Natt-tankar om sprucket sinne etc

[Anna Sara]

Tog en sömnmedicin för mindre än en timma sen (har inte använt lugnande eller sömntabletter sen psyket), är överkänslig mot substanser och får nästan en neuros av att höra ordet av det haha. Inkl. substanserna, sinnet/hjärnan och minnet dör lite. Det hänger ihop med min identitet(-kris) i min alienation. Eftersom jag inte hade något att göra är jag var inlåst långa perioder på psyket "spårade jag ur" när jag fick mediciner, på ett "implicit plan", jag är ju både frisk och sjuk. Rollen och de seriösa wannabe/gimmick utbrottens pinsamhet sket jag i, har aldrig haft en distinkt relation mellan att vara frisk och sjuk i min livssituation, min förutsättning är att jag när det handlar om att vara normal/"frisk" så handlar det om information utanför mig själv, bara med tillit men då har jag ett sexmissbruk eftersom det handlar om att allt egentligen är bortgjort trots oss. [Det var det där jag menade med eleven och läraren i en annan tråd].

Glömde vad jag hade på tungan.


Ibland när jag skriver tänkte jag på så är jag tvångsmässig och väntar på svarens relevans från själen, inte så mycket samvetets ideal, det är det jag vill uttrycka.

Jag har ju ett totalt "sammanbrott".

Med substansen som substitut pga en gammal rädslan för just dem; jag bryr mig inte om det, jag vet bara att det har en effekt. Haha. Jag blir mer rationell istället för att studera sinnets sjukdom, det blir liksom "-Anna Sara ta det lugnt". Jag har helt tappat kontakt med verkligheten, hade dålig relation till kroppen en viss desorintering förut, tror jag blev så efter en två tumöroperationer när jag var 12.


Glömde bort vad jag skulle skriva, har fått skador av alla antipsykosmediciner jag använt. Har så dåligt minne. Det finns sinnligt språk, en mottaglighet, banalt språk som beskriver känslor osv..

Jag skulle kunnat sagt som en narkoman: "-man kan bli lite knäpp" (efteråt om ngn sorts piller); men då handlar det om något helt annat, en senil personlighetsstörning.

Funderade på om jag var lite autistisk i och med läkarbehandlingen alltså när jag var där.


Om man transcenderar begreppen - genom psykotiska kriser, så kommer ingen förstå tillslut.


Den starka narcisstiska godhetens känsla av att förstå den mänskliga naturen i ren kärlek vid ett tillfälle, något som föll av pga sånt som hände mig sen. Det kändes absurt, och det kändes som det var lite själ som alltså transformerats till mig genom strukturer och identifikation, till visdom där dess utsaga var en död där jag splittrades för att kunna hantera smärtan mentalt. Ibland känner jag när jag uppmärksammar medvetet/psyket att jag omedvetet lutar kvar referenserna på ursprungliga delar av psykosen, inte ursprunget.

Jag är så jävla trött på psykvården, de säger att filosofiskt mystiskt tänkande är psykotiskt och man kommer ur den när man har slutat med det. Den upp och ned vända verkligheten osv, och alla mediciner människor blir avtrubbad av. Det har blivit värre att sitta på psyket än en sjuk människas roll som aldrig varit där och mår på.

Jag tror inte på något solipistisk eftersom det redan är så uppdiktat och dramatiskt, vi är helt opersonliga och tomma.



Blev rörigt och blajigt eftersom jag inte orkar skriva mer nu.

[Marko]

---

[Zokrates]

Jag tror inte på något solipistisk eftersom det redan är så uppdiktat och dramatiskt, vi är helt opersonliga och tomma.

Ja, men nu är det väl inte därför solipsismen inte håller, tomma och opersoliga individer är i sig inget som talar mot solipsismen utan snarare för, solipsismen är bullshit precis som flera andra existensiella kvasiteorier och i mitt tycke är en person som tror på solipsism en självemotsägelse, eftersom vi finner både troende och ateister i denna skaran av idioter.

[transversal]

Minnet går att träna upp igen. Skadorna går att reparera. Hjärnan återhämtar sig bara du ger den en chans. Du måste bara ge den en chans. Ingenting är "kört".

[transversal]

Vad var det för tumörer du hade? Hjärntumör?

Jag vet psykvårdens inställning till mystiskt tänkande. Å andra sidan kan du ju glädja dig med att de flesta människor hänger sig åt det ibland, så det finns ju också ett "vardagsläge" som också är psykotiskt.

[Anna Sara]

Solipsismen är en fars och vad är farsen?


Nej det var skelettcancer.

[transversal]

Usch.

[Zokrates]

Tips till Anna, en pjäs där publiken är de intagna på ett dårhus. http://www.dn.se/kultur-noje/scen/xxxxx

"– Om någon åskådare börjar bli för inne i spelet löser vi det från gång till gång, säger Kia Berglund lugnt."
Tvångströja eller spännbädd?

[Anna Sara]

Mitt eget solipistiska felslut:

När jag trippade första gången och blev skitflummig frågade jag först "vad allt handlar om?" paranoid, sen upplevde jag psykets projektioner och förstod att det var det som "allt handlar om", fast psykotiskt så jag gjorde en distinktion i trippen när jag flummade när egot började upplösas. I distansen till händelsen är den i min guds handling DET som allt handlar om, med frånvaro, en mening utan historia.


Blir de med hög fysisk och holistisk intuition ("tursamhet"), alltså estetik och bonnförnuft, lättare psykotiska när de blir rädda för mörkret, ägdt av den andra sidan av sinnets aspekt? Som skapar en misslyckad rituell magi.

[Anna Sara]

Jag vet psykvårdens inställning till mystiskt tänkande. Å andra sidan kan du ju glädja dig med att de flesta människor hänger sig åt det ibland, så det finns ju också ett "vardagsläge" som också är psykotiskt.

Funderar på om jag har ett omedvetet förståndshandikapp. Eller om jag är så skadad, baland annat genom mediciner i kollaps. Eller om jag för stor mycket kärlek. Uppvuxen med en extremt kontrollerande mamma, närmast incestuöst. Jag är som dement jag märker själv inte att jag har dåligt minne utan hamnar i värsta fall i konstpauser, överkänslig för min ande, sjunker in i tomhet när jag är lugn och suggereras men har en ständig identitetskris. Nu har jag i alla fall fattat att en medicin jag tar inte bara påverkar mig utan höjer något i min hjärna som jag behöver, har tagit långt tid att komma över det komplexet. Har räknat ut en modell som gör att jag inte får ett osynligt pillermissbruk. Jag är så autistisk att jag stör mig på hur man säger när det gäller substanser, ja typ mignel på psyket.

[Marko]

Jag vet psykvårdens inställning till mystiskt tänkande. Å andra sidan kan du ju glädja dig med att de flesta människor hänger sig åt det ibland, så det finns ju också ett "vardagsläge" som också är psykotiskt.

Funderar på om jag har ett omedvetet förståndshandikapp. Eller om jag är så skadad, baland annat genom mediciner i kollaps. Eller om jag för stor mycket kärlek. Uppvuxen med en extremt kontrollerande mamma, närmast incestuöst. Jag är som dement jag märker själv inte att jag har dåligt minne utan hamnar i värsta fall i konstpauser, överkänslig för min ande, sjunker in i tomhet när jag är lugn och suggereras men har en ständig identitetskris. Nu har jag i alla fall fattat att en medicin jag tar inte bara påverkar mig utan höjer något i min hjärna som jag behöver, har tagit långt tid att komma över det komplexet. Har räknat ut en modell som gör att jag inte får ett osynligt pillermissbruk. Jag är så autistisk att jag stör mig på hur man säger när det gäller substanser, ja typ mignel på psyket.

Varför inte ta en promenad i morgon och ställa samma frågor för att se om du tycker likadant då?

När jag gör det brukar svaren inte bli lika diffusa som när man sitter inne och sjunker in i sina egna tankar.

[transversal]

Funderar på om jag har ett omedvetet förståndshandikapp. Eller om jag är så skadad, baland annat genom mediciner i kollaps.

Det kan ju finnas sådana faktorer, men det är ju kanske inte praktiskt möjligt att få klarhet i just nu. (Många olika tillstånd kan ju ha samma symptom.)  Vad har du för "förståndshandikapp" i tanken?

Jag tänker återigen att hjärnan kan återhämta sig från / klara av väldigt mycket. Mer än man tror.

Personer med "borderline" och adhd som barn är t. ex. ofta inom "normalspektrat" som vuxna. Folk med stroke lär sig gå igen.

Jag som alltid har varit kass på språk lär mig spanska.  :?

[Anna Sara]

Funderar på om jag har ett omedvetet förståndshandikapp. Eller om jag är så skadad, baland annat genom mediciner i kollaps.

Det kan ju finnas sådana faktorer, men det är ju kanske inte praktiskt möjligt att få klarhet i just nu. (Många olika tillstånd kan ju ha samma symptom.)  Vad har du för "förståndshandikapp" i tanken?

Jag tänker återigen att hjärnan kan återhämta sig från / klara av väldigt mycket. Mer än man tror.

Personer med "borderline" och adhd som barn är t. ex. ofta inom "normalspektrat" som vuxna. Folk med stroke lär sig gå igen.

Jag som alltid har varit kass på språk lär mig spanska.  :?

Som jag beskrev det, jag tror inte jag har någon bra kontakt med mitt sinne, uttrycker saker med en falsk utsaga. Alltså min referensram är ofta frånvarande, jag tror det är bara för att jag själv är distanserad ("där borta", vill vara överallt) eller så förstår jag inte ens det, hade ett problem med ett grubblande över närvaro förut.

Förstår inte hur jag trasslat i mig i det här.


Antipsykosmediciner har jag alltid vetat gör mig sjuk, min splittring bara konkretiseras och jag beter mig som en idiot och diktar en esoterisk dagbok som ser liknar en Kentskiva när jag tycker det är tråkigt med yatzy och pussel efter att ha dreglat och krampat i två dagar när medicinen sattes in (läkararna säger att medicinen ökar koncentrationen och lugnar, den blockerar dopaminet i huvudet), har använt dopaminhöjande medicin, de fysiska biverkningarna försvinner snabbare. Det handlar bara om funktion. Samtidigt känns det som en frihet då ibland, ett självmordsförsök. Men jag är ganska säker på att jag inte kommer hamna på psyket mer, men det är det enda min mamma pratar om.


Man förlorar sin referensram när man har fått antipsykosmediciner, riktigt förvirrad blev jag första gångerna jag fick det, försökte återställa mig själv igen och använde en "metafysik"/teori mentalt som redan var förbrukad. Typ retardering/pinsam regression. Min tankeenergi är förändrad och mina ögon är bortglömt, tror många psykpatienter upplever det som handikappet, de spårar ur.

Kände nyligen när jag hade insikten att kunde gå in i en acceptans som återskapar sinnet, förut använde jag planeterna och ville ha bort allt och sen förstod jag ingenting. Känns som inget annat metafysiskt underlag än astrologi mäter sig med det jag söker, det är inte kärlek jag söker det är en slags bakgrund, som typ musik, en skön tillämpning av manifestationen. Det handlar om att tro på arketyper i tillvaron och förstå djupet i dem för att förflytta ett spektrum naturligt och landa i det. Tror alla astrologistuderande/astrologer har en sjukdom, en blindhet inför syftet.

[transversal]

Det är så förbannat kallt i lägenheten här i kväll! Jag fryser ihjäl ... bhrrr.

Ok, ingen bra kontakt med sinnet + förlorad referensram.

Tycker det är trist att din mamma verkar så forcerad. Det blir väldigt mycket stress när familjemedlemmar försöker hjälpa ibland. Det kan nästan bli tvärtom-effekt.

Jag känner igen det där med att förlora kontakten med sinnet/referensramen. Det är en obehaglig känsla. (För mig var det förknippat med extrem stress under en period.) Det är ju som inte någon fara skedd, mer än att det är jobbigt, men det är ju reversibelt.