klorofyll skrev:Jag tror att de som är tankemänniskor generellt är känsligare, och vice versa, känslomänniskorna är alltså bättre på att tänka, för jag tror att man fokuserar sin energi där man utvecklas mest, en tankemänniska är säker på sina känslor och kan höra en tår falla på kilometers håll, men utvecklar ständigt sin tankevärld, känslomänniskor har en mer stabil tankevärld men förändras känslomässigt, och känsla ligger nära erfarenhet.
Jag försöker att bli mer intuitiv, jag tror det mycket innebär att vara observant och att ha en tillit till ödet (vilket egentligen bara är ett ord som används för att beskriva hur världen egentligen fungerar).
Det här är tänkvärt då det nog (faktiskt) är så att identifikation och betoning av personlighet kan ha att göra med aktuell problematisering snarare än reell potential (underliggande personlighet). Exempelvis så kan en emotionellt adaptiv person utifrån upprepade konfliktsituationer komma att hämma sin emotionella dominans och istället hävda sitt förnuft inför både sig själv och andra. Hämningen kan vidare komma att utgöra en faktisk personlighetsframställning även om den primära potentialen var en annan. Det omvända kan också gälla i den mån den emotionella förmågan hos en tankemänniska ifrågasätts. Resultatet från detta tycker jag mig kunna se i formalistiska ritualer (emotionell/romantisk symbolik).
Att t.ex Hovnarr utger sig för att vara en "tankemänniska" ser jag som ett bra exempel på detta.