stolthet - Dårskap??

[* KYREUS *]

En stolt idiot? Är det människan som håller något - högt? Får man vara stolt tex för att man är svensk, norrman eller kines? Det där begreppet stolthet borde ventileras, och jag tänkte att vi skulle fråga Aristoteles, greken du vet.

"Stolhet har uppenbarligen med stora ting att göra, och hurdana dessa är skall vi först göra klart för oss."

/Bra! Aristoteles, vi lägger bakgrundsvärderingarna på bordet./

" 1. En person anses vara stolt om han hyser hög uppfattning om sig själv, samtidigt som han är värd den.

2. Den som inte uppskattar sig själv efter sitt värde är nämligen en dumbom, medan ingen förtjänstfull person är vare sig dum eller tanklös.

3. Den som inte är värd mycket och värderar sig själv därefter är nämligen besinningsfull - men inte stolt.

4. Den som hyser en hög tanke om sig själv utan att vara värd den är (oftast) fåfäng.

5. Den som hyser en lägre uppfattning om sig själv än vad han är värd är ödmjuk vare sig hans förtjänster är är stora eller måttliga, eller tom små, ifall hans tanke om sig själv är ännu lägre...

6. Den stolte intar alltså en ytterlighetsposition i fråga om stoleken av sina anspråk, men i fråga om deras berättigande befinner han sig i mitten.

7. Den stolte har också den egenskapen , att han gör gott, men skäms för att ta emot välgärningar.

8. Ödmjukheten står i större motsats till stolheten än vad fåfängan gör. Den är nämligen både mera allmänt förekommande och värre. Stoltheten har då att göra med som sagt - stor heder."

Nåväl, kollegor tänkare på detta forum:
har den gamle greken rätt?

Frågan kan också bli så här:
- Är stoltheten något gott eller ont ... i vår tid??

/Kadmos

[* KYREUS *]

Någon som kommer ihåg den där Birgitta Andersson^låten:

"Jag är så glad att jag är svensk, koko!!"

Nationell stolthet, eller va?

Verkar som den portats på Sveriges Radio, eller kanske du hört den nyligen?

FRÅGA: - man kan också fråga så här (med glimt i ögat)
Är Norge som Moltas Eriksson i Mosebacke Monarki sjöng
"ett riktigt ruttet land"

/eller seriösare:/

Finns det en naturlig och sund nationell stolthet eller riskerar
alla sådana känslor bli - destruktiv P A T R I O T I S M??



*Kadmos

[Camilla]

Hej Kadmos!

En tanke bara. Aristoteles talar ju om stolthet som att man har en hög uppfattning om sig själv. Men när det gäller att vara stolt över sitt land så är det inte i så hög grad sig själv man är stolt över utan man är stolt över egenskaper/gärningar hos andra människor som man anser sig stå i förbindelse med. Detta torde komplicera analysen.

Om till exempel en person inte är stolt över sig själv men uttrycker stolthet över sitt land kan man lätt få för sig att hon gör det därför att hon i alla fall försöker hitta något utanför sig själv att stolt över; i det här fallet att hon råkade födas i närheten av andra människor som gjort bra saker.

Fast jag kan tänka mig situationer där man faktiskt kan vara stolt över kollektiva egenskaper/gärningar. Nämligen om man själv har del i dem i samarbete med andra. Om man gör något bra tillsammans med andra kanske det är rätt att vara stolt över resultatet. I det här fallet exempelvis om man är en politiker som varit med om att driva igenom en bra lag eller om man var med och röstade fram nämnda politiker. Då kanske det är korrekt att känna stolthet för sitt land.

Vänligen
Camilla

[* KYREUS *]

Tack för dina varma och fina reflektioner! Själv känner jag två saker när jag hör ordet stolthet: (eller: dessa 2 ting förknippar jag med ordet)

1. Glädje

2. Tacksamhet

Att få vara del av något stort eller fint som rör hjärtat, kan vara ett slags stolthet. För mig är stolthetens sk själ förknippad med andra, något man upplever med andra.

Med vänlig hälsning/Kadmos

[Knutenborg]

För mig är ordet stolthet förknippat med envishet, storhetsvansinne och dumhet...

Inget emot dom som är stolta över sig själv, men det är såhär stolthet har tagit sig uttryck hos människor i min omgivning.

Detta har lett till att jag själv inte ser på stolthet som någonting bra och kan därmed inte känna stolthet över någonting jag själv har gjort eller någonting jag själv är.

Detta tycker jag nog är synd, för ifall stolthet egentligen borde förknippas med känslor som:

1. Glädje

2. Tacksamhet

så vill jag med känna stolthet...

Hur gör man för att bryta sig ur de gamla invanda mönstren som får stolthet att framstå som någonting negativt?
Jag inser att storhetsvansinne och dumhet inte ingår i Aristoteles definition av stolthet... men det tror jag tyvärr att det gör i gemene mans definition av stolthet.

[* KYREUS *]

Godmorgon, Knutenborg! Du har förstås rätt när du säger att många ser negativt på ordet ´stolthet ´. Förknippas också ofta med dammig och kanske gammal-nationalistisk patriotism av sämre sort. Men - och samtidigt - är det inte märkligt hur i SPORTSAMMANHANG människor plötsligt blir som det heter "blå-gula" och får heja vilt på Tre Kronor eller fotbolls-landslaget. Vi har OS, WM, EM, Champions League och allt vad det heter......OCH PLÖTSLIGT BRINNER NATIONALISM OCH DEN NATIONELLA STOLTHETEN, med allas sk goda minne.

Själv kan jag känna att stolthet är en känsla av (också ) - VÄRDE. Alla människor behöver och vill förstås känna sitt värde. Är man en urusel fotbollspelare själv - samtidigt som man gillar fotboll - så blir ju landslagets framgångar ett slags ställföreträdande "värde", dvs glädjekälla.

Min kristna grannar brukar sjunga en sång som dom anser viktig:
"Du vet väl om att du är värdefull, att du är viktig här och nu,
för ingen annan är som du, uuu........."
När dom sjungit den brukar dom prata om det där talesättet
"du skall älska din nästa som dig själv..."
Det tycks för dom vara något slags stolthet:
- tacksamhet - glädje - värde...att få vara den man är,
att få vara stolt över sitt liv;
hur det kan komma att te sig.


Bara några morgontankar från Kadmos

[Viola]

För mig är ordet stolthet förknippat med envishet, storhetsvansinne och dumhet...

Inget emot dom som är stolta över sig själv, men det är såhär stolthet har tagit sig uttryck hos människor i min omgivning.

Detta har lett till att jag själv inte ser på stolthet som någonting bra och kan därmed inte känna stolthet över någonting jag själv har gjort eller någonting jag själv är.

Detta tycker jag nog är synd, för ifall stolthet egentligen borde förknippas med känslor som:

1. Glädje

2. Tacksamhet

så vill jag med känna stolthet...

Hur gör man för att bryta sig ur de gamla invanda mönstren som får stolthet att framstå som någonting negativt?
Jag inser att storhetsvansinne och dumhet inte ingår i Aristoteles definition av stolthet... men det tror jag tyvärr att det gör i gemene mans definition av stolthet.

Vad är det för konstiga "gemene män " du umgås med?
Stolthet kan vara två saker för mig.

1.Glädje och tillfredställelse över något man lyckats åstadkomma.

2. Att värna om sitt egenvärde och sin integritet

Stolthet i båda betydelserna är viktig. Speciellt den sistnämnda,
även om det är något som kan bli negativt där det går till överdrift.

Begreppet ödmjukhet som ofta används i religiösa sammanhang för att
man ska sätta sig över sitt eget kritiska tänkande får jag däremot röda
utslag av

[* KYREUS *]

Godmorgaon, bästa Viola. Läste ditt svar till Knutenborg och log med gott hjärta. Speciellt inför sista slutsatsen, den om kristnas (ibland hycklande) sk ödmjukhet. Ifall den som du antyder skulle utesluta kritiskt tänkande, då får även jag knottrar och magknip. Men är egentligen så alltid fallet? Jag menar: måste kritiskt tänkande UTESLUTA det vi kallar ödmjukhet?

Som du ser gör jag en liten ämnesglidning redan. För: jag hade tänkt så småningom ta upp begreppet ödmjukhet för en riktig genomlysning. Men låt oss värma upp frågan lite redan i den här tråden. Det passar för enligt mig ligger mycket stolthet nära - falsk ödmjukhet.

Så frågan till Viola och andra hugade:

1a/ Vad ÄR ödmjukhet?
1b/ Har ödmjukhet något sk egenvärde?


*Kadmos

[Viola]

Som du ser gör jag en liten ämnesglidning redan. För: jag hade tänkt så småningom ta upp begreppet ödmjukhet för en riktig genomlysning. Men låt oss värma upp frågan lite redan i den här tråden. Det passar för enligt mig ligger mycket stolthet nära - falsk ödmjukhet.

Så frågan till Viola och andra hugade:

1a/ Vad ÄR ödmjukhet?
1b/ Har ödmjukhet något sk egenvärde?


*Kadmos

Godmorgon Kadmos!
Jag har haft begreppet ödmjukhet uppe på ett annat forum och jag vet
att för många betyder det att man inte är alltför tvärsäker på att man
har rätt i alla lägen än man kan lyssna till andra och vara öppen för andra
synpunkter. Och det kan också vara en ödmjukhet inför andra människor
och deras livsvillkor, att inte vara för snar att döma.
När den stolthet jag beskrev som att värna om sitt egenvärde och sin
integritet går för långt då kan det också behövas en lagom dos av
ödmjukhet; man är ju faktiskt en dödlig och sårbar varelse och vi
behöver varandra.

Så jag vet att ordet kan betyda så mycket mer men min bakgrund gör
att jag har svårt att släppa en negativ känsla inför ordet.