Smärtfri

[JimmyAberg]

Nu har jag varit smärtfri i 3-4 dagar, efter 3 år av daglig kronisk smärta. Hela tillvaron känns helt overkligt när jag tar min värkmedicin.

Jag har insett att jag lever på lånad tid. Bitterheten är borta. Jag älskar mitt jobb, min flickvän, min familj. Det tog ett tag för mig att inse att jag behöver denna medicin, och att jag är tvungen att ta den för att kunna leva ett anständigt liv.

Helst vill jag leva - ett värdigt/smärtfritt liv, går detta inte så vill jag dö med min värdighet i behåll. Att leva med lidande har fått mig att inse vad _allvar_ och är och hur nedbrytande smärta kan vara, jag har fått en ödmjukare inställning samtidigt som jag har fått en mycket mer allvarlig inställning till livet.

...

Jag funderar lite på vad "meningen" med smärtan/sjukdomen är, Wilber nämner i sin bok "Grace and Grit" 12 (tror det var 12) olika perspektiv på olika sätta att tolka meningen med smärta/sjukdom. Själv har jag svårt att bilda mig en uppfattning om vad meningen med smärtan är, är bara glad så länge jag slipper den.

Min utmaning till er är detta: Kan ni komma på något sätt att förklara vad meningen med smärta är som inte rymms inom någon av Wilbers 12 definitioner? (Kan ni m.a.o. bräcka den integrala smärtteor Wilber tog fram i Grace and Grit?)

Lycka till  :D

[Fromm]

Grattis Jimmy till ett mer smärtfritt liv. Hoppas medicinen fortsätter att fungera bra.
Det sägs att utvecklingen av mediciner går fort.

http://www.karolinska.se/sv/sys/Press-n ... om-smarta/
http://www.karolinska.se/sv/sys/k-larut ... ma-Smarta/

[Jörgen]

Definitioner jag kom på

1a.
Signal till medvetandet att något är på tok: Gör nåt! Flytta på dig!
Den som tror att djur inte är riktigt medvetna bör då även tro på att djur inte upplever smärta på vårt förfinade intelligenta sätt, vad det nu än må vara bra till.

Smärtan är ett av flera signaler som varelsen kropp ger, en annan är välbehag, då varelsen gör något som dess kropp ur det genetiske artminnets perpektiv sett bedömmer att det främjar dess existens.

Kroppen kan luras, belöning kan ges även när främjandet inte nödvändigtvis är reell, exempelvis genom droger.

1b.
Vad som är smärta och vad som är välbehag är inte alltid tydlig, vissa aktiviteter förenar bägge.

1c. Långvarig smärta kan man vänja sig vid till en grad att man knappt upplever den och rent av tror att man är utan smärta.

Smärta upplevs då enbart om den blir starkare än hittills.

1d. Smärta är en gemensam upplevelse och erfarenhet, samhället är uppbyggt kring företeelsen, att kunna mildra den, att kunna tillfoga den.

1e. Ett  exempel på frånvaron att kunna uppleva smärta är nervsjukdomen Lepra, där sjuklingen inte känner av när han slår sig mot sten, dorrar, möbler etc, och därför slutar att försöka undvika det vi andra automatiskt och utan att tänka gör, nämligen att parera hinderbanan - resultat är att sjuklingen skadar sina lemmar till dess att de ramlar av.

1f. Smärta är varningsystemet, röda lampor blinkandes, att släcka dessa kan ibland bedömas som nödvändigt om dessa egentligen ej längre uppfyller någon viktigt funktion - om budskapet nåt fram så behöver man inte smärtan.

...

Kommer inte på mer, men kan tänka mig diskutera meningen med döden också.

[Fromm]

Smärta är inget att skratta åt men några personer kan det

Phantom limb, synesthesia and Capgras' syndrome can at least be partly explained in terms of neural circuitry. But I once encountered someone with an even more bizarre syndrome called pain asymbolia To my amazement, this patient responded to a pain stimulus not with an "ouch" but with laughter. Here is the ultimate irony—a human being laughing in the face of pain. Why would anyone do this? First, we need to answer an even more basic question: why does anybody laugh? Clearly, laughter is hard-wired, it's a trait in all humans. Every society, every civilisation, every culture, has some form of laughter and humour (except for Germans). But why did laughter evolve through nat-ural selection? What biological purpose does it serve?
The common denominator of all jokes is a path of expectation that is diverted by an unexpected twist necessitating a complete reinterpretation of all the previous facts the punch-line. Obvi-ously a sudden twist per se is not sufficient for laughter, other-wise every great scientific discovery that generates a "paradigm shift" would be greeted with hilarity, even by those whose theory had just been disproved. (No scientist would be amused if you disproved his theory; believe me, I've tried!) Reinterpre-tation alone is insufficient. The new model must be inconse-quential. For example, a portly gentleman walking toward his car slips on a banana peel and falls. If he breaks his head and blood spills out, obviously you are not going to laugh. You are going to rush to the telephone and call an ambulance. But if he simply wipes off the goo from his face, looks around him, and then gets up, you start laughing. The reason is, I suggest, because now you know it's inconsequential, no real harm has been done. I would argue that laughter is nature's way of signalling that "it's a false alarm. Why is this useful from an evolutionary standpoint? I suggest that the rhythmic staccato sound of laughter evolved to inform our kin who share our genes: don't waste your precious resources on this situation; it's a false alarm. Laughter is nature's OK signal.
But what does this have to do with my pain asymbolia patient? Let me explain. When we examined his brain using a CT scan we found there was damage close to the region called the insular cortex on the sides of the brain. The insular cortex receives pain signals from the viscera and from the skin. That's where the raw sensation of pain is experienced, but there are many layers to pain—it is not just a unitary thing. From the insular cortex the message goes to the amygdala, encountered earlier in the context of the Capgras syndrome, and then to the rest of the limbic system, and especially the anterior cingulate, where we respond emotionally to the pain. We experience the agony of pain and take the appropriate action. So perhaps in this patient the insular cortex was normal, so he could feel the pain, but the wire that goes from the insula to the rest of the limbic system and the anterior cingulate was cut: a disconnec-tion similar to that seen in the Capgras patient. Such a situation would produce the two key ingredients required for laughter and humour: one part of the brain signals a potential danger but the very next instant another part—the anterior cingulate-does not receive a confirmatory signal, thereby leading to the

conclusion "it's a false alarm." Hence the patient starts laughing and giggling uncontrollably. The same sort of thing happens in tickling, which may be a sort of crude "playtime" rehearsal for adult humour. An adult approaches a child with his hands extending menacingly toward vulnerable parts of the child's body but then anti-climactically deflates the potential threat with gentle stimulation and a "Koochy, koochy, koo!" This takes the same form as mature adult humour: a potential threat followed by a deflation.

Smärta och värk är de vanligaste tecknen på skada och sjukdom och utgör ändamålsenliga varningssignaler. Hösten 2005 kunde man i pressen läsa om några barn från en och samma familj i Norrland som saknade förmåga att känna smärta. Detta är ett mycket ovanligt tillstånd som beror på en genetisk mutation, och endast något hundratal fall finns beskrivna i litteraturen. Dessa individer dör ofta i unga år, eftersom de saknar de normala skyddsreflex-erna mot smärta och därför lätt drabbas av svåra skador. Detta illustrerar att förnimmelse av smärta är nödvändig för individens överlevnad. Därför är reaktion på smärtsamma retningar, som kan ge vävnadsskada, väl utvecklad tidigt i djurserien. Man kan alltså påstå att i grunden är smärta ett nödvändigt ont!

[Liam]

Jag förstår egentligen inte meningen bakom "långvarig" smärta. Om man t.ex bryter benet. Om det gör ont en stund så förstår man att man måste göra något åt det. Att det sedan orsakar lidande i 3 veckor är enbart negativt, eftersom om det gör något alls, så är det att fördröja tillfrisknandet.

Säg att det är ett problem med din dator och börjar tjuta, du stänger givetvis av larmet inan du börjar försöka göra något åt det, än att lyssna på en siren i 4 timmar medans du fifflar.

Tror att det systemet inte är utvecklat nog för att passa vårt samhälle idag.


I naturen fungerar det uppenbarligen bra.

[transversal]

Har man mycket smärta länge så kan den bli kronisk. Ens nervsystem kan bli förändrat så det börjar signalera även när man inte borde känna smärta.

Lidande i onödan är inte min grej. Är ingen asket.

[suchanother]

Du är nog ingenting överhuvudtaget?

[Anna Sara]

Kan ni komma på något sätt att förklara vad meningen med smärta är

Ingenting. Det har ingen "mening" för dig inte sant. I "andra hand" har förstås allt mening, dvs -lidande -> kollaps av egot, det förflutna, och förutom denna själ, finns det någon "annan" mening, någon "speciell, ytterligare" mening, än den du ger det som typ i att starta denna tråd?



Frågan är istället -vad är problemet? Och då SYFTAR jag på problem.

Min utmaning till er är detta

[Anna Sara]

En vag hint: Fundera över hur mänskligheten i individens stolthet, söker en struktur (ridå/funktion) av "deras" mening.. i "utnyttjandet" av auktoriteternas "restsubstans" av glaumor och tillslut tror på "bluffen" själv, det som på samma gång är en spegling av samma sak men i kollektiviserade former. T ex, vissa erfarenheter "anses" mer speciella, värdefulla, djupa, andra inte.. Vad har detta för relation till vår självbild och identitet? Vem är vem?

Meningslöshet verkar vara det största hotet, eftersom det är den djupaste formen av död, i vår förnekelse inför det mesta av verkligt liv, ande och själ. Vulgariteten som är en förnekelse av uppluckringen av en förfluten mening, representerar samtidigt något eftersträvnansvärt, och människan har i sina "älskade" dolda former bisarrt mycket makt i det här. Detta är nog vårt största problem! Jag är allvarlig.

Hur definierar kollektivet meningen? Är inte detta en kris?


Svårt att "se" eftersom det står så nära, vi är så "fyllda" av det, men vi måste nog börja med att erkänna hur vi manipulerar mekaniskt, av vana, för att få andra att dras till vår "kultur". Vi vet samtidigt att ingenting i mänsklighetens samvaro är riktigt rent och sant, så därför är det ansvarslöst och vi borde känna det.

Det enda som sant kan skapa genombrott (Pluto) är SJÄL.


-


Meningen/meningslösheten -och hur vi "tillbaka" speglar den igen, i gammalt material (smärta, avarter, negativitet, etc) är alltså vår förflutna KÄRN-IDENTITET (mening = skapelsen/kreativiteten)..


Jimmy: Vad associerar vi SMÄRTA med?


Läs ordentligt, så ser ni att jag beskriver vår (kollektiva/mänskliga) arketypiserade EVOLUTION.

[transversal]

Du är nog ingenting överhuvudtaget?

Du orkar bara med halvdana förolämpningar och jag orkar inte ta dem på allvar. Den här relationen saknar kommunikation. *g*

[Anna Sara]

För att inte orsaka förvirring för de som bara ytligt reflekterar över vad jag menar, så vill jag bara säga att arkeyperna samtidigt är "sammanvävda", och "ger ljus/skugga" åt varandra. T ex kaos/vaghet/upplösning och lidande samt sökandet efter gud och andlighet, och glaumoren som det kan ha samtidigt som det här finns en alturism etc.


Inser att det känns ganska skönt att så att säga "kompromissa" med allting genom att se oss och vi själva, som evolutionära rörelser. Jag pratar om astrologi -eftersom det är det enda som beskriver dessa arketyper (så som t ex; högre vetande, analys, kaos, samhälle, andlighet, relation, död, etc)..

[Anna Sara]

Saken är att det är vi själva som SKAPAR meningen, på det sättet är vi alltså "ljusbärare", inte sant?


Men vi är väldigt vana vid att relatera detta till vårt egna (som något påhittat, löst).. trots att det är opersonligt i den meningen att den är en form, en arkeyp -det är något AKTUELLT. Vi är liksom inte "vakna". Inser att det vilar otroligt mycket makt/livsenergi i den "bortförda" meningen, eftersom det är genom den vi kommunicerar.


Den riktiga frågan för denna tråd, borde alltså istället vara: Varför ligger mycket stora delar av mänskligheten i fysisk (så som psykisk) smärta? Det är den enda "upplysta" frågan. Allting är mycket djupare, vi (mänskligheten) VILLE t ex (på en gemensam själslig nivå) att allt elände som hittils passerat, och skapat en historia och kollektiv identitet, skulle ske... (Suck, när ser vi detta, oss, som ett jag..?)


Låt oss säga att vi "konfronterar" döden med vår smärta. Ja, vi lever.



Det bortförda meningen: Den enda "meningen" är alltså djupets/mystikens/spänningens uppmärksamhet, dvs vår SJÄL (och detta vet vi antagligen instinktivt). Alla etiketter vi "offrar oss" som för att "nå kontakt" genom vad vi presenterar oss som, genom olika identiteter.. är en och samma sak, men vi identifierar oss helt och hållet med "delen". Det vilar en viss dubblemoral i det här eller hur..? Hmm....

Allting blir nog lättare om vi börjar skapa dialoger kring vårt "omedvetna spel".. för att komma närmare det levande.