Tanke-människor och känslo-människor

[hovnarr]

Hej på er!

En sak jag noterat på sistone är att människor i olika utsträckning baserar sin moral (och då menar jag helt enkelt hur de agerar) på tankar eller känslor. Jag är t.ex. mest en tankemänniska, så för mig är det t.ex. viktigt att det finns en slags intern logik och genomtänkthet i det jag gör. Jag agerar sällan på en känsloimpuls utan att undersöka den mentalt först. Jag söker mönster och allmänna regler, håller hårt på principer, överenskommelser och förväntar mig ett logiskt agerande från min omvärld.

Känslomänniskor är annorlunda. De hastar till den nödlidandes hjälp för att de mår dåligt av lidandet personligen - inte för att de tänkt ut att det är rätt sak att göra så rent principiellt. De styrs i högre utsträckning av sin upplevelse av skam, skuld, rädsla etc. Om något känns rätt upplever känslomänniskan det sällan som nödvändigt att förutsättningslöst undersöka vad som tyder på att det verkligen skulle vara rätt - känslan i sig är bevis på att det är rätt. Känslomänniskan har inga krav på logisk koherens och allmänna principer, utan litar till sina känslor att lösa moraliska dilemman när de dyker upp.

Som mestadels en tankemänniska kan jag ha svårt att lita på känslomänniskor - de kan ju ha en dålig dag och utifrån det ändra sitt beteende fullständigt menar jag. Men känslomänniskor kan uppfatta mig lika opålitlig - utan deras känslomässiga livboj/fotboja är ju jag kapabel till vad som helst och går därför inte att lita på.

Är det här något ni andra har erfarenhet av också? Hur är du själv - en tanke- eller känslomänniska, eller kanske lika mycket av båda? Hur har det fungerat i mötet med andra människor?

[Marko]

Det finns varianter och grader av inblandning av tanke i hur vi hanterar känslor.
Sympati är mer okontrollerad mot empati som är en kontrollerad medkänsla, viljestyrd av dina erfarenhet, kunskaper.

Jag väljer nog hur mycket empati, sympati och tanke jag ska lägga ner på en upplevelse.
så jag antar att jag är olika, från tillfälle till tillfälle

I ett möte med människor så sker det mesta per automatik,
inlärt sedan barnsben, snabb analys före handling.. sen kan jag välja spontanitet eller ta mig en roll.. oftast blir det nog spontanitet jag väljer, då genuina situationer och reaktionerna är mer värda för mig än de som skapas via tagna roller.

vissa dagar vill jag bara existera,
andra dagar vill jag tänka.
i grunden är jag en sympat.

Vem jag litar på ?
De som jag bedömer som ärliga utefter en långsam process som kan ta år.

går det att lita på personer ?
man vet aldrig vad en person kan göra, bara vad en person har gjort.
kan jag lita på rationellt laglydiga bestämda människor ?,
vissa, andra inte.. människan är i stort en dubbeloral med varierande gränser.

[Anne]

Vilket nedklankande på oss känslomänniskor! Men det är väl ofta så där att det främmande är det skrämmande? Min erfarenhet är att det är känslomänniskor som oftast går utanför ramarna. Det är något som av många uppfattas som lite obehagligt eftersom det upplevs som en trygghet i att veta hur alla ska bete sig i alla lägen (vilket tyder på en önskan om stagnation). Att stipulera inre morallagar t ex (för att överförtydliga lite) "Godis ätes endast på lördagar. Basta!" kan vara rätt så felaktigt om man kapsejar med en båt vars last innehåller enbart Marabou-chokladkakor vid en öde ö där inget ätbart finns. Då måste man omvärda. Blir onödigt tänkande när den naturliga instinkten redan finns där.

[Johan Ågren]

Föredrar känslomänniskor, då de är mer spontana och mindre manipulerande. Dessutom så hänger känslorna samman med intuitionen som uppvisar ett högre mått av intelligens än intellektet. Det gäller naturligtvis enbart om individen förmår närvaro och uppfattning av sitt sammanhang. Känsla utan förankring, även om den är ärlig, fluktuererar alltför mycket. Intellektet är alltid slutstation, och intellekt utan närvaro och förankring i livet är läskigt. I sin ytterlighet svävar psykopater omkring i sådana isolerade medvetanden.

[Pilatus]

En sak jag noterat på sistone är att människor i olika utsträckning baserar sin moral (och då menar jag helt enkelt hur de agerar) på tankar eller känslor.

Jag är fullkomligt övertygad om att din typologi bör nyanseras för att stämma på någon. Människor är både sociala och medkännande och det är få av oss som inte får lära sig etikens grunder i hemmet och i skolan. Under vår uppväxt får vi ofta åtskilliga tillfällen att visa att vi förmår tillämpa enkla etiska principer, men vi gör det inte av beräkning, vi gör det för att att vi uppfattar det som rätt och riktigt. Etiken är något integrerat i vårt sätt att vara. Jag antar att det även är så i ditt fall!

[Cosmic philosopher]

Hej hovnarr!

Starkt präglade känslomänniskor har en tendens att bli religiösa (benägenhet att "tro" på något utan större behov av intelligensmässig motivering bakom), deras centrala intressen är ofta inom religion,musik,konst,poesi,hjälp- eller vårdverksamhet,biståndsarbetare etc

De har nog ofta en tendens att svänga ganska kraftigt och snabbt mellan sympatier och antipatier. 

Känslomänniskor suggereras lättare in i grupptillhörighet,förälskelser i personer eller företeelser.  De har nog lättare att glida in i "vi mot dem".  Känslomänniskor är mer öppen för stämningar. Det skulle inte förvåna mig att de lättare dras in i drogromantik. 

Känslomänniskan "får se upp med" så hen inte blir "dumsnäll".  T ex att ge alkoholisten pengar (så alkoholisten köper ännu mer alkohol). Eller att ge efter och ge barnen godis bara för de vill ha det etc.


Starkt präglade tankemänniskor kan inte "tro" på något påstående utan intelligensmässig motivering bakom.  Därför blir nog ofta materialism och ateism tankemänniskans naturliga livssyn och utsiktspunkt. Centrala intresseområden blir ofta ekonomi,naturvetenskap,teknik,handel,affärer och politik.  Tankemänniskan styrs kanske mer av beräkning av eventuellt egna fördelar istället för att svänga med sina sympatier/antipatier.  Status och position betyder nog mer för tankemänniskor än känslomänniskor. Tankemänniskor vill ofta ha mer militär,poliser och "hårdare tag" mot de som inte följer lagen.


Intressant  att se "vad som händer" i människans mentalitet när tanken och känslan väger jämnt eller i någorlunda i balans.  Det kanske kännetecknar  tex vissa filosofer,politiker som värnar om "de som har det svårt i samhället", affärsmannen som avsätter pengar för en god arbetsmiljö och möjligen fond för hjälp till behövande, den humane vetenskapsmannen/kvinnnans forskning i medicin och teknik som kan vara till hjälp för människorna, konstnären med mer medvetna avsikter och symbolik i sitt skapande där t ex film och musik inte blir så patetisk,sentimental  eller ett fanatiskt frossande av starka effekter.  Där finns både en förnuftsmässig struktur och en känsla för nyanser.  
T ex  Stevensons klassiker "Dr Jekyll och mr Hyde" beskriver en "kosmisk sanning" (att människan både är djur och människa i en och samma person). Sannolikt hade Stevenson en god balans mellan tanke och känsla när han fick idèn till detta "odödliga verk" och författade det.


En sådan människa (med jämvikt mellan tanke och känsla) väger in balansen mellan funktionalitet och estetik(utseende) i sina val av produkter han/hon ska köpa och använda sig av.

[Marko]

Starkt präglade tankemänniskor kan inte "tro" på något påstående utan intelligensmässig motivering bakom.

Cosmic, du säger att en tänkande människa inte kan ha förmåga att tro ?

[Cosmic philosopher]

Hej Marko!

Starkt präglade tankemänniskor kan inte "tro" på något påstående utan intelligensmässig motivering bakom.
Cosmic, du säger att en tänkande människa inte kan ha förmåga att tro ?

Nja, det jag  menar är att ju mer intelligent(tänkande)en person är desto svårare har han/hon  för att blott blint tro på påståenden  och "svälja dessa" rakt upp och ner utan egen analysering.  
Med andra ord kräver hon/han i motsvarande grad  en intelligensmässig underbyggnad och  motivering bakom påståendena för att i  bästa fall "tro" på dessa.  Det handlar då kanske mer om en "förståndskontrollerad tro" istället för en "instinktmässig tro".   Men den intelligente (tankemänniskan) strävar mot "vetande" i första hand (där "det går")  framför "tro" (förståndskontrollerad).

För det första vänder jag mig emot kännsla - tanke,
alla människor känner och tänker. 

Javisst är det så att alla känner och tänker.  Frågan är bara vilket förhållande mellan dem (känslan och tanken) som finns av dessa i medvetandet i en person.Det kan ju naturligtvis variera från situation till situation. Man får titta på och beräkna "ett slags "genomsnittsvärde" under en längre tid där man räknar med alla medvetenhetsyttringar hos en och samma person. I ena stunden kan ju känslan överväga tanken (förnuftet)  även om man (till största del(av "genomsnittsberäkningen")) skulle vara  "tankemänniska" och vice versa.  


 

[Anne]

Då kan ju ni eminenta tankemänniskor tala om för mig hur en god människa är. Varsågod. (sagt med sarkasm, men det hörde ni väl).

[Anne]

Jag mår minsann inte alltid bra, men det tycker jag är ett sundhetstecken i en tillvaro där folk t ex plågar hundvalpar och utan skrupler använder sina medmänniskor som trappsteg för att erhålla makt. Min uppfattning är att läkarkåren inom psykiatrin borde lägga sin hjälpinsats på psykopaterna. Problemet är ju att psykopaterna vanligtvis inte inser att de har problem och bryr sig inte om att de skapar problem för andra. Det tillhör sjukdomsbilden.

[Anders]

...här veterligen är det tex bara tre personer som vågat beskriva lite udda teorier om egna paranormala upplevelser (ganska övertygad om att det borde vara närmare 80%) ...

Tar den här först:
Vadå vågat? har bara varit med om deja vu nåt par dussin gånger i livet och det har jag faktiskt ingen aning om vad det är. Annars har jag inte varit med om nåt paranormalt värre än positiva känslor av flow och vackra solnedgångar. Trist men sant. Det som händer mej känns sällan så jävla konstigt.

[Cosmic philosopher]

... Dessutom så hänger känslorna samman med intuitionen som uppvisar ett högre mått av intelligens än intellektet.

Hej Johan!

Jag ser det som så att i de stunder en människa X har balans eller jämvikt mellan känsla och tanke (intellektualiserad känsla) har/erfar/uppnår X intuition.  Intuition kan alltså vara "intellektualiserad känsla"eller "emotionell intelligens."  
Intuitionen är kanske underskattat...

[Anne]

Nu verkar det som jag kan ha missat något väsentligt. Fredrik? Paranomala upplevelser? Say what??

[Johan Ågren]

... Dessutom så hänger känslorna samman med intuitionen som uppvisar ett högre mått av intelligens än intellektet.

Hej Johan!

Jag ser det som så att i de stunder en människa X har balans eller jämvikt mellan känsla och tanke (intellektualiserad känsla) har/erfar/uppnår X intuition.  Intuition kan alltså vara "intellektualiserad känsla"eller "emotionell intelligens."  
Intuitionen är kanske underskattat...

Jag ser det inte riktigt så. Jag ser intellektet som underordnat och som i sig helt saknar egen förmåga. Det är en verktygslåda som rasslar med lösa verktyg. Känslorna är samtidigt enbart en bekräftelse på att något sker som sammanfaller med personens uppfattning av vad som är av godo. Intuitionen däremot är personens förmåga att fördjupa sig i ett skeende genom att vara uppmärksam på vad som sker. Detta i sin tur kan uppgradera intellektets förståelse för ett skeende. Tyvärr så ägnar sig de flesta åt att läsa om andras erfarenheter och utvecklar inte sin egen uppmärksamhet för skeenden. På så vis utvecklas enbart intellektet, och känslorna har att underordna sig den rudimentära intuition som finns. Känslorna är alltid den bästa signalen på att en person tycker att något är rätt rent intuitivt, men om intuitionen inte fått utvecklats gentemot den faktiska kontext som finns för subjektet, så vittnar både känslor och intellekt om intuitiv fattigdom.

Det går att invända mot detta genom att mena att intuitionen inte kan utvecklas utan intellektets förmåga att analysera ett skeende. Men jag menar att det är att förekomma skeendets egentliga potential att inverka på individens liv och handlingar. Det är att applicera fördomar på ett skeende och inte låta sig berikas av skeendet essens. Steg nummer två är att använda vårt intellekt att kategorisera våra livsintima upplevelser så att vi bättre kan se bortom hörn och kalkylera med potentiella gropar i vägen. Här uppstår återigen faran med att vi applicerar en artificiell/abstrakt och intellektuell förståelse av vårt liv så att vi tar kartan för terrängen.

Intuitionen är vetenskapsmannens förmåga att observera och fördjupa sig i det som undersöks, känslorna uppstår ur han ser hur skeendena samverkar och blir till en större meningsfull helhet, och intellektet är kartläggningen och teorierna som skrivs ner i en bok så att han ska kunna återvända och fortsätta sitt arbete, samt att andra ska kunna läsa om det han erfarit. Vi måste således alla bli levande vetenskapsmän i våra liv, och inte enbart förlita oss på vårt intellekt eller nöja oss med de känslor som är för handen. Måttet av fördjupning och observerande ger oss sammanhangen och meningen i just vårt liv.

Det finns inget som går att läsa någonstans som är större än den meningsfullhet och förståelse av livet som uppstår när en människa börjar läsa sitt eget liv, bortom både intellekt och känslor.

Eng: intuition.

1. Direktuppfattning av något utan att man klart kan förstå eller redogöra för hur man har kommit fram till sin uppfattning. Plötsliga ingivelser hör hit.

2. En uppfattning av ett föremål, en person, händelse eller situation som är sådan att alla egenskaper och moment uppmärksammas på en och samma gång, t ex i en enda blick.

3. Ingivelse att göra något som man från början inte hade tänkt göra men som man känner att man måste, fast man inte kan förklara varför.

4. Know-how. I professionell praktisk verksamhet, bl a i psykologisk, medicinsk och social verksamhet, söker man kombinera rationell, vetenskaplig kunskap med intuition (i betydelsen erfarenhetsbaserat kunnande och känsla för hur man ska gå tillväga för att genomföra en uppgift).

I de fyra stadier som karakteriserar skapande arbete (preparation, inkubation, illumination och verifikation) spelar intuition stor roll.

Intuition är enligt den franske filosofen Henri Bergson (1859-1951) en särskild förmåga att uppfatta tillvaron direkt, utan hjälp av intellektet. I rationalistisk filosofi (Platon, Hans Larsson) tolkar man intuition tvärtom som en stegring av det diskursiva tänkandet (intellektets sätt ett tänka i logiska steg) så att man ser stora sammanhang i en enda (inre) blick.

I fenomenologin spelar intuition i form av "väsensskådande" en avgörande roll. Man söker uppfatta direkt och utan mellanled vad ett fenomen är för något till sin egentliga natur, sitt "väsen", och får därmed en säker grund att stå på i utforskningen av fenomenets egenskaper och förhållande till andra fenomen.

I såväl äldre som modern mystik avser man med intuition ett skådande av tillvaron, där gränsen mellan subjekt och objekt är upphävd. Se illumination.

Till dessa betydelser kommer en speciell tolkning införd av den schweiziske psykologen Carl Gustav Jung (1875-1961). Enligt denne är intuitionen en funktionstyp som kan gå ihop med antingen känsla eller intellekt men inte med varseblivning, eftersom intuitionen är dennas motsats. I intuitionen uppfattar man omvärlden i en enda blick, direkt, som en totalåskådning.

[Harald Davidsson]

de Brahminska prästerna och judarna betraktas väl som huvudet i världen,
vi andra är bara springpojkar till dessa genuina tänkare,
Einstein,Jesus,
Derrida, Marx,
Wilhelm Reich Wasiutynski, Paul Celan Dylan Cohen,
Marcuse

ja och känslor har vi inte hller så mycket av,