att existera utan att leva

[främling överallt]

Hon sitter här i ett rum lika rörigt som sitt inre. Tankarna studsar mellan väggarna i rummet, omöjliga att fånga eller få ordning på. Här sitter hon tillsynes levande, fast hon sakta dör en osynlig död. Det är en psykisk död, hoppet som kvävs av meningslösheten, den, en gång så starka, viljan som sakta dras ner i ett träsk. Hon är på väg ner i det svarta hålet ännu en gång, åter jagad av kaostankarna, åter levande död. Allting saknar åter mening och den enda kraft som fanns kvar gick åt till att dölja, att dölja allt. Hon är fånge i en värld som saknar förståelse, i en värld full av lyckligt ovetande idioter. Stegen som till en början ledde ända ner till det svarta hålets botten, blir kortare och kortare för varje gång. Hon måste använda all sin kraft till att hoppa och ändå blir hoppen sällan tillräckligt höga. Hennes medvetande plågas av tanken på att det kommer en dag då hon inga av hennes hopp längre räcker till, en dag då hon är fast i det svarta hålet för alltid.

[Avantgardet]

Rousseau delineates man out of this possibility [möjligheten till empati som en akt av fantasi - min anmärkning]. Imagination inscribes the animal within the human society. It makes the animal accessible to humankind. The paragraph of the Essay which we are considering ends thus: “He who imagines nothing senses no-one but himself; he is alone in the midst of humankind.” This solitude or this nonbelonging to humankind is due to the fact that suffering remains mute and closed in upon itself [min emfas]. Which signifies on the one hand that it cannot open itself, by the awakening of pity, to the suffering of the other as other; and on the other hand that it cannot exceed itself towards death. Indeed, the animal does have a potential faculty of pity, but it imagines neither the suffering of the other as such nor the passage from suffering to death. Indeed, that is one and the same limit. The relation with the other and the relation with death are one and the same opening. That which is lacking in what Rousseau calls the animal is the ability to live its suffering as the suffering of another and as the threat of death.

[Zokrates]

Rousseau kan aldrig ha bevittnat grisar på väg in till slakt!

Nej, allvarligt, fantasin är oerhört betydelsefull för att stå ut med vardagen. Fantasin ger ju även upphov till intressen och utan sådana hamnar man lätt i ett sådant mörker som främling överallt beskriver.
Kan man börja intressera sig, om motivationen saknas och därmed ta sig ur en ond cirkel? Jäkligt svårt anser jag att det är för dem som verkligen redan nått botten, de är så att säga så förbannat självupptagna att de inte längre kan eller orkar ta itu med någonting, förutom då sitt ständiga bekräftande av eländets vara.

Så finns det hopp eller skall du ge upp och droppa död ned?
Här är det oerhört viktigt med aktiva närstående, som helt enkelt fysiskt styr den självplågade varelsen tillbaka in i livet igen. Jag talar alltså om att handgripligen lotsa, då allt samtal tenderar att flyta ovanpå och ej absorberas i medvetandet, annat än som en ytterligare bekräftelse på att vara utanför samhällets gemenskap. Tro hopp och kärlek, är att inte ge upp, vilket personen på väg mot det svarta hålet är på väg att göra.

[Minded]

Hon borde fortsätta beskriva det, sitt varande. Gärna för en publik, såsom exempelvis här, eller inför sig själv. Att sätta ord på sina tankar är dels att värdesätta dem, och dels början av vilken problemlösning som helst - till och med ett helt liv. Sen öppnar det också upp för en faktisk kontakt med omvärlden, vilket är en intressant spiral i sig självt. Det ger möjlighet att bygga styrka, hitta anledning till att göra något åt problemet - om det förvisso inte löses av sig självt, genom det terapeutiska i att utforska det, manifestera det - verbalisera det, måla det, dreja krukor om det, osv. Detta är konst, är helande, att uttrycka det som känns, på ett sätt som känns lämpligt.

Alt, så förnekas det, tills gränsen är nådd. Då kommer det ut på ett sätt eller annat ändå. Det som gör en galen är inte att faktiskt se problemet i ögonen, även om det verkar så. Det som gör en galen är tron att man måste förneka det.

Hmm. Ta försiktiga steg, oavsett...