Ett uttryck av KÄNSLOR.. -aktuellt just nu

[Åkes granne]

Är det någon annan som känner såhär:


"Ser framför mig ..unga människor, som tvingats NER I SUBGRUPPERINGAR och Djup Inre MENINGSLÖSHET, och "avsaknad" av den rena, existensiella Passionen.. friheten.. allting.

Jag pratar inte om något "överdrivet" eller "hippieliknande".. Detta är riktigt konkret, den verkliga Människan.. och hennes övergrepp av sig själv genom tiderna..

Detta har aldrig kommit fram i ljuset..

Vi har SKULDBELAGT OSS SJÄLVA FÖR EXISTENSENS FAMILJÄRT BUNDA; genom det FÖRFLUTNA (dess behov av emotionell säkerhet/egenmakt).. -dess KAUSALITET i SIG SJÄLV.."

http://supraphysical-finale.blogspot.co ... ingen.html


Betänkt detta:

http://supraphysical-finale.blogspot.co ... t-sga.html

Jag HOPPAS verkligen att ni, vi, någon.. ser vad jag verkligen menar.. jag agerar alltid på alla nivåer.. "vetenskapligt" (tiden/kronologins formler, etc.) och "filosofiskt"/"andligt" -sk. "poetiskt"..


Känner ett JÄTTEBEHOV av att vara med i leken, och sluta leka. Dvs. jag vill vara Närvarande i Något "kollektivt".. "här".. och "säga sanningen"..

[J R Auk]

Hur uppstår det tror du då?

Tror inte det är unika känslor, hur man agerar på dem är annorlunda dock. Vem ber du till?

[Åkes granne]

Vad pratar du om? Haha.

Är detta vad du skulle säga till en kille på bussen som började prata med dig om den tidning som den "tjccka tanten" tog av honom, denna DN, som han hade köpt.. och vagt kommenterade om, i sitt abrupta behov av kollektiv interaktion (hm.. i vilket sökande då, må ni tro?)

Eller är detta vad du skulle säga till din flickvän när hon söker kontakt med dig kl. halv fem på morgonen, när du ligger i sängen och hon precis upptäckt vad den där inre känslan av "felet" beror på..?

HUR UPPSTÅR LIV "tror" du?

[Åkes granne]

Hur uppstår det tror du då?

Tror inte det är unika känslor, hur man agerar på dem är annorlunda dock. Vem ber du till?

Vad fan HÅLLER NI PÅ MED? Hallå?

Vi ÄR här.. vi sitter här.. på stolarna, framför datorn..

"Ber" vi säger du?

[Åkes granne]

Jag litar INTE på många människor i grunden längre. Detta innebär inte att jag blir inåtvänd/paranoid eller löjligt selektivistisk efter "principer".. utan jag är helt enkelt öppen med min öppenhet, och börjar bekanta mig med min integritetes behov.

[Åkes granne]

Letade efter denna: http://www.filosofiforum.com/forum/vie ... php?t=4987


Ni förstod uppenbarligen inte vad jag menade alls.

Fattar ni inte att det är GUD som sitter här och KOMMUNICERAR hela tiden? Vad har hänt egentligen? Känns som om det behövs en rejäl storstädning här på forumet, vilka är på?


(Åh neej.. för jag är en FEGIS.)

[Åkes granne]

Hur uppstår det tror du då?

Eller hur menade du här? Var gärna så nära intill din ursprungliga "spontanreflektion" som möjligt när du svarar på min fråga.

[J R Auk]

Hur uppstår det tror du då?

Eller hur menade du här? Var gärna så nära intill din ursprungliga "spontanreflektion" som möjligt när du svarar på min fråga.

Du tror att du kan valsa in och kräva, att få det du vill? Eller vill du bara säga det?

Vi vill alla ha närhet, samvaro, mening. Ingå i kultur, känna oss i kontroll av våran situation osv osv. Det är inget konstigt.

Men du säger det som att någon förvägrar dig detta. Vem vägrar dig det?

Du drar dig ofta andras kommentarer och ord. Reser murar av ord för att slippa den här samvaron du talar om här. Varför då? Gemenskap bygger man, mening vördar man, sanning känner man, kunskap delar man.

Man måste anstränga sig lite för att ta sig utanför sig själv. Du vill inte vara speciell säger du? Inte se dig själv som mer. Varför gör du då det?

Så vem ber du till? Vem hoppas du skall komma och hjälpa dig?

[J R Auk]

Jag litar INTE på många människor i grunden längre. Detta innebär inte att jag blir inåtvänd/paranoid eller löjligt selektivistisk efter "principer".. utan jag är helt enkelt öppen med min öppenhet, och börjar bekanta mig med min integritetes behov.

Hur många människor har du gett dig själv skäl till att lita på genom ditt liv då egentligen?

[Åkes granne]

Hur uppstår det tror du då?

Eller hur menade du här? Var gärna så nära intill din ursprungliga "spontanreflektion" som möjligt när du svarar på min fråga.

Du tror att du kan valsa in och kräva, att få det du vill? Eller vill du bara säga det?

Vad är det jag vill "få" menar du?

Exakt -VAD är det jag KRÄVER? Berätta det för mig.

Eller menar du att jag i detta debatt-FORUM "kräver" uppmärksamhet/feedback i samhällsfrågor? HOPPSAN!

Vi vill alla ha närhet, samvaro, mening. Ingå i kultur, känna oss i kontroll av våran situation osv osv. Det är inget konstigt.

DÅSÅ!!

Men du säger det som att någon förvägrar dig detta. Vem vägrar dig det?

Andras olycka gör mig olycklig. Upplever du att du kan relatera till samma medvetenhet?

Du drar dig ofta andras kommentarer och ord. Reser murar av ord för att slippa den här samvaron du talar om här. Varför då? Gemenskap bygger man, mening vördar man, sanning känner man, kunskap delar man.

Anser du att vi har en "samvaro", du och jag här? HUR ska vi skapa en sann gemenskap i dagens tillvaro J R Auk?

Man måste anstränga sig lite för att ta sig utanför sig själv. Du vill inte vara speciell säger du? Inte se dig själv som mer. Varför gör du då det?

Ta sig utanför sig själv? Med det menar du vadå? Den transpersonella/transcendentala tillvaro av renhet och frihet som kommer efter "sacrifice" och förståelse för egots ointelligens och kamp mot sig själv, genom karmabearbetning?

VAD eller VEM ser jag mig som mer än? Jag är mer än detta alla sagt att jag är. Du är mer än du tror att du är.

Så vem ber du till? Vem hoppas du skall komma och hjälpa dig?

Nej inte alls. Det här stämmer inte. Du hänger inte med, eller hur? JAG behöver inte hjälp. MÄNSKLIGHETENS UTSATTA: b-e-h-ö-v-e-r.

Har du aldrig lagt märke till det?

[Åkes granne]

Jag litar INTE på många människor i grunden längre. Detta innebär inte att jag blir inåtvänd/paranoid eller löjligt selektivistisk efter "principer".. utan jag är helt enkelt öppen med min öppenhet, och börjar bekanta mig med min integritetes behov.

Hur många människor har du gett dig själv skäl till att lita på genom ditt liv då egentligen?

Jag har försökt lita på dig. Jag har ALDRIG avvisat människan.

[Plecto]

Åkes Granne - Alltid lika belyst!

Beundrar det sättet du bär fram orden! Att du sjunger i poesins namn utan att du gör någon anmärkningsvärd insats -

Väldigt få som förstår det du förmedlar tycker jag. Jag uppskattar däremot att du är väldigt fantasirik och poetisk Jag tror att du erhåller känslor som är svåra att ventilera ut till allmänheten, men som samtidigt är svåra att hysa inombords.

Jag känner likadant - Ibland kan känslan av att veta sanning, men att inte kunna förmedla det i varken skrift eller tal,  göra mig väldigt begränsad. Jag vill öppna mig till allt och alla. Under poesins namn vill jag sprida mina tankar och ventilera mina sinnen och inför en åskådande publik som med häpnad applåderar för varje yttrande vill jag bocka - Jag känner att ord oftast inte bärs fram av sina krafter - Ord måste hålla samman i ett flytande mönster som får dem att verka euforiska, själva är de för alltid dömda till att dö ut i det banala universum vi havar. Om jag så kunde vill jag uttrycka mig i varje mening, varje ord, varje bokstav... Vill eka i det arma folkets tomma hjärtan - Vill visa dem det jag känner men som jag icke kan förmedla -

Det min vän är känslor...

[Skogsälvan]

Underbart Plecto! Då kanske du kan förklara vad Åkes granne pratar om. Jag är alltså genuint intresserad av kärnan i denna ordpotpurri. Det här är inte hånande eller så. Jag skulle faktiskt vilja förstå. Åkes granne kanske t o m själv kan anstränga sig till att förklara begripligt?

[Åkes granne]

Åkes Granne - Alltid lika belyst!

Beundrar det sättet du bär fram orden! Att du sjunger i poesins namn utan att du gör någon anmärkningsvärd insats -

Väldigt få som förstår det du förmedlar tycker jag. Jag uppskattar däremot att du är väldigt fantasirik och poetisk Jag tror att du erhåller känslor som är svåra att ventilera ut till allmänheten, men som samtidigt är svåra att hysa inombords.

Jag känner likadant - Ibland kan känslan av att veta sanning, men att inte kunna förmedla det i varken skrift eller tal,  göra mig väldigt begränsad. Jag vill öppna mig till allt och alla. Under poesins namn vill jag sprida mina tankar och ventilera mina sinnen och inför en åskådande publik som med häpnad applåderar för varje yttrande vill jag bocka - Jag känner att ord oftast inte bärs fram av sina krafter - Ord måste hålla samman i ett flytande mönster som får dem att verka euforiska, själva är de för alltid dömda till att dö ut i det banala universum vi havar. Om jag så kunde vill jag uttrycka mig i varje mening, varje ord, varje bokstav... Vill eka i det arma folkets tomma hjärtan - Vill visa dem det jag känner men som jag icke kan förmedla -

Det min vän är känslor...

Sådär känner jag också Plecto!

Det kan ibland vara en: nödvändighet, att bära fram budskapet "på ett fat", för att kontextens deltagare ska se sammanhangets inre mening och energi. Detta som sidoreflektion på den verkliga betydelsens allvar, vilket allting bör centrera kring.

Människan med "fängelsedepressionen" lär sig vad verklig FRAMGÅNG är, och varför detta hiearki-behov existerar bortom BÅDE filosofin resultatteoretiska cirklar, och verklighetens faktiska ridåsceneri -och försöker febrilt förmedla dess budskap till världen.


Du ser det fantasirika och poetiska i mig, vilket jag aldrig skulle formulerat i min intellektuella självrelatering överhuvudtaget, upptagen med mitt "arbete" som jag är.. Jag har alltid bara varit ute efter att vara tydlig och ..true-vetenskapligt korrekt. Du påminner mig om mina KREATIVA VERKTYG -rakt in i dess egen naturs SJÄLV (vilket jag själv glömt att jag har), på ett sant autentiskt och finkänsligt sätt. Det är ganska påtagligt och insiktsfullt med människan du gestaltar delar av. Bravo. Tack så mycket. Och ja, jag finner stor mening med känslor, men jag saknar något att reflektera det i, eftersom jag "bortstött" mitt kvinnliga filter som sanningen själv i mitt överlevnadsbehov, för mitt hjärta är i djupet min egen död. Men det blir ju bara ännu värre om jag talar om det... (När jag var yngre, typ 16-17, brukade jag i mitt dunkel och brist på förståelse för mitt individuella svars "liv", ägna stora stunder åt sorgeritualistiskt gråtande, i transmuterad paralell till total mental avsikt, och frånkopplad alienation. Bara för att KÄNNA MENING, betänk det!)

[J R Auk]

Hur uppstår det tror du då?

Eller hur menade du här? Var gärna så nära intill din ursprungliga "spontanreflektion" som möjligt när du svarar på min fråga.

Du tror att du kan valsa in och kräva, att få det du vill? Eller vill du bara säga det?

Vad är det jag vill "få" menar du?

Exakt -VAD är det jag KRÄVER? Berätta det för mig.

Eller menar du att jag i detta debatt-FORUM "kräver" uppmärksamhet/feedback i samhällsfrågor? HOPPSAN!

Det var inte en fientlig fråga, ville bara uppmärksamma dig på dina ord.

Därav frågetecknen ??

Det finns något som perverterar när man ber om det man vill ha. Dess uppfyllnad kan helt plötsligt var tom.

Vi vill alla ha närhet, samvaro, mening. Ingå i kultur, känna oss i kontroll av våran situation osv osv. Det är inget konstigt.

DÅSÅ!!

Är det här aggressivitet? Leker jag inte som du vill leka?

Du frågade, och jag svarade. Så vad gör att jag förtjänar det här skriket du levererar?

Men du säger det som att någon förvägrar dig detta. Vem vägrar dig det?

Andras olycka gör mig olycklig. Upplever du att du kan relatera till samma medvetenhet?

Andras olycka är det deras då när du ser den? Jag upplever att jag kan relatera till det. Jag upplever att jag tränade mig i en herrans massa år för att inte göra det.

Men det är något man själv får bära. Vem som bär olycka kommer tacka dig för att du delar den bördan? Är det inte något egocentriskt över det hela? Som om sorgen inte skulle räcka till, om inte du var med i den.

Du drar dig ofta andras kommentarer och ord. Reser murar av ord för att slippa den här samvaron du talar om här. Varför då? Gemenskap bygger man, mening vördar man, sanning känner man, kunskap delar man.

Anser du att vi har en "samvaro", du och jag här? HUR ska vi skapa en sann gemenskap i dagens tillvaro J R Auk?

Det liknar samvaro, men det är något flyktigt. Den skymtar genom träden vi rusar igenom.

Jag vet inte hur vi skapar en sann gemenskap. Men jag försöker.

Vet du?

Man måste anstränga sig lite för att ta sig utanför sig själv. Du vill inte vara speciell säger du? Inte se dig själv som mer. Varför gör du då det?

Ta sig utanför sig själv? Med det menar du vadå? Den transpersonella/transcendentala tillvaro av renhet och frihet som kommer efter "sacrifice" och förståelse för egots ointelligens och kamp mot sig själv, genom karmabearbetning?

VAD eller VEM ser jag mig som mer än? Jag är mer än detta alla sagt att jag är. Du är mer än du tror att du är.

Kanske är jag det. Men jag är inte mer än att jag inser att man för att skapa ärlighet, skapa öppenhet, inte bara kan se till intentionens erföljda känsla. Alltså sanningen och öppenheten måste relatera meningen och inte bara utrycket. Det blir således en mällanmänsklig attityd och inte en som klarar sig utan mötet.

Du vill att andra vördar ditt språk mer för att ditt kommer från en attityd du håller mot dig själv och sanningen och missar detta med att dela, att säga sant och öppet är att säga så att det förstås. Säga det man förstår att man måste säga för att den talade till skall förstå. Jag snackar inte om att göra avkall på sin mening här, utan det är mera att släppa den där bevakningen över meningen som vore den en skatt.

Så vem ber du till? Vem hoppas du skall komma och hjälpa dig?

Nej inte alls. Det här stämmer inte. Du hänger inte med, eller hur? JAG behöver inte hjälp. MÄNSKLIGHETENS UTSATTA: b-e-h-ö-v-e-r.

Har du aldrig lagt märke till det?

Du säger att du inte behöver hjälp men ändå så skriker du rätt ut.

Vad spelar det för roll om du är stark om du inte kan utnyttja styrkan?

Se igen här också, de, de, de, de, de.

Är du fri från de band som gör oss utsatta i vår relation till varandra?

Varför behöver inte du?