kvinnor och män,
sjuka och friska,
revolutionärer och konservativa,
kapitalister och socialister,
fascister och marxister,
kättare och försvarare av den rätta läran,
ateister och religiösa,
pacifister och krigshetsare,
feminister och kvinnoföraktare,
transvestiter och homofober,
cyniker och idealister,
mörka och ljusa,
avvikande och normala,
laglydiga och brottslingar,
barn och pensionärer,
tjallare och lojala,
uteliggare och kungar,
horor och exploatörer,
jag älskar er så.
Meddelande
Moderator: Moderatorgruppen
-
Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Haha.
Jag vet inte vad det är som hänt med mig, men jag har nästan slutat läsa böcker helt och hållet. Kanske beror det på att jag fått fel på ögonen. Förut älskade jag teori, men jag känner ofta nuförtiden att när jag blickar tillbaka på allt jag läst så är det inte mycket som man faktiskt "implementerat" av det man läst.
Jag känner kanske en större "säkerhet" och "trygghet" i att ha studerat, ett större förtroende till vad jag vet och vart jag står i frågor. Det är nog kanske så att jag ser fördelar och nackdelar med saker, ingen teoribildning är komplett (som du var inne på i en annan tråd).
En sak jag dock inser att jag saknar är att all "andlig" litteratur jag hovrat i mig. Jag inser att läsandet ger en, en slags "boost", men denna boost är färskvara. Det är som att spela ett instrument eller träna fysiska. Man håller sig i form.
Jag är mycket mer praktisk nu för tiden. Mer resonlig med medelmänniskan och når mer resultat.
Böcker känner jag att jag tar till då jag ska göra något speciellt. Som refenens.
Är det något jag fortfarande tycker människor bör läsa så är det Ken Wilber, jag känner att jag behöver få lite integral respons, annars tycker jag att praktik är viktigare.
Jag vet inte vad det är som hänt med mig, men jag har nästan slutat läsa böcker helt och hållet. Kanske beror det på att jag fått fel på ögonen. Förut älskade jag teori, men jag känner ofta nuförtiden att när jag blickar tillbaka på allt jag läst så är det inte mycket som man faktiskt "implementerat" av det man läst.
Jag känner kanske en större "säkerhet" och "trygghet" i att ha studerat, ett större förtroende till vad jag vet och vart jag står i frågor. Det är nog kanske så att jag ser fördelar och nackdelar med saker, ingen teoribildning är komplett (som du var inne på i en annan tråd).
En sak jag dock inser att jag saknar är att all "andlig" litteratur jag hovrat i mig. Jag inser att läsandet ger en, en slags "boost", men denna boost är färskvara. Det är som att spela ett instrument eller träna fysiska. Man håller sig i form.
Jag är mycket mer praktisk nu för tiden. Mer resonlig med medelmänniskan och når mer resultat.
Böcker känner jag att jag tar till då jag ska göra något speciellt. Som refenens.
Är det något jag fortfarande tycker människor bör läsa så är det Ken Wilber, jag känner att jag behöver få lite integral respons, annars tycker jag att praktik är viktigare.
En annan sak jag känner angående dig är att jag känner att du (förut blev bättre på att kompromissa) och att du även nu är mer tillvägamötesgående vilket glädjer mig.
En annan sak jag lärt mig av att diskutera med dig, är att jag blivit mer tolerant att andra tycker annolunda än mig, förut var jag lite väl hård av att av att behöva feedback, bekräftelse och förståelse av människor.
Problemet med min nya inställning, är kanske att jag istället kör över människor lite. Jag är lite mer ignorant, men på ett sätt är detta en slags befrielse från ansvaret av att hela tiden behöva göra sig förståd.
En annan sak jag lärt mig av att diskutera med dig, är att jag blivit mer tolerant att andra tycker annolunda än mig, förut var jag lite väl hård av att av att behöva feedback, bekräftelse och förståelse av människor.
Problemet med min nya inställning, är kanske att jag istället kör över människor lite. Jag är lite mer ignorant, men på ett sätt är detta en slags befrielse från ansvaret av att hela tiden behöva göra sig förståd.
-
Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Själv känner jag att jag aldrig kan läsa nog. Läser jag en bok så uppstår ett frågetecken som tvingar mig att söka mig bakåt till den som denne stött sina idéer på osv. i all oändlighet, därför har jag vänt på steken. Ett exempel: säg att jag skulle läsa Habermas, då måste jag först läsa Adorno/Horkheimer/Benjamin m.fl. och innan dem måste jag läsa Lukács, och innan honom måste jag läsa Marx, och innan honom måste jag läsa Hegel, för att inte tala om sociologin innan frankfurtskolan (Weber, Dürkheim, Mauss), först när jag läst allt detta skulle jag mena att jag hade kläm på vad Habermas surrade om (och likförbannat skulle jag hos honom hitta referenser som går tillbaka ända till Platon). Nu är ju detta ett helt orimligt krav, både på dem man pratar med och på en själv, så självfallet kan man mycket väl, även i min mening, läsa Habermas rakt av men får då hålla dörren öppen för att det är mycket av innehållet som slinker förbi en obemärkt - många nyanser som missas.
Det är också så jag ser språket som det är i omlopp t.ex. här på forumet men också annorstädes (ja, överallt). Vi rör oss på ytan av en bottenlös ocean, och sikten här uppifrån ned till botten blir förvrängd och inte alls klar. Varje gång vi använder oss av ett ord så aktualiserar vi hela den tradition inom vilken ordet har sitt ursprung, vi för en kontinuerlig dialog med denna tradition. Sättet vi använder ordet/begreppet på är alltid med i denna tradition men förändrar den också alltid, om än knappt märkbart. Därför kan jag samtidigt störa mig nåt oerhört på dem som tror sig ha hittat på sina idéer helt själv, när det i själva verket rör sig om allmänningar (kollektiv) som vi tar del av, och vår unika sammansättning av tankar säger inget mer eller utöver det faktum att vi befinner oss på en oersättligt punkt i tid och rum. På samma sätt som du och jag, ståendes på var sin sida av samma bord kommer ha olika intryck av det som vi betraktar. Och våra intryck i sin tur kommer vara en för alltid redan hoptvinnad enhet av de två komponenterna yttre stimuli och inre (förförståelse). Därför är det återigen så viktigt att förstå att vad vi upplever är betingat av vilket perspektiv vi anlägger redan i betraktandet (och denna position i sin tur är betingad av vad vi inhämtat tidigare i form av intryck och teorier för att förklara intryck).
Att köra över människor är bara möjligt så länge de anser sig kunna köras över, att de menar sig ha någon investering som kan gå förlorad. Alla har vi väl hjärtefrågor, där vi axlar någon annans röst, företräder, talar för någon annan - för dem som inte kan skriva sitt namn eller göra sin röst hörd, kanske. Och det är på sätt och vis att sträcka ut sitt ego till att också täcka dessa (även om så bara i vår föreställning).
Förresten... kommer till Wilber så småningom, men måste nog gå genom Jung och lite annat först då.
Det är också så jag ser språket som det är i omlopp t.ex. här på forumet men också annorstädes (ja, överallt). Vi rör oss på ytan av en bottenlös ocean, och sikten här uppifrån ned till botten blir förvrängd och inte alls klar. Varje gång vi använder oss av ett ord så aktualiserar vi hela den tradition inom vilken ordet har sitt ursprung, vi för en kontinuerlig dialog med denna tradition. Sättet vi använder ordet/begreppet på är alltid med i denna tradition men förändrar den också alltid, om än knappt märkbart. Därför kan jag samtidigt störa mig nåt oerhört på dem som tror sig ha hittat på sina idéer helt själv, när det i själva verket rör sig om allmänningar (kollektiv) som vi tar del av, och vår unika sammansättning av tankar säger inget mer eller utöver det faktum att vi befinner oss på en oersättligt punkt i tid och rum. På samma sätt som du och jag, ståendes på var sin sida av samma bord kommer ha olika intryck av det som vi betraktar. Och våra intryck i sin tur kommer vara en för alltid redan hoptvinnad enhet av de två komponenterna yttre stimuli och inre (förförståelse). Därför är det återigen så viktigt att förstå att vad vi upplever är betingat av vilket perspektiv vi anlägger redan i betraktandet (och denna position i sin tur är betingad av vad vi inhämtat tidigare i form av intryck och teorier för att förklara intryck).
Att köra över människor är bara möjligt så länge de anser sig kunna köras över, att de menar sig ha någon investering som kan gå förlorad. Alla har vi väl hjärtefrågor, där vi axlar någon annans röst, företräder, talar för någon annan - för dem som inte kan skriva sitt namn eller göra sin röst hörd, kanske. Och det är på sätt och vis att sträcka ut sitt ego till att också täcka dessa (även om så bara i vår föreställning).
Förresten... kommer till Wilber så småningom, men måste nog gå genom Jung och lite annat först då.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"
-
suchanother
- Avstängd
- Inlägg: 4109
- Blev medlem: 14 feb 2004 23:37
- Ort: Göteborg
Känner igen Avantgardets dilemma - det är lätt att bli schizofren när varje upplysning ger upphov till fler frågor än svar. Frågor som i sin tur kräver svar som i sin tur…ett evigt ekorrhjul.
Den här problematiken finns inom alla traditionella discipliner, helt naturligt då vårt vetande och kunskap inom dessa bygger på det mänskliga kollektivets samlade tänkande.
Ibland är det nog bäst att läsa ett verk rakt upp å ner utan att snegla åt "grekerna", tror jag. Kanhända att man får abstinensbesvär. Någon gång måste det dock lossna och man börjar se "das Totalität", förhoppningsvis.
Sen är den västerländska "tankekedjan", tanketraditionen, inte helt logisk den heller. Allt går inte att härleda till grekerna. T.ex. har Hegel udda inslag av indisk mysticism i sin filosofi.
Svåra avvägningar. Men risken är stor att man kör in i väggen annars.
Den här problematiken finns inom alla traditionella discipliner, helt naturligt då vårt vetande och kunskap inom dessa bygger på det mänskliga kollektivets samlade tänkande.
Ibland är det nog bäst att läsa ett verk rakt upp å ner utan att snegla åt "grekerna", tror jag. Kanhända att man får abstinensbesvär. Någon gång måste det dock lossna och man börjar se "das Totalität", förhoppningsvis.
Sen är den västerländska "tankekedjan", tanketraditionen, inte helt logisk den heller. Allt går inte att härleda till grekerna. T.ex. har Hegel udda inslag av indisk mysticism i sin filosofi.
Svåra avvägningar. Men risken är stor att man kör in i väggen annars.
-
Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Man går i väggen gång på gång, med blodig panna, tills väggdjäveln ger med sig.
Och ja, det går inte att isolera den västerländska tanketraditionen från de övriga, de har beröringspunkter och utövar (och har alltid utövat) inflytande på varandra.
Och ja, det går inte att isolera den västerländska tanketraditionen från de övriga, de har beröringspunkter och utövar (och har alltid utövat) inflytande på varandra.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"
Jag är ledsen, men här kommer ett långt inlägg....
För mig är inte språket fundamentalt. För att försöka förklara min poäng så skulle man (i brist på bättre metafor) kunna säga att språket för mig det hus vi står i. Begreppen är olika verktyg, som hammare, spik och skruvmejel. Verktygen är inte fundamentala, innnan vi hade skruvmejseln så hade vi ett verktyg som vi hade för att underlätta byggandet av skruvmejseln. Vi har genom tiderna haft olika verktyg - men vad jag försöker säga är att det finns något mer generellt och abstrakt i detta, och detta handlar om att vi alltid använder verktygen för att "åstadkomma något", det handlar om vad jag kallar för "en kommunikativ process", vi har ett material som vi bearbetar och överför till ett annat material som är "förädlat" utifrån våra behov. Men då kanske någon påstår att våra behov skillt sig åt i olika tider, men här menar jag att man igen stirrar sig bild på det konkreta och specifika. I alla kulturer har man byggt hus - och det är detta jag vill åt. Men för mig är det viktigaste inte att stå och disktera varandras verktygslådor hela dagarna. Det är naturligtvis bra att arbeta på sina verktyg, eftersom man kan göra ett snyggare jobb med precisa verktyg. Men det jag försöker göra är något helt annat. Jag försöker gå utanför huset.
Nu kanske någon inväder och säger - "men det går inte att gå utanför huset!". Varför då undrar jag. Det verkar för mig som att personen bara byggt in sig själv i sitt eget hus och inser inte att det är endel murar som måste rivas. Och här kommer min kulturkritik in. Vi bygger våra hus på vissa sätt och det får vissa fördelar, men samtidigt får det också nackdelar men många har kanske vant sig vid att det alltid är 15 grader varmt i det hus vi bygger eftersom personen är intresserad av att det är fina färger på tapeten. För mig är tapetern kanske inte det viktigste, för mig kanske det handlar om vilka som får tillgång till huset.
En annan sak jag stör mig på är människor som kommer och säger att båden huset och verktygen är fuskbyggen, och detta visar de genom att köra in i huset med en bulldozer. Det jag försöker påpeka att det är lite dubbelmoral i att påpeka att våra verktyg aldrig riktigt räcker till för att skapa det där bygget vi alla drömmer om att få upp - då man samtidigt gör detta genom att köra om kring i en bulldozer inne i huset och samtdigit påstå att det inte finns något utanför huset. Huset är skit, det finns inget utanför och det enda som återstår är att köra runt och krossa andras byggen.
***
Jag ställer mig en helt annan fråga, nämligen, vad är syftet med detta byggande? Vilka tendser uppstår i byggandet?
***
Jag vet inte vart man drar gränsen för vad "språket" är och inte är. Men för mig så är språket (som produkt) alltid explicit. Men för mig är språket en explicit konstruktion, och det finns alltså något som skapat språket.
Det jag försöker säga är att det finns intuitiva processer och förhållanden som jag försöker klargöra genom att använda språket.
Jag ser hur människor söker sig till vissa idéströmningar. Men för mig handlar det alltid om en underliggande känsla som gör att man söker sig till just den traditionen. Traditionen i sig själv, är inte förhärskande (om det inte är så att någon människa tvingar den på en dvs). Men jag utgår ifrån att människor väljer traditioner (religioner, filosofier) utifrån deras erfarenheter.
Det jag försöker säga, är att detta är en poäng. En stor poäng som många inte insett. Men jag upplever att det finns något bortom denna slutsats. Låt mig förklara.
När människor hör en nyhet med värde finns ett behov av att dela med sig av denna.
Denna relativism är för mig, ingen dirkekt senastion, eftersom jag har en helt annan bakgrund och helt andra behov. För mig är en insikt om ett slags "absolut ansvar" mycket viktigare än en insikt om anspråkens relativiva nödvändighet.
Det jag velat komma till är denna fråga: Vilket ansvar har vi, då vi når insikten om perspektivets betydelse?. Ett sätt att relatera till "perspektivtets insikt" är att börja fly ansvar - dvs - det vi gör är att använda detta som en slutsats, ett manta, ett trumfkort - och varför gör vi då detta? Jo för att fly ansvar, vi upplever att vi nått en slutsats som är absolut, dvs, att allting hela tiden måste relativiseras.
Men för mig finns något bortom detta. Det finns en högre nivå av ansvar. Även perspektivismen måste relativiseras - insikten har sin plats - men även i vissa fall och utifrån vissa perspektiv - så är inte relativismen det vi bör åberopa. Om allting är relativt, är även relativismen det. Och därför är det så att i vissa situationer så är relativism ett lämpligt verktyg att ta till, men i vissa situationer, så kan relativismen istället vara direkt skadlig - detta är alltså relativt.
Men vi behöver alltså nå en högre nivå, då vi även, för studenens behov och krav, kan sätta relativism inom parentes och - agera som att saker och ting var skriva i sten och aldrig varit relativa till ett givet perspektiv. I praktiken är det så att i vissa situaioner, t.ex. när någon springer mot dig med en kniv i handen (första exemplet jag kunde komma på) - så resonerar man inte i relativa banor.
....
Det jag alltså försöker säga är återigen detta: Vilket ansvar har vi då vi når insikten om sakers relativa natur?. Det jag försöker säga är att vi kan förhålla oss till denna insikt på många sätt. Ett sätt är att säga att "alla perspektiv är lika bra - inget är rätt eller fel", ett annat är "perspekiv kan inte värdera varandra därför går det inte att säga att något är rätt eller fel", eler "perspektiv värderar alltid varandra, men det finns inget slutgiltigt perspektiv" osv. Det finns många sätt att förhålla sig till perspektivism. Och det jag försöker trycka på är, att vi inte får börja missbruka relativismen. I mitt tycke så missbrukar många religiösa fundamentalister stora religiösa verk. De ser en insikt i det religiösa verket, och denna insikt är så pass bländande att de ser insikten som den slutgiltiga slutsatsen - och att inga nya utgångspunkter går att ta.
Det jag försöker säga är att relativism - för mig - aldrig varit speciellt märkvärdig. Jag har personligen aldrig behövt springa runt och helt underminera vad andra säger genom att åberopa någon slags relativistisk insikt. Jag tar en helt annan approach.
Det viktiga för mig, är att ta vårat ansvar och inte bli bländade av enkelheten i insikten, och samidigt inte bli överväldigade över den komplexitet som relativistiska insikter medför.
För mig handar det om att lära sig kommunicera bättre, att lära andra kommunicera bättre, att nå förståelse, att klargöra likheter, men främst att lyfta fram underliggande likheter i det vi försöker säga.
Så, vilka perspektiv är viktiga och när? För mig är detta den viktiga frågan, dvs att börja arbeta med insikten. För mig är det ansvarflykt att säga att det inte går att bedöma vad som är viktigt och relevant. För mig går det att utveckla en förmåga för "kommunikativ kompetens".
Är det något jag stör mig på, så är det många västerländska filosofer som endast talat utifrån språket.Avantgardet skrev:Sättet vi använder ordet/begreppet på är alltid med i denna tradition men förändrar den också alltid, om än knappt märkbart. Därför kan jag samtidigt störa mig nåt oerhört på dem som tror sig ha hittat på sina idéer helt själv, när det i själva verket rör sig om allmänningar (kollektiv) som vi tar del av, och vår unika sammansättning av tankar säger inget mer eller utöver det faktum att vi befinner oss på en oersättligt punkt i tid och rum.
För mig är inte språket fundamentalt. För att försöka förklara min poäng så skulle man (i brist på bättre metafor) kunna säga att språket för mig det hus vi står i. Begreppen är olika verktyg, som hammare, spik och skruvmejel. Verktygen är inte fundamentala, innnan vi hade skruvmejseln så hade vi ett verktyg som vi hade för att underlätta byggandet av skruvmejseln. Vi har genom tiderna haft olika verktyg - men vad jag försöker säga är att det finns något mer generellt och abstrakt i detta, och detta handlar om att vi alltid använder verktygen för att "åstadkomma något", det handlar om vad jag kallar för "en kommunikativ process", vi har ett material som vi bearbetar och överför till ett annat material som är "förädlat" utifrån våra behov. Men då kanske någon påstår att våra behov skillt sig åt i olika tider, men här menar jag att man igen stirrar sig bild på det konkreta och specifika. I alla kulturer har man byggt hus - och det är detta jag vill åt. Men för mig är det viktigaste inte att stå och disktera varandras verktygslådor hela dagarna. Det är naturligtvis bra att arbeta på sina verktyg, eftersom man kan göra ett snyggare jobb med precisa verktyg. Men det jag försöker göra är något helt annat. Jag försöker gå utanför huset.
Nu kanske någon inväder och säger - "men det går inte att gå utanför huset!". Varför då undrar jag. Det verkar för mig som att personen bara byggt in sig själv i sitt eget hus och inser inte att det är endel murar som måste rivas. Och här kommer min kulturkritik in. Vi bygger våra hus på vissa sätt och det får vissa fördelar, men samtidigt får det också nackdelar men många har kanske vant sig vid att det alltid är 15 grader varmt i det hus vi bygger eftersom personen är intresserad av att det är fina färger på tapeten. För mig är tapetern kanske inte det viktigste, för mig kanske det handlar om vilka som får tillgång till huset.
En annan sak jag stör mig på är människor som kommer och säger att båden huset och verktygen är fuskbyggen, och detta visar de genom att köra in i huset med en bulldozer. Det jag försöker påpeka att det är lite dubbelmoral i att påpeka att våra verktyg aldrig riktigt räcker till för att skapa det där bygget vi alla drömmer om att få upp - då man samtidigt gör detta genom att köra om kring i en bulldozer inne i huset och samtdigit påstå att det inte finns något utanför huset. Huset är skit, det finns inget utanför och det enda som återstår är att köra runt och krossa andras byggen.
***
Jag ställer mig en helt annan fråga, nämligen, vad är syftet med detta byggande? Vilka tendser uppstår i byggandet?
***
Jag vet inte vart man drar gränsen för vad "språket" är och inte är. Men för mig så är språket (som produkt) alltid explicit. Men för mig är språket en explicit konstruktion, och det finns alltså något som skapat språket.
Det jag försöker säga är att det finns intuitiva processer och förhållanden som jag försöker klargöra genom att använda språket.
Jag ser hur människor söker sig till vissa idéströmningar. Men för mig handlar det alltid om en underliggande känsla som gör att man söker sig till just den traditionen. Traditionen i sig själv, är inte förhärskande (om det inte är så att någon människa tvingar den på en dvs). Men jag utgår ifrån att människor väljer traditioner (religioner, filosofier) utifrån deras erfarenheter.
Men om vi antar att detta är fallet. Är detta då en slutsats eller utgångspunkt för något nytt? Det jag stör mig på är människor som ska springa runt och påpeka hur relativt allt är, för att så att säga, rama in alla andras anspråk. För mig är denna perspektivsm inte en slutsats, och det är det jag försöker säga dig. Jag upplever att vissa har ett återkommande behov av att köra upp denna slutsats i nyllet på folk. Det jag försöker säga är: "Jag fattar vinken, men vad får det för konsekvenser om vi tar detta som en utgångspunkt för nya sätt att relatera på?".Avantgardet skrev:Därför är det återigen så viktigt att förstå att vad vi upplever är betingat av vilket perspektiv vi anlägger redan i betraktandet (och denna position i sin tur är betingad av vad vi inhämtat tidigare i form av intryck och teorier för att förklara intryck).
Det jag försöker säga, är att detta är en poäng. En stor poäng som många inte insett. Men jag upplever att det finns något bortom denna slutsats. Låt mig förklara.
När människor hör en nyhet med värde finns ett behov av att dela med sig av denna.
Denna relativism är för mig, ingen dirkekt senastion, eftersom jag har en helt annan bakgrund och helt andra behov. För mig är en insikt om ett slags "absolut ansvar" mycket viktigare än en insikt om anspråkens relativiva nödvändighet.
Det jag velat komma till är denna fråga: Vilket ansvar har vi, då vi når insikten om perspektivets betydelse?. Ett sätt att relatera till "perspektivtets insikt" är att börja fly ansvar - dvs - det vi gör är att använda detta som en slutsats, ett manta, ett trumfkort - och varför gör vi då detta? Jo för att fly ansvar, vi upplever att vi nått en slutsats som är absolut, dvs, att allting hela tiden måste relativiseras.
Men för mig finns något bortom detta. Det finns en högre nivå av ansvar. Även perspektivismen måste relativiseras - insikten har sin plats - men även i vissa fall och utifrån vissa perspektiv - så är inte relativismen det vi bör åberopa. Om allting är relativt, är även relativismen det. Och därför är det så att i vissa situationer så är relativism ett lämpligt verktyg att ta till, men i vissa situationer, så kan relativismen istället vara direkt skadlig - detta är alltså relativt.
Men vi behöver alltså nå en högre nivå, då vi även, för studenens behov och krav, kan sätta relativism inom parentes och - agera som att saker och ting var skriva i sten och aldrig varit relativa till ett givet perspektiv. I praktiken är det så att i vissa situaioner, t.ex. när någon springer mot dig med en kniv i handen (första exemplet jag kunde komma på) - så resonerar man inte i relativa banor.
....
Det jag alltså försöker säga är återigen detta: Vilket ansvar har vi då vi når insikten om sakers relativa natur?. Det jag försöker säga är att vi kan förhålla oss till denna insikt på många sätt. Ett sätt är att säga att "alla perspektiv är lika bra - inget är rätt eller fel", ett annat är "perspekiv kan inte värdera varandra därför går det inte att säga att något är rätt eller fel", eler "perspektiv värderar alltid varandra, men det finns inget slutgiltigt perspektiv" osv. Det finns många sätt att förhålla sig till perspektivism. Och det jag försöker trycka på är, att vi inte får börja missbruka relativismen. I mitt tycke så missbrukar många religiösa fundamentalister stora religiösa verk. De ser en insikt i det religiösa verket, och denna insikt är så pass bländande att de ser insikten som den slutgiltiga slutsatsen - och att inga nya utgångspunkter går att ta.
Det jag försöker säga är att relativism - för mig - aldrig varit speciellt märkvärdig. Jag har personligen aldrig behövt springa runt och helt underminera vad andra säger genom att åberopa någon slags relativistisk insikt. Jag tar en helt annan approach.
Det viktiga för mig, är att ta vårat ansvar och inte bli bländade av enkelheten i insikten, och samidigt inte bli överväldigade över den komplexitet som relativistiska insikter medför.
För mig handar det om att lära sig kommunicera bättre, att lära andra kommunicera bättre, att nå förståelse, att klargöra likheter, men främst att lyfta fram underliggande likheter i det vi försöker säga.
Så, vilka perspektiv är viktiga och när? För mig är detta den viktiga frågan, dvs att börja arbeta med insikten. För mig är det ansvarflykt att säga att det inte går att bedöma vad som är viktigt och relevant. För mig går det att utveckla en förmåga för "kommunikativ kompetens".
-
Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Jag tycker du gör ett misstag när du jämställer dekonstruktion och andra (relativistiska) strömningar under beteckningen "relativism", som att det handlade om att trivialisera, vilket det långt ifrån gör. Och det är här jag menar att vi verkligen inte förstår varandra. 
Det enda jag kan säga här är att läs Derrida! Det handlar inte om att trivialisera, utan om att upplösa och ersätta med något "bättre". Det handlar alltså inte om någon cynism, utan om en skepticism med oerhört högt ställda krav.
I slutändan så är det, precis som du påpekar, något som man måste ta ställning till - vad som skall dekonstrueras och inte. Här handlar det nog mest om vilket värde man tillskriver det bygge som man betraktar. Man gör en bedömning av dess så att säga "andliga poäng" och ser om det inte går att gräva fram någon vettigare insikt genom att syna dess sömmar.
Vad gäller knivmannens överfall så hävdar jag snarast att filosofiska funderingar överhuvudtaget är malplacerade i en sådan situation. Om du ser hur jag betraktar den västerländska kanon så ser du också ett pragmatiskt tänkande skina genom. Jag ser ju ett värde i den, jag läser den ju. Vad är det då för värde jag ser i den? Jag ser inget egenvärde i den, men den är dock en portal in i samtidens föreställningsvärldar, den är vad som konstruerar dessa, och därför förstår vi människan av idag bättre genom att sätta oss in i fundamenten för hennes tänkande.
Att gå utanför huset är mystikerns sak, och han har inget annat verktyg än språket för att förmedla sina insikter, han måste alltså in i språket igen för att meddela oss andra. Och huruvida det verkligen finns något utanför "huset", ja, därom tvista de lärde, personligen förhåller jag mig ytterst skeptisk. På sätt och vis skulle man kunna beskylla dig för en nihilism i större grad än "relativisterna" när du talar om kommunikationen som självändamål.
Det enda jag kan säga här är att läs Derrida! Det handlar inte om att trivialisera, utan om att upplösa och ersätta med något "bättre". Det handlar alltså inte om någon cynism, utan om en skepticism med oerhört högt ställda krav.
I slutändan så är det, precis som du påpekar, något som man måste ta ställning till - vad som skall dekonstrueras och inte. Här handlar det nog mest om vilket värde man tillskriver det bygge som man betraktar. Man gör en bedömning av dess så att säga "andliga poäng" och ser om det inte går att gräva fram någon vettigare insikt genom att syna dess sömmar.
Vad gäller knivmannens överfall så hävdar jag snarast att filosofiska funderingar överhuvudtaget är malplacerade i en sådan situation. Om du ser hur jag betraktar den västerländska kanon så ser du också ett pragmatiskt tänkande skina genom. Jag ser ju ett värde i den, jag läser den ju. Vad är det då för värde jag ser i den? Jag ser inget egenvärde i den, men den är dock en portal in i samtidens föreställningsvärldar, den är vad som konstruerar dessa, och därför förstår vi människan av idag bättre genom att sätta oss in i fundamenten för hennes tänkande.
Att gå utanför huset är mystikerns sak, och han har inget annat verktyg än språket för att förmedla sina insikter, han måste alltså in i språket igen för att meddela oss andra. Och huruvida det verkligen finns något utanför "huset", ja, därom tvista de lärde, personligen förhåller jag mig ytterst skeptisk. På sätt och vis skulle man kunna beskylla dig för en nihilism i större grad än "relativisterna" när du talar om kommunikationen som självändamål.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"
På sätt och vis kan jag ju erkänna att allt mitt pladder är ett bevis på att det är något i mig som inte är tillfreds.
Jag funderar ständigt hur jag ska förhålla mig till detta.
På sätt och vis så upplever jag att mina egna insikter är ganska pinsamma.
Jag funderar ibland ärligt talat vad jag håller på med.
Jag försöker gång på gång, men detta "självförverklingsprojekt" känns som ibland som en stor fåfänga. Men jag undrar ärligt talat vad jag har för alternativ.
Om jag inte tar tillvara på min potential och försöker göra nå så långt jag kan, vad är alternativen? Jag känner till några alternaiv:
1. galenskap - mental kollaps - psyket.
2. total likgiltighet i sängen.
3. klinisk självperfektionism och destruktiv sadism (ala american psycho).
4. bohemisk missbrukare som aldrig lyckades förverkliga sig själv.
5. total slätstrukenhet och att rätta in sig i ledet - köpa ett "kulturpaket", svensson.
6. torr akademiker fast i böckernas värld.
7. bdsmsexslav på heltid.
Jag känner att inget av dessa tillltalar mig riktigt.
Jag funderar ständigt hur jag ska förhålla mig till detta.
På sätt och vis så upplever jag att mina egna insikter är ganska pinsamma.
Jag funderar ibland ärligt talat vad jag håller på med.
Jag försöker gång på gång, men detta "självförverklingsprojekt" känns som ibland som en stor fåfänga. Men jag undrar ärligt talat vad jag har för alternativ.
Om jag inte tar tillvara på min potential och försöker göra nå så långt jag kan, vad är alternativen? Jag känner till några alternaiv:
1. galenskap - mental kollaps - psyket.
2. total likgiltighet i sängen.
3. klinisk självperfektionism och destruktiv sadism (ala american psycho).
4. bohemisk missbrukare som aldrig lyckades förverkliga sig själv.
5. total slätstrukenhet och att rätta in sig i ledet - köpa ett "kulturpaket", svensson.
6. torr akademiker fast i böckernas värld.
7. bdsmsexslav på heltid.
Jag känner att inget av dessa tillltalar mig riktigt.
-
What Gives?
- Inlägg: 495
- Blev medlem: 05 aug 2006 19:30
Återgå till "Tankar och känslor"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 14 och 0 gäster