Lägga ett spår - förslag på ett experiment

[Algotezza]

Jag vet inte var detta inlägg hur hemma. Borde finnas en avd. där man  kan diskutera skapande inom alla områden, inte bara lägga ut sina alster - som i Galleriet. Så jag lägger det här. Det bygger mycket på mina egna känslor, intuitioner, tankar.


När man t.ex. ser filmer, till exempel deckare, märker man ofta ologiska detaljer och inkonsekvenser och ibland att helheten är inkoherent och orealistisk. Då kan man tänka att skaparna av filmen inte kan bättre, att det beror på ofullkomlighet i skaparförmågan. Om man övar sig blir logiken bättre.

Men tänk om det är så att man medvetet lägger in ologiska detaljer eller att helheten inte håller. Varför skulle man det?

Det kanske är så att en tankeprodukt, inom litteraturen eller filmen, måste innehålla logiska brister, för annars kan fantasin bli verklighet. Det är kanske det man medvetet vill undvika med hj av ologiska detaljer etc.

Jag tänker ibland att man skapar spår/strängar, dels när man tänker, dels när man handlar. Har man väl skapat eller lagt ett spår som logiskt håller ihop, kan inre och yttre händelser ta det spåret lättare nästa gång. Så funderar man ut en bra logisk story som har premisser hämtade från verkligheten, lägger man i fantasin ett spår som verkligheten kan ta.

Jag har i min vardag lagt märke till att om jag en gång gjort ett visst misstag, är det lätt att upprepa. Som om man blivit av med något slags handlingens oskuld. Har jag aldrig någonsin tappat en honungsburk i golvet och gör det en gång, har jag lagt ett spår som kan följas. Då kommer det snart att ske igen.

Frågan är alltså  om jag kan tänka ut ett fullständigt logiskt händelsescenario med premisser från verkligheten, och lägger ett spår i mitt medvetande, om det då kan göra att det verkligen inträffar även i den yttre verkligheten, även om jag inte berättar det för någon.


Detta är något var och en faktiskt kan pröva rent praktiskt!

/Algotezza

[freddemalte]

Så som jag tolkar din fråga kan jag i alla fall svara dig utifrån ett neurobiologiskt perspektiv då jag just har forskat på våra minnesspår i hjärnan. Den forskning jag bedrev var att studera något som kallas för Long-Term Potentiation (Långtidspotentierning), LTP. Detta är något som sker mellan de olika hjärncellerna, först och främst i den del av hjärnan kallad Hippocampus (då den är lite sjöhästformad). Hippocampus har visat sig sköta själva minneslagringen, närminnet, samt överförandet av minnen till långtidsminnet i hjärnan. Den molekylära process som ligger till grund för Hippocampus funktion är LTP, vilket innebär (mycket kortfattat) att när en nervcell en gång har kommunicerat med en annan nervcell, så kommer de två cellerna att lättare kunna kommunicera i framtiden (lika med minnet). Så svaret på din fråga (om jag fattat den rätt) är att utifrån det jag själv kom fram till i min forskning, och det som jag läst mig till i mängder med artiklar och böcker i ämnet, så har åtminstone dina funderingar ett neuromolekylärt korrelat (fundament) utifrån vilket en mekanism skulle kunna beskrivas. Om det sedan är så att man är kapabel att använda sig av detta system (LTP) för att göra det du frågar, tja – det är ett ämne för forskningen. Jag ser det dock inte som något omöjligt! Vi får väl testa

Klicka på bilden för mer info

[Sceptisk]

Vet inte riktigt vad du menar med ologiska spår, men många filmer är ju definitivt orealistiska eller eskapistiska. En del filmer är väl till för att enbart roa eller skapa effekter. Andra filmer utforskar filosofiska idéer, som t ex Matrix. Men varför är vi så intresserade av filmer och berättelser? Vi människor är ju oerhört intresserade av berättelser, både att berätta och lyssna på en berättare. Det ger en tillfällig flykt in i en värld där allt är möjligt och i flykten så kan man återvända till sin vardag och kanske upptäcka nya saker, eller bygga på det man redan har. Fantasin är ett mäktigt instrument som såklart både kan brukas och missbrukas. I rätt händer så kan fantasin återberätta vilka vi är och vad vi gör men från ett annat håll så att vi "återupptäcker" oss själva. I fel händer så kan det bli till ren exploatering och missledning. Berättelser har en enorm kraft eftersom de formar våra psyken.

Det som är ologiskt i filmer och berättelser kanske har att göra med att i själva eskapismen så är det en viss idé som utförskas på bekostnad av just realismen. Just för att lyfta fram idén och se var den leder någonstans. För att få ett djup i just den idé man vill utforska så kanske realismen måste offras. Det är ju till exempel inte realistiskt att en person råkar ut för många av de saker som filmkaraktärer råkar ut för. Inte heller så är världen så intresserad av just en individ att ett helt händelseförlopp tycks vara klippt och skuret för just en person. Detta är ett sådant ologiskt spår som jag ser i många filmer, till exempel Oceans 11 och andra filmer där allting bara "passar in" i händelseförloppet och hjältarna i slutändan alltid lyckas, mot alla odds. När man går igenom många Amerikanska filmer så undrar man om detta skulle kunna hända i verkligheten, men det finns alltid något som gör att det är bara för otroligt för att kunna vara sant. Det är så mycket som ska klaffa och stämma precis överens för att det skulle kunna hända på riktigt.

Sedan finns det ju filmskapare som försöker att skapa filmer som är så "groteskt realistiska" att djupet helt försvinner, där de tycks vilja lyfta fram det vulgära, tragiska och triviala framför djup och skönhet som Dog Days, Import/Export, L'Adversaire och Dogville. Svenska filmer har ju av tradition varit mer av humoristiska karaktärer i ofta idylliska situationer, Sällskapsresan, Den bästa sommaren, Tillsammans, Vi hade iaf tur med vädret, etc. Ibland kommer det dock filmer med svärta som Beck och Låt den rätte komma in, där karaktärerna är mörka i mörka situationer. Amerikanska filmer tycks ofta handla om att överdriva, överdrivna karaktärer i överdrivna situationer.