Vad läser Du just nu?

[miles davis]

Lou Salomé kan ju vara värd att nämna här i sammanhanget.

[Logos]

Enligt mitt förord till "Antikrist" och "Hammaren" möttes faktiskt Nietzsche och Freud en gång, och Freud ska öppet ha erkänt sin inspiration från Nietzsche.

[dokido]

Han verkar inte själv särskilt förtjust i att folk trodde han läst Nietzsche eftersom han förnekat det, samtidigt finns det tydligen belägg för att han läst Nietzsche, kanske därav förvirringen.

(måste dock tillägga att mina källor inte är av bästa kvalite)

[miles davis]

Hade för avsikt att beställa kurslitteratur, men fick glatt nöja mig med lite Bataille (On Nietzsche) och Derrida (Of Grammatology) istället. Fredrika Spindlers Spinozabok slank också med.

Annars är det väl mest, eller snarare uteslutande plugg just nu. Inte mycket läsande enbart för nöjes skull, tyvärr. Bortom gott och ont ligger dock på tvättkorgen i badrummet, så emellanåt har jag trots allt möjligheten att förströ mig själv.

[Avantgardet]

Samma här, det är bara bita ihop och tugga sig genom kurslitteraturen (men struntade du i att beställa den, miles?!). Du får gärna berätta sen om Spindlers spinozabok, kanske skulle man ha läst den också. Ingen som läst Balibars spinozabok?

Några viktiga passager i "Of Grammatology" (läs gärna Spivaks förord, fruktansvärt bra, men jag har för mig att hon studerade under Paul De Man vid tillfället, när hon översatte boken):

I renounce my present life, my present and concrete existence in order to make myself known in the ideality of truth and value. A well known schema. The battle by which I wish to raise myself above my life even while I retain it, in order to enjoy recognition, is in this case within myself, and writing is indeed the phenomenon of this battle… From this point of view… death is not the simple outside of life. Death by writing also inaugurates life. “I can certainly say that I never began to live, until I looked upon myself as a dead man” (Confessions, Book 6 [p. 236]). As soon as one determines it within the system of this economy, is not the sacrifice––the “literary suicide”––dissipated in the appearance? Is it anything but a symbolic reappropriation? Does it not renounce the present and the proper in order to master them better in their meaning, in the ideal form of truth, of the presence of the present and of the proximity or property of the proper? We should be obliged to decide that a ruse and an appearance are necessary if in fact we were to abide by these concepts (sacrifice, expenditure, renunciation, symbol, appearance, truth, etc.) which determine what we here call economy in terms of truth and appearance, starting from the opposition presence/absence.
But the work of writing and the economy of differance will not be dominated by this classical conceptuality, this ontology, or this epistemology. On the contrary, these furnish hidden premises. Differance does not resist appropriation, it does not impose an exterior limit upon it. Differance  began by broaching alienation and it ends by leaving reappropriation breached. Until death. Death is the movement of differance to the extent that that movement is necessarily finite. This means that differance makes the opposition of presence and absence possible. Without the possibility of difference, the desire of presence as such would not find its breathing-space. That means by the same token that this desire carries in itself the destiny of its non-satisfaction. Differance produces what it forbids, makes possible the very thing that makes it impossible.

Och det ofta parafraserade:

… as regards the absence of the referent or the transcendental signified. There is nothing outside of the text [there is no outside-text; il n’y a pas de hors-texte].

Och för att klargöra det föregående (så att ingen får för sig att Derrida med det gör ett enkelt ontologiskt avfärdande av den "verkliga" världen, och skulle anamma någon textuell idealism; det är snarast ett epistemologiskt uttalande, och vad han diskuterar i dessa passager är metodologi):

What we have tried to show by following the guiding line of the “dangerous supplement,” is that in what one calls the real life of these existences “of flesh and bone,” beyond and behind what one believes can be circumscribed as Rousseau’s text, there has never been anything but writing; there have never been anything but supplements, substitutive significations which could only come forth in a chain of differential references, the “real” supervening, and being added only while taking on meaning from a trace and from invocation of the supplement, etc. And thus to infinity, for we have read, in the text, that the absolute present, Nature, that which words like “real mother” name, have always escaped, have never existed; that what opens meaning and language is writing as the disappearance of natural presence.

[miles davis]

Jo, jag råkade faktiskt negligera min kurslitteratur, så den förblev (och förbliver alltjämt) obeställd. Det gick liksom inte att motstå lockelsen, att prioritera det befogade.
Of Grammatology ska bli en angenäm utmaning.

[Avantgardet]

"Råkade".  :)

[miles davis]

Jaha, ja. Nu är den blygsamt omfångsrika Spinozaboken avklarad, och jag måste nog konkludera att även om det textuella upplägget var lite slapphänt så kunde den läsas med behag. En tidigare bekantskap med Etiken hade självklart inte varit något olämpligt i sammanhanget, men det var ingenting som förutsattes. Nåväl.
Kort sammanfattat så behandlar texten tre ämnen; Spinozas syn på den perfekta staten (som bejakar friheten i en värld utan fri vilja), Spinozas syn på tiden (evigheten hos/i substansen kontra människans/modis ändlighet) och förhållandet mellan Spinoza och Nietzsche - Spindler jämför den förres conatus med den senares Wille zur macht, och menar att de båda begreppen är väldigt lika (vilket alltså innebär att hon också ifrågasätter Nietzsches egen läsning av Spinoza).
Hm, ja.

I vilket fall så är Spinozaboken det första verket i en planerad trilogi. De resterande två verken kommer uppenbarligen att handla om Nietzsche respektive Deleuze.
Nu över till Bataille. Sen Derrida.

[Avantgardet]

Låter intressant med Spindler, det att hon liksom utarbetar något över flera verk. Inte ofta vi ser sånt i svens filosofi nu för tiden.

Läser: Hegels "Science of Logic", Jean-Francois Lyotard "The Postmodern Condition - A Report on Knowledge", samt Theodor Adorno "Egentlighetsjargongen".

Nyligt avverkade: Heideggers "Konstverkets ursprung", och (en omläsning utav) "Identitet och differens", samt Daniel Birnbaum och Sven-Olov Wallensteins "Heideggers väg".

Fick nyligt hem boken jag velat införskaffa hur länge som helst nu "Technics and Time" (första delen) av Bernard Stiegler. So I'm all set för ett tag framöver. Har också, som sagt, den där tegelstenen "Ecrits" av Lacan att ta itu med under hösten (vid sidan av Hegels logik).

Bör dock få hem idag med posten: Foucaults "Order of Things - Archaeology of the Human Sciences", Derridas "Writing and Difference", samt ett verk om musik i tecknad film kallad "Tunes for 'Toons".

Tänker alltså börja smygfingra på ett nytt spår (nu när man ska bli musikvetare). Om den sista utav dessa:

In the first in-depth examination of music written for Hollywood animated cartoons of the 1930s through the 1950s, Daniel Goldmark provides a brilliant account of the enormous creative effort that went into setting cartoons to music and shows how this effort shaped the characters and stories that have become embedded in American culture. Focusing on classical music, opera, and jazz, Goldmark considers the genre and compositional style of cartoons produced by major Hollywood animation studios, including Warner Bros., MGM, Lantz, and the Fleischers. "Tunes for 'Toons "discusses several well-known cartoons in detail, including "What's Opera, Doc?, "the 1957 Warner Bros. parody of Wagner and opera that is one of the most popular cartoons ever created. Goldmark pays particular attention to the work of Carl Stalling and Scott Bradley, arguably the two most influential composers of music for theatrical cartoons. Though their musical backgrounds and approaches to scoring differed greatly, Stalling and Bradley together established a unique sound for animated comedies that has not changed in more than seventy years. Using a rich range of sources including cue sheets, scores, informal interviews, and articles from hard-to-find journals, the author evaluates how music works in an animated universe. Reminding readers of the larger context in which films are produced and viewed, this book looks at how studios employed culturally charged music to inspire their stories and explores the degree to which composers integrated stylistic elements of jazz and the classics into their scores.

[miles davis]

En liten inflikare, i form av en fråga; hur fungerar egentligen Hegels och Saussures distinktion mellan den "naturliga" symbolen och det icke-"naturliga" betecknande (tecknet, the sign)? Om någon, typ Avantgardet eller kanske Logos, nu händelsevis skulle veta något om saken.

[Logos]

Nej du, jag vet inte, men spontant tycker jag att det låter skumt med "naturliga" symboler i både Saussures och Hegels idévärld. Saussure menar väl att tecknet både är lätet  och begreppet som står i ett dialektiskt förhållande till varandra? Precis som språksystemet står i ett dialektiskt samband med språkutövandet? Tecknen är väl snarast godtyckliga och inte naturliga (även om de a posteriori blir fasta)? Kanske är det godtyckligheten som är det naturliga? Men. men, Avantgardet har säkert koll på det hela...

[miles davis]

Hm. Jag vet inte riktigt, men enligt Derrida så anammar Saussure Hegels position, och Hegels position kan du läsa om här.
I övrigt så är det intressant att inte bara jag har stött på det här problemet, beträffande Hegels och Saussures förhållande till symbolen, utan det är uppenbarligen åtminstone en till här på the interwebs som kan sälla sig till min skara.

I cannot, however, make out how the notion of “symbol” factors into the argument. Why does a symbol escape semiology? I am not familiar enough with either Hegel or Saussure to account for their theses on symbols. It seems as though the symbol itself is constitutive of semiology also, because the symbol indicates something. Is it because the symbol is overflowing with meaning? It would appear as though Derrida wants to institute the symbol as a general form of his writing. Some interpretation and help would be useful.

Ja, så lyder väl ungefär min ursprungliga fråga. Kanske.

[Logos]

Hmmm jag har Saussures "Course" hemma, men jag har mest bläddrat i den. Jag ska ta och försöka läsa igenom den, återkommer.

[J R Auk]

Hm. Jag vet inte riktigt, men enligt Derrida så anammar Saussure Hegels position, och Hegels position kan du läsa om här.
I övrigt så är det intressant att inte bara jag har stött på det här problemet, beträffande Hegels och Saussures förhållande till symbolen, utan det är uppenbarligen åtminstone en till här på the interwebs som kan sälla sig till min skara.

I cannot, however, make out how the notion of “symbol” factors into the argument. Why does a symbol escape semiology? I am not familiar enough with either Hegel or Saussure to account for their theses on symbols. It seems as though the symbol itself is constitutive of semiology also, because the symbol indicates something. Is it because the symbol is overflowing with meaning? It would appear as though Derrida wants to institute the symbol as a general form of his writing. Some interpretation and help would be useful.

Ja, så lyder väl ungefär min ursprungliga fråga. Kanske.

Kan du lägga ut vad Derrida menar att Hegel säger i summerande drag?

Jag har verkligen svårt att läsa honom.

[J R Auk]

For in the signifying unity, in the identity of representation and intuition, something exceptional takes place: this intuition is not a simple intuition, like all others. As in all intuition, a being is given, a thing is presented, given to be immediately received in its presence.

Tex kan jag inte för allt i världen förstå detta.

Finns det alltså intuition som inte är baserad på tecken? Finns det icke-betecknad intuition? Vad består den av då?

Talar han om praktiskt intuition som agerar i sig självt?