Inläggav Åkes granne » 04 jun 2008 03:44
Här är en sammanlagd text av några stycken som jag skrev under hösten 2006 -när jag var djupt inne i mitt fängelse, jag har aldrig mått så dåligt i mitt liv, med alla bedtydelser inräknande. Jag skrev ytterst lite då, eftersom allt jag prioriterade var det yttersta -denna text kommer visa på begränsningarnas evolutionära avsikt.
De STRUKTURER, som tydligt formulerar sig själva, genom den dolda/evighetslångt begravda VILJANS lust "utåt".
Det visar också på hur "utvägen" skapas -genom begränsningens [blockeringarnas] VERKTYG.
OBS! Detta är alltså en nästan 2 år gammal text (som inte är fakta för dagen, utan en TOLKNINGSBAR observation av en medvetande-kollaps, räknat till den "ålder" jag befann mig i också):
"Jag slänger mig alltså UTÅT, inte kalkylerar & kordinerar inåt-och-framför. Det gäller: Solen 24 Vattumannen - Månen 24 Oxen - MC 24 Lejonet. (Nu med transit-Saturnus exakt på MC!)
Det var faktiskt värre innan..
Det är därför jag får svår minnesförlust nu. Jag bad om det själv. Det här blir bara korta. Referenser. I stackato. Poppande. Så luftigt och lätt. Jag kan välja polaritet. Övergår i ytlighet. Samtidigt får mina känslor fullt spelrum. Jag har iofs alltid haft dem där, fast egoistiskt, neurotiskt motiverat i MIG SJÄLV. Jag behöver inte rättfärdiga mig själv, för mig själv längre. Jag är INTE INTRESSERAD av ett idealiserande, finskuret aggregat. Totalt ointresserad är jag av identiteter. Ser ingen skillnad. Kanske på ytan, om jag vill. Jag har i de senaste två dagarna känt mig rastlös, splittrad.. Skulle kunna prata om vad som helst, som om jag visste något om det. Vet inte skillnad på musik och musik längre. Inget hindrar mig från att ljuga t.ex. Jag GÖR DET INTE; men jag skulle kunna.. Det har jag nästan aldrig gjort. Tomma ord, även fast jag vet vad som är vad -ingen skillnad. Mitt gammla släp är helt inlåst nu. Jag har försås mina arketypiska färdigheter där, om jag vill använda mig av dem. Såklart. Men inte den privata drömmen om mig själv; självömkan inklädd i människokärlek. Känslorna kan jag ta fram ändå. Rätt urskiljningslöst, helt fri. Jag HAR verkligen sympati, men den är inte stereotyp. Skapar en ny skuggfigur som försvinner i samma stund som jag förkroppsligar den. Hinner inte ikapp mig själv. Jag vill hem, men jag har inget längre. Ändå är jag mycket sannare. Kan skratta och gråta om jag vill, men ingen personlig bildlig förankring. Gillar människor. Jag har inga fördommar om mig själv längre. Go Spastic!
Skulle hamna på botten om jag börjar leta efter mig själv igen. Min hjärna är typ pajjad, men det är okej. Scenen är alltid falsk, tar plats för den som ska ha den eftersom sanningen tiger. Försöker därför (kompromissa) återberätta mig själv, och återspegla den bakbundna moralen som ger starka ben, så blir rättvisan intimare. Målet skulle kunna vara att alla tillsammans ska skapa en gemensam grund. Verklig och direkt. Jag är neutral. Universell. Jag ÄR STOLT, för att jag KAN vara det. Utan förklaringar. Lycklig, om jag vill vara lycklig. Det känns som om jag skulle kunna vara vad som helst. Jag har alltid tagit övergripande, handlingsförlamande relativa perspektiv, och varit rasande på alla som inte tar sitt ansvar över sig själva, och låter det gå ut över andra.. "Det där tycker du eftersom ..det kommer leda till.. och det är bara för att du.." Alltså, jag har (hade) väldigt bra minne, på så sätt att jag kunde förnimma, återuppleva känsloförloppet när något påminde mig om dessa omisskännliga sinnesrörelser; och veta vad det var det handlade om -från början. Kunde min historia utan och innan.. Jag beslutade mig typ för att det räckte, och började aktivt medvetet förtränga mig själv. Nu släpper jag den bara, som sagt.
Förresten, Saturnus.. ofta handlar det om att man har blivit nonchalerad av sina föräldrar, eller bättre "sedd som något man inte är". En regel vill jag tro, är upplevelsen av att man bara är ett barn i andras ögon. Det är extremt viktigt att vuxna t.ex. inte ljuger eller visar missgillande miner, generaliserar.. Ex: Ett tidigt löfte om världen som inte infrias, struntas i, man blir lämnad, mentalt utanför -och kliver rakt in i en tydlig anstalt. En spec. typ av alienering - jag är för fan vuxen, och det vet jag om. Man hamnar BAKOM det man vet man ÄR, och "bär" på sig själv. Mitt imot Kräftan - bry sig om, uttrycka det i ansvar för projektionen. Ses som kyligt, lillgammalt, annat än i hot om bristande lojalitet -tappa kontrollen. Allting LIGGER I kontrollen. Har man det man behöver kan man inte släppa på något. "Jaha, jag trodde du brydde dig ..as." Med mera, med mera.
Skulle kunna skriva vad som händer när man tar det till dess extrem. Så man inte blandar ihop saker, eftersom det mesta här inte ger någonting. Ni kan sätta er och stirra in i era flottiga vitvaror en timma, så ni lättare förstår det rörelsesystemen. Orkar inte, glömmer alltid bort när jag sitter vid datan.
Solen är JAGET som alla vet. Den sk. fria viljan. Det är det mest ofria av allt! Moderslivet bekäftas alltid först -"ologisk" behovsgröt. (För att du inte skulle dö ut.) Efter ett tag fick du se att du var separerad från din mamma -tryggheten. Du vill "ha" dig själv.. och hela ditt liv går ut på att visa upp denna nya "upptäckt" inför hela världen. Du sprider budskapet, eftersom du vet att du förstår några saker lite bättre. (Lära ut -Solen.) Vilken TUR att just jag blev Jungfru/Vattuman/Skorpion osv. Allting handlar först och främst om att i omvärlden hitta denna första kärlek, bekräfta den bilden, återspegla entusiasmen. Grovt förklarat.
Nja, mitt inlägg var så gott som helt oreflekterat, och inte riktat till någon. Fick lite idéer när jag läste det som ni andra delat med er av här. Så som det brukar gå till. Mina problem ligger i att jag går i baklås om jag försöker vara annat än spontan. Ingen förväntan från min sida om "gensvar" alltså, när jag heller inte lagt upp ultratydliga frågor eller dyl. Om annat hade jag gjort det. Trist om du kände dig tvingad att svara. Ber om ursäkt för det. Även om det bara gör mig inhumanare, lustigt nog. Ännu tristare är kanske att det ska behövas, detta statiska symbolspråk. Som i långtidsverkande skede ofta bara underblåser människors sits och inget annat; när dessa studier ÄNDÅ inte ger folk kurage att hjälpa sig själva, och andra -ur dessa dolda destruktions-spolar. Nu spårar jag ur. ..skulle man kunna tro. Men det kan man ju inte! Det är ändå tänkt som ett forum för astrologi detta. Jag uppfattas måhända som rätt barnslig, och de flesta ser blint bara en hänsynslös hybris alt. livlig fantasi som löper amok.. Avd: uppfattningsförmåga och brist på uppfattningsförmåga. Är ganska naiv i min tro att de flesta ska förstå mitt egna ställföreträdande kodspråk för det som jag redan begriper. En önsking skulle kunna vara TYDLIGA förenklingar, mer instinktiv fattning för det vi tror att vi studerar, diskuterar.. Så att vi tillsammans stirrar ut missförstånden i denna astroligi. Astrologi som i memory, dårå. Marioteten här bara förförs över den "mystiska" överintellektualiseringen, och letar till trots på fel ställen. Eller anammar det egoboostande grovhuggna bildspelet. Att inga intressanta diskussioner har fått fäste här vad jag har sett, visar det ganska tydligt tycker jag. Och så.
(astrologi)
Saturnus behöver inte handla om inåtvändhet, då lurar man sig själv. Och skyddar, det är alltid mycket enklare att skylla på något. Alltså.. nu tappar jag bort allt igen. Detta är Saturnus! Det är ytterligt svårt för mig att ärligt uttrycka mig själv. Inte för att jag är hämmad.. men vad fan. ... ..
Om skulle ljuga skulle jag klara av vad som helst. Det är så evolutionen fungerar. Tvillingarna vet vad jag talar om. Självrelatering -på gott och ont. (Skriva på datorn - Månen i Oxen.) Jag läser i stort sett aldrig astroligi, annars. Inga problem här inte. Det är jävlig enkelt att stå ut och vara kapabel om han väljer ett sätt, ett perspektiv. Jag har otroligt stor förståelse för andras behov. Det är därför jag blir mentalt handlingsförlamd nu, jag offar alltså min induvidualitet för att inte dö, bokstavligen. Men det visste jag ju redan, vilka dumheter jag än ger sken av. Jag har läst igenom lite inlägg jag skrivit här.. Det ser alltid ut som om jag inte alls vet vad jag pratar om och blandar ihop begrepp som jag kommit över nånstans. Jag förstår mig själv så pass bra att jag måste affirmera "glöm, glöm!" för huvudtaget kunna leva rent praktiskt. Att andra tar min ställning och säger det jag försöker säga gör det egentligen bara värre. Det finns inget där jag inte redan förstår. Det är bara smärtsamt att se andras reaktioner på det de tror att jag behöver. Jag känner mig bara dum, ovärdig. Det finns ingenting som någonsin chockar eller imponerar mig. Jag vet vad sinnesrörelsen handlar om, ska jag förklara -det jag spontant fick för mig att göra nu, måste jag alltså fördumma mig själv för att klara av det. Privat fungerar min hjärna spontant betydligt bättre. Förut hade jag större behov att strukturer i läsning osv. När man har tagit till dess extrem måste man "gå bakom" sig själv och öka sin receptivitet för att kunna hantera fakta. Jag förstår instinktivt numera, man behöver inte vara så tydlig, det gör det till och med svårare.
Jag funderar på att börja med ritualer för att hålla mig mig i mentalt schack. Det skulle vara hälsosamt. Det är därför man känner sig smart när man delar in stycken eller röker t.ex. Skulle jag vara så pass trångsynt skulle jag jag se _detta_ som förvirring t.ex. Att mitt imunförsvar blir dåligt av att jag är mig själv är helt absurt..hahaha. Jag har liksom inget att upprätthålla.
Exempel: Jag har förusätt, låt oss säga de sista tre årens modetrender i en så absurt detaljrikedom att nästan ingen skulle tro mig. Eftersom jag _DÅ_ la ner en sådan stark egosim i det här blev jag otroligt missunnsam att andra men inte jag kunde klä sig i de kombinationer som jag "specifikt hade planerat få tag på..". Det har verkligen varit så nära mina idéer man kan komma. Jag kunde ju inte göra annat än att sluta bry mig och ta det som det var. På tal om det så är hela modebegeppet på väg att transcenderas. Det finns ingen struktur längre. En slags kollaps med andra ord. Människor söker desperat efter unika uttryck, genrellt. De är minst av allt sig själva! Förut hade vi tydliga klädkoder som höll oss uppe. Det finns inget sådant som "unik" längre, du kan klä/bete dig HUR SOM HELST.
Min mamma har tvångsmässigt utövat sån kontroll på mig att hon inte har gett mig pengar på två år. Hävdat sig med godkänande från diverse myndigheter för att göra sitt beteende legalt. Vi är inte så fattiga. Mitt sanne psyke har funnits där hela tiden. Transformationen är inte ledig för mig, det är är löjeväckande! Jag förstår ju precis vad processen går ut på! Ingenting ändras, jag dör hela tiden. Passagen är mitt mellannamn. Jag måste alltså "gå ner mig" för att uppleva mig själv.(Jag var övertygad om att jag hade Skorpionen som Ascendent när jag hörde talas om vad Asc var för något när något drygt år sen.) Det känns jämt som det är någon som hinner det jag har tänkt ta mig före. Alla mina idéer. Jag har alltid blivit snuvad på konfekten alltså. Jag kan ju inte bli arg, eller minsta lilla avundsjuk längre.. (Det gäller aldrig något annat än det jag tänk göra. Jag blir eller har aldrig blivit avudsjuk på att någon är bättre/smartare/snyggare etc. än mig.) Jag blir alltså fysiskt försvagad av att vara en öppen grav. Det är intressant att iakta att de som gör som jag börjar se ut som Vattumannen i sitt uppträdande. Vattumansymboliken är frånkopplad & androgyn, och inte intresserad av sex. Detta händer när Saturnus korsett kväver oss, och vi inte längre kan hållas uppe av diverse stimuli;blir enda utvägen blir en skräddarsydd "rymmningsplan" - att gör det vi INTE vill alltså. Psykopati skapas såhär. Man vet inte längre skillnad mellan sanning och lögn - mellan att säga "Hej jag älskar dig" och "Dra, din jävla idiot". Dualism.
Om ni läser mellan raderna förstår ni att om vi inte skulle ha bl.a. sjukhus skulle världen dö ut. Jag håller sällan på med Astrologi, men jag förstår vad det handlar om.
Det rör egentligen bara till det. Pessimastro som stoisk försvarar sin "astrolgi", eftersom han är avundsjuk på Lizard, skulle då istället kunna beskriva de olika solteckens-arketyperna som ett slags bildspel i verklighet som skulle kunna bidra till att "gro in", och bekräfta människan; då han är för stolt för att vilja erkänna att man förstår vad t.ex. Lizard skriver om. Oxen är knappast dum, men vill kunna "lämna ifrån sig arbetet" och njuta av det den byggt upp, och lägger sina dogmer på samma hylla som hatten. Ni vet att man som yngre ibland kom på sig själv med att försöka räkna ut, minnas, hur sjutton man kom att tänka på just "pingviner", och tar tankekedjan så långt man kan och inser vad det var som ledde tanken dit.. Jag har väldigt lätt för att hitta det exakta händelseförloppet i min vardag, så att jag lyfter bort verkligheten så att säga, och få ett rent helvete.
Bevisbördan blir helt enkelt för stor.
((Ångest är alienering från omvärlden - isolerad förståelse och en identifiering med de mentala strukturerna.)) När man upplever världen som meningslös är det Saturnus. Själva upplevelsen av tiden, och verkligheten precis så som den är. Där finns inget längre att relatera imot. Bara en hud. Den själmordsbenägna tror här att det inte finns något annat, men det är inte riktigt sant. Ungefär som att säga att urkristallieringen som man kallar för översinnlig kärlek är "sanningen". Det är bara olika element. Kristus kontra Buddha, ungefär. Det finns inget dött. En slags utopi är att balansera dessa, vilket är vad meditationstekniker går ut på.
Fan ..jag blir besviken på mig själv, jag skulle kunna förklara saker mycket bättre. Det gör jag dagligen för mig själv, som jag sa. Jag kan ibland bli tillfälligt halvförlamad i armarna. För några år sen hade jag svår skrivkramp. Det har inget med rädsla eller extraordinärt höga krav att göra. I alla fall inte om man tar det till botten med sin ärlighet. Får alltså välje mellan trygghet (nu då) och förståelsen. Man _tror_ dock att man fattar något när man inte gör det. När man har något att luta sig imot. Jävligt enkelt. Människor förstår mycket bättre än det vill erkänna för sig själva. De vill inte veta. Enklare att supa och skylla på PMS.
Det här vet ni ju redan..
Men det gör inget. Jag tar mig rätten att kasta mig ut på detta sätt. Det är helt lönlöst att försöka upprätthålla några estetiska strukturer, som därtill inskränker vår naturliga reaktionsförmåga. I framtiden kommer datorn sovra fram tillfälliga forum per automatik. Skrivregler kommre knappast spela spec. stor roll. Räkna med ett större fokus på assimileringen; människa - miljö.
Nyckelord: Balanserad spontanitet.
Folk kommer kunna stå i en toalettkö och öppet be om sex i en anda av "nån annan som vill ta en kaffe?". Tänk: Den råa kärleksfulla egoismen. Det vi hela tiden ständigt söker; reflektioner av vår spegelbild. "Se på fan, det där är ju jag.." När allt kommer omrking.. Det du "egentligen" är, eller hur? Det är precis samma sak, och det måste vi träna på att förstå; att lägga märke till ditt eget hjärta helt enkelt.
Jag har genrellt större kontakt med mitt ego än gemene Vattuman. Jag låter mig inte luras.. jag har nästan ingen smal, idealiserande jagbild längre. Arketypen "fördomfri" är ersatt med verklig fördomsfrihet! Det har inget med Vattumannen att göra. Jag är fruktansvärt disträ, känner mig korkad. Det gör inget. "Det här är bra", tänkte jag. Bygger upp mentala murar i ren självbevarelsedrift -det är jag som har kontrollen. Det gäller att bara andas rätt. Det skulle vara förlösande att säga att "jag förstår inte varför jag gör såhär.." Som att tro på gud, typ. Som sagt, jag glömde helt bort det jag tänkte skriva här nu. Rörigtrörigtrörigt det här.
Låter ju som om jag är helt bakochfram. Knäpp. Det är jag inte. Inget mer skriv här för mig, jag håller mig ju inte ens till ämnet. Eller inte som det ser ut. *Det gör ingen skillnad, om ni förstår er själva, eller inte alls..* Hela mitt livsprojekt går ut på att förstå fällan jag är född i. Komma fram, även fast det inte är en endste del av mig själv jag inte förstår. När jag är framme är jag död. Och den styr jag ändå. Nån gång. Då kan det inte bli annat än sånt här, larv, om ni förstår vad jag menar. Så håll på med era horoskop om ni vill, och om ni skulle begripa allt fullt ut kommer ni bara bli tvingade att ta om allt från början. Trevlig resa..
Jag har den senaste tiden, med åtanke på mina dysfunktionella person, förstått att det är just energin mellan mina behov som jag ska använda mig av. Jag måste alltså försöka ta som vana att finna mig i frustrationen och önskan att "hitta hem" som en egen rörelse av värde. Jag gör aldrig något utav situationen, utan bryter ner rörelsen i mindre fragmne,t i en stoisk tjurighet att bli klar.
Trots att det numera ger mig blåmärken, växer realismen med syrebristen. Det vill säga; jag tvångshåller inte längre mina "oprincipiella" principer. Den "objekt-subjektiva" människokärleken, som härstammar från en fotograf i symbios med futurum -en tidig jag. I dessa små små luftrum finns möjligheter till förnyade värderingar. Jag hävdar till och med att det är ett oantastligt måste, för ren överlevnads skull. Det är den personliga värdegrunden som disciplinerat ska återaktiveras -just precis det vi inte vill.
I fallet dessa:
Oförberedande ångest, som återger förlossningsförloppet och en livgivande process.
Svårare; expandera urskiljningsförmågan och gå bortom den lägre filantropiska acceptansen. Lyckas man med detta, finns syretankar till godo på andra sidan rökridån. Bättre och fruktsammare kordinering mot mål är grejen.
Undermeningen: Spontanitet!
Min emotionella intelligens är på väg mot grav inskränktning -och det ska jag alltså se som något långtidsverkande frigörande. Förhandlingsbart smog!
Jag skulle vilja säga att termen "äkta" är en del utav vårat personliga skönhetsbegrepp. En ren definitionsfråga alltså. Dömt att misslyckas, då det ger intryck av att vara fast förankrat, som en sorts fysisk mekanism så som t.ex. "hunger". Det är väl där någonstans problemen börjar.. Men vi fastställer ingen referens här. Vi går ju in lite på olika sorters kärlek, och det kan jag hålla med om; ingenting är varken icke-kärlek eller riktig kärlek. Eller någonting annat, för vad fan ska man kalla resten? Är t.o.m. purt hat -kärlek? Eftersom en relation, ett reaktionsväv byggs upp? Ungefär så som vår sinnliga receptivitet jobbar, eller vad tycker du? Maten vi äter, ljud, musik etc. som vi dagligen kontaktar, värderar, uppskattar, stöter bort osv. Det mesta ligger på samma nivå, i en slags fleromättad gröt. T.ex. "Jag älskar äpplejuice.." Vi stöts till och från varandra.. Man skulle ju kunna tycka att det som ligger än varmast om hjärtat, det jag står för, och framför allt vet är JAG; är sann kärlek (men det behöver ju inte vara samma sak som känslor.) Och så vidare.. Om jag äter en chockladbit, hur vet jag då att jag verkligen gillar den? Hur vet jag att jag är chocklad-72%-kakao-typen? Borde jag börja föra anteckningar över all chocklad, all skolmat, alla saker jag får (men inte riktigt vet vad det är..)? Om fläskfilén var godare än köttbullarna jag åt i torsdags, och faktiskt gillade riktigt mycket, vad drar jag för slutssats här? Är det bara FingerMarie-kopiorna från Lidl, som jag -karaktärsvaga Arne bara MÅSTE ha, jämt.. som verkligen är någonting för mig?
Vi kategoriserar in oss själva i diverse fundament; det håller jag med om. Jag tror att kategoriseringen som sådan är den "onda" driften i-sig, som alltid härrör från en bakomliggande gemensam grund -"Gud". Där ser vi ingen skillnad. Vi skapar våra rörelser och i och med uppväxten, så det spelar förodligen ingen roll om någon talar om för oss vad t.ex. kärlek är, när vi är individer. Vi förhåller oss sedan till synsätt, och genom det ser vi vad vi "inte är". Inga reaktioner är varken goda eller onda. Bokstavligen ignorerar gör bara väldigt dogmatiska människor, som lever genom-och-efter subkulturella grova riktlinjer; för att hålla uppe sig själva, och sublimera sina småskurna rädslor och neurotiska förhållningsätt till utmejslade integriteter. Belöning: Acceptans, trygghet, mental/emotionell makt. Förnekar, ignorerar alltså..
Strävar efter sistnämnda gör ALLA. På olika sätt och genom olika företeelser. Ofta då vi tror att vi inte gör det.
Har inte sovit inatt, alls. Alternerar mellan nästan helt ohämmade känsloyttringar, och spretiga flykbeteende från all sorts konfrontation och börjar skämmas för allting.
Känner nu -tydligt, denna totalitet; jag kan leva i lycka, eller lika gärna dö.
Kan inte uttrycka mig.. Jag känner mig som ett barn, trots att jag kan ta den psykologiska kausaliteten väldigt långt, och ser andras självklara beteendemönster tydligt och klart låser det mig inte på samma sätt.
Jag är inte längre påväg. Jag jobbar/kalkylerar inte längre med "problemet", utan tog det till dess extrem.
Det finns två utgångar; status qou och symbiosen med strukturen i-sig el. icke-upplevelsen av det jag är -total alturism, eftersom jag själv inte "finns".
Jag har inte längre något att upprätthålla. Väldigt litet kontrollbehov, inte det dominanta "varandet" som förut.
Eftersom världen är mig själv, och ingenting utanför finns kan jag inte heller sluta tänka eller vara mig själv. Jag kordnierar mig inte längre med mitt högst medvetna psyke om min identitet. Jag lossar mig själv från arketyperna och lever på rörelsen utåt, och struntar i alla särtypiska behov. Fri. Eftersom jag begriper händelseförloppet extremt bra (inte konstant förstås) är jag på ständig flykt från mig själv -stagnationen. Jag känner andras soul som min egen, och jag fattar att man kan i stort sätt hävda vad som helst. Jag känner andra. Även fast jag alltid har förstått andra bra, har det varit distanserat och inte "med" andra. Jag upplever alltså seriöst att jag kan hävda och fatta helt motsatta teorier. Ser ingen skillnad mellan vuxan och barn. Jag vet precis hur det är att vara där och säga det där. .
Jag har alltså inte målet kvar, eftersom jag har nått taket och valt att överleva -på flykten. Jag är alltså halv-död. Det känns just nu som om jag börjar omskapa en renare vilja. Ny. Det är inte samma sak som den kroniska identitetskrisen, eftersom jag inte bryr mig om vad jag är; och det är just det som slänger mig framåt. Jag tar allt från början. Precis som om jag vore fyra eller elva. Som att dö och återfödas med fördomsfriheten och den uppenbara djurparken fortfarande där.."
..::Quantum reinterpretation, breaking through zombiefication.. "I AM" the energy of me losing prenatal ground, with the grave to lean on, fuzzy freedom::..
