Bilder man gör sig

[transversal]

Har fnulat lite på detta med att göra sig en bild av människor över internet, telefon etc.

Hur blir vår bild egentligen av de personer vi möter när vi inte har "full" kontakt med dem?

Upplevde detta nyligen att jag hade haft mycket telefonkontakt med en väninna över lång tid, men utan att träffa henne (bodde i skilda delar av landet). Jag kände henne tidigare, men när vi träffades igen (trots att jag "kände" henne på telefon) så upplevde både hon och jag att vi inte "kände" varandra längre.

Det är ju samma med internetkontakter. Man får en bild av dessa i huvudet och relaterar till bilden snarare än den verkliga personen.

Fungerar det bra? Brukar bilden bli "lika" den personen som finns i forumet eller bakom mailet? Vad avgör om bilden blir "lika"?

[nytt namn]

Intressant ämne, här kommer ett "kort sidospår" som kanske är lite "djupare" än den diskussion du syftade till... Hur som helst.... Krishnamurti pratar om att vi (även) har bilder på människor vi har relationer till i vår närhet, och att dessa bilder är en stor orsak till konflikter i relationer, eftersom vi inte har "full" kontakt med "dem (bortom bilden)". Krishnamurti menar att vi endast kan "nå" "full kontakt" om vi är "närvarande i nuet", en slags "öppenhet för lärande i situationen" som skapar en "frihet från det förflutna".

"Freedom from the known" (på svenska: "Att vara fri") är en av de bästa böcker jag läst.  
Källa: http://www.jiddu-krishnamurti.net/en/freedom-from-the-known/1968-00-00-jiddu-krishnamurti-freedom-from-the-known-chapter-7

Förhållandet mellan människor bygger på bild-formande, som försvarsmekanism. I alla våra relationer var och en av oss bygger en bild om den andra och dessa två bilder har relationen, inte människan själv. Hustrun har en bild om man - kanske inte medvetet men det är ändå där - och mannen har en bild om hustrun. Man har en bild om sitt land och om sig själv, och vi är alltid att stärka dessa bilder genom att lägga till mer och mer till dem. Och det är dessa bilder som har relation. Den faktiska relationen mellan två människor eller mellan många människor slutar helt när det uppstår bildandet av bilder.

Förhållande baserat på dessa bilder kan givetvis aldrig få till stånd fred i relationen eftersom bilderna är fiktiva och man kan inte leva i en abstraktion. Och ändå är det vad vi alla gör: lever i idéer, i teorier, i symboler, i bilder som vi skapat om oss själva och andra och som inte är verklighet alls. Alla våra relationer, oavsett om de är med egendom, idéer eller människor, baseras i huvudsak på denna bild-formning, och därför finns det alltid konflikter.

Hur är det möjligt då vara helt i fred inom oss själva och i alla våra relationer med andra? När allt är livet en rörelse i förhållande, annars finns det inget liv alls, och om att livet bygger på en abstraktion, en idé, eller en spekulativ antagande, sedan så abstrakta levande måste ofrånkomligen leda till en relation som blir ett slagfält . Så är det alls möjligt för människan att leva ett helt ordnad inre liv utan någon form av tvång, imitation, förtryck eller sublimering? Kan han få fram sådana beslut inom sig att det är en levande kvalitet som inte innehas inom ramen för idéer - en aktiv stillhet som inte känner några störningar vid något tillfälle - inte i några fantastiska mytisk abstrakt värld, men i det dagliga livet i hemmet och kontoret?

Jag tycker att vi ska gå in i denna fråga mycket noggrant eftersom det inte finns en plats i vårt medvetande besparats konflikter. I alla våra relationer, oavsett om de mest intima person eller med en granne eller med samhället finns denna konflikt - konflikten är motsägelse, ett tillstånd av division, separation, en dualitet. Observation oss själva och våra relationer till samhället ser vi att på alla nivåer i vår varelse det finns konflikter - mindre eller större konflikt som åstadkommer mycket ytliga svar eller förödande resultat.

Man har accepterat konflikten som en medfödd del av det dagliga existens eftersom han har accepterat konkurrens, avundsjuka, girighet, habegär och aggressivitet som ett naturligt sätt att leva. När vi acceptera en sådan livsstil vi accepterar den sociala strukturen som den är och leva inom mönstret av respektabilitet. Och det är vad de flesta av oss fångas i eftersom de flesta av oss vill vara fruktansvärt respektabel. När vi undersöker våra egna sinnen och hjärtan, hur vi tänker, hur vi mår och hur vi agerar i vårt dagliga liv, vi konstatera att så länge vi följer det mönster som samhället måste livet vara ett slagfält. Om vi ​​inte accepterar det - och ingen religiös person kan omöjligen acceptera ett sådant samhälle - kommer vi att vara helt fri från den psykologiska strukturen i samhället.

...(osv)...

[Skogsälvan]

Det där handlar om hur stor tillit och ärlighet som ges. Jag har själv funderat över fenomenet http://www.filosofiforum.com/forum/vie ... tkontakter Jag skulle själv vara utan, vad jag betraktar som min bästa vän, utan detta medium. Det är liksom "no way josé" att vi hade träffats.

[transversal]

Funderar bara på om man "kan" göra en rättvis bild av sig själv genom vissa medium. Inte som att det är en fejk, snarare att man kanske kommunicerar sig själv på så många plan man inte är medveten om i vanliga fall.

Nytt namn: intressant utveckling av ämnet. Tror absolut att det kan ligga något i det. Dessutom kan man ha bilder av vad personer var förut som inte längre stämmer ...

Sorry Skogis, missade den tråden. Dock hade den ju inte riktigt samma inriktning, så det kanske kan ursäktas.

[Minded]

'Bilder' är bara ett annat ord för 'språk'.

[Ling]

Genom att läsa det någon skriver bildar jag mig en fiktiv bild av personen bakom, men ingen verklig bild. För mig blir den mer själslig och utsuddad. Ibland får jag se en verklig bild av den jag pratar med, vilket kan förstöra min egen bild på något knepigt sätt. Ibland förstärks min bild. Vad det beror på vet jag inte.

Jag tycker om att prata utan att se, upplever mer förtrolighet och naket berättande. Ofta känner jag väl att mina vänner inte vet hur de ska bemöta mig när jag går förbi väderpratet som jag finner oerhört tröttsamt.

[Marko]

Genom att läsa det någon skriver bildar jag mig en fiktiv bild av personen bakom, men ingen verklig bild. För mig blir den mer själslig och utsuddad. Ibland får jag se en verklig bild av den jag pratar med, vilket kan förstöra min egen bild på något knepigt sätt. Ibland förstärks min bild. Vad det beror på vet jag inte.

Jag tycker om att prata utan att se, upplever mer förtrolighet och naket berättande. Ofta känner jag väl att mina vänner inte vet hur de ska bemöta mig när jag går förbi väderpratet som jag finner oerhört tröttsamt.

Jag känner igen mig i din beskrivning. Jag ser heller ingen direkt bild, jag får en känsla istället. Den har hittills varit unik för varje människa jag mött och jag ser det som fascinerande att så många olika känslor existerar.

kallprat gillar jag, det är värme i det som betyder att man är intresserad, men att man är lite försiktig i att öppna sig för fort.
Via kallpratet så finns det ofta dolda budskap som väntar för att mogna till liv. Via pratet testar man ofta var den andre kan tänkas stå. Jag brukar svara på det med lite 'humor' på mitt eget vis, en symbol för att jag kan lyssna när du har lust att prata om det.

via text i forum där man ska skriva formaterat och redigerat så försvinner mycket av känslan för personen bakom. Textens betydelse är viktigare och det blir lite svårare att 'se' personen. Många av våra sinnes intryck är 'inaktiverade' i forums som denna.

Igår fick jag lite god kritik, en person som är paranoid för allt och alla sa,
det är något konstigt med dig, jag blir inte riktigt klok på vem du egentligen är. Men du är en av de få som jag inte är paranoid för. Det gjorde mig lite glad : ) (jag har access till alla hans konton och maskiner, och  det är ganska ovanligt för en som krypterar allt han ser)

[Anna Sara]