Avantgardet skrev:Ja, helt riktigt, med ett oändligt antal parallella universum så finns precis allting som potentiellt sett kan finnas, vilket på inga sätt gör det hela sant eller ens rimligt utan bara till en djävligt usel hypotes. Har någon någonsin erfarit ett sådant parallellt universum? Vad är dit bevis för att de finns, annat än "sannolikheten"? Oavsett hur många fysiker som tror på det hela så blir det inte mindre spekulativ metafysik för den delen.
Du underkänner alltså fysiken som vetenskap?
Dessutom är det ju så genomskinligt, ditt användande av dessa "parallella universum", du tar ju endast till dem där du stöter på problem, i övrigt lämnar du dem därhän.
Ge exempel på när du tycker att jag inkonsekvent inte "tagit till" dem, och förklara varför det är inkonsekvent av mig att inte "ta till" dem där, när jag "tar till" dem i den här frågan?
Och utomjordingar? Var är bevisen för dessa
Tja, vad är beviset för att minst hälften av svenska folket är emot FRA-lagen? Ingen opinionsundersökning har frågat 4,5 miljoner svenskar om vad de tycker om FRA-lagen, man har frågat ett par tusen svenskar och dragit slutsatser om hela svenska folket utifrån dem. Det brukar funka. Varför inte göra likadant med frågan om förekomsten av liv i universum?
Med tanke på hur stort universum är, och med tanke på att man gång på gång genom historien upptäckt att vi inte är så speciella som vi tidigare trott, är det bara rimligt att anta att vi inte är det enda livet i universum. Först trodde människor i en stam på stenåldern att de var ungefär de enda människorna som fanns, och de betraktade sig som världens centrum, sedan upptäckte de andra stammar, sedan upptäckte man att det fanns fler kontinenter, men för att inte alltför mycket förlora fotfästet fortsatte vi att tro att åtminstone vår egen
planet var hela världens centrum. Sedan när även det visat sig vara felaktigt fortsatte man ändå att tro att åtminstone vårt eget
solsystem var världens centrum. Vilket också visade sig vara fel. Steg för steg har vi alltså tvingats inse att vi måste överge tanken att vi är på något sätt speciella. Ännu har man inte fått bekräftat att vi inte heller är speciella i den bemärkelsen att vi inte är den enda planeten med liv i universum, men detta är nog bara en tidsfråga, det är nästa naturliga steg i nämnda kedja upptäkter vars riktning konsekvent alltid varit att vi mer och mer upptäcker att vi inte är speciella.
Att fysikerna jag åsyftade, som vet mycket mer om verklighetens grundvalar än de flesta eftersom de studerat dem mycket mer ingående (ett av bevisen för detta är en uppfinning du använder i detta nu: datorn; den hade inte varit möjlig utan fysikens landvinningar i sin utforskning av verklighetens grundvalar) - att dessa fysiker nu dessutom är ganska eniga om att universum troligen är oändligt, avgör saken. Om universum vore endast t.ex. tio triljarder ljusår i diameter, då kunde man kanske möjligtvis tänka sig att vi är det enda intelligenta livet i universum, men redan det är att utmana den kunskap som faktiskt finns om de faktorer som avgör hur sannolikt det är att liv utvecklas på en godtyckligt vald planet i universum. Livet har inte oändligt liten sannolikhet för att uppstå, per kubikljusår rymd. Sannolikheten för att liv ska uppstå är mycket troligt större än en på 10^10^10^10^10 (bara för att dra till med något löjligt litet ändligt tal) per kubikljusår i universum, enligt vad vetenskapen kan erfara om de betingelser som tycks nödvändiga för att liv ska uppstå. Multiplicera nu 10^10^10^10^10 med sig självt, och du har fortfarande inte ett oändligt universum, utan ett ändligt, men du har genast 10^10^10^10^10 planeter där det utvecklats liv. Så kan du hålla på, tills du inser att om det finns hyfsad chans att universum är oändligt, innebär det automatiskt att det också finns hyfsad chans för att allt som kan finnas finns.
För att det t.ex. med minst 50% sannolikhet ska finnas endast ett exemplar av dig i universum, måste universum innehålla färre än 10^10^123 kvarkar. Detta därför att en människa bara innehåller ett begränsat (alltså ändligt) antal kvarkar, som kan vara ordnade på ett begränsat (alltså ändligt) antal sätt. Är universum oändligt, inser man därför med enkel sannolikhetsmatematik att det måste finnas oändligt många exemplar av dig. Hur kan man komma fram till någon annan slutsats?
Nu finns naturligtvis möjligheten att universum inte är oändligt, men hur kan du
helt bortse från möjligheten att det är det, när nu de flesta fysiker säger att det mycket väl kan vara det? Okej om du sa att äsch de där fysikerna har
nog tänkt fel, men på vilka grunder kan man
tvärsäkert utgå från att de har tänkt fel???
som du använder för att "bevisa" en Gud som ännu inte finns men sannolikt kan komma att finnas och därför redan finns (förstår inte hur det förra motiverar det senare)?
Utomjordingar kan redan ha skapat Gud. Varför skulle vi vara de första att göra det? När universum är så stort och kan innehålla så många andra civilisationer som vår (och annorlunda dito)? Varför skulle det vara just vi som hann först med att skapa Gud?
Attraktionslagen är enkel att motbevisa i det att otaliga människor önskat sig månen men aldrig erhållit den, och en massa annat som de heller inte erhållit.
Nej, det är inget motbevis. Detta kan förklaras på två sätt:
1) Det är väldigt svårt att verkligen tro att man kommer att få månen bara för att man önskar sig den. Denna oförmåga att tro är anledningen till att folk inte lyckas. De som lyckas lyckas för att de tror. Attraktionslagen funkar bara om man tror att det man önskar kommer att komma till en. Dock är de inte tillräckligt tydliga med det i filmen, det medges. Filmen är gjord för att sälja, inte för att utbilda. Men anledningen till att den säljer så bra kan väl mycket väl tänkas vara att folk känner igen det som är sant i budskapet, även om de delvis missförstår det.
2) Det kan finnas massor med människor som faktiskt har fått månen genom att tänka och tro att de kommer att få den, men dessa människor kan ju inte du uppfatta i din verklighet, för du tror ju inte att sådana människor kan finnas. Det lyder attraktionslagen. Du attraherar dem inte till dig, alltså verkar det för dig som att de inte finns, d.v.s. att ingen lyckats få månen. Dessa människor som fått månen finns i andra verkligheter, andra universa,
med nödvändighet, eftersom de inte får plats i din snävt avgränsade verklighet, ditt universum, eftersom du inte tror på deras existens.
Allt jag sett dig komma med är vilda spekulationer, skolastik och sofisteri.
Varför skulle det i så fall inte vara lika mycket vilda spekulationer att utgå från att universum med säkerhet måste vara ändligt?
