Estetik - vad är vackert?

[Zander]

Som alla studerande av Filosofi hamnade jag i den situationen att min lärare gav oss uppgiften att diskutera kring ett problem. Att göra en rapport och en redovisning är mitt minsta problem i det här fallet, det största är mer uppenbart.

Att bara använda mina egna tankar och idéer går inte, så därför ber jag alla som läser det här att fundera lite och om möjligt komma med egna tankar om ämnet.

Estetik (läran om det sköna) var det ämne jag valde, och nu frågar jag alla här: Vad är vackert? Är det en idé som alla andra, en mening som skiftar med alla de faktorer som utgör vårt jag, en individualism som gör den omöjlig att svara på, eller finns det en klar definition som gäller alla? Att generalisera inom filosofi bör undvikas, som många påpekar, men betyder det då att det inte finns en allmän mening om vad som är vackert? Att de alla flesta tycker att en soluppgång är vacker att se på, är det en sanning eller ett påstående?

Tacksam för minsta lilla...

// Zander

[victor]

frågor som dessa intresserar mig mycket. jag är inte säker att jag kan fulödigt kan hjälpa just dig, men jag har en del grejer jag nog tycker man bör beakta när det gäller det här.

- kan vi verkligen tänka oss konst (brett definierat), utan människor?

- och är inte människor MENINGSSKAPANDE varelser? kan vi rimligen tänka oss konstens mening komma från nån annanstans än från människorna?

- kan vi tänka oss en estetisk objektivism? hur, i så fall? kan vi verkligen tänka oss nån konst som INGEN tycker om? ligger det inte implicit i begreppet "konst" att det är något som nån tycker om?

ja, kanske lite fattigt med bara ett par punkter såhär....jag fortsätter dock gärna diskussionen sen. de här punkterna har jag iaf funderat litegrann på själv.

mvh
/v

[Zander]

Hmm.... Det tål att tänkas på. Faktum är att jag blev väldigt intresserad avden sista punkten; om konst måstevara något som man tycker om att se på, eller om den definitionen blir vriden av det faktum att många uppfattardefinitionen av konst som något som man tycker om att se på.

Faktum är (tycker jag) attkonst inte behöver vara vackert eller behagligt attse på. Som jag har uppfattat det så finns det väl de som använder sin konst för att väckaanstöt och uppröra - och då är konsten i sig varken behaglig eller vacker. Naturligtvis är det en frågasom skiljersig från person till person, och det finns en viss skönhet även i det som är direkt avstötande. Det kan finnas en viss skönhet även i det mest groteska.

Det beror helt på ens egen ståndpunkt och uppfattning om världen. En intressant punkt, måste jag säga....

Jag diskuterar gärna detta med dig! Det skulle vara mycket givande och intressannt att få hållaen diskussion utan skolans väggar väggar och en lärare som bara maler på utan att låtaeleverna få tänka själva.

// Zander

[Fann]

Detta med "objektivitet" är inte lätt. Finns det nåt som är objektivt vackert? Om man med "objektivt" menar något som finns oberoende av subjekt som upplever är svaret för mig självklart nej men om man menar att det "vackra" inte är godtyckligt utan att det finns generella principer för hur vi människor värderar skönhet så tror jag det finns en del sådana.

Om detta sedan ska kopplas till "konst" är ytterligare en aspekt. För mig är "konst" (dvs estetiska uttryck av olika slag) sådana uttryck som har just det esetiska som sitt betydelsebärande innehåll, dvs "formaspekter". Det kan det ha utan att vara "vackert" i betydelsen njutbart. Det kan vara spännande utmnanande och även "fult" på ett medvetet sätt.

När det gäller skönhet som något objektivt föreställer jag mig att såsom vår perception fungerar kan man förstå att vi upplever vissa färgkombinationer som fula, vissa former och rytmer som oroliga osv. Om man sedan tycker om det som "skär sig" eller ser blaskigt ut eller är oroande är en annan sak. Dessutom avgör antagligen personliga erfarenheter vad man kommer att tycka om eller inte tycka om även om sådant som regelbudenhet och balans liksom ÄR det samma som lugn (de är inte symboler i vanlig mening). Om jag hade en hemsk plastleksak i gulgrönt som mina föräldrar kastade till mig när de ville avleda min uppmärksamhet kanske jag kommer att uppleva ljusgrönt som deprimerande även om den färgen har en uppiggande inverkan på nervsystemet... Typ.

[Johan Ågren]

Vad menas då med vackert? En definition jag kan göra är ett ting som genom sin relation till en individ frammanar njutning. Detta kan då vara vad som helst. Det finns människor som skulle få en estetisk kick av att skövla jorden och asfaltera in den. Farbror Joakim (i Kalle Anka ) har tavlor på väggarna föreställandes sedlar och pengasäckar. Skönheten är verkligen relativ. Vad man kan ifrågasätta utifrån ett objektivt perspektiv är varför människan har olika förhållande till det estetiska och se huruvida de är mentalt rationella eller ej. Personligen tror jag på den estetiska föedjupningen och att varje människa har en förmåga till hälsa och att uppfatta skönhet i rationella funktioner i stället för ytliga fördommar. En form av intuitiv och primär uppfattning alltså, men den är också relativ från individ till individ eftersom vi inte är identiska. Skönhet handlar mycket om närvaro och att kunna lära sig se mer än vad som först skymtar. En människas estetiska förmåga kan alltså vara mått på hennes närvaro och förankring i nuet. På så sätt kan man göra en skala mellan vackert och fult beroende på människans förmåga att tillgodogöra sig sin omgivning, en form av estetisk IQ. Detta kanske är något som spädbarnet äger i större utsträckning än den vuxne.

Kopierar in en text jag jobbar med för tillfället:

Synestesi och konstnärligt skapande

Alla har vi hört sinneskombinerade metaforer som att musik kan vara mörk eller ljus, eller att en bild åt andra sidan kan upplevas musikaliskt. Inom vinprovning gör man liknade jämförelser med smaker. Det är inte så konstigt att det förhåller sig så eftersom ljud, bilder och smak har ett kontext; t.ex. så är den gula citronen sur, och därför kan den gula färgen i andra samanhang också upplevas ”syrlig”.

Baudelaire skriver i dikten Correspondances:

”Likt ekon i fjärran, som avståndet blandar
I dunkel och djup till ett enstämmigt brus,
En storslagen samklang av mörker och ljus,
Blandas färger och dofter och ljud med varandra.”

Synestesi är ett begrepp som omfattar detta men går även bortom och djupare.

”Jag kan sträcka ut handen och stryka den längs en rundad yta.
Jag kan inte avgöra hur långt uppåt eller nedåt den sträcker sig, så det måste vara en kolonn.
Ytan är sval att ta på, den kan vara gjord av glas eller sten.
Ytan är underbart slät, jag kan inte känna några brott eller hack i ytan, så det kan inte vara sten, den måste vara av glas.”

Citatet ovan är från en synestet som beskriver doften av pepparmynta. En synestet kan uppfatta en färg som toner; en smak som former; ett ljud som geometriska mönster. Detta kan ske till en nivå där ljudet av en form eller vice versa ter sig starkare än formen i sig. Det neurologiska fenomen som kallas synestesi är en sammanslagning av de grekiska begreppen syn (tillsammans) och aisthesis (perception), kan beskrivas som en fusion av sinnen, orsakad av ofrivilliga korskopplingar i det limbiska systemet. Väggarna har alltså rasat mellan hjärnans olika tolkningscentra för de olika sinnesupplevelserna.

Spädbarnet och hjärnans utveckling

Synestesi i sig är att betrakta som en sjukdom som finns i anormala hjärnor. Detta är dock en ”sjukdom” vi alla haft som spädbarn. Ett spädbarn upplever inte världen genom olika sinnesintryck utan just en enhetlig sammanslagning av de olika sinnena. Synestesi är alltså normaltillståndet för ett spädbarn. Detta försvinner runt fjärde månaden i och med barnets kognitiva utveckling. Uppgifter om hur många som är synesteter som vuxna varierar, men det verkar som om vi som vuxna befinner oss på en skala mellan de extrema synesteterna som har kvar spädbarnets upplevelse och de som upplever att de totalt saknar denna ”sjukdom”. På samma sätt var troligen alla människor synesteter i mänsklighetens tidigare historia innan hjärnan strävade mot vidgad differentiering. De tydliga och extrema synesteterna finns runt en på tusendet. Men de som har en dragning åt detta fenomen – strävar mot det - och som berörs och förundras är många fler. Bland dessa kan man bl.a. finna de som kan benämnas konstnärer och musiker.

Enligt Jean Piaget har varje spädbarn en inre drivkraft som strävar efter kognitiv jämnvikt och anpassning med sin omgivning. Barnet börjar efter hand att bygga upp en struktur av världen i sitt eget medvetande som sedan fungerar som utgångspunkt för fortsatt informationsinskaffande. Redan i spädbarnsåren läggs den grund på vilken all fortsatt information byggs. Spädbarnet upplever först sin tillvaro som en värld i nuet, och har inga tankar om framtiden eller det förflutna. Det saknar information som kan ligga till bas för ett tänkande och reflekterande. När den kognitiva utvecklingen sätter igång så görs den inhämtade informationen om till en alltjämt växande begreppsvärd, och barnet kan alltmer föreställa sig objekt som för tillfället inte är närvarande, barnets förmåga till objektpermanens växer sig starkare. Nu uppstår det unikt mänskliga; nämligen abstraktionen, och barnet börjar mer och mer få en jagidentitet. Stora missförhållanden i barnets spädbarnsår kan alltså få förödande konsekvenser då barnet då bygger grunden på den verklighetsmodells som resten av dess utveckling kommer att vila på.

Psykedeliska droger och transcendens.

Det limbiska systemet i hjärnan är ett överordnat växelcentrum i hjärnan som samordnar våra sinnesupplevelser. När det limbiska systemet påverkas av droger eller när vi är sömniga så arbetar det limbiska systemet slöare och upplevelser av synestesi befrämjas. Konstnärers relation till ”ett glas rödvin” är inte okänt, och det beror då generellt på drogens förmåga att ta fram en önskvärd kreativitet. Tidigare skrev jag: ”De gånger jag fångas av musiken är när den får en kropp, eller snarare när jag får en kropp; en upplevelse av att musiken som sammanfogar mig till en levande varelse av form och ljud. Musiken är fysisk; den sveper genom mig och fogar mig samman till en upplevande helhet. Den återkallar nuet och extasen.” Jag ägnar mig åt både musikskapande och konst, dessutom så dansar jag, och kanske är det i dansen till musik jag har haft de starkaste extatiska upplevelserna som gett de viktigaste intrycken på mig. När jag målar så söker jag rytmen i rörelserna och musiken blir ett landskap. Jag har alltid sökt dessa upplevelser och jag har också i min ungdom experimenterat med mitt medvetande genom meditation och droger. Jag kan idag säga att både meditation och bruket av psykedeliska substanser har den extatiska enhetsupplevelsen som mål. Det är något vi alla medvetet eller omedvetet strävar mot; att i nuet känna lycka och uppgå passionerat i våra handlingar där inget av vår uppmärksamhet lämnas utanför och då upplevelsen är så sammansvetsad av glöd att vi inte ser oss själva eller delar upp upplevelsen i dess beståndsdelar. Vi söker kanske någonstans barnets oförvanskade närvaro. Konst och musik kanske är röda trådar tillbaka till detta vi förlorat.. Kommer att tänka på en dikt jag skrev för tiotalet år sedan:

lager av död i nätet;
den transparanta illusionen
emaljklädda stammar
lyser upp stigarna
i sagoskogen
där lindan från det nyfödda barnet sträcks
och brister
ljudet drar i trådar
ljudet påminner om blått
lyser blått
skär sig i nästa stund fritt från blodet
längre in i skogen
hördes bäckens förgiftade porlande

Att göra form av musik; dansen, rörelsen. Sätter oss i ett transtillstånd där varat i sig innehåller motivet. Handlingen söker ingen sekundär uppnåelse när gränsen till transen överskridits, det är barnets överväldigande i nuet. Detta är för mig musikens, konstens och dansens lockelse, och i sin fulländning upphör de enskilda definitionerna och övergår till en holistisk nivå, ett transcendentalt tillstånd om man så vill.

Följande citat från en artikel Claes Janssens hade med i ett Ord & Bild nummer på 60talet där han beskriver sin erfarenhet från ett LSDexperiment:

Uppe i evigheten, utanför tiden, försvunnen i denna tystnad eller var jag nu var, upptäckte jag någonting. Det går inte att uttrycka. Jag kan formulera det så att jag upptäckte att allting var självklart. Det låter absurt. Det är det också; absurditet och självklarhet var ur detta perspektiv samma sak. Det var som varenda aspekt av verkligheten - detta äpple, alla människor och deras liv, jag själv och allt som hänt mig, vartenda ord jag uttalat, varenda känsla, allting ner till någon halvkvävd fjärt jag kanske släppte den 16/10 1954, exempelvis - allt detta var som det var, givet från början, ingenting var förvånande, ingenting var negativt, ingenting gick att ifrågasätta. Det var en upplevelse av genomskådande som var så ofattbar djup att den förändrade allting, och på samma gång idiotisk, ungefär som att lösa sfinxens gåta och upptäcka att den hade samma svårighetsgrad som folkskolans läsebok: far ror mor är rar o mor orm. Inte heller detta var emellertid förvånande. Jag upptäckte också att jag alltid levat i självförsvar, gömd i ordgrottor, och att det nu inte fanns något skäl att upprätthålla detta försvar. Ingen sökte några förklaringar, och jag var inte tvungen att ge några. Denna upptäckt var emellertid alldeles likgiltig i förhållande till alltings självklarhet. Jag kunde inte förklara detta. Jag sa bara någonting om att alla abstraktioner var förfalskningar, för verkligheten var något annat.

Utan att förringa religioner och gudsupplevelsen dess värde så skulle jag kunna sträcka mig till att dessa fenomen också har sin kärna i detta urtillstånd som vi alla bär inom oss mer eller mindre intakt. Spädbarnet har således en religiös naturbegåvning, och kanske innebörden av Jesus ord avser detta: ”Låten barnen komma till mig, och förmenen dem det icke; ty Guds rike hör sådana till. Sannerligen säger jag eder: Den som icke tager emot Guds rike såsom ett barn, han kommer aldrig ditin.”.

Synestesi och Platons idévärld.

Enligt Platons verklighetsmodell så existerar vi frånskilda från de sanna uttrycken av tingens gestaltning och iakttar en ofullständig och missvisande kopia. Inom zen-buddhismen talar man om Satori som är det upplysta transcenderade tillstånd där människan för första gången erfar världen oförvanskat. Inom kristendomen talar man om syndafallet och uttåget från Eden som motsvarar en liknande symbolik. I Platons grottanalogi så uppehåller sig en samling människor i en grotta där de är fängslade. Det enda deras verklighet består av är det skuggspel av människor som gestaltas på grottans väggar genom en enda ljuskälla vid grottans ingång. Grottinvånarna likställer detta skuggspel med verkligheten; ger dem namn och innebörder. Denna snedvridna fragmentariska värld är allt de känner. Men om en person skulle få tillåtelse att lämna grottan så skulle denna person upptäcka en större komplexitet och även kunna förstå sambandet mellan ljuset och grottans skuggspel. För denna enda person så skulle verkligheten förändras och det skulle vara omöjligt att åter anamma de i grottan rådande föreställningarna. Samtidigt så skulle det också vara en omöjlig uppgift för denna person att övertyga sina vänner om vad han fått visshet om.

Mycket tyder på att från tidiga år börjar att censurera och fragmentera vår verklighetsupplevelse, och att vi sedan ägnar mer eller mindre möda i vårt senare liv åt att återställa detta saknade tillstånd. Vi söker det i konsten, musiken och i dikten, i dansen och andra fysiska prestationer. Vi söker det i religioner eller olika terapiformer. Vi anar att skuggspelet på väggarna inte är allt och vi känner smärtan och meningslösheten. Frågan är om vi längtar tillbaka i ordets negativa bemärkelse. Är synestesi en brist eller ett tillstånd som är eftersträvansvärt. Är dessa sökare - inklusive jag själv - som vill återupprätta styrkan av ett korsbefruktande medvetande enbart bakåtsträvande individer som helst vill krypa tillbaka in i livmodern igen? Kanske är det så, eller kanske visar detta på nya möjligheter för oss att åter upptäcka världen utanför grottans mynning.

Abstraktionernas sammanbrott

Jag kan idag inte ta ställning till vad det innebär att transcendera; om det är ett högre eftersträvansvärt tillstånd av vår existens, eller om det innebär att förringa vår existens dess fulla utblomning. Kanske just abstraktionen är den yttersta gåvan, även om den för stunden medför splittring och skada då vi inte fullt kan hantera detta nya tillskott i vår varseblivning. Vi förblindar oss i den abstrakta fragmentariska verklighetsbilden och glömmer i allt större utsträckning närvaron och nuets intensitet. Abstraktionerna är en egenskap som vi förvandlat till ondska i världen genom att vi i stället för att reagera på nuet reagerar på föreställningar av nuet som inte motsvarar de egentliga skeendena. Nuet antas vara tomt och innehållslöst och vi vill därför fylla det med mer och mer för att känslan av extas ska infinna sig. Nuet blir tomt för att vi har frångått upplevelsen av nuet; vi lever i stället i abstraktionerna av nuet som vi redan från tidiga år byggt upp som murar kring nuet genom den kognitiva anpassningen. Inom de flesta religioner ingår proceduren att frigöra sig från sinnenas begär, och först då kan man möta det högsta; Gud. Det handlar då inte om att försaka livets glädjeämnen, utan om att ge upp de abstraktioner som bygger på falska föreställningar om varats natur. Detta är naturligtvis mycket svårt eftersom detta är vårt jag, det enda jag vi har som byggts upp sedan spädbarnets första reflekterande intryck. Vi måste alltså släppa vårt jag för att släppa abstraktionerna och detta är inte lätt då vi tror att det just är jag som ska släppa taget om något. Detta jag är inget annat än dessa abstraktioner, och de existerar för att naturen fann det mer funktionellt att vi skulle äga en minnesfunktion som gör att vi kan jämföra nya händelser med gamla. Detta tjänar inte sitt syfte när abstraktionerna består av vrångbilder av de skeenden som inträffar. På så vis kommer vi aldrig ut ur våra huvuden och upplever ett nytt skeende för vad det är. Denna abstraktionernas sammanbrott beskrivet i religionerna som egots död.


Den skapande människan

Jag överväger att kalla synestesi för ett friskt urtillstånd och den moderna differentieringen en avvikelse från detta tillstånd. Mänskligheten verkar ha väldigt liten förmåga till helhetsupplevelse och att leva holistiskt. Många är smärtsamt medvetna om att vi har frångått något viktigt och desperat trampar ny mark som bara leder längre bort från vad vi verkligen längtar till. Det har uppstått stora onda cirklar. Men det finns också nya röster som talar om holism, globalitet och inte minst förstår många idag vilka skador som uppstår i komplexa holistiska system som ett ekosystem när vi väljer att inte samspela med helheten. Genom att vi tappat den naturligt givna funktionen för extas och skönhetsupplevelse så strävar vi desperat i livets alla riktningar och skövlar för att åter finna det som alla har inom sig.

Konsten kan som sagt vara tråden tillbaka till oss själva, och jag tror det är viktigt för varje skapande människa att förstå dess funktion och varför den konstnärliga processen är så känslig. Den konstnärliga processen som jag beskrivit den låter sig inte användas utanför sin funktion utan att den upphör. Den kan således t.ex. inte missbrukas i kommersiellt syfte utan att den uppstått i den terapeutiska processen. Genom att i sig se konsten som målet så frångår människan konsten som medel för den förverkligande människan. Man kan således inte ställa yttre krav på att frambringa detta då den skapande processen i själva verket inte är något som ”ska ut från oss” utan något som leder in i oss själva, och där i djupet av oss själva levandegör vi oss. Om vi då väljer att färdigställa konstverk eller musik så blir det en produkt av vår inre livsglöd. Detta är dock lätt att förstöra genom att man ser skapandet som en produktion. Genom att bryta ner de fördomar och föreställningar som hindrar individen från att uppleva dynamiska sammanslagningar mellan begreppsvärldar, kulturer och sinnesintryck så kan vi alla mer närma oss synestesin och den meningsfullhet den intuitivt medför.

Johan

[Zander]

Oj pj OJ!! Det var en massa, massa text. Väldigt intressant dock, du väcker många tankar med den artikeln som du bifogade. Att den rena, oförfalskade människan i form av ett barn kan uppleva det som vi vuxna sedan länge glömt och se världen på ett annorlunda och mer abstrakt sätt. Det håller jag med om. Dock måste jag få säga som så att vi alla har barnet inom oss, och om vi kan låta det barnet få komma fram då och då har vi möjlighet att uppleva världen på ett väldigt annorlunda sätt.

En fjäril är alltid en fjäril, men om man minns den fascination som fanns där första gången man såg en och inte 'vande' sig av med den, så kan man ju uppleva just denna fjäril som helt ny och spännande. Det är möjligt att detta är ett litet sidospår, men jag har själv inga problem att koppla det till ämnet. Det jag påpekar är att skönhet ser olika ut beroende på hur nytt och spännande det är, och att vi kan uppleva den spänningen genom barnet inom oss. Jag tror inte att detta är en egenskap som gått förlorat idag.

// Zander

[Johan Ågren]

Zander

Notera att i min text menar jag att det just är den ökande abstraktionen som genom den kognitiva utvecklingen för människan bort från intensiteten i nuet. I stället för att möta situationer som nya projicerar vi vanans föreställningar på dem, och ökar på så sätt distansen. Detta är nyttigt ibland men genom att alltid göra så förlorar vi den kreativa aspekten.

Johan

[Grönne]

Jag ber om ursäkt eftersom att jag inte orkade läsa igenom allt. Eftersom detta är min första "post" vill jag förbereda er på att även om jag är helsvensk så är inte min svenska särskilt akademisk. Jag lyssnade inte så noga på mina lärare i unga år.

Hursomhelst vill jag säga mitt i ämnet. Jag såg att Johan närmade sig det jag tänkte på dvs hur olika vi betraktar skönhet.

Häromdagen läste jag en uppsats en elev hade skrivit där hon kom in på Immanuel Kant. Hon tog upp ett exempel, ingen aning om det är klassiskt eller ej, men det fungerade bra. Enligt Kant så är ett konstverk lika uppskattat hos alla människor om man tar bort var persons egna värderingar. Tjejen tog ett bra exempel med hakkorset. Om en nazist kollar på en flagga med hakkorset på så förknippar han den med allt det vackra den står för, så för honom är den väldigt vacker. Om en jude kollar på hakkorset så förknippar han den med allt det onda den står för, så för honom är den ful (förmodar jag judar anser). Om nu detta stämmer, vilket jag inte är fullständigt övertygad om, så är det väldigt intressant. Personligen poppade en oroväckande följdtanke upp nu; eftersom jag anser att hakkorset är ganska fint, innebär det att jag har någon form av sympatier med nazister? Så vitt jag vet så avskyr jag nazister, men jag ska erkänna att jag beundrar den enorma genomslagskraft den fick. Hur Hitler & co faktiskt kunde manipulera ett helt lands invånare om att en ras var sämre än vår.

Jag går inte in i Kants grundtanke om att kunna förhålla mig till flaggan helt opartiskt eftersom jag, som alla andra, har någon form av förhållande till hakkorset. Fast jag vet att jag inte sympatiserar med nazismens hat över judar. Skulle vara intressant att se med barn som verkligen inte har någon aning om vad hakkorset står för.

[Johan Ågren]

Grönne,

Solkorset är en betydligt äldre symbol än från nazismens dagar, men ett ting behöver inte vara en symbol för att få en funktion och värde. Ett barn uppfattar inte världens innehåll som symboler utan de bara observerar skeenden utan att förstå deras värde. Innebär det då att man inte förstår att uppskatta något, eller har levande varelser som inte fyller sina upplevelser med sekundära värden ändå förmåga till att uppleva skönhet och den lycka den medför. Vi behöver inte förstå solen för att uppskatta dess värme.

Jag har dock svårt att tro att en symbol som ett solkors har så mycket funktioner utanför de värden vi applicerat på det. Om man tycker det är vackert så har det nog att göra med att vi förknippar det med ett kontext, eller dess formmässiga design; som är enkel men innehåller ändå en lite mer utamanande komplexitet och rörelse än ett vanligt kors. Geometriska harmonier är som musik, vi läser dem och får en förståelse för dess mönster.

Det existerar funktioner - utan att vi behöver ha förståelse om dess värde - som frambringar oss. Jag tror inte lycka handlar om förståelse , utan om att tillåta dessa primära funktioner, detta är i och för sig då förståelse. Ofta tror vi oss bli lyckliga genom att uppnå vissa mål, men det är då inte att vi har uppnått målet i sig som gör oss lyckliga, utan det är begäret som gjorde att vi kände oss fattiga som släpper sitt krampaktiga grepp och vi slappnar för några minuter eller timmar av och faller tillbaka i oss själva. Detta är då ett tomt primärt tillstånd där vi bara tar emot intrycken från vår omgivning. Ur detta grundtillstånd gäller det att ur den oförvanskade upplevelsen se vad som är så man förmår att agera utifrån de faktiska skeenderna i stället för utifrån våra abnorma och förvanskade abstraktioner. Det gäller att se på världen som ett barn igen (eller som en upplyst) och se på sin egen minnesfunktion som ett hjälpmedel i stället för att den blir den primära drivkraften. Människans abstraktionsförmåga är ett ganska sent tillskott i evolutionen som behöver trimmas och justeras. De samhällen vi ser idag är mycket resultaten av ett skeenande abstrakt tänkande som i mycket inte tjänar våra primära behov och önskningar.

På samma sätt som vi i ett geometriskt mönster eller musik söker utveckling så söker vi själva utveckling, det är en inboende dynamik i livet. Men vi får inte glömma att det är livet självt som söker denna utveckling, och en människa måste förstå denna existens för att kunna arbeta harmoniskt med sin egen utveckling. Utvecklingen kan på så sätt aldrig bli existentialistisk och fri utan att vi förråder oss själva - Gnothi seauton.

Johan

[Grönne]

Solkorset är en betydligt äldre symbol än från nazismens dagar, men ett ting behöver inte vara en symbol för att få en funktion och värde. Ett barn uppfattar inte världens innehåll som symboler utan de bara observerar skeenden utan att förstå deras värde. Innebär det då att man inte förstår att uppskatta något, eller har levande varelser som inte fyller sina upplevelser med sekundära värden ändå förmåga till att uppleva skönhet och den lycka den medför. Vi behöver inte förstå solen för att uppskatta dess värme.

Jag skrev nog inte så tydligt vad jag (Kant) menade. Han ansåg att om man tog bort alla sekundära värden så anser ALLA människor att alla ting är lika estetiskt vackert eller fult. Ingen skulle tycka olika om man tog bort egna sekundära värderingar. Själv är jag väldigt tveksam om det är fallet dock, men tanken är intressant.
Jo, jag är medveten om om att svatsikan har ett tidigare ursprung (från Indien tror jag). Intressant det du skrev om solen.

[Johan Ågren]

Skulle det kunna vara så att om vi tog bort alla sekundära värden så skulle vi ta bort det jag som har förmågan att tycka. Men för att det skulle kunna vara som du skriver (som Kant menar) så skulle det samtidigt innebära att alla människor skulle ha identiska funktioner utan sina jag. Två enäggstvillingar kanske fungerar så, men med en människa och ett djur med andra livsfunktioner så skulle det skilja sig när det kommer till "skönhet".

Jagets eller egots död har en central mening i många religionsfilosofier. Det här är också arketypen det rasande tornet; Babelns torn. Tron på att "vi finns" som en dualitet bortom det fysiska, eller att det fysiska är någonting annat än just sin gestaltning är den största boven i dramat. Det jag vi refererar till är endast en gestaltningsficka eller bildarkiv. Vi tror att vi tänker, men vi kan inte tänka. Försök förstå vad det innebär när du tänker och du kommer bara att se gestaltningar, och detta är din tanke. Vi tänker således inte på våra bilder, utan bilderna är tankarna. Det som skiljer oss från de jaglösa barnet (eller djuret) är just den större kopplingen till gestaltningsfickan. Att jaget dör innebär då att gestaltningen erfar sig utan dualiteten att där existerar någon som tänker eftersom tanken också är gestaltningen. Så problemet med hur tanken och minnet uppstår i hjärnsubstansen är ett grundläggande tankefel då även hjärnan är en del av själva gestaltningen. På samma sätt har fysiken problemet med att materien ska ha en substans som det vi erfar består av. Denna dualitet existerar inte heller.

Johan

[Zander]

Ämnet har visserligen 'flutit ut' en aning, men i det här fallet spelar detta ingen roll. Jag tycker att det är trevligt att så många intresserat sig för ämnet och faktiskt gett sig i kast med riktigt djupa diskussioner. Bra!

För att peka lite på en punkt som jag själv i andra sammanhang pratat ganska mycket på, nämligen jaget och individens fria tanke, får ni ursäkta om jag svävar ut lite grand. Personligen anser jag att samhället i sig gör alldeles för mycket för att kväva den egna individens egna uppfattningar om omvärlden, och det vi skall tycka och tro värderas som ädelstenar på en våg. De som ser annorlunda ut slängs bort eller sorteras bort bland det som inte duger. Som att titta i en bok och säga att si och så ska den se ut, och om den inte gör det försöker man först 'fixa till' den så att den gör det, och man ändå inte lyckas att klämma in den i den mall man har, så förkastas den.
Jag tycker att det är så fel som något kan bli, och är minst sagt allergisk mot de som förespråkar teorier som bygger på att individen skall bli avskalad från känslor, tycken, tänkande...
Det som utger våra jag.

Jag vet att det är många som talar om det faktum att jaget är difust och svårt att definiera, men det är där problemet i det hela dyker upp. Man glömmer att var och en av oss är en egen individ och har ett eget jag, vilket betyder att varje enskild individ har en egen sanning, en egen definition. Man kan inte definiera någon annans 'jag', då det bara är det personen som själv har sanningen om sig själv. Självklart är detta inte ur ett historiskt perspektiv, då ytterst få känner till sin hela historia, men det känslomässiga och handlande jaget.
Känslan av ett jag är abstrakt i sig, och som de allra flesta av dessa anser jag att varje människa har en del av sig själv som är vacker. En del vi inte visar alla, men som ändå utgör grunden för den person som är Du. Det kanske låter som om jag inte vet vad jag pratar om, men var och en av de egenskaper som utgör oss själva vägs mot varandra utan att vi tänker så mycket på det.
Vad är det egentligen som utgör ett jag? Är någon helt igenom rutten?
Det tror inte jag på. Det finns något vackert i varje individ, och det tycker jag är kärnan till de handlingar som vi vill minnas. De händelser som vi vill uppleva igen, och det vi hör, känner och ser som vi tycker om. Kanske är det dessa delar som gör att vi faktiskt har konst idag, vi kan skapa konst själva och vi har förmågan att uppskatta konsten i sig.

Det är åtminstone vad jag tycker...

// Zander

[Angelina]

Oj, orkar inte läsa igenom allt, men visst har ni nämnt symmetri?

[Johan Ågren]

Oj, orkar inte läsa igenom allt, men visst har ni nämnt symmetri?

Jag skrev:

Jag har dock svårt att tro att en symbol som ett solkors har så mycket funktioner utanför de värden vi applicerat på det. Om man tycker det är vackert så har det nog att göra med att vi förknippar det med ett kontext, eller dess formmässiga design; som är enkel men innehåller ändå en lite mer utmanande komplexitet och rörelse än ett vanligt kors. Geometriska harmonier är som musik, vi läser dem och får en förståelse för dess mönster.

Och kan väl utveckla: En lättöverskådlig design är förvisso oklanderlig; tex en cirkel, eller kvadrat, men kanske tråkig i längden att observera. När det händer något med en överskådlig form (som t.ex. hakarna på ett kors som ger hakkorset) så ger det hjärnan lite mer att jobba med, men det är fortfarande överskådligt. Desto mer man utvecklar komplexiteten och slutligen går mot vad vi kallar kaos, desto större utmaning finns det och desto större skönhet uppstår när man förmår att omfatta komplexiteten. Symmetri är alltså ett viktigt inslag i vad vi betraktar som skönhet eftersom det ger oss det överskådliga. De flesta uppfattar t.ex. ett symmetriskt ansikte som vackert.

När vi inreder våra hem så brukar vissa ha en dragning åt kaos medan andra inreder minimalistiskt (har varit populärt ett tag nu). Om jag får ge mig på en psykologisk tolkning så har det att göra med att vissa vill ha det enkelt och okomplicerat i sin omgivning då de redan har en kaotisk (eller kreativ) tendens i sitt medvetande, medan de som "plottrar" till det skapar en kreativ miljö runt sig för att kunna få nya inslag. Man kan kanske kalla det introvert och extrovert kreativitet.

Johan

[Zander]

Hmm...det var en intressant tanke. För att vara helt ärligt övervägde jag inte att symmetri kunde ha med estetik i sig att göra, men när du lägger upp det sådär så förefaller det helt logiskt.
Javisst, en mer komplicerad bild gör att man under en längre tid måste studera den för att kunna 'ta in' allt och låta minnet memorera den till den grad att den blir tråkig och man redan vet exakt hur den ser ut.
Det finns visserligen de som uppfattar enkla bilder som lugnande på det planet att det inte behövs någon längre eftertanke när man ser dem. Detta gäller naturligtvis såväl tavlar som den minimalism som du, Johan, nämnde.
Kanske är det så att ju mer man själv har att personligen utreda och tänka efter, dessto mer uppskattar man den enkla sköheten i sig, eftersom den inte kräver särskilt mycket. Visserligen går allt att tolka i sig, men då är det snarare ett val att komplicera den hela snarare än att betrakta och ta in. Och då är vi mig vetligt inne på ngot helt annat.

Kommentar till Johan: Jag läser vad du skriver och tolkar. Om du uppfattar detta som missförstånd eller upprepningar av något du redan nämnt ber jag om ursäkt. Dock skulle jag uppskatta om du lät bli att påpeka sådant då det känns en aning som en pekpinne. Med all respekt, naturligtvis, eftersom du har bidragit med väldigt långa och intressanta inlägg.

//Zander