När kände du senast...

[Advocate]

att du inte behöver prestera?

Jag känner det inte ofta (tror jag), inte ens när jag är lycklig eller glad över en vinst. Inte heller när jag bara försöker 'vara' utan att göra någonting. De gånger jag verkligen känt det den senaste tiden, ja kanske de senaste åren, har varit under mina få promenader i skogen.

Som en klassisk grekisk staty står stilla, så skulle jag vilja stå stilla. För först när man kan stå stilla så kan man röra sig. Först när man kan stå still så kan man tänka.

Så var det också för dessa gamla skulptörer, de var först tvungna att skapa en i sanning stående staty för att kunna åstadkomma statyer i rörelse. Balans och harmoni var man tvungen att finna först av allt.

[Hannes Bergman Thrygg]

för att känna harmoni i nuet, alltså leva i nuet nöjd, är ett tips att tänka på de stora saker man lyckats med i livet. det kan vara allt från ett MVG till att blivit en rationell filosof.

om du inte kommer på något du lyckats med, kan du tänka på vad din defination på lyckad är och vad du tror krävs för att du ska känna dig nöjd.

om du kommer fram till att dina målsättningar inte är rationella, i linje med verkligheten, får du arbeta vidare därifrån. lite tips.

tack för din tid!

Hannes

[Logos]

Nästan hela tiden när jag är pappaledig och hemma med min lilla dotter. Så jäkla skönt.

[LJUSUPPLEVELSE]

jag har inte känt att jag inte behöver prestera sedan jag var riktigt liten och mina föräldrar tog helt hand om mig...jag är alltid jagad , antigen av mig själv eller av andra...
däremot ...så kan jag hålla prestationsångesten nere , men åter i syfte att prestera bättre i det långa loppet .
Du har avslöjat mig och några miljarder till , grattis.

mvh

[JimmyAberg]

prestation är den manliga förbannelsen. Vill du veta hur det är att "vara" utan att "göra", ställ då frågan till närmaste kvinna och du får ren naturligt det rätta svaret.

[J R Auk]

Min största prestationsångest är att jag måste finna värden för min vilja. Fy fan vilken förbannelse!

[JimmyAberg]

Min största prestationsångest är att jag måste finna värden för min vilja. Fy fan vilken förbannelse!

Med risk att jag missförsått dig:

Det är en klur djävel, men när man väl knäcker nöten så är den ofta mer uppenbar, och alltid legat närmare än man någonsin tidigare vågat inse.

Jag känner att det ofta handlar om just att våga inse för vad man redan står för. Att man håller tillbaka på grund av att man upplever att omgivningen är "finare i kanten". Att man helt enkelt har för höga krav på sig själv, att man tycker att man "borde" vara mer ädel än man är.

Ett klassiskt problem för idealister. Det handlar om att man projicerar ut förväntingar på att andra att de ska dömma en för att inte vara tillräckligt dygdig om man själv inte lever upp till sina egna höga ideal - men man upplever inte att dessa ideal är något man egentligen projicerar på andra (det kan antagligen vara så att de omrimliga idealen man har, bygger på interaktion från omgivningen, men poängen är att den enda som går runt och upprätthåller dem - egentligen - är man själv, och detta är något man t.ex. kan inse av att resa mycket).

Så mitt förslag är att du vågar erkänner för sig själv vad du egentligen tycker och detta kräver då samtidigt att du inte bara erkänner detta för dig själv, utan även samtidigt för andra människor.

Att du vågar vara en sämre människa, dvs att du vågar vara vem du är, istället för vem du bör vara.

När du vågar detta, inser du att du får "förnyad styrka".

Denna nöt är, t.ex. något som personer som Anna Anka, sedan lång tillbaka har knäckt. Det handlar om att våga vara riktigt realistisk.

...

Det idealisten gör, är alltså att se sambandet mellan (eget) ideal och rollen (jämtemot andra), och det är detta som gör att idealistens agerande är rättvist, men samtidigt hycklande - att han aldrig får kontakt med sin egen vilja och därför aldrig är genuint lycklig utan går runt med en falsk uppblåst moraliserande och självgod stolthet.

Det realisten gör, är att skita i att försöka leva upp till något ideal, och istället godtyckligt välja de roller som behövs för stunden (dvs. välja kappan efter vinden), och det är samtidigt detta som gör realistens agerande avsmakligt, och att han ofta måste dölja sin egen historia - trots att den lett honom till framgång.

[J R Auk]

Jag vill inte säga emot dig på något sätt. Men det är ett rekursivt problem enligt mig.

Jag är ju en förespråkare av en "fri vilja" där "fri" inte skall tas på ett större allvar, eller beläggas med större krav än "fritt fall". Det vill säga, det handlar om förhinder.

Varför säger jag detta? Jo för att jag vill betona att det inte handlar om fri i meningen av något som skapar sig ex nihilio. Tvärt om så är just problemet rekursict eftersom viljan skapar sig från det som föregår det.

Det handlar alltså om att kritisera det som är närvarande samtidigt som kritiken skall överantvarda det som viljan i sin rekursiva bedömning väljer att vilja.

Så när jag säger att det är en prestationsångest så säger jag egentligen bara att jag har vördnad för den här rekursiviteten, och med den det faktum att jag inte bara ansvarar för det jag tidigare la in i i viljan utan även syntesen av det nya, och syntesen av det jag tänka mig som möjligt nytt.

Jag är alltså tvungen, dömd enligt existentialismen (att inte göra avgudadyrkan enligt den religiöse) att inte agera enligt ond tro, till det val som jag alltid är begrepp till att göra.

Viljan är alltså inte något som upprättar ett mål enligt mig, viljan är det som bedömer målets värde från dess upprättande.

[JimmyAberg]

Jag förstår inte riktigt skillnaden, betoningen eller distinktionen du försöker göra, ibland är dina formuleringar helt obegripliga för mig, hur mågnga gånger jag än försöker läsa dem.

Det jag menar är följande: jag har ingen aning om vad du försöker säga eftersom jag inte förstår det, dock låter det som du är fast i något "ofrivilligt pretentiöst" (önsketänkande) - något som är tänkt vara något etiskt men som istället blir något av en tvångströja.