Sökte mig hit då jag i 3 års tid brottats med "grubblerier" och ångest.
Just idag har jag ångest i magen och vill bara gråta. Gråta då jag inget förstår, men har ändå en hjärna som verkar kräva "svar".
Jag menar alltså ingen "låtsasångest", utan den här sorten som präglar min vardag och som förföljer mig hela min vakna tid..
Läste nyss en intressant tråd här ovanför i forumet om rätten att skaffa barn. (typ nåt sånt). Exakt det jag grubblar på! Grejen är dock att jag har två små barn, och är så sugen på ett tredje. (Endast för att vi vill!) Men jag kan inte förmå mig att hitta en "ursäkt" till att bara skaffa ett till barn..
Sedan har jag mycket tankar kring det här med existens kontra icke-existens. Jag är okunnig på "riktiga" termer, så ni får ursäkta mina dåliga ordval emellanåt. Får se om jag ens får pränt på det som snurrar i skallen.
Det är lätt att liksom sammanfatta det hela till "vad är meningen med livet?-funderingar. Men det finns ju ett svar där; jag vet inte! Och så får det vara bra med det.
Utan det är just det här med om hur kan man säga att jag kan njuta av livet då jag faktiskt inte har något att jämföra med. Jag kan ju inte jämföra min existens (livet) med en icke-existens (aldrig bli född), för icke-existens finns ju inte.
Äsch, jag vet att jag låter väldigt amatörmässig nu, men jag kan inte förklara mig bättre.
Känner mig bara så ledsen och uppgiven. :cry: Hur och vem ska kunna hjälpa mig att bena upp mina tankar. (Psykologer är ju bara att glömma. De hängde ju inte alls med i mina tankegångar = ångesttankar.)
Tänkte då att kanske det finns en bunt kloka människor här inne som förstår vad jag menar..?
P.S Hoppas detta inlägg ligger rätt nu.