Mitt problem

[Minded]

Det finns mycket som jag skulle kunna säga. Som jag skulle vilja säga, eftersom att det är jag som har kommit på det. Eftersom att jag faktiskt är stolt över det. Men det verkar inte gå. Anledningen till att jag kan känna en känsla av stolthet inför något, verkar just vara samma anledning till att min omgivning inte tycker om det.

Barn är så jäkla härliga att se på när de leker... helt spontana är de, kan skratta det hjärtligaste skratt åt ingenting alls.

Jag har en inneboende rädsla för att skada folk, antagligen till största delen inlärt beteende. Jag är extremt känslig för hur saker kan tolkas hos andra. Vilket ger att jag kan vara extremt försiktig. Vilket ger att jag snarare gör våld på mig själv, just eftersom att jag inte tillåter mig själv att vara den jag är. Samtidigt som jag känner att en stor del av anledningen till känslan av att skada andra är beroende av en obalans i mig, den centrala obalansen så att säga. Om jag inte hade varit rädd för döden, så hade jag varit centrerad. Om jag bara hade betraktat den när den skulle komma. Om jag bara hade betraktat världen, så hade jag varit balanserad, dvs mer eller mindre oberoende av den. Dvs inte nödvändigtvis reaktiv. Centrerad i något/någon annan än mig själv.

[Minded]

Det hela är en spiral, som föder mitt fortsatta beteende. Karma.

Att inte bry sig om huruvida andra blir skadade eller inte, är det lösningen?

[Ling]

Det hela är en spiral, som föder mitt fortsatta beteende. Karma.

Att inte bry sig om huruvida andra blir skadade eller inte, är det lösningen?

Hur skulle det kunna vara en lösning? Att bry sig om andra är en egenskap värd oerhört mycket, men jag anser inte att det ska ske på bekostnad av dig själv och hur du mår. Visst kan man skada, eller såra andra, men ibland är det enda lösningen. I det läget sårar man nog även sig själv, om det är enda utvägen.

[Loke]

Att inte bry sig om huruvida andra blir skadade eller inte, är det lösningen?

Givetvis inte, men kanske du går för långt i att förutsäga andras lidande/ogillande? Mitt råd: Var lika känslig på att spåra och undvika din egen oro som du är på att spåra andras olust. Så länge du inte detekterar något problem, kör på vidare med glädje och stolthet om det känns rätt. Det är först och främst upp till andra att ge uttryck för sina problem. Det är viktigt att vara lyhörd för dessa signaler. Men nojja för andras lidande utan en tydlig signal därom kommer ingen till gagn.

[J R Auk]

Det hela är en spiral, som föder mitt fortsatta beteende. Karma.

Att inte bry sig om huruvida andra blir skadade eller inte, är det lösningen?

Tror du inte att det är i acceptansen av att allt vi gör har potential att skada som lösningen står att finna.

Jag tycker det låter som du kämpar med din maktlöshet här. Att du inte vill släppa kontrollen. Eller att du vill ta ansvar över ditt agerande, men inte ansvar över ansvaret.

Jag känner igen mig i dina ord om att inte skada andra. Jag tycker det är ett av de största problemen för att få igång konstruktiva samtal. Men man får passa sig inför sitt beteende i sådana frågor. Man måste låta andra ta sitt eget ansvar. Göra sig herrar över sin egen situation. Annars skapas bara ett beroende från dem till dig, om de inte kan se till att inte bli skadade utan behöver dig för att slippa harm.

[Minded]

Det är viktigt att vara lyhörd för dessa signaler. Men nojja för andras lidande utan en tydlig signal därom kommer ingen till gagn.

Det är det som är grejen, jag kommer från perspektivet om att såhär ska livet levas. Detta är det förhållningssätt som jag lärt in genom hela mitt liv, med början i barndomen. Annars hade jag inte varit här idag, det finns liksom inga andra vägar dit/hit. Jag har lätt för att lära mig saker, det jag försöker mig på att göra lyckas ofta. Jag är medlem i mensa, satte alla rätt på deras intagningsprov, IQtestet, vilket gav att de specificerade min intelligenskvot till 135+. Med vilket jag menar att jag har befog att säga att jag har lätt för att lära mig saker. Jag har lätt för att se samband och, om jag vill, sätta ord på dem. Vilket jag vill. Men, det som är det luriga är att det faktiskt är en massa folk till gagn, att vara nojjig för hur de mår. Förvisso lite balanserat, men never-the-less. Eller åtminstone så har jag hittills känt mig mest hemma i att ge stöd underifrån, snarare än att inspirera ovanifrån.

Och som svar till er bägge: Om det här förhållningssättet som jag för närvarande känner som den riktiga jag, inte är rätt, så finns bara alternativet att bry mig mindre om folk i allmänhet och därför bry mig mer om mig själv. Jag har min egen uppmärksamhet att jobba med. Ofta har jag gett mer uppmärksamhet åt omvärlden än mig själv. Detta är likställt med att bry sig om omvärlden mer än sig själv.

Va fan håller jag på med... Det känns konstigt att skriva om det här. Avbryter mig själv mitt i resonemanget.

Det lutar åt att jag kommer bli mindre känslig för omvärlden. Även om jag har känslan av att gå in i den 'fasen' för att en gång komma ur den. Vilket jag känner mig skeptisk av. Den känslan i sig kan bero på att det jag lärt in under livet fortfarande ska hålla sig kvar i mig. Fan...


Aja.

[Minded]

jag anser inte att det ska ske på bekostnad av dig själv och hur du mår.

Ah, this is key. Det här säger jag själv till mina elever. Det är som syrgasen i ett flygplan. Se till dig själv innan andra. Hjälp dig själv, för att sedan kunna göra ett handtag runt omkring.

Den är jäkligt djup.

[Minded]

Tror du inte att det är i acceptansen av att allt vi gör har potential att skada som lösningen står att finna.

Den förstod jag inte?

Jag tycker det låter som du kämpar med din maktlöshet här. Att du inte vill släppa kontrollen. Eller att du vill ta ansvar över ditt agerande, men inte ansvar över ansvaret.

Det känns som något i den stilen. Jag vill släppa kontrollen över mig själv, slappna av. Det vore jävligt skönt. Att vara mig själv. Men det känns väldigt farligt att göra det i det tillstånd som jag är, vilket kommer in på din nästa kommentar:

Man måste låta andra ta sitt eget ansvar. Göra sig herrar över sin egen situation. Annars skapas bara ett beroende från dem till dig, om de inte kan se till att inte bli skadade utan behöver dig för att slippa harm.

Detta beskriver också mig, jag är beroende på samma sätt som folk runt omkring mig - om jag ger utlopp för mitt invanda beteendemönster - blir beroende av mig på det sätt du säger. Detta är skolboksexempel på projicering. Katharsis, reningsprocess. Och så länge jag är beroende av andra på det sättet, så har jag känslan av att jag inte skulle kunna hantera omgivningen om den inte gav mig sockret som jag behövde. Dvs jag skulle börja likna någon sorts tyrann. Eller varför inte mob?

Jag arbetar hårt på att balansera upp mig själv, att inte vara beroende av folk, eller ens mig själv. Zen. Eller bara plain effektivitet. Men det känns tråkigt och jobbigt i stunden... för det är bara träning, bara jobb... hah, vilket inte är mycket zen i sig.

[Ling]

jag anser inte att det ska ske på bekostnad av dig själv och hur du mår.

Ah, this is key. Det här säger jag själv till mina elever. Det är som syrgasen i ett flygplan. Se till dig själv innan andra. Hjälp dig själv, för att sedan kunna göra ett handtag runt omkring.

Den är jäkligt djup.

Vet att detta inte hör hit, men är nyfiken..vad är du lärare i?

[Minded]

Jag instruerar i aikido. En kampkonst vars paradoxala syfte är att omintetgöra själva kampen. Det går att jämföra med att 'vill du ha fred, så rusta för krig'. Dess tekniker är genialiskt utformade: cirkulära och spiralformade, de blir effektivare ju mindre kraft man faktiskt lägger i dem. Jäkligt häftigt, och väldigt trevligt också. Inga attacktekniker, slag, sparkar och sånt.. inga tävlingar. Som sagt, syftet är att omintetgöra kampen. Så vi talar inte heller om motståndare, utan partners, som hjälper en i träningen.

Riktigt utförd aikido ska vara helande, för bägge parter. Dvs om du skulle attackera mig och jag verkligen kunde aikido, så skulle jag må bra av att göra tekniken på dig - och du skulle må bra av att få tekniken gjord på dig.

Riktigt häftigt är det. En av mina största influenser under mitt liv, kan tilläggas också. Har hållit på med det halva mitt liv nu, typ i år.

[Ling]

Jag instruerar i aikido. En kampkonst vars paradoxala syfte är att omintetgöra själva kampen. Det går att jämföra med att 'vill du ha fred, så rusta för krig'. Dess tekniker är genialiskt utformade: cirkulära och spiralformade, de blir effektivare ju mindre kraft man faktiskt lägger i dem. Jäkligt häftigt, och väldigt trevligt också. Inga attacktekniker, slag, sparkar och sånt.. inga tävlingar. Som sagt, syftet är att omintetgöra kampen. Så vi talar inte heller om motståndare, utan partners, som hjälper en i träningen.

Riktigt utförd aikido ska vara helande, för bägge parter. Dvs om du skulle attackera mig och jag verkligen kunde aikido, så skulle jag må bra av att göra tekniken på dig - och du skulle må bra av att få tekniken gjord på dig.

Riktigt häftigt är det. En av mina största influenser under mitt liv, kan tilläggas också. Har hållit på med det halva mitt liv nu, typ i år.

Det låter förförande, men så blir det om man brinner för något. Har nog aldrig hört talas om aikido förut. Själv har jag hållt på med QuiGong och yoga som jag känner är helande för mitt inre kaos. Gör mig fokuserad i stressade perioder.

[Minded]

Yoga är häftigt också. Jag har så smått börjat utöva det för de rent fysiska aspekterna av det. Men målet är, vad jag har förstått, samma sak för bägge disciplinerna. Läs det som vi skriver om i tråden villkorslös kärlek, eller vad den hette under filosofi. Där är mitt perspektiv om den större tillvaron, format efter principerna - åter, som jag förstått dem - av aikido.

Dessutom så sällskapade jag med en kvinna i somras. Hon var egentligen bosatt i indien och var djupt inspirerad av deras kultur. Hon körde yoga sen länge och en massa sånt. Hon skaffade mig en del intressant litteratur om ämnet faktiskt, och så pratade vi mycket om allt. Det var en härlig tid. I alla fall, hon menade på något i stil med att folk som har tränat aikido betraktas som väldigt lika de som utövat yoga, speciellt om man har gjort det en betydande tid.

Jag tror det ligger mycket i det. Även om jag personligen vill ta det snäppet längre för entydighetens skull. Jag tror att det inte spelar någon roll alls vad det är man tränar. Det är hur som är viktigt. Inte vad. Med vilket jag menar att alla vägar är samma. De ser lite olika ut, ytligt sett. Men de alla beror av samma kärnor, principer. Tekniken för att exempelvis slå ett slag är förvånansvärt lik den som behövs för att kunna sjunga korrekt. Jag sjöng med i en gospelkör i något år för något år sen, var en skön upplevelse. Så fick jag tillfälle att öva just sång. Eller, om man vill skrapa ännu mer på det hela: Tekniken för att sjunga är i sig slående (:roll:) lik tekniken för att ta ett vanligt steg framåt. Likheterna kan sägas vara oändligt många. Om man kommer från perspektivet teknisk effektivitet, i alla fall. Liksom allting annat vi kan göra. Stå, springa, hoppa. U name it. Jag skulle säga - färgat av aikidos terminologi - att det bara är olika varianter av samma teknik.

[Minded]

Yoga och qigong är helande. På samma sätt, enligt samma principer som aikido kan vara det. Som vad som helst annat, i princip, kan vara det. Det i sig är en jäkligt häftig grej... Det handlar om din upplevelse av det. Det är misogi, rening.

Och med det kommer jag närmare det som jag skrev om i den andra, ovan nämnda tråden.

[StefanW]

Jag har en inneboende rädsla för att skada folk

Är du säker på att rädslan ligger där eller ligger rädslan egentligen i att du är rädd för andra människors reaktion. Kan det i så fall inte vara så att det handlar om vanlig konflikträdsla?

[Minded]

Nja, den är tudelad där emellan. Jag har drag av konflikträdsla i mig, men som jag upplever det så tror jag det beror på just att konflikt leder till att jag skadar andra. Eller att de skadar mig. Jo, jag undviker hellre en laddad situation om jag inte känner mig kunna hantera den än engagerar mig i den.

Jag har också känslan av att själva våldet utgör en betydande del av mitt fokus, vilket skulle ge att som man ropar får man svar, dvs att jag indirekt faktiskt skulle kunna provocera fram våldsamheter istället för min egentliga intention, att avleda dem.