strukturellt lugn

[mereologi]

Ofta kan jag inte finna lugnet att läsa en bok på grund av föreställningar om saker som är viktigare, att tänka och lösa problem jag har i huvudet, men jag har på det senaste funnit ett lugn, jag tror att det har att göra med att jag har funnit en struktur, över relationer, ett mönster, som är nästan gudomligt, som jag kan rita upp med papper och penna, det känns som att allt faller på plats, jag tror till och med att jag blir bättre på att förstå texter av att bara vara, jag vill aldrig sluta utvecklas, kvantmekanik är en förutsättning (bok: "Paradoxen som försvann" av David Lindley), språk är levande och tar en till andra världar, geometri skänker trygghet och ger överblick, sannolikheter är det roligaste, för det använder jag när jag spelar kort, det är just det att tro att man inte har hittat sin plats som gör en orolig och man behöver inte vara bra på någonting för att hålla på med det och ta det på allvar, kanske ser man andra vyer som ingen annan ser.