kritiken annat än ditt tycke och din smak? Det visar i såna fall på en oerhört snäv, tråkig, och platt vrångbild av vad kritik är.

Men du kanske menar att den fungerar som munkarnas piskrapp?

Nej, det finns en väsentlig skillnad. Ett verk är inte en person, det är en persons transcendens enkapsulerad i ett "objekt". Det du syftar till, och som jag upprörde mig över, var en incident där man ur text drog långtgående slutsatser om en person (och dess karaktär i övrigt), inte det som personen i text sökte förmedla. Därefter ett försök att ändra på personen, inte på den form i vilken det sökte förmedla något. Kort sagt: humor har vi antagligen allihop, emedan den kan skifta från person till person. Förstår jag inte någons skämt så betyder det inte att det är ett fel på personen, och den bästa kritiken jag kan ge denne - givet att dess syfte är att även jag skall kunna skratta åt humorn - är att förklara vad som kan göras "bättre" (en relativ parameter som syftar till en ökande grad av förståelse hos mig). Kan du inte se denna skillnad?

Men då finns det ju också konstnärer som inbillar sig vara "originella" (utan citationstecknen), och "egna" (också det utan citationstecknen), och därför libidinöst laddar "sin" konst och har svårt att skilja den från sin person, och sådana är självfallet benägna att tolka all kritik som "hämmande". Dock kan jag själv ibland sträva efter att vara lite kryptiskt fyndig - i James Joyce anda -, och inte syfta till en allmänt öppen konst, men det är en annan femma, och i ett sånt scenario så är ju kritik som syftar till att jag i egenskap av konstnär skall vara mindre kryptisk helt och hållet poänglös då den helt missar min intention. Att överhuvudtaget göra antagandet att vi vet den andres intention är inte kritikerns roll, men det kan ingå i rollen som medmänniska eller medkonspiratör (beroende på vad vi har för intentioner så klart).

[Angelina]

Om du ska kritisera min kritik på kritiken så tycker jag att du först ska betrakta din egen vrångbild av vad du förväntar dig höra istället för att ge dig på min dadaistiska pärla.

Är konsten ett objekt eller bara en förlängning av subjektet? Och upphör skapandeprocessen, som en form av varande, när man kan urskönja ett skapat "objekt"?

I övrigt anser jag att för mycket utbildning leder till för lite inbillning.

[Avantgardet]

Dadaismen, som jag förstår den, skulle inte uttryckt sig på ett sådant sätt, varken på sin egen tid eller i nyare skepnader. Obeaktat det så ser jag heller inte vad i ditt utlåtande som skulle vara att betrakta som en "pärla", vill du förklara? Jag kritiserade blott och bart vad som stod i den text du nedpräntat, och något annat skulle jag omöjligen kunna kritisera på rationell grund.

Konsten är objekt när den presenteras som objekt. Jag skulle säga att den upphör i det ögonblick man gör en produkt av den, och därefter prostituerar den. Vi umgås ingalunda med människor när vi lyssnar på skivor, utan med produkter. Detta är ju lite av varför dadaismen och senare sitationismen gick sitt eget grymma öde till mötes - dekonstruktionen av konstnären som sådan. Skall du kalla dig dadaist i dag får du alltså slopa alla anspråk på att vara konstnär.

Inte heller ser jag någon motsättning mellan utbildning och inbillning, tvärtom kan jag se dem som ömsesidigt berikande. Men då måste vi nyansera utbildningsbegreppet också. Utbildar oss gör vi nämligen kontinuerligt. Livet är en fortlöpande lärandeprocess, det finns ingen icke-utbildning. Det är istället frågan om innehållet i utbildningen. Högre bildning vidgar de möjliga vägar som man kan ta - och i vilka man kan låta sin inbillning verka -, emedan en resignation inför den ensida utbildning som "massan" får ta del av tenderar att låsa vyerna. Fast du kanske också här vill tydliggöra vad det är du vill ha sagt? En så slarvig användning av begreppen som du gör dig skyldig till visar inte mig någon sanning ens på något plan. Min raljanta ton är dock ett konststycke i sig.

[Angelina]

Men se, jag har redan revolutionerat dadaismen, på en helt irrationell grund, såklart. Och jag önskar att konstnärsskapet, eller den kompulsivt kreativa förbannelsen, vore något så enkelt som ett anspråk.  Jag kallar mig dock inte  för dadaist utan det var endast ett kreativt anspråk på just den pärlan.

Vad jag vill ha sagt? Tänk att ett sådant slarvigt litet rim kan få dig att raljera så. Ja, och att du har fel. Men jag är ju torsk på "objektet."

[Avantgardet]

Givetvis, och det har du rätt i, skall det finnas ett visst mått av irrationalitet i dadaism, men det innebär väl inte att man genom att i efterhand kalla alla sina irrationella utlåtanden för dadaistiska skulle ha skapat dadaistisk konst? Det låter mer som en postmodernistisk citationsteknik, där konststycket i sådana fall skulle vara ditt eget reviderade förhållande till din egen utsaga. Vad var det som var att betrakta som "pärla" i din utsaga, menar du?

Det skulle också vara kul om du kunde argumentera för dina påståenden, men kanske ingår det i ditt konstnärskap att bara - helt grundlöst - tycka till om saker? I min mening så är det i sådana fall helt och hållet värdelös "konst", och jag anser att du gör mycket bättre i att uttrycka dig i musik - då det är en konstform som jag bättre förstår, och som du gör dig bättre förstådd i (i förhållande till min person alltså).

Konstobjektet skulle jag nog betrakta som föråldrad, men då är jag ju avantgardist också.

[Angelina]

Enligt mig så fanns ju inte objektet annat än som subjektets projektion, eller förlängning och är, fortfarande enligt mig, en aldrig avslutat skapandeprocess, eftersom varje gång den återkommer i tanken så fortsätter skapandet oavsett om det är i skaparens eller betraktarens tanke.

En skenmanöver för att skyla över en förilad definition kanske, genom att ge den, se, en större mening än vad som ursprungligen menades. En kreativ efterkonstruktion.  Ett upphöjande av det menlösa.

Jag tycker jag argumenterar väl och duktigt här, men du kanske helt enkelt är för trög för att fatta, måste vara så.  Eller?

Är det bara jag som förstår vad jag pratar om? Snälla någon, hör mig.