Musiksmak

[Kyano]

Pink Floyd - The wall... finns även filmatiserad med Bob Geldof från Boomtown Rats som spelar Pink... konceptalbum när det är som bäst.

Man kan citera helt random, så jag gör så; detta från "Time" (dark side of the moon) mest för att jag har haft det i huvudet idag:

"And you run and you run to catch up with the sun, but its sinking
And racing around to come up behind you again
The sun is the same in the relative way, but youre older
Shorter of breath and one day closer to death"

[Avantgardet]

Floyd rockar fett!!!

Miles Davis: Varför så mycket Dylan men inget med Cat Stevens (t.ex.)? Hur skulle du rangordna Chick Coreas alster?

[noname]

[miles davis]

Floyd rockar fett!!!

Miles Davis: Varför så mycket Dylan men inget med Cat Stevens (t.ex.)? Hur skulle du rangordna Chick Coreas alster?

Avantgardet, för att Dylan är/var bra, och för att han har ett antal kvalitetsalbum att välja mellan (och så har jag för övrigt bara ett samlingsalbum med Cat Stevens).

Hmm, först The Leprechaun, sen My Spanish Heart, efter det Eye of the Beholder och sedan The Ultimate Adventure.
Om jag får räkna med Return to Forever så skulle även Light as a Feather ligga i topp, med No Mystery längre ner.
Det är väl de album jag har, det fattas för många.

[Avantgardet]

Tack för den Miles Davis, nu har jag lite att kolla in. Mina Coreakunskaper är bristfälliga, det erkänner jag, jag har dock alltid gillat "Romantic Warrior", och sen hade jag en skum CD i femtonårsåldern som innehöll en underbar version av "Fiesta" - den betydde mycket för mig under många år. Spelar du själv? I såna fall vad?

Har du andra tips på sjysst fusion? Jag såg att du hade "The inner mounting flame" med Mahavishnu på listan - GRYM PLATTA!

Själv sätter jag dock lätt Cat Stevens ovanför Dylan. Såg dock inget Hendrix, skam på dig!

The Doors lyser dock med sin frånvaro här, Floyd har ju poppat upp så...

[miles davis]

Tyvärr så spelar jag ingenting, även om jag har lust att ständigt spela på något.
Var trumpetare som yngling, men har tyvärr tappat talangen (den lilla jag hade).

Javars, The inner mounting flame rockar - precis som Birds of Fire, som du kanske också har lyssnat på.

Fusion, ja bäst är väl att börja med Miles Davis; In a Silent Way, Bitches Brew, Tribute to Jack Johnson, On the Corner etc.
Utöver honom och Corea, så har du Herbie Hancock - Head Hunters och Maiden Voyage, Billy Cobham (trummisen från Mahavishnu) - Spectrum, Weather Report - Mysterious Traveller (finns fler, men det är min favorit) och kanske lite Keith Jarrett (på gränsen till fusion, men skitsamma) - Belonging och My Song.

Det är väl vad jag vet, är ingen superexpert direkt, håller mig till de man oftast talar om. Du kanske har hört det mesta.

The Doors kan jag bara lyssna på under korta perioder, jag tål inte Morrisons röst, den är så sliskig. Floyd funkar, men är inget superfan, jag gillar deras senare grejer mest - The Final Cut, Division Bell (även om jag uppskattar deras tidigare material också, fast inte så mycket).

[suchanother]

Är (nästan) allätare i musik (exkluderar här opera, operett, dansband)
Finns ingen genre inom musiken som jag direkt hatar, även om ren blues inte tillhör direkt favoriterna (tycker de vevar en och samma låt i olika versioner).
Senast laddade jag MP3:an med The Pretenders, Chris Rea, Mark Knopfler, Supertramp, Blue Öyster Cult, Queen……
Jimi Hendrix, Cream är gamla favoriter (Cream's "Sweet Wine" är en av historiens bästa instrumentallåtar (liveversionen))
Sarah Brightman duger bra om man känner sej sentimental.
Irländsk folkmusik, deras vemod tilltalar mitt tunga sinnelag ibland.
Sen är jag lite svag för svulstig symfonisk rock, typ Yes.

[Angelina]

Cat Stevens upptäckte jag när jag såg filmen Harold and Maude, -84 tror jag.
Pink floyd, Bob Dylan...nej tack. Men jag så Bob Dylan på riktigt i en hotell lobby i Luleå 1992.

[suchanother]

Bob Dylan är (var) ett skämt intellektuellt.
Försökte själv till brudarna "han är ingenting" och fick skit för detta. De ville inte veta av mej mer.
Minns när alla tolkade Dylan, tyckte själv att han var mest skit, vilket också visade sej senare.
En av Bob Dylans liveinspelningar är dock oerhört grym. Hmm…letar i minnet..var en av de första där han släppte den akustiska gitarren och tog till hjälp .….av The Band.
De hade en grym livesession som är inspelad (??har den nånstans, minst 60 min lång).
Var på Dylan-konserten i Scandinavium och vi rökte brass som fan och knullade varandra i ren hänförelse.

[cake]

Såg Bob dylan på roskilde 2001(?), det var nog den tristaste konserten jag varit på, och jag gillar ändå hans musik.

Det som går i mina hörlurar för tillfället är Raised fist och även drum and bas som Dillinja.

[Varney]

Annars gillar jag musik som grabbar tag i mig, som erbjuder något nytt, eller gammalt. Varney tipsade mig om Sopor Aeternus ( stavning?) som jag tagit mig an och lyssnar på frekvent.

åååh, va trevligt!
vilken smak du har!

utöver ovan nämnda gudomlighet så kan jag bekänna min kärlek till
Devil Doll och Cinema Strange. det är väl på nåt sätt de tre som stulit mitt hjärta mest brutalt.

just nu har winampen råkat pumpats av den udda mixen: Joy Division, Theatre of tragedy, Cohen, Enslavement of beauty, SOPOR [givetvis] samt två ensamma krakar; the Dead Boys - "aint it fun" och Siouxsie and the banshees - "the staircase".

[PopJimmy]

Hört talas om last.fm?

http://www.last.fm/user/PopJimmy/

Alltså, det är inte repressentativt för det jag lyssnar på. Ofta råkar jag slänga på repeat på en låt över natten, som bara går och går, dessutom så rankas ju kortare låtar "högre" än längre eftersom man lyssnar på dem oftare.

Dessutom är det massa musik som inte ens registreras in, tror det har med taggarna att göra eller nått.

Dessutom är detta musik jag lyssnade på för ett halvår sedan under en kort period då jag hade tillgång till nät, och jag går i olika perioder då jag lyssnar på något konstant.

Men annars är det mest punkrock/garagerock/60-tals psykadelika, 50talsrock, 70talsrock, postrock, pop, punk, hc, stoner, datorspelsmusik.

lyssnat endel på metal, hiphop, synth, elektro, goatrance, dnb, house.

Akustiska grejjer. Fan vad vet jag vad vad jag lyssnar på. Texter har jag tröttnat på.

Förut lyssnade jag som sagt på skitig garage/punkrock som mestadels spelades av relativit kassa musiker vars texter mest handlade om tragikomiska historier om att uppleva kulturellt (värderingsmässigt) och socialt (ekonomiskt) utanförskap och existentiell ångest i en grå vardag som mest utgörs av att göra bort sig själv - då eftersom man inte fötts med några som helst privilegier och slutändan misslyckas med allt eftersom man är för snäll och inte kan disciplinera sina impulser. Alltså musik som handlar om att man föds in i ett skithål, inser detta, skrattar åt insikten. Totalt "ofin" musik som absolut inte romantiserar skit och elände. Känslorna som yttrycks är alltså mest pinsamhet, förvirring och bortgjordhet i komiskt självdestruktivitet. Intentioner var alltså aldrig att misslyckas, eller att bli självdestruktiv, men insikten av att inte lyckas tas med en klackspark. Den beskriver den fasen i livet då man inser att det personliga är relativtdömt att misslyckats.

Nu lyssnar jag som sagt mest på musik utan texte som går bortom det "personliga" dvs de "personliga omstädnigheterna", eftersom jag tycker texter ofta är relativt triviala och väldigt personliga. Ska det vara texter ska det vara mer i stil med "Soundtrack of our lives" som pekar på något transpersonellt, bortom det personliga. Det måste vara enormt stora anspåk i musiken, annars kan jag inte ta det allvarligt. Och musik är ofta ganska allvarligt - dock kan det vara i en skämtsam ton.

Nej, men jag lyssnar som sagt på elektronisk musik utan texter. Den beskriver för mig bara en "rörelse" som "aldrig tar slut". Rytmbaserad och mer cirkulär tidsuppfattning. Den är mer "opersonlig" eller "transpersonell". Mina personliga missöden ställs alltså i en större kontext -  jag har insett att detta destruktiva/konstrktiva flöde är något vi alla är del av och att det inte är någon idé av att ta det alltför personligt.

[Wintran]

Jag är extremt allsidig, har hittat bra grejer (saker jag gillar) i nästan alla de stora genrerna.

Har haft perioder av allt från salsa, hip hop, jazz, funk, filmmusik och tv-spelsmusik till rock, pop, house, metal, klassiskt, brasilianskt och modern japansk musik, för att nämna några. Min musiksmak har breddats mycket de sista åren, inte minst genom att jag börjat dansa och därigenom funnit ett annat sätt att lyssna. Den sista perioden har dansen gjort att det blivit en hel del funk och instrumental hip hop.

Något som följer med i alla genrer är att jag uteslutande gillar moll mer än dur, och att jag sällan lyssnar på texter (försöker lära mig).

Musik är nog det bästa jag vet, men jag suger på artist-/låtnamn.

[dangdang]

Musik när den är som bäst tycker jag kan definieras av de första 52 sekunderna i Chills låten Pink frost. Jag brukar alltid ta upp den som ett positivt exempel ifrån 80-talets ganska trista produktioner.
För övrigt tycker jag att den bästa musiken skapades på 60 talet i england.

[Avantgardet]

Jimmy: Du låter som min överlevande, obegåvade, abort till tvillingbror Det finns väl ingen motsättning där egentligen? Nog kan väl det personliga tangera det interpersonella? Det är ju bara frågan om olika narrativa framställningar av det i grunden gemensamma - existensen. Det är i din tolkning det brister

Finns ingen genre inom musiken som jag direkt hatar, även om ren blues inte tillhör direkt favoriterna (tycker de vevar en och samma låt i olika versioner).

Det är exakt vad de gör - kallas en "tolva" -, du lyssnar helt enkelt efter "fel" grejer i Bluesen.

Varney: Jösses vad tung du är! Själv klarar jag bara av Type O Negative inom det där området (det är erotisk musik för mig), tycker själv att det blir så mycket spektakel av hela den scenen. Föredrar en "ärlig" käftsmäll - utan svarta kläder och smink. Ta Alice In Chains t.ex. en smekande silkesklädd handske på kinden som helt plötsligt blir till en "Freddy Krueger"-hand som river sönder anletsdragen på en. Layne Stayley, en legend, och Gud vilka stämband. Smutsig byk, ett livsöde.

Wintran: Moll mer än dur? Själv tänker jag att musiken och texten hänger ihop - berättar samma historia. Man kan använda dem som kontraster också, och då får vi musikalisk ironi. Lyssna på texter!