Nu skulle förvisso inte jag gå med på att kalla oss för civiliserade innan alla slipper krig och svält, och jag vet inget storskaligt projekt som är värt att ta itu med
innan vi gjort det. Så en Mercedes är dålig konst, det är också dåligt arbete, eller rent av dåligt
techne. Var inte hela syftet med denna "drömmen om framtiden", eller modernistiska utopin, att göra livet bättre för människan? Vad har vi kvar om vi tar bort all färg, flärd, och glamour från storstaden? Rövslickande kostymnissar som springer kors och tvärs mellan de stora gråa stenstoderna. Men alla är de något extraordinärt i fantasin, som de lever ut i cyberrymden. Och på tal om meningslösa sysslor? Det är nåt man slår undan med än mer meningslös underhållning - så att man kan skratta åt sin egen dumhet. Människan håller fortfarande bara på att vaknar upp efter drömmen om Gud. Men självransakan har börjat synas. Det är inte många som längre tror på framstegsmyten, och de som ändå tror på messianismen klamrar, som Habermas, vid ett halmstrå, ett förnuftets halmstrå. Teknokrater och ekonomer tycks dock leva i sin egen värld, ovetandes om det vi alla andra vet. Det här var inte vad vi drömde om! Det erkänner till och med du, i allt ditt jämrande och klagande.
Så vad nu? Ja, det tycks som att vi måste, som Bill Gates sa om "konstens" roll i dataåldern, gjuta liv i maskinen. Detta är en fullkomlig omkastning av världen, men den har skett så smygande att vi inte ens uppmärksammat den. "Vad är det du har i handen?", säger den ene, "Vänta, jag ska bara kolla med mina googlebrillor!", svarar den andre. Vi abstraherar inte ur det verkliga (som vi har för handen), utan det verkliga deduceras ur verklig
heten - som är den mytologiska struktur som omsluter vår tidsålder (den speciella kultur inom vilken vi verkar, som anger vad som är önskvärt och icke-önskvärt, vad som betraktas som förlust och framgång osv.; de koder, sedvänjor och bruk, som konstituerar individens miljö, eller
habitus, och således utgör den väg den har att vandra från sin punkt A till sin punkt B, där A och B svarar för födsel respektive död, eller dess Vara och dess Intet - om vi tillåts sätta ett skönt stuk på världsbilden). Konsten har alltid haft något av denna roll, ett slags säkerhetsventil för att hålla samhället, och de rådande produktionsförhållandena, på plats, och täcka över bluffen. En mytproducent och ett icke-orosvarslande orosmoment. Detsamma kan sägas om socialismen. Blott överbyggnad - ett kapitalismens samvete. De objektiva förhållandena av herre och slav är likväl desamma bortom denna slöja av ignorans som förblindar oss. För mig har därför konsten blott värde i det den förmår ställa dessa förhållanden på huvudet, och inte bara demaskera kapitalet eller visa på att kejsaren är naken, utan också skapa revolutionära medvetanden och bestående förändring till det bättre (och därför uteslöts alla konstnärer ur den situationistiska internationalen). Här är det halmstråt vi har att lita på. Vet vi att vi vet något av vikt? Något som kan göra världen Bättre [med-stort-B]?
Hur länge någon minns ett konstverk (eller en design, eller what not) har mycket lite med konstens värde att göra (det tycks mig vara en besynnerlig måttstock att bruka överhuvudtaget), och då är du likväl tillbaka till finkultur och dess motsats. Det är bara samma Somatablett eller samhällsnarkos, samma "lita på oss och spela med". Vill vi uppmuntra fritänkande, som både du och jag är ense om (även om jag inte hyser samma naiva övertro som du på dess - fritänkandets - autonoma karaktär), så måste vi ge folk friare tyglar. Vi vill alltså ha något som väcker oss ur slummern. Nåt som ändrar våra liv till det bättre, en bestående frihet (och det är viktigt att veta vad vi söker frihet
från; om det är frihet från oss själva, i en fundamental mening, är den friheten då fortfarande intressant?). Inte ytterligare en dröm. Inte ytterligare en snabbmatsrestaurang för att skyla över det faktum att femtio olika sorters skräpmat fortfarande inget annat är än skräptmat (ingen kvalitativ frihet där). Fast där kommer vidskepelsen in. Det är inte bara en bil (eller ett fortskaffningsmedel snarast). Nej, nej, ingalunda! Den är bemängd med symboliska värden. Det är inte bara en läskedryck, vilken som helst, heller (=implicerar att du är ett nöt som frågat), det är: Kåckakåååååla! Ett helt livsstilskoncept. Ett slags perverst förhållande till produkter, en libidinös laddning av ting, runtomkring oss, som agerar substitut för meningsfullt (och kanske också kärleksfullt - och där ser jag konsten skymta) arbete, eller hantverk, en verksamhet genom vilken vi utvecklar oss, danar vårt medvetandes specifika karaktär. Nu är vi blott konsumenter av identiteter. Varan definierar ägaren. Det är den omkastade ordningen. Kartan som föregår verkligheten. Googlebrillorna. Någon gång inbillar jag mig dock att människor, kanske med hjälp av konstnärsmonokeln, synar bluffen, och inser hur näringsfattigt hela civilisationskonceptet är, hur ihåligt det ekar.
Bra konst, enligt mig, är att förbehållslöst ge direkt från hjärtat.
