Det var då fan...

[Avantgardet]

Man snackar så mycket om kärlek, tolerans, mänskliga rättigheter och allt vad det heter, men skulle någon kritisera vissa föreställningar så är det som att något brann inom dem och de där sårade hundögonen kommer fram och stirrar på en som om man vore kriminell - inget ovanligt för den delen. Jag vandrar kyrgogården fram och inspekterar mitt forna arbete, helt inne i musiken, och hon framför mig bara viker av vägen och blir skraj. Vad ska man göra? Här är man dömd på förhand liksom. Viktigt i veckan: Debatt och Uppdrag granskning på SVT. Använd hjärnceller. Eller det kanske är lättare att moralisera? Sen det här med auktoriteter... så kommmer de med hundögonen igen, det luktar svavel här i hemmet, är det horn i sidan eller pannan, säg det den som vet! Det enda som övertygar mig om en inre kärna är de där sårade blickarna - har ni inte blivit kvitt dem än? Jag hör inte vackra toner jämt, så vad - ska vi låtsas? Men inte fan har jag tänkt gå och hänga upp mig på ett ego? Som: ingen framtid! Det var nog fler som satt i smeten, och gatan sjunger blues och knackar på dörren. Ni är lurade och allt det där... Nu springer vi ikapp till psyket allihopa! Jag knarkar åtminstone, så jag har en ursäkt för att vara knäpp - men vad är din? Njut av skiten, så länge den varar. Behöver ni en ursäkt?

[Minded]

Jag arbetar hårt på att lura i mig själv att jag inte behöver någon ursäkt  :lol:

[Avantgardet]

Jag hade hoppats på att få ha en misantropisk period ett tag, i synnerhet som det har kört ihop sig rejält med allt och jag sitter i knipa på alla sätt och vis, men fan heller. Istället måste jag vara ensam vuxen på planeten, som nån djävla fåraherde! Skärpning alltså, jag har shit att ta itu med också, kan inte drälla så här.

[magicadehex]

"Fast du röker psyko-braj och fast du super som ett svin
Är det inte därför himlen färgas grön och gredelin
Dom gycklar med vår jord och våra liv, jag lovar och svär"

[Algotezza]

Man snackar så mycket om kärlek, tolerans, mänskliga rättigheter och allt vad det heter, men skulle någon kritisera vissa föreställningar så är det som att något brann inom dem och de där sårade hundögonen kommer fram och stirrar på en som om man vore kriminell - inget ovanligt för den delen. Jag vandrar kyrgogården fram och inspekterar mitt forna arbete, helt inne i musiken, och hon framför mig bara viker av vägen och blir skraj. Vad ska man göra? Här är man dömd på förhand liksom. Viktigt i veckan: Debatt och Uppdrag granskning på SVT. Använd hjärnceller. Eller det kanske är lättare att moralisera? Sen det här med auktoriteter... så kommmer de med hundögonen igen, det luktar svavel här i hemmet, är det horn i sidan eller pannan, säg det den som vet! Det enda som övertygar mig om en inre kärna är de där sårade blickarna - har ni inte blivit kvitt dem än? Jag hör inte vackra toner jämt, så vad - ska vi låtsas? Men inte fan har jag tänkt gå och hänga upp mig på ett ego? Som: ingen framtid! Det var nog fler som satt i smeten, och gatan sjunger blues och knackar på dörren. Ni är lurade och allt det där... Nu springer vi ikapp till psyket allihopa! Jag knarkar åtminstone, så jag har en ursäkt för att vara knäpp - men vad är din? Njut av skiten, så länge den varar. Behöver ni en ursäkt?

Jag är knäpp därför att jag är det. Samtidigt kan jag vara oerhört socialt anpassad och socialt kompetent när det gäller "borgarklassens diskreta charm". Spela spelet. Enda sättet att överleva i denna värld. Jag tar allt på blodigt allvar och med en klackspark.

Fantasin har alltid varit min drog. På 70-talet löpte min inbillning amok, jag odlade medvetet fram avsaknad av livskontroll. Nu har jag en cementerad social roll som jag kan ta avstamp i för spekulativa teoretiska excesser och fantasiäventyr. Jag gör inte så mycket som kan kallas gränsöverskridande längre för jag fick nog av sådana handlingars konsekvenser på 70-talet, så idag är det tankeglidningar och tankeresor det handlar om.

Jag har alltid brukat säga att "jag behöver inte knark för jag tar tripper i fantasin" men egentligen handlar det om en djup instinktiv och antagligen helt irrationell  rädsla för detta med droger, att de  skulle sluka mig totalt, mer totalt än 70-talets "andliga upptåg". Jag har ju nära och kära att tänka på, nu när jag har familj. Därför blir det anderesor jag gör, med fantasins och logikens hjälp. Jag betvivlar inte ett dugg att jag skulle kunna nå djupa insikter med drogers hjälp men jag föreställer mig att dessa insikter kommer ändå en gång, men att de bara tar längre tid tid.

Skulle inte falla mig in att moralisera över andras livsvägar och försök att nå insikter. Det enda jag kan säga att priset för val av livsväg och "sanningsjakt" ofta inte bara betalas av en själv utan även av ens närmaste, ens omgivning. Priset kan bli högt för dem. På ett vis oförskyllt. Men vi lär oss något av allt. Vi kan lära soss något om vi vill och inte låser oss i ständiga ångerveckor: "Om jag bara inte gjort det!" Meningslöst!

MVH

Algotezza

[Sceptisk]

Det stora tragedin är ju att se sina drömmar gå förlorade. Vi har växt upp med budskapet om att vi ska rädda världen, ta hand om vår hälsa, njuta av varje ögonblick och vara konstant lyckliga. Med andra ord vi är itutade att vi ska vara i kontroll av precis allting som pågår. Men det enda man kan göra är att fundera på vad man ska göra för att hamna där man vill vara. Det är det enda man kan kontrollera och därmed också det enda man kan ta ansvar för.

[Zokrates]

Och det tror du, Sceptiskt.
Det jag just nu minst av allt har, är kontrollen över mitt eget liv!

[Sceptisk]

Zok

Jag har inte sagt att du, jag eller någon annan har kontroll över sitt liv. Ingenstans påstår jag det. Jag skriver att det enda vi kan göra är att fundera på var vi vill vara. Med andra ord; vad vill du? hur mår du? vad känner du för? vad längtar du efter? När du vet vad du verkligen vill ha så kan du också fundera på hur du ska göra för att få tag i det.

Det är något som inte enbart handlar om individer utan gäller också för hela samhällen eftersom det vi människor oftast vill ha finns bara att tillgå tack vare alla andra.

[Algotezza]

Det stora tragedin är ju att se sina drömmar gå förlorade. Vi har växt upp med budskapet om att vi ska rädda världen, ta hand om vår hälsa, njuta av varje ögonblick och vara konstant lyckliga. Med andra ord vi är itutade att vi ska vara i kontroll av precis allting som pågår. Men det enda man kan göra är att fundera på vad man ska göra för att hamna där man vill vara. Det är det enda man kan kontrollera och därmed också det enda man kan ta ansvar för.

Ja, vi skall både leva i nuet, gotta oss åt nostalgi och pensionsspara, motionera, banta och dricka vin och äta god mat. Vi skall bejaka allt och förneka vårt behov av att förneka. Går den ekvationen ihop?

Den kontroll jag har över mitt liv är bräcklig och temporär. Det vet jag av erfarenhet. Det är en frist i väntan på Vad då?

Där jag ville hamna var: erkänd författare och litterärt, originellt geni. Där jag hamnade vilket trots allt inte är helt fel:  lärare som rättar uppsatser.

Min skrivmani har följt mig genom livet; den utgör ryggraden och kontinuiteten i mitt liv. Mer än mina relationer till andra. Dessa kommer och går med större eller mindre varaktighet. Mitt eget skapande, skriva och teckna främst, har gett mig mitt värde. Det har inte andra gett mig. Andra har ofta varit kallsinniga till mitt skapande.

MVH

Algotezza

[Minded]

Någon sa att enda sättet att uppnå kontroll, är att släppa kontrollen.

Någon annan sa att för att vara dig själv, glöm dig själv.

Att glömma sig själv är att släppa kontrollen. Att släppa kontrollen är att glömma sig själv.

Vilket i sig visar på ett intressant förhållningssätt. Jag drar paralleller till effektivitet om det. Hur utför jag egentligen någonting effektivt på allvar? Om jag glömmer det som jag alltid definierat som mig själv, alla fördomar, vanor och allt. Då kommer 'jag' istället att vara allt. Vilket innebär typ total kontakt med allting, vilket innebär ultimata förhållanden till att anpassa mig till allting. Vilket i sig gör att inget jag gör är onödigt, inget är överflödigt, irrelevant, är inte grundat i verkligheten. Inget jag skulle göra vore alltså inte effektivt.

[Zokrates]

Zok

Jag har inte sagt att du, jag eller någon annan har kontroll över sitt liv. Ingenstans påstår jag det. Jag skriver att det enda vi kan göra är att fundera på var vi vill vara. Med andra ord; vad vill du? hur mår du? vad känner du för? vad längtar du efter? När du vet vad du verkligen vill ha så kan du också fundera på hur du ska göra för att få tag i det.

Det är något som inte enbart handlar om individer utan gäller också för hela samhällen eftersom det vi människor oftast vill ha finns bara att tillgå tack vare alla andra.

Precis, var vill vi vara, vad vill vi uppnå? Vilka möjligheter har vi att realisera våra liv utifrån vår vilja?

Funderat på om jag skulle ta och starta ett ordenssällskap och skapa en heltäckande livsåskådning som täcker in allt från det inre till det yttre.
Utnämna mig själv till  the most enlightened commander of universe, som ett första steg i att lägga världsherraväldet i mina händer, men så slår det mig  att dels, vet jag för lite, dels luktar det megalomani, och slutligen så påverkas tyrannen inom mig på ett illavarslande sätt.

Med andra ord, mina egna planer är orealiserbara, saknar förankring i verkligheten, dessutom saknar jag de ekonomiska förutsättningarna som krävs för att manipulera folks medvetande.
Så istället för att sikta högt, kanske jag borde starta en egen firma, vars mål är att utföra uppdrag som andra inte vill ta i, men ändå ha gjorda.
Men när allt kommer omkring så drabbas jag av latmasken och skiter i allt. Låter samhället styra mina fotsteg på ett för mig egalt sätt i en för mig okänd riktning.
Låter mig därimellan nöjas med att få vara ifred så mycket som möjligt, där orden lugn och ro blir min ledstjärna.

[J R Auk]

Zok

Jag har inte sagt att du, jag eller någon annan har kontroll över sitt liv. Ingenstans påstår jag det. Jag skriver att det enda vi kan göra är att fundera på var vi vill vara. Med andra ord; vad vill du? hur mår du? vad känner du för? vad längtar du efter? När du vet vad du verkligen vill ha så kan du också fundera på hur du ska göra för att få tag i det.

Det är något som inte enbart handlar om individer utan gäller också för hela samhällen eftersom det vi människor oftast vill ha finns bara att tillgå tack vare alla andra.

Och om man tar det hela lite längre, om man separerar den tidsligt avgränsade känslan, bör man då inte se till att ha vad som kan kallas icke-vilja, och icke-behov enligt dina resonemang? Varför inte undrar jag annars?

[Marksa]

Någon sa att enda sättet att uppnå kontroll, är att släppa kontrollen.

Någon annan sa att för att vara dig själv, glöm dig själv.

Att glömma sig själv är att släppa kontrollen. Att släppa kontrollen är att glömma sig själv.

Vilket i sig visar på ett intressant förhållningssätt. Jag drar paralleller till effektivitet om det. Hur utför jag egentligen någonting effektivt på allvar? Om jag glömmer det som jag alltid definierat som mig själv, alla fördomar, vanor och allt. Då kommer 'jag' istället att vara allt. Vilket innebär typ total kontakt med allting, vilket innebär ultimata förhållanden till att anpassa mig till allting. Vilket i sig gör att inget jag gör är onödigt, inget är överflödigt, irrelevant, är inte grundat i verkligheten. Inget jag skulle göra vore alltså inte effektivt.

Som Sidhartha Gautama. Men så lämnade han sin familj oxå......

[Sceptisk]

J R Auk

Din fråga är som en konservöppnare för dina egna idéer. Jag har ingen aning om vad icke-vilja och icke-behov innebär. Du verkar vilja utveckla dina egna idéer, låt inte mig hindra dig.

[Minded]

Som Sidhartha Gautama. Men så lämnade han sin familj oxå......

Jag kommer inte ihåg historien i detalj. Kom han inte tillbaks till familjen och alla andra med råge? Var inte han den de kallade Buddha?