Bokklubben: The Secret

[Avantgardet]

Nu talade jag förvisso om detta som en objektiv trend i tidsandan och inte som någon kritik riktad mot just dina föreställningar. The point being att den moderna fysikens metaforer och bildspråk visat sig oerhört väl lämpade att bilda nåt slags semireligiös föreställning som rent känslomässigt svarar mot den rotlöshet som visat sig vara den moderna människans lott. Ofta vill man också, vilket hänger ihop med den här individualismen, skänka sin egen tolkning något av auktoritet genom att påpeka att man själv kommit fram till den. Logiken i denna gest har länge undanflytt mig. Det som det handlar om på detta plan är en libidinös laddning av en idé, eller kanske, rent av, rättare en idé om en idé. Sedan har vi den här vanföreställningen att det vi läser i böcker lever sitt eget lilla liv vid sidan av det verkliga, helt och alltid åtskilda. Boken är ett slags mimetisk sfär som existerar parallellt, och som nåt bihang, till den vardagliga världen. Man inbillar sig att det man tänker och pratar om i den vardagliga världen är något helt annat till sitt väsen än det som finns i böckerna, det språket, och de tankarna, uppstår - ja, så vill man tro - ur den egna själens outsinliga källor, ur ett slags "skaparkraft" eller nåt sånt. I alla händelser menar man det vara en skapelse av den egna fria tanken och viljan, det man har tänkt har man s.a.s. "kommit på själv", eller "kommit fram till på egen hand" - och därav den libidinösa laddningen av idén. Likväl så märker man fort när man börjar undersöka saken, och det är nu något som inom texttolkning varit allmänt vedertaget sedan åtminstone sextiotalet, att detta inget annat är än en i det allmänna medvetandet synnerligen djupt rotad vanföreställning. De tankar vi tänker i vår ensamhet är till sitt väsen inget annat än citat vi snappat upp av/i/hos den anonyma omvärlden. Av denna anledning talar därför kulturvetare av allehanda slag om "intertextualitet" istället, och man har utropat författarens "död" och en massa annat, som t.ex. Lacan som vid nåt tillfälle formulerade Jaget som just nåt slags libidinöst laddat paranoiskt idékomplex. Det är därför inte bara så att din om min upplevelse skiljer sig åt Skogis, de skiljer sig också alltid från sig själva i varje framflyttning av vår egen position.

Strindbergs "Inferno" är faktiskt nyttig läsning för den som själv haft psykotiska episoder.

[Skogsälvan]

Japp, många viktiga ord där, Avant. Jag känner mig dock mer rotlös än någonsin men jag har accepterat det. Det har gått några år nu, så det är väl bara att "gilla läget". Vad som förvånar mig är att liknande upplevelser alltid framställs i ett så lockande, rosaglittrigt, behagligt skimmer. Så var det inte för mig och jag undrar fortfarande om jag är ensam om det.

[Avantgardet]

Har haft både fina och hemska upplevelser, och vad gäller retoriken i framställningen av sådana upplevelser - eller snarare ett tänkande i relation till det - beror därpå att man faktiskt inte riktigt tror på dessa saker, de har inte erhållit den opacitet som självklarheten har och är därför fortfarande allestädes synlig och märkbar i det fält man rör sig inom när man tänker och talar dessa ting. Hade man trott på dessa saker så hade de i samma mån på sätt och vis utsuddat sig själva till dess att de erhöll den där genomskinligheten (ett ypperligt exempel på samma fenomen är vårat eget modersmål i kontrast med sin motsats - det främmande språket). Konventioner äger denna lustiga förmåga att ur vissa perspektiv framstå som blinda fläckar för den eller de som ansluter sig till dem. Sen finns det ju, som i fallet "filmen: The Secret", ett ekonomiskt motiv i bakgrunden.

Förresten, vad är en metafysiker? Kanske lade ni märke till i filmen? Det enda sättet att förstå vad metafysikerns arbete innebär förklaras lättast som "en som livnär sig uteslutande på svammel utan några som helst krav på riktighet". Givetvis ser jag att en sådan är i gott sällskap med fysiker som går långt utanför sitt ganska snäva område och kastar ur sig helt fantastiska föreställningar - fantastiska i den allra striktaste bemärkelsen av ordet, alltså dess helt och hållet autentiska mening, och som kommer ur fantasi. En s.k. "Walter Mitty" (har jag alldeles just fått lära mig):

Walter Mitty
–noun, plural Walter Mittys.
an ordinary, timid person who is given to adventurous and self-aggrandizing daydreams or secret plans as a way of glamorizing a humdrum life.

Vilket också är vad "The Secret" avser framavla i mänskliga beteenden, och som på samma gång när den där egoismen som är individualismens baksida. Välkommen till den moderna världen! Här har sanningen blivit till en produkt, vilken som helst, och en privatsak så att man kan fantisera ihop den lite som man själv "vill" och "känner" för (här är citationstecknen bara för att visa den apati, och levda cynism, som med nödvändighet måste ligga inunder och på sätt och vis föranleda hela detta absurda beteende som "The Secret" är språkrör för; det skulle inte förvåna mig om det rent av är samma människor som också tillämpar plastikkirurgi på sina egna kroppar, om så inte skulle vara fallet så är det likväl två sidor av samma mynt kanske inte helt utan motsättningar sinsemellan, man kan ju tämligen enkelt föreställa sig en inbördes hierarki, som givetvis skulle vara symmetrisk och omvänd i motståndarlägret, eller ett slags dualism som ger sig till känna också i praktiken), vilket i slutändan ändå bara resulterar i en stereotyp då de tankar som cirkulerar i den sfär där denna film också återfinns bara kan sättas samman på ett tämligen begränsat antal sätt. Med andra ord, för att låta det gå så långt, även i en postmodern tid, att man misstar sanningen för en produkt, som en legokloss i en världsbildsbyggsats, sväljer retorikens grundtes med hull och hår, så är man redan grundligt vilsen och besviken på allt vad vetande heter.

[Justin Case]

Japp, många viktiga ord där, Avant. Jag känner mig dock mer rotlös än någonsin men jag har accepterat det. Det har gått några år nu, så det är väl bara att "gilla läget". Vad som förvånar mig är att liknande upplevelser alltid framställs i ett så lockande, rosaglittrigt, behagligt skimmer. Så var det inte för mig och jag undrar fortfarande om jag är ensam om det.

Om en allsmäktig Gud sa till dig att din nästa tanke kommer att bli verklighet, hur skulle du reagera då? Skulle du bli förskräckt, förbannad eller glad? Många skulle bli förskräckta och förbannade, eftersom de tenderar tänka negativa tankar. De skulle i en sådan situation genast få upp en negativ tanke, eftersom de inte kan kontrollera sina tankar. De skulle därefter bli förbannade på Gud för att han sagt något så "hemskt" till dem som att deras nästa tanke kommer att bli verklighet. De flesta kan inte styra vad de ska tänka. Men det lär gå att lära sig. Jag har läst lite av en person som säger sig ha lärt sig det. Medvetandeprocesser som styrs av det undermedvetna för de flesta människor har han lyckats göra medvetandestyrda, så att han kan kontrollera dem. Han hävdar att han bara skulle bli glad om en allsmäktig Gud sa till honom att hans nästa tanke kommer att bli verklighet. Detta eftersom han alltid bara tänker positiva (eller i alla fall konstruktiva) tankar.

Så hur man tar "The Secret"-budskapet har nog väldigt mycket att göra med hur bra kontroll man har över sina tankar från början.

[Avantgardet]

Vad långsökt.

[Skogsälvan]

Det är lite svårt att förklara, Justin. Jag upplevde en liknande kris när jag hade läst en del psykologi. Jag gillar mysterium, men samtidigt är jag så nyfiken av mig att jag inte kan låta bli att försöka förstå eller lösa det jag upplevde som ett mysterium, men jag vill att mysterium ska finnas. Om den allsmäktige guden sa till mig att min nästa tanke kommer att bli verklighet så skulle jag antagligen känna vemod.

[Justin Case]

Det är lite svårt att förklara, Justin. Jag upplevde en liknande kris när jag hade läst en del psykologi. Jag gillar mysterium, men samtidigt är jag så nyfiken av mig att jag inte kan låta bli att försöka förstå eller lösa det jag upplevde som ett mysterium, men jag vill att mysterium ska finnas. Om den allsmäktige guden sa till mig att min nästa tanke kommer att bli verklighet så skulle jag antagligen känna vemod.

Vemod, för att du upplever att alla mysterier försvinner om du får välja själv vad som ska bli verklighet? Hur det än är med det: varför inte tänka en tanke som inkluderar att du i fortsättningen t.ex. både får hänföras av mysterier så mycket som är optimalt för dig och få vara nyfiken och utforska verkligheten och få svar på frågor så mycket som är optimalt för dig?

Anta att du skulle välja att, i nämnda situation (när den allsmäktige lovat förverkliga din nästa tanke), tänka "jag, och alla andra som finns, lever ett oavbrutet optimalt liv från och med nu och för evigt". Vore det inte trevligt om det blev den tanken som den allsmäktige gjorde verklighet av?

(Vill du vara riktigt utitaristisk, kan du lägga till "och alla som skulle kunna finnas" efter "och alla andra som finns", så att den allsmäktige blir tvungen att skapa så många lyckliga varelser som möjligt, så att lyckan verkligen maximeras i universum.)

[Skogsälvan]

Tack för din kommentar, Justin. Det här kanske låter oförskämt, men det är inte min avsikt. Det har tagit mig år att ens nämna det här. Sorgligt nog behöver jag nog mer betänketid.

[suchanother]

Ödet är som Blossa Glögg, ju mer du tar desto säkrade i sak. Fråga mej.
Tog upp frågan, eller rättare hon svägerskan, tog upp frågan om ödet. Hon menade bergfast att vi människor är förprogrammerade och egentligen inte kan påverka utgången. Såg att brorsan helst ville gömma sej.
Hennes fatalism var så deprimerande. Fattar inte, varför inte visa respekt mot överlägsna hjärnor istället för att komma med skitnonsens som trotsar all intelligens?

[honey is cool]

Jag bara ponerar lite, hehe, allt låter så enkelt när man förenklar det.

Viljan är är dubbel. Det finns ingen vågrörelse som inte består av partiklar. Partiklarna är numrerade, det står på varje partikel vart dom är på väg, i vilken riktning med vilken kraft, dess vilja är dess nummer. Men det finns även en annan vilja, nämligen vågen. Förenklat, om det finns en start- och slutpunkt, är vågens vilja samma för alla partiklar, exempelvis 37. De två värdena bildar en funktion för varje partikel. Tex (1(37)), eller (5(37)), men det kan också vara (37(12)), eller (37(2)). Vi är bara medvetna om det första nummret, det andra är omedvetet. Om vågens sammanslagna resultat är 37, då vinner 37, för vågen vinner och vågen är partiklarna. Ibland orsakar någon särskilld partikel något speciellt men inte utan vågens samtycke för vågen och de enskilda partiklarna ingår i samma relation.

Jag tror ju både på viljan och ödet, att vi kan göra saker med våra liv. Men även att allt sker på bästa sätt utifrån vilka val vi gör, jag tror aldrig att ödet sätter käppar i hjulet. Jag tror att alla gör sitt absolut bästa, att ingen är ond.