Tack för seriöst svar. Jag vill bara inleda det här inlägget med att förklara att jag inte för en särskilt hätsk diskussion, även om det ibland kan förefalla så. Jag sökte mig till det här forumet för att slippa dylika makt- och auktoritetsproblem i diskussionerna. Jag hoppas att du inte tar illa upp när jag drar paralleller till nazismen, även om jag förstår dig om så skulle vara fallet. Jag menar givetvis inte att du skulle vara nazist, och jag använder mig av nazismen/fascimen enbart som exempel på en ytterlighet, mot vilken det finns tendenser som drar i alla samhällen (och i vissa konsyner
). Att jag gör det beror dels på att det är en väldigt tydlig sybol, och dels därför att jag anser att tabu:et som råder snarare hämmar än stärker en rörelse bort mot liknande strömningar.
Med det sagt fortsätter jag diskussionen.
När jag läser ditt inlägg slår det mig att våra uppfattningar kanske inte är så totalt åtskilda som det aknske har framstått. Anledningen till detta är att jag så gott som fullständigt har avstått från att införa en politisk dimension i min utläggning om konstens natur och syften.
Jag håller på många sätt med dig om att det förekommer en utmattning av konstsfären, i och med det att det ställs ut ett otal verk som möts av oförståelse. Det här är inget jag till fullo ställer mig bakom, även om jag anser det finnas konsthistoriska poänger med det, i och med att varje konstart kräver tid och ansträngning innan deras essens har öppnat sig för de flesta betraktare. Ny konst förstås, som jag redan har sagt, aldrig direkt, utan det handlar om en successiv process som pågår över generationer. Men givetvis är det inget positivt att flertalet konstintresserad redan innan det de träder in på ett erkänt "avantgardistiskt" galleri, förväntar sig att mötas av något som ligger borton deras förstånd, och som för dem är onåbart på alla möjliga plan (förrutom möjligen ett, av konstenären ofta oavsiktligt, absurt sådant). Om den här inställningen till det nyskapande hade varit förhärskande även under 1900-talets första hälft hade min idé om konstverket så som sprängbräda ut i en ny världsbild inte varit möjlig, då Duchamps ready-mades inte hade kunnat finna en miljö som var tillräckligt ansträngd av höga förväntningar som gallerierna en gång har varit, kanske (förhoppningsvis åtminstone i någon utsträckning) är än idag, men först och främst
bör vara. När galleribesökaren inträder i galleriet så ska det vara förväntansfullt, och då i positiv bemärkelse. Han eller hon ska förvänta sig att mötas av något (precis som du säger) som förmedlar det som inte går att förmedla, genom att befinna sig någonstans mellan det gemensamma och det individuella och kanske till och med vansinniga. En utarmning av den förväntansfullheten, som du beskyller modernismen och postmodernismen för, skulle göra konsten omöjlig, icke-funktionell. Frågan är dock om det verkligen är konstnärerna som ska ställas till svar för en sådan utarmning. Jag tror inte det. All konst har förmågan att kommunicera, men huruvida en sådan kommunikation verkligen kommer till stånd eller inte ligger mycket hos betraktaren. Konsten gör inga gigantiska, oöverstigliga hopp. Allt som kallas konst ingår i en och samma tradition, och varje konstnärligt utryck hänger på ett eller annat sätt samman med varje annat konstnärligt uttryck. Varje generation konstnärer bär vidare en tradition från den föregående generationen, och förändrar den i sin tur i relation till kringvarande samhället. Om inte samhället i stort förändrades skulle heller inte konsten förändras. Så man kan inte beskylla konsten för att vara oförståelig utan att se till samhället i stort, och det är därför modernismen ofta ses som (med bakgrund av din egen uppfattning) "icke-kommunikativ" i jämförelse med den konst som utfördes innan industrialismens fullständiga genombrott (jag säger fullständiga därför att det var en utdragen process, inte en revolution). Vi har ännu inte fullt ut greppat det samhälle i vilket vi lever, och som avspeglas i konsten. Vad som dessutom gör den moderna konsten än mer problematisk är att den inte bara har att behandla industrialismen, utan nu även den elektroniska revolutionen.
Alltså, ja, konstverket måste kunna kommunicera med sin betraktare, men det är inget fullständigt analysled. Konstverket kommunicerar i sin tur med samhället, och för att kommunikationen mellan verket och betraktaren ska kunna vara någorlunda klar måste det även existera samförstånd mellan betraktaren och hans eller hennes samtid. Om betraktaren inte förstår den tid i vilken hon lever kommer om heller ej att förstå den konst denna tid framföder. Detta säger sig självt då man accepterar tanken på att konstnären inte är fristående från sin omgivning; han eller hon är lika beroende av det som pågår i omvärlden som vilken annan människa som helst. Skapandeprocessen är alltså inte något som rätt och slätt har sin begynnelse i konstverket, han eller hon är inget annat än sin egen samtids medium. Det jag som konstnär skapar kan inte vara fristående från den tid i vilken jag lever. Alltså måste betraktaren ha en förståelse av samtiden innan han elelr hon kan ha en förståelse av samtidskonsten. Och ingen kan ha en fulständig förståelse av sin samtid, då samtiden är det ogripbara nuet. Förståelsen är något man för först när nuet är historia, och ju längre tid människan får att kontemplera historien, desto större blir hennes förståelse. Det här är min förklaring till varför vår förståelse för konsten är större då vi betraktar konst som skapades för ett antal hundra år sedan - de strömningar som då var fullständigt nya, och som gav upphov till sin tids samtidskonst, har nu blivit så pass införlivande i vår kultur att den konsten blir greppbar.
Under slutet av 1800-talet låg den kristna religionen på sin dödsbädd, vilket säkerligen (jag är inte insatt, som sagt) skildrades i den tidens måleri. Jag kan nästan lova dig att det här på den tiden gav upphov till enorm förvirring och chock hos dåtidens "gemene man", då den kristne gudens död för honom inte var lika självklar än som den är för oss idag. Vi har idag i större uträckning en förståelse av en gudlös värld än vad man hade då Dostojevski skrev Brott och Straff, och därför även en större förståelse av den konst som av dessa strömningar i detta förgångna framkallades genom vissa själar, alltså konstnärerna.
(Vad det är som gör att vissa människor skildrar sin samtid i konst är svårt att avgöra. Under romantiken ansåg man att dessa själar var känsligare än den ordinära mannens eller kvinnans själ, idag skulle vi väl snarare tala om att de lever i vissa specifika sociala strukturer osv, men det här är en parentes.)
Vi kan därför tala om en utarmning av den konstnärliga "atmosfären", inte på grund av konstnärernas oansvarighet (då de står i ett, åtminstonde till viss grad, determinerat, förhållande till samtiden). Snarare beror denna utarmning på två huvudfaktorer, som jag här tänker nämna lite kort:
1) Det omöjliga i att förstå sin egen samtid medan den utspelar sig. Om det här har jag redan talat och tänker därför inte skriva mer därom.
2) Det massmediala samhället. En utarmning av det slag jag (och, tror jag, även du) talat om, skulle ha långt svårare att komma till stånd om det inte vore för att den allmäna förvirring som råder kring samtidskonsten inte sörmedlades över hela världen på nolltid. Idag har den konstintresserade inte tillgång till enbart den konst han eller hon ser på de konkreta utställningsplatser han eller hon bemödar sig om att ta sig till, utan även till all den konst som florerar i media (dvs. all konst som över huvud taget existerar inom vårt samhälle, och i viss utsträckning även den utanför det). Alltså är möjligheterna långt större för den samtida förvirringen att sprida sig idag, än vad den var under någon annan större eller mindre konstnärliga omvälvning. Betraktaren ges mindre tid att kontemplera kring det utställda verket, och ett enormt antal uttalanden existerar kring de verk som ges någon uppmärksamhet alls.
När en viss konstnär konserverar sitt eget bajs och säljer det för sin vikt i guld kommer nyheten om det att spridas över världen med blixtens hastighet (i den mån det är just samtida), och den som vill se verket kommer oundvikligen att drunkna i en uppsjö av både relevannt och irrelevant information om verket och konstnären. Att skapa sig en helhetlig uppfattning är omöjligt utan dessa omständigheter, men i och med dem fördröjs denna uppfattning avsevärt.
Nu har jag tappat tråden lite grann, men vad jag vill ha sagt är att du inte kan beskylla konstnären för den oförståelse som existerar för dennes verk, då han eller hon inte kan ställas fullständigt till ansvar för det. I den mån icke-kommunikation förekommer mellan konsten och betraktaren speglar den i själva verket en icke-kommunikation mellan betraktaren och hans eller hennes samtid. Och samtiden är omöjlig att greppa medan den utspelas. Och
ja, det förekommer en utarmning, men inte heler den kan tillskrivas konstnärerna, då det antagligen inte skapas procentuellt fler konstverk i förhållande till mängden invånare på en viss geografisk yta än vad var fallet för 200 år sedan. Skulden till utarmningen ligger snarare i det ohämmade förmedlandet av samtidskonsten, hos exploateringen av den. Inte hos en grupp "konstnärliga opportunister".
Den abstrakta konsten har alltså inte färre kommunikativa kvalitéer än vad vilken annan konstart som helst har, den har bara annorlunda förutsättningar. En känsla förmedlas, för oss konstbetraktare av idag, tyligare genom föreställande konst, ja. Men det här beror på att de föreställande symbolerna är långt mycket mer laddade med värde än vad den abstrakta konsten är, därför att den har haft längre tid på sig att bli just det. Om jag målar en kal kyrkogård, en fullmåne och ett skelett i trenchcoat med en lie i handen så kommer de flesta att vara överens om vad jag vill förmedla, inte därför att de här föremålen
som sådana har dessa kommunikativa kvaliteer inneboende i sig, utan för att vi under tusentals år har inplanteras dessa värden i dem.
Den föreställande konsten har idag dock inte de nödvändiga förutsättningar som krävs för att fånga in de samtida strömningarna, då dessa är allt för komplexa därför, och därför att de ting vi idag omger oss med ännu inte har hunnit tillkännas samma starka symboliska värde. Den abstrakta konsten gör därför ett försök att infånga dessa strömningar i samtiden som den föreställande konsten inte har möjligheten att infånga.
Det den samtida människan och det samtida samhället av idag har inneboende i sig kan inte förmedlas genom klassisk måleri, då det har helt andra tendenser än den samtid som fångades in med just det måleriet.
Jag skulle kunna skriva mycket mer om det här, men jag är rädd att bibblan stänger snart, så du får hålla till godo.
Angående McEvilley så skulle jag kunna kopiera artikeln och skicka den till dig, om du bara litar på mig tillräckligt för att ge mig din adress (jag är uppenbarligen en harmlös tönt iom. att jag orkar skriva sånna här inlägg, när jag skulle kunna vara ute och supa istället). Annars finns den i boken "Apocalypse culture" (det finns två, jag syftar på ettan), utgiven på förlaget feral house.
Då tillhör du nog ett redan dött släkte. Jag har använt den bilden i både undervisning och diskussion - med sisådär 300 betraktare/läsare.
