Vad gör man?

[Åkes granne]

Här kommer ett ytterst snabbt inlägg.


Jag har ett ständigt TVÅNG att få "den andre" att "förstå".. Detta bygger på min relation till mamma -läs tidigare inlägg. Alltså en djup känsla av omöjlighet över livet. HEMMA -går jag runt som en pajas/diktator/drama queen/åklagare/hök ..och försöker varje jävla dag få min familj att förstå den totala mänskliga kris familjedramat cirkulerar kring; även om jag mest använder filosofisk teoribildning och ständig rak konfrontation.

Inget händer.....

Tillståndet är EXTREMT; och orsaken till min depression. Jag dvs. samlar på mig ALLA konflikter; och kan inte "gå vidare" mentalt, utan glider in i en djup känsla av olycklighet, som blir/är "fast"/ständig -fram till dess att jag har konfronterar/löst upp nedtrycktheten, genom ärlig involering i samhället/andra människor. Det skapar en "retning", djup disharmoni i MINNET/min emotionella natur. Jag "bär" alltså kvar på samtliga nedtryckningar av SANNINGEN, i samhället/grupper, osv. -tills jag på något sätt, genom personliga ansträngningar och självdisciplin släpper i alla fall en del av min själ fri igen..

Den inre KONFLIKTEN till yttervärlden skapar upplevelsen av "mina möjligheter", och min eftergivenhet och menlösa relation till mig själv..

Skiter oftast i allt, när jag väl FÖRTRÄNGT -- hotet/rädslan, och DÄR skapas eventuella "snobbiga" reaktioner -i brist på PERSPEKTIV!

[Åkes granne]

Jag har t.o.m börjat SPARA mina skriva inlägg, eller i alla fall en del av dem ..så rädd är jag.

Jag litar inte på er/någon riktigt. Vem/vad skulle försvara mig liksom?

[Morningstar]

-----)

[Åkes granne]

Jo, men detta är verkligheten sailaways... Vi kan inte isolera oss i en "meditation" för att "få lugn och ro"..

Jag har ju en RELATION -till OMVÄRLDEN.


Jag vet inte. Jag tror att jag har gjort intellektet till ett separat läger; jag är ju inte helt dysfunktionell, det är jag aldrig riktigt. (Vilket också gör att jag hela tiden "skyller på mig själv", och ber mig nonstop att "ta mig i kragen" och går i en ständig AKUT formulering över den nya lösningen..) Men, nej, stop. Inte mer "intellektualisering" nu.. det är INTE DET jag "sysslar med här", direkt... tro inte det; vanligen är jag klar över kollektivets mening.

Där hängde ni inte med riktigt tror jag.. jag vet, larv. Ta liten hänsyn till detta inlägg, det är ärligt, men inte utav MORALISKT värde riktigt!

[Morningstar]

-----

[Åkes granne]

Jag blev lite defensiv där. Men det kanske endå är bra att jag berättar hur jag känner..

Jag menar. Mitt liv -- är en porrfilm förklädd affärssamanträde; där man blivit uppmanad att "hålla käft" för att inte reta mikrofonen. Samtidigt hur man ser allt och bara .."-nej, vi tar det sen" .."när pengarna kommer.. och man kan rymma härifrån.."


Man gör väl det bästa man kan.. Samtidigt handlar inte allt om mig, jag "tar hänsyn" ärligt inuti mig själv, det är det som ÄR frustrationen, när läget blir misslyckat..

Detta blev lite självdramatiskt. Räcker så.

[Morningstar]

---

[Åkes granne]

Sailaways,

jag ska flytta, det beslutade jag mig för som barn (packade smörgåsar i ryggsäckar, alternativt lekte för mig själv med det "bara jag" förstod..)

Måste bara få lite klarhet.

Men gud, detta är lite väl barnsligt.. Vad försöker jag ge ett högre syfte till, förutom mig själv här? Känns så konsigt. Jag tänker ALDRIG på "mig själv"! Det finns ju inte; jag är en rörelse -ej manifesterad i jordens trygghet ..just beskrivet genom min dolda "problematik" här.

Men jag säger ju det här bara för att få er ATT FÖRSTÅ att livet inte är ett smörgåsbord av 34554 olika sätt att bli tillfredställd. Jag menar ju allvar med min närvaro på forumet.. det gör ju alla tror jag, jag "leker" ju inte, eller är "uttråkad" eller något..

Jag går ofta hit i KRIS.. jag söker instiktivt fram en NY MÖJLIGHET (bundet till sanningen förstås!) när jag tänker att "nej, jävlar, jag orkar inte.." när jag ligger och "filosoferar" i sängen eller något..

[Åkes granne]

"Vänd andra kinden till" (insida)

Ja, självklart. Ungefär, men sen då... (fortsättning följer..)

[Morningstar]

----

[Morningstar]

-----

[Åkes granne]

Måste bara erkänna..

Jag blir lite "äcklad" av mig själv nu.. eftersom jag "målar upp mig" (spontant) som en "fin människa".. just eftersom jag SER MIG SJÄLV AV EN HÄNDELSE, och inte som då jag har ett VERKLIGT SYFTE (helheten/andra människor/mänskligheten/sanningen) ..utan bara till "framhäva" mig själv eller något.. (alltså inte medvetet riktigt, utan i detta kritiska läge som försvarsreaktion samt -ja, just det -- det ÄR ju SANNINGEN jag vill försvara..)

DETTA ÄR JOHAN ÅGRENS PROBLEM MED SIG SJÄLV -- han ser sanningen!


Detta är inte ens adekvat strukturerat, utan PERSONLIGA UTLÄGGNINGAR, endast. Jag vet liksom inte vad NI ska lära er av detta. Jag är ingen speciell bara för att jag är snäll.

Men; det ni kan påminna er om är ju att vi ska vara sams.


Just nu -ett barns mentala sinnestillstånd. Dock; inget påhitt.



Nej. Inget mer sånt här. Avskyvärt. Fy fan..

[Åkes granne]

Jag upplever ALDRIG kaos! Jag är uppvuxen i ett KAOS; men sett strukturen. Varken mer eller mindre.

[Morningstar]

---

[PopJimmy]

Jag har ett ständigt TVÅNG att få "den andre" att "förstå"..

Jag förstår precis vad du menar, jag har känt så stora delar av mitt liv.

Nu för tiden kallar jag det "bekräftelsebehov", vilket kan låta "banalt", men för mig är detta bekräftelsebehov ett av de djupaste behoven vi har, dvs, vi vill ta plats och bli "erkända", dvs bekräftade på att vi existerar.

Jag tror att det handlar om vilken utsträckning av typ av "feedback" man fått från sina närstående, genom social interaktion, i socialiseringsprocessen.

Problelemet med att inte få "feedback" leder till att man har en "odefinied självbild" vilket leder till att man har svårt att gå in i en "social roll" eftersom detta upplevs som "kränkande", "hämmande" av en slags "ursprunlig renhet".

Problemet är bara att man kan tendera till att bli socialt avskärmad, då man känner att man inte vill gå in i sociala spel.


....

Nu för tiden har jag inte lika stora behov av att behöva få andra att förstå. Jag väljer istället att själv att spela naiv på ett skickligt sätt. Det är den enda utvägen tror jag. Att hålla på hemligheterna för sig själv. Kanske släppa ut "det intima" om sitationen tillåter det, annars trivs jag med att spela korkad, oupplyst och nyfiken.

Det finns något mystiskt och charmigt i att hålla sig glad hela tiden. (Och då pratar jag inte om en ytlig pålag charm, utan ett slags erkännande att det bara är genom dessa ytor vi kommunicerar)...