Jag tror att människor blir falska gentemot en, genom att de antingen har intalat och övertygat sig själva, att man var någon de kunde lära sig att tycka om. När således denna övertygelse spricker, hittar de på svepskäl eftersom de är rädda att yttra vad de i själva verket tycker om en och så ledes blir de falska.
Eller så intalar de sig själva att de bara kan lära sig att tycka om och umgås med en viss typ av människor och med denna typ av människor bildar man en grupp och det är vad denna gruppen anser som är credo, inte vad som sas är sant "därute", som sanningen.
Ensamhet uppstår när man inte accepterar eller vägrar följa någon av dessa beteendemönster. Eller när man själv väljer sin ensamhet.
Den ensamhet man väljer är behaglig.
Den icke-självvalda är obehaglig.
Själv har jag ett fåtal vänner som jag umgås med då och då. I stort är min ensamhet självvald då jag har dålig erfarenhet av olika sammanslagningar och människogrupper.
Gränsen mellan hur mycket man ska vara individualist och hur mycket man ska tillhöra och beblanda sig med kollektivet. Hur drar man den och vart?
Lika lite som man kan utesluta sig fullständigt ur kollektivet (skulle väl vara om man typ är en Robinsson Crouse), lika lite som man konstant kan beblanda sig med kolllektivet eftersom vi alla behöver en privat sfär för oss själva. Mer eller mindre.
Ensamhet
Moderator: Moderatorgruppen
Jag tycker det är ganska intressant att det finns bara ett ord för ensam på svenska men på engelska finns det två ord för ensam. Ett ord för ensamhet som är possitivt (solitaire) och ett ord för ensamhet som är negativt(alone)
Så possitiv ensamhet är ju inte dålig men negativ är ju inte så kul. Vi borde ha ett possitivt ord för ensam även i svenskan.
Så possitiv ensamhet är ju inte dålig men negativ är ju inte så kul. Vi borde ha ett possitivt ord för ensam även i svenskan.
Varför hata när man kan älska? Ta hand om varandra. Peace
bumbimys skrev:Jag tycker det är ganska intressant att det finns bara ett ord för ensam på svenska men på engelska finns det två ord för ensam. Ett ord för ensamhet som är possitivt (solitaire) och ett ord för ensamhet som är negativt(alone)
Så possitiv ensamhet är ju inte dålig men negativ är ju inte så kul. Vi borde ha ett possitivt ord för ensam även i svenskan.
På svenska kan man också vara en solitär, man kan vara allena, mol allena, helt allena, och så ensam. Jag uppfattar ensam som neutralt. Numera säger man dock ofta "jag bor själv" i st för "jag bor ensam", men det är baby-språk, anser jag: "kan felv".
Ibland är det skönt med bara sig själv som sällskap, ibland är man själv en för mycket även ensam...
MVH
Algotezza
Algotezza aka Algotezza
Interssant påstånde där, bumbimys.
Du har väll rätt, vi kanske ska komma på ett nytt ord.
Men vad skulle det då kunna vara för ord.
Men anas som Algotezza säger så är ordet "Ensam" ett neutralt ord.
Det är väldigt mycket vilket ord man har före eller efter.
Och åter tack till alla som har givit mig såna jättefinna svar.
/ FIG
Du har väll rätt, vi kanske ska komma på ett nytt ord.
Men vad skulle det då kunna vara för ord.
Men anas som Algotezza säger så är ordet "Ensam" ett neutralt ord.
Det är väldigt mycket vilket ord man har före eller efter.
- Är ensam
ensamhet
Jag bor ensam
vilja vara ensam
Och åter tack till alla som har givit mig såna jättefinna svar.
/ FIG
Men kommihåg: Vi Alla Är Vilsen, Men Ändå Fångar I Denna Värd
www: Fig.Maxxflow.com
Mail: fig.ghd742@gmail.com
www: Fig.Maxxflow.com
Mail: fig.ghd742@gmail.com
Känslor vi har
Ett ensamt lamm tystnar vi åsynen av sin spegelbild.
Alla flockdjur känner sig tryggare med sällskap.
Ett välbefinnande lust känsla uppstår bland goda vänner.
Motsvarande olust känsla uppstår då du känner dig ensam och otrygg.
Men det är Bara en känsla försöker jag intala mig. :)
Alla flockdjur känner sig tryggare med sällskap.
Ett välbefinnande lust känsla uppstår bland goda vänner.
Motsvarande olust känsla uppstår då du känner dig ensam och otrygg.
Men det är Bara en känsla försöker jag intala mig. :)
FIG skrev:Interssant påstånde där, bumbimys.
Du har väll rätt, vi kanske ska komma på ett nytt ord.
Men vad skulle det då kunna vara för ord.
Men anas som Algotezza säger så är ordet "Ensam" ett neutralt ord.
Det är väldigt mycket vilket ord man har före eller efter.Är ensam
ensamhet
Jag bor ensam
vilja vara ensam
Och åter tack till alla som har givit mig såna jättefinna svar.
/ FIG
Ja man skulle kunna ta något av de ord som Algotezza tog upp i sitt inlägg och göra så att de används i det vardagliga språket eller något. Men svenskan är ju ofta lite så om man jämför med engelskan ganska neutrala ord som ofta får en possitiv klang eller negativ klang beroende på vart man sätter in ordet.
Varför hata när man kan älska? Ta hand om varandra. Peace
Jag skiljer på att vara ensam och att känna sig övergiven.
När jag var i 5-årsåldern började jag använda uttycket "mamma emsamkänsla!", varpå min mamma förstod att jag behövde uppmärksamhet. Då brukade hon plocka upp mig i famnen, och jag var nöjd med det. Jag har själv inga minnen av detta förrän i 8-årsåldern. Då stod jag vid dörren och väntade på att pappa skulle bli klar och komma ner för trappan för att köra mig till skolan på vägen till sitt arbete. Då - lite skämtsamt - ropade jag "pappa emsamkänsla", då det vid detta laget blivit lite av ett internskämt. Men vid vissa av dessa tillfällen, ensam vid dörren, kände jag mig verkligen ensam.
I tonåren pratade jag med min mamma om detta fenomen. Emsamkänslan som fick (och fortfarande får) min varelse att dö lite inombords.
Vid dessa tillfällen frågade hon mig varför jag kände mig ensam, men jag kunde aldrig förklara det för henne. Jag hittade aldrig en gemensam faktor som kunde utlösa detta sinnestillstånd. Jag har en förstående mor som visste hur hon skulle bemöta min emsamkänsla, men hon kunde aldrig förstå hur jag kunde känna mig ensam i ett rum fullt med folk. (Hos dagmamma, på dagis, födelsedagskalas, i bollarna på IKEA, etc.)
Det är först nu på senare år som jag insett att jag nog egentligen inte kände mig ensam, utan övergiven.
Även fast jag trivs i mitt eget sällskap, har en underbar fästman och (visserligen få IRL) vänner som alltid lyssnar vad än klockan är etc så har jag hittils varken hittat orsak eller botemedel för min emsamkänsla. Så fort samtalet är över så är känslan tillbaka.
När jag var i 5-årsåldern började jag använda uttycket "mamma emsamkänsla!", varpå min mamma förstod att jag behövde uppmärksamhet. Då brukade hon plocka upp mig i famnen, och jag var nöjd med det. Jag har själv inga minnen av detta förrän i 8-årsåldern. Då stod jag vid dörren och väntade på att pappa skulle bli klar och komma ner för trappan för att köra mig till skolan på vägen till sitt arbete. Då - lite skämtsamt - ropade jag "pappa emsamkänsla", då det vid detta laget blivit lite av ett internskämt. Men vid vissa av dessa tillfällen, ensam vid dörren, kände jag mig verkligen ensam.
I tonåren pratade jag med min mamma om detta fenomen. Emsamkänslan som fick (och fortfarande får) min varelse att dö lite inombords.
Vid dessa tillfällen frågade hon mig varför jag kände mig ensam, men jag kunde aldrig förklara det för henne. Jag hittade aldrig en gemensam faktor som kunde utlösa detta sinnestillstånd. Jag har en förstående mor som visste hur hon skulle bemöta min emsamkänsla, men hon kunde aldrig förstå hur jag kunde känna mig ensam i ett rum fullt med folk. (Hos dagmamma, på dagis, födelsedagskalas, i bollarna på IKEA, etc.)
Det är först nu på senare år som jag insett att jag nog egentligen inte kände mig ensam, utan övergiven.
Även fast jag trivs i mitt eget sällskap, har en underbar fästman och (visserligen få IRL) vänner som alltid lyssnar vad än klockan är etc så har jag hittils varken hittat orsak eller botemedel för min emsamkänsla. Så fort samtalet är över så är känslan tillbaka.
Ataraxi
Niya skrev:Även fast jag trivs i mitt eget sällskap, har en underbar fästman och (visserligen få IRL) vänner som alltid lyssnar vad än klockan är etc så har jag hittils varken hittat orsak eller botemedel för min emsamkänsla. Så fort samtalet är över så är känslan tillbaka.
Botemedelstips!
Övergivenhetskänsla, eller ett tomt hål i kroppen. Lägg dig bredvid din man, håll om varandra, lägg ditt huvud på hans bröst och bara slappna av. Ljudet av hans hjärtslag skänker dig den trygghet som endast infinner sig då alla krav är borta. Ägna er åt att bara ligga så då och då när behovet faller på. Vet inte om det hjälper dig, men det har hjälpt en del kvinnor jag känt tidigare. ( Min senaste fru kallade det, att göra livet ).
Svårt att beskriva en känsla med ord, tror inte heller att en bild beskriver det bättre. Men en tomhetskänsla, en känsla av att något saknas, behöver inte ha med ensamhet eller övergivenhet att göra. Den känslan kan ju uppstå av andra orsaker som jag endast kan spekulera kring.
I Asterix beskrev Obelix sin hunger med att det var som ett stort tomt hål i magen, detta hål kanske kan liknas med den tomhet jag ibland upplever, kanske skulle även jag pröva att svälja ett vildsvin?
I Asterix beskrev Obelix sin hunger med att det var som ett stort tomt hål i magen, detta hål kanske kan liknas med den tomhet jag ibland upplever, kanske skulle även jag pröva att svälja ett vildsvin?
Mjo, jag förstår hur du menar.
"Min plats" (precis den du beskriver) skänker mig lugn, och där känner jag mig mer trygg än någon annan stans.
Där ligger jag ibland på nätterna och tänker på alla små och stora saker tills jag somnar.
Den känsla jag beskrivit ovan är dock inget som händer ofta och bör nog inte rubriceras som ensamhet egentligen. Jag tycks ha växt ifrån den till viss del. Nu gör den mig inte lika upprörd som förr, och den kommer allt mer sällan. Kanske för att jag vid en tid i livet accepterade mitt behov av andra. Det är något jag fortfarande jobbar på, då jag än är en gnutta för stolt för att erkänna det och därav sällan ber om hjälp för mitt eget sinnestillstånds skull. Det i sin tur kan vara upphov till denna känsla av att vara övergiven. Men hur ska jag kunna kalla mig övergiven när jag inte talat om för någon att jag känner så?
Kan jag vara besviken på att folk "inte bryr sig" om de faktiskt inte vet om att jag behöver dem?
"Min plats" (precis den du beskriver) skänker mig lugn, och där känner jag mig mer trygg än någon annan stans.
Där ligger jag ibland på nätterna och tänker på alla små och stora saker tills jag somnar.
Den känsla jag beskrivit ovan är dock inget som händer ofta och bör nog inte rubriceras som ensamhet egentligen. Jag tycks ha växt ifrån den till viss del. Nu gör den mig inte lika upprörd som förr, och den kommer allt mer sällan. Kanske för att jag vid en tid i livet accepterade mitt behov av andra. Det är något jag fortfarande jobbar på, då jag än är en gnutta för stolt för att erkänna det och därav sällan ber om hjälp för mitt eget sinnestillstånds skull. Det i sin tur kan vara upphov till denna känsla av att vara övergiven. Men hur ska jag kunna kalla mig övergiven när jag inte talat om för någon att jag känner så?
Kan jag vara besviken på att folk "inte bryr sig" om de faktiskt inte vet om att jag behöver dem?
Ataraxi
-
Avantgardet
- Inlägg: 8885
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Hahaha, fan, själv när ångesten tornar upp sig då är det gevär man söker. Tur att ingen lånar mig ett. Men så har man vänner som vet i vilket skick man är, bjuder på lite drivmedel så man får svettas ut skiten, och komma på fötter igen. Så rullar det på. Ständig uppförsbacke, denna evigehtsjämmerdal. Inser att jag är för oansvarig för kvinnofolket. Det är lustigt nog bara de som har medel att köpa mig fri från synd, synd att det aldrig är villkorslöst. Hahaha! Jag är en katastrof!
Vet dock vad lyxen är som ni surrar om. Av nån djävla anledning så har jag aldrig fått känna mig svag och trygg på samma gång. Alltid ska man stå som nån djävla klippa, för allt och alla, men när klippan rämnar då är det fan ingen som ens orkar samla ihop skärvor och småsten. Spott och spe är vad man får då. Får resa mig själv ur skiten och damma av mig. Är så djääääävla less!
En kompis skrattade ut mig häromdan, han sa "du är väl inte en sån där dum djävel som tror att nåt kommer bli bättre!". Jag visste förstås bättre. Självfallet var det en naiv förhoppning som jag greppade efter (som halmstrå), endast för att klara mig genom några rejält tunga dagar med frossa, ångest, och smärta, men utan sömn.
Vet dock vad lyxen är som ni surrar om. Av nån djävla anledning så har jag aldrig fått känna mig svag och trygg på samma gång. Alltid ska man stå som nån djävla klippa, för allt och alla, men när klippan rämnar då är det fan ingen som ens orkar samla ihop skärvor och småsten. Spott och spe är vad man får då. Får resa mig själv ur skiten och damma av mig. Är så djääääävla less!
En kompis skrattade ut mig häromdan, han sa "du är väl inte en sån där dum djävel som tror att nåt kommer bli bättre!". Jag visste förstås bättre. Självfallet var det en naiv förhoppning som jag greppade efter (som halmstrå), endast för att klara mig genom några rejält tunga dagar med frossa, ångest, och smärta, men utan sömn.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"
O, Niya, jag är impad över din klartänkt het.
Du har väll rätt i det att det är sklinaren mellan att vara ensam och att känna sig övergiven.
Men min följdfråga är, vet vi vilket som är vilket?
Kan vi avgöra ifall vi är ensam, eller övergiven.?
Själv så är jag inte längre sänket på vad som är vad.
Hur känner man sklinad mellan dessa ting?
/ FIG
Du har väll rätt i det att det är sklinaren mellan att vara ensam och att känna sig övergiven.
Men min följdfråga är, vet vi vilket som är vilket?
Kan vi avgöra ifall vi är ensam, eller övergiven.?
Själv så är jag inte längre sänket på vad som är vad.
Hur känner man sklinad mellan dessa ting?
/ FIG
Men kommihåg: Vi Alla Är Vilsen, Men Ändå Fångar I Denna Värd
www: Fig.Maxxflow.com
Mail: fig.ghd742@gmail.com
www: Fig.Maxxflow.com
Mail: fig.ghd742@gmail.com
Avantgardet skrev:Hahaha, fan, själv när ångesten tornar upp sig då är det gevär man söker. Tur att ingen lånar mig ett.
Vad är det för fel på kramdjur?
Avantgardet skrev:Ständig uppförsbacke, denna evigehtsjämmerdal. Inser att jag är för oansvarig för kvinnofolket. Det är lustigt nog bara de som har medel att köpa mig fri från synd, synd att det aldrig är villkorslöst. Hahaha! Jag är en katastrof!
Alla människor är mer eller mindre vandrande katastrofer.
Avantgardet skrev:Vet dock vad lyxen är som ni surrar om. Av nån djävla anledning så har jag aldrig fått känna mig svag och trygg på samma gång. Alltid ska man stå som nån djävla klippa, för allt och alla, men när klippan rämnar då är det fan ingen som ens orkar samla ihop skärvor och småsten. Spott och spe är vad man får då. Får resa mig själv ur skiten och damma av mig. Är så djääääävla less!
Jag med...
Nej, jag undrar varför våld är mer accepterat än kärlek som lösning på personliga problem, är det därför vi lever i en våldsglorifierad värld. Bristen på tillit och trygghet är svår att tillgodose och varför skall den som har ett sådant behov klassas som svag emedan den som verkligen griper till geväret ses som stark, borde det inte vara tvärtom?
Känner annars att jag oftast fått vara klippan mot andra men själv saknar någon att luta mig emot när det varit tufft. Varför är människor så urbota jävliga mot varandra, är inte livet tillräckligt kort och svårt ändå?
FIG: Tack, snälla. Vilket härligt mottagande jag fått här =)
Jag ser det såhär:
Generell ensamhet (neutralt) - Att vara allena i ett rum.
Att vara övergiven (negativt) - Ofrivillig ensamhet.
Att avgöra skillnaden var precis det jag nämnde sist. Om jag inte försökt pocka någons uppmärksamhet så kan jag ju egentligen inte kalla mig övergiven. För att vara övergiven så måste jag ju först haft uppmärksamhet och sedan blivit ignorerad?
Sen finns det väl iofs även en generell känsla av att vara övergiven. Att hela mänskligheten skulle ha gett upp hoppet på mig, men så har jag personligen aldrig känt.
Jag ser det såhär:
Generell ensamhet (neutralt) - Att vara allena i ett rum.
Att vara övergiven (negativt) - Ofrivillig ensamhet.
Att avgöra skillnaden var precis det jag nämnde sist. Om jag inte försökt pocka någons uppmärksamhet så kan jag ju egentligen inte kalla mig övergiven. För att vara övergiven så måste jag ju först haft uppmärksamhet och sedan blivit ignorerad?
Sen finns det väl iofs även en generell känsla av att vara övergiven. Att hela mänskligheten skulle ha gett upp hoppet på mig, men så har jag personligen aldrig känt.
Ataraxi
-
Avantgardet
- Inlägg: 8885
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Återgå till "Tankar och känslor"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 12 och 0 gäster