(övrigt)

[Åkes granne]

Diagnosicerades av St Göran's neuropsykiatri som Aspergers och ADHD


..primärt eftersom testresultaten visade på urdåligt KORTTIDSMINNE men jättebra LÅNGTIDSMINNE, vilket enligt dem uttrycker "brist på uppmärksamhet" -okej, saken är att detta är exakt innebörd för BRA UPPFATTNINGSFÖRMÅGA (medförande alienation). Trots detta tror dem att jag har problem med att: tolka situationer -eftersom det är det jag gör! ..vilket bryter den simpla dialogens kontrakt (där mitt ohämmade kontaktsökande stöts bort). Jag är inte ens klumpig. De tror att jag "sitter på ett eget moln" i mitt filosofiska utforskande; när det snarast är en djup ANALYS av den kollektiva rummet.

Hatar när människor beskriver sig som sociala när de inte är det, det är snarare så att de "precis lärt sig något nytt".

Jag är så opersonlig, jag har sett missförstånden i samhällskontexten för vad det är, jag är inte annurlunda på något sätt. Känns lite larvigt att bli misstänkt för den omvända snobbism som 50% av de övriga sökande irrar i.




Trots min extrema opersonlighet har jag INGA PERSONLIGA GRÄNSER (vilket jag inte vet om: känner mig separerad) i KOMBINATION med IDENTITETSFÖRLUST, vilket jag tidigare upplevt formulan av, när jag tror att MIN själsvetskap är den KOLLEKTIVA RÖRELSEN/händelsen, innan jag vet att JAG ÄR JAG.. vilket är att komma i kontakt med närvaron; för att sedan använda denna mystiska födelse...

Allt detta gör mig sårbar för TRAUMA, just som konsekvens av allt för mentaliserad alienationkänsla!


(Har även känt detta nyligen när jag upplevde gemenskap med gud [jag tänker i banor av "det vi nu upplever"]. Andledning att jag mognar i min imunitet samtidigt som jag börjar känna mer naken sympati för tillvaron och människorna, och får förståelse för mitt skapande.)

Dvs: "jag kan inte ljuga" och "provocerar" omedvetet, vilket utmanar till  total-itära (osynliga/transparanta) värderingar.



Typiskt Pluto-ascendent: den av de andra identifierade svarta fåret ..vilket "påtryck" man söker att SJÄLV identifiera sig med, för att BLI.





Det känns som allt detta syftar till att bli sams med min mamma, genom förståelsen som det uppstår när man går utanför jaget.

Min inre ambition och dröm är nämligen i sin kärna transcendental; jag måste alltså först uppleva motsatsen, vilket t.ex. speglar min mammas perfektionism/dysfunktionella kaoselimieringshets i rymd av hennes relationer, vilket jag blivit en del av: karma. Uttrycker sig å andra sidan hos MIG, i känslan av att bara vara en "intellektuell roll i samhällskontexten" (Södra noden i Jungfrun 10.e huset: Merkurius i Stenbocken i 3.e; styrande 11.e/8.e) som används som desperat manipulatör i gruppsituationer (där den oberabetade norra Fisk-noden i 4.e huset styrande 5.e kreerar hopkoket av personlig andlig romantik och omogen [Stenbocken] syfteprofilering där "allt" tas med) för att "det inte ska bli kaos". När det är som värst dvs, eller var, snarare.









Annars? Vill bryta detta omgående. Börjar annars se igenom omgivningens verkliga struktur mer... jag tror det kommer hända saker ganska snart.. men.. ja just därför.. livsimpulsen har ätit upp det tidigare kontextområdet...

Saken är att när det börjar förtydligas och kännas lättare, så blir jag stressad pga förväntningar och prestationshets, vilket skapar inbalans (föresten drömde en väldigt intressant metafordröm om hela mitt horoskop inatt, slutade med att pappa ledde mig till Solna min födelsestad där jag stod jag vinglade på ett "tak" och var jätterädd för husens höjder -Pluto square Venus/Ic-Sun) ..vilket blir till "ambivalens", rastlöshet.. som tillslut uttrycker ärligheten... en "action".

[LJUSUPPLEVELSE]

Det är så mycket folk som är Aspergare idag...det är inget speciellt negativt...mest kommunikationssvårigheter...håll dig borta från droger och håll koll på ditt utseende ...rena kläder / vårdad...hitta en mentor att lotsa dig in i känslornas och kommunikationens/signalernas  värld...fängelserna är fulla av aspergare , var  laglydig och försiktig...

ps om du verkligen är aspergare

mvh

[Åkes granne]

Kanske uttrycker sig "ritualen" (i brist på bättre beskrivning) CENTRALT (Solen=meningen) just i min alienerade känslomentala TEORI-Sol..

Jag kan inte SE min Sol genom Månen -jag arbetar alltså med att förstå att två inviders förmulering av ett syfte kan vara SAMMA SAK. Solen ÄR den sanning som utgör Månens inre resurs, den är så ren att den inte finns -det är en REFLEKTION (Imun Coeli) på själva existensbudskapet. Solen SPEGLAR Månen -precis som Månen gör i sig själv. Jag har alltså fastnat i en tvångstanke om att vänta in det "andra" -men jag är redan "henne". Solen är alltså min INTUTION! (Uranus + IC = kollektiv självbild) -alltså det formlösa irrande och sökande jag håller på med; men utan tid/substans, en "idé" som söker PERSONLIG FÖRANKRNING (Oxen)... Solens identitet är alltså FÖRENDERLIG (IC) och beroende av VERKLIGHETENS substans (Saturnus [struktur] / Neptunus [dissolving]) -eftersom Saturnus/Neptunus "är" hela horoskopet (förutom Pluto) och främst kanaliseras genom Venus upphöjda men intensiva aktivitet bidrar det till att föra in Solen i relationen (genom Oxeplaneterna i sjunde huset). Man måste alltså "GÅ TILLBAKA" och tillbaka igen.

Trots min extrema opersonlighet har jag INGA PERSONLIGA GRÄNSER (vilket jag inte vet om: känner mig separerad) i KOMBINATION med IDENTITETSFÖRLUST, vilket jag tidigare upplevt formulan av, när jag tror att MIN själsvetskap är den KOLLEKTIVA RÖRELSEN/händelsen

The Sun in House 4 indicates that during the course of the current lifetime, consciousness is to become more self-aware. The concern of the fourth house people is their inner reality and the circumstances that have gone into making them who they are..

People born with the Sun in H4 rarely have any great desire for acclaim or worldly success; instead they tend to favour a home - based life, which affords them much time for reflection.

When the Sun is in H4, it is common to find other inner planets also in H4 and the Moon in one of the houses of Universal consciousness, indicating that the past life experience has been group orientated and lacking the terms of reference which make possible an understanding of personal development. In the 4th House a person is given the opportunity to understand how the emotional nature of the individual is formed from his past: through experiences which can be remembered and those which are locked in the unconscious; through personal experience and through the collective experience of his race. Many 4th House people are drawn to psychotherapy as a means of accessing and processing what is in the unconscious and they have already awareness of the importance of the emotional level in understanding human motivation. The closer the Sun to the I.C the more activated is the channel of communication between the personal and the collective unconscious, and the stronger the sense of continuity and attachment to the culture of birth. People with the Sun in the 4th House are likely to view the mother as the most influential parent, regardless of whether the experience of her was positive or negative. Home life - the responsibility of the mother - is perceived by a 4th House person as the environment, which will either make or mar the individual. Yet, whilst a person with the Sun in H4 places such a high value upon home life, this placement does not automatically confer the ability to create or sustain the desired environment. This will come only after a person has an understanding of his own emotional nature and of any sabota­ging tendencies.

The 4th House experience by its nature is easier for a woman to handle than for a man who tends to look to a partner to create and run the home and thereby relinquishes a considerable amount of control of this all-important environment.

A person with the Sun in H4 views his home as an extension and a reflection of himself, and it is notable that a 4th House person will frequently seek to move home after a major period of inner change or after a break-through in self-understanding: it is as if the existing four walls no longer represent a comfortable fit. Fourth House people who are constantly on the move may well be relying upon a change of residence to put right what they sense to be out of kilter in their lives, in which case they are probably evad­ing the need to look at self.

Professions chosen by 4th House people include psychotherapy, social work, mental health nursing, and all sectors of the industry, which has grown up around home ownership.

[Åkes granne]

Det är så mycket folk som är Aspergare idag...det är inget speciellt negativt...mest kommunikationssvårigheter...håll dig borta från droger och håll koll på ditt utseende ...rena kläder / vårdad...hitta en mentor att lotsa dig in i känslornas och kommunikationens/signalernas  värld...fängelserna är fulla av aspergare , var  laglydig och försiktig...

ps om du verkligen är aspergare

mvh

Jag är helt kontrollerad. Och tja, bara som exempel så uttrycker ju dig väldigt schablonartat här, ganska typsikt för min upplevelse av hur omedvetna många är om outtalade signaler. Men jag bryr mig inte så mycket.

Kanske har jag blivit trött och provocerande eftersom det är svårt att hitta intellektuell intimitet, passion i "tillvaron", jag behöver närmast ömsesidig holitisk tankeläsning för att inte tappa bort det verkliga... vilket jag redan till stor del gjort i all förstörelse, vilket är min dolda sorg, hålet i min inre natur... den väldigt personliga förståelsen som utgår från den opersonliga autentiska insikten när bevisbördan är för stor men ändå kan förlösas i "dialogen".

[Åkes granne]

Bara som kommentar, inte för att det är intressant att diskutera detta men i alla fall:

Haha. De grundade tolkningen av "min" Asperger-problematik.. i mitt introverta intresse för mig själv och sökande efter att förstå livet.. HAHA.

Jag tycker detta är pinsamt. Ungefär som att söka till anorexikliniken och vara mullig.

Ps. Detta var helt nyligen Ds.

[Zokrates]

Bara som kommentar, inte för att det är intressant att diskutera detta men i alla fall:

Haha. De grundade tolkningen av "min" Asperger-problematik.. i mitt introverta intresse för mig själv och sökande efter att förstå livet.. HAHA.

Jag tycker detta är pinsamt. Ungefär som att söka till anorexikliniken och vara mullig.

Ps. Detta var helt nyligen Ds.

Underskatta aldrig psykiatrikernas inkompetens!

[Åkes granne]

Jag förstår ytligheten, men det är bara en tolkning av min "image". Nu använder jag väldigt simpelt språk/struktur, närmast barnspråk, saknar också de "djupa förklaringarna", för de som redan vet vad jag menar och begripar denna typ av off-topic, blajkultur alltså:


Jag tycker det känns jättekonstigt att uttrycka att "jag känner inte att någon förstår mig" på det sättet -samtidigt som jag FÖRSTÅR de utstötta/missförstådda; jag har bara inte förnyat den vetenskapliga kärleken, känner mig för "seriös" samtidigt som innebörden kräver religion. Inget konstigt. Hamnar oförutsägbart i bisarra situationer med välbekant uttryck av sexualitet, androgyn sentimentalitet och distans. T.ex: en seans med en oberäknelig transvestit på psyket, som invaderade mitt sinne. Drar mig till personer som utsrålar avvikelser samtidigt som jag vet att de är farliga, bara för att konfrontera min psykonatur, jag har dåligt självvärde men övervinner med min orubblighet. Jag har som underordnat mig avvikelsernas IMAGE bara för att innifrån de andras projektioner begripa det psykiskt sjuka utan att gå över gränsen, i min filantropiska vilsenhet.

Det var inte riktigt det jag skulle säga.

Man integrerar ju sig sakta i former utanför sig själv för att evolvera sin form. Jag har tidigare aldrig identifierat mig med "smärtan" jag "demonstrerar". Numera tycker jag "allmänt avvikande beteende" och det bortstötta är normalt.

Det jag tänkte säga var att jag omedvetet i min evolutionära process behöver total/intim TILLHÖRIGHET till min "grupp", för att förstå mitt personliga förflutna och vidareutveckla min kollektiva natur. Jag har har i ca 90% omedvetenhet haft en emotionellsexuell fantasi om att vara en halvbisarr tonårstjej -jag känner mig som ett 35årigt dagisbarn. Aspekten av min distans reflexrörelse i Lejonet i mitt identitetsproblem gör att jag skapar scener av ENORM BARNSLIGHET bara för att lära känna någon sorts meningsfull medveten självprojektion, för att uppleva helheten/föreningen med det mottsatta. Jag uppvisar i kris ofta dessa "ritualer".


Jag "älskar" distanserat men totalt, de vulgära, alternativa, gays osv, eftersom jag ser intelligensen och "smickras" av detta det tredje könets kreativitet, och försöker bära deras "myt" som ett fan utan att ha en egen substans.

Eller.. jag valde att själsligt uttrycka denna kärleksförklaring av jämliken på detta primitiva sätt (mänskligheten som ett objekt att tillfredställa sin själ genom) när jag var förvirrad och bearbetade min självprojektion.

Jag har trott att jag måste "ta med" denna kreativitetsinnebörd i det andliga "svepet".



Shit alltså.


Skrev t.ex. det här i somras till en bekant på "helgon":

"Jag är helt välfungerande nu. Jag har sedan länge förstört min personligavärde-kod till ett ständigt utvecklande av religionens fredsbetydelse.


Du är en bra människa. Du GILLAR typ FEMINSMEN hela tiden -fattar du inte att det är deras behov av att tänka sig IGENOM mannen-myten; alltså JAGETS gravformer: det feminina traumat i sig själv..

?

Jag behandlar mig alltid själv dåligt.. jag värderar mig iform av mina känslor -jag beter mig ju helt rätt hela tiden..

Jag är inte ”dum i huvudet” min praktiska form av förståelse är någonslags flyktuppenbar naturlighet jag fött fram mer och mer: hatar dessa nuvarandra former och illusorisk fördunkelse så.. "

Detta är samma slags fantasiförklarade självbilds-holism som sailaways uttrycker, fast personligt med transparanta strukturer. Så nära och så isolerat.


Det här är egentligen inte verkligt dock, mer ungefär lika "sant" som att säga att "-jag är så jävla sugen på GB colacream".


Det är ingenting "aktuellt", upptäcker att jag egentligen bara känner mig fördunklad av att leka med gammalt. Det här är mina ur-rötter av min Vattuman-kärlek till galenskapen som jag i min totala stolthet försökt "bevisa". Jag KLÄNGER tjockskalligt kvar vid känsligheten; det är anledningen till att jag har svårt fortsätta, eftersom jag tror att jag måste "fortsätta"; jag är inte "pendlande" utan "stabil" och ser inte "det andra".

[LJUSUPPLEVELSE]

hm...ett ökat behov av struktur och regelbundenhet...speciella ramar...vissa saker får inte tas i beaktande...eget/speciellt språk...överhöghets-barriärer...krav på omgivningen...
Om jag hade fått diagnosen Aspergers så skulle jag jubla av glädje...då hade jag kunnat ägna mig åt sånt som jag tycker om , samtidigt som jag skulle haft livstidspension...
Att vara aspergare behöver inte betyda att man är dummare...man är allmänt sämre på kommunikation och tolkning/hantering av känslor...men kan vara bättre än andra inom andra områden...data , filosofi ,idrott ,musik , vadsomhelst...
Dessutom ärligare och mer disciplinerad.
Kanske inte allra lämpligast som psykolog , trots att ens psykologiska värderingar i vissa situationer kan vara bättre än en psykologs beroende på egna upplevelser/erfarenheter...
Jag har själv lättare paranoida och omnipotenta drag i min personlighet...
Det har kommit fram efter år av diverse terapier...
Jag deppar inte för det...
Insikt är viktig!
Först när man accepterar att ett problem finns kan man börja arbeta för att lösa det.

ps det är inte så märkvärdigt och stigmatiserande med aspergers nuförtiden.

mvh

[Åkes granne]

Nej då, jag ser mest sånt här som djärva garderobstroféer och flexibilitet  :D Spännande att tänka i hur långt man kan gå egentligen.

[Åkes granne]

Angående diagnosen: Det här handlar om något helt annat. Detta rör min "investerande" RELATION till mänskligheten; vilket i nuvarande stadie tjänar en transformation: det är alltså uttrycket av rå-emotioner, den utsträckande virveln / min sexuella naturs evolutionsprofil kanaliserat i emotionell teori; med filosofisk potential när jag skärper mig.

Har skrivit om detta tidigare; allting handlar om mitt "kärleksproblem" som konserveras och "ansamlas" i min egenreflektion eftersom "mitt basala problem" är att jag inte kan gå utanför jaget, och förstå min gränslöshet.


När det gäller mina kärleksmässiga preferenser är jag totalt GALEN, samtidigt som jag är klarsynt och objektiv. Jag är som en hippe och "passionerad" på samma gång utan att någon förstår mig. Är utvecklat dualistisk -i kris; känner mig som en psykopat på känsloområdet, trots att jag inte har några ägandebegär -vilket ytterligare demonstrerar "hur lite jag bryr mig". Min intensiva opersonliga kärlek till individen snarare intensifierar min passion för "alla andra"; det finns alltid en "andra" vad jag än intresserar mig för eftersom jag älskar alla människor. Jag älskar människans "råa" hjärta, psykologin bakom den individuella meningen, eftersom jag identifierar mig med den. Samtidigt kan jag heller aldrig vara okomplicerat andlig sökande eftersom jag är ständigt krävande romantisk och dissikerar individen; jag snarare söker den intima självrelateringen i analysen.

Det är som om "vi" inte räcker, eftersom jag redan vet om det och tenderar istället att föra in filosofin eftersom tänkandet OCH förståelsen är den enda enhet, det intellektualla lidande, jag fullt intimt kan relatera till, den lättsamma inställningen till de djupaste trauman. Gåtans uppriktighet. Jag vill känna att andra tänker på samma sätt, för att gå på paradoxerna på djupet, alltså "erkänna" sig själv: godheten och ondskan.


Ofta slutar människor gilla mig eftersom de inte accepterar min "hänsynslöshet"; jag bryr mig inte riktigt om praktiska traditioner och vill begripa mötet på djupet.


Tidigare när jag pga trögfattat identitetsältande drog jag "tillbaka"/in min självprojektion/drömsjälv i min psykologiska reflektion och upplevde en filosofisk förälskelse till det jag studerade. Hon var en symbol på "godheten"/kreativiteten i min kärlek till mig själv, och jag såg det på samma sätt medveten om min operation/förvirring och samtidigt helt driven av mina emotioner.

Jag har alltid vetat att allt varit en stor kollaps, en omöjlighet. I tidiga tonåren upplevde jag någon slags bisexualitet i polariseringen mellan "sex" och "romantik" samtidigt som jag hade problem med att mina drifter kändes så "viktiga". Upplever inte profilerade "drifter" numera direkt. Senare försökte jag räkna ur "lösningen" på dualismbegreppet vilket typ uppluckrade "min hjärna".

Jag har hela tiden försökt "ge en förklaring" av mig själv i relation till de andra, men jag kan inte, uttrycket är baserat i en tragedi/flyktighet. Tror det är därför jag försöker vara så "öppen".


Det här driver mig väl frammåt eftersom bilden utgör stor disciplin och ambitiöst "offrande" inför de stora andliga resultaten. Detta gör mig egentligen inte så mycket, jag menar bara att det utgör min specifika personlighet och olycklighet, jag vet hur resultateten av existensiell befrielse ser ut inuti, vad jag vill vara och uppleva.

[Åkes granne]

Min intensiva opersonliga kärlek till individen snarare intensifierar min passion för "alla andra" -just gruppen

Jag tror jag nästan fattar frihets-innebörden i det här, alltså på ett helt annat plan.